Medi & Jay Devereux PRS

Hon svarade inte utan såg bara bort och när Eva försvann så drog hon bort täcket och drog sig till kanten, drog sig upp och hon hängde på droppställningen och hon drog sig mot en dörr som säkert ledde till ett badrum och hon hoppades att hon skulle hinna. Hon kastade en hastig blick mot dörren som Eva hade gått igenom och hon kände hur hennes styrka ebbade ur henne.

Precis då Dana lämnade sitt rum kom Yury springandes genom hallen med en leksak i hand och ett skratt. Utan att se sig för sprang Yury in i Danas ben och ramlade till golvet.
Han kollade upp på människan med ett leende.
"Oh! Oh! Du är människan som miss Eva gillar!" exclamerade han exalterat.

Och då kom både Eva och Edguard gåendes talande på ryska.
"Lämna ni oss så fort?" undrade Edguard smått oroligt och besviket.
"Vi hoppades på att ni kunde leva med oss, vi har de extra rummen," fortsatte han då brytning lika tjock som innan.

Eva kollade på henne besviket, och för varje sekund som går blir hennes andetag tyngre och tyngre av stressen.

Så fort Yury hade sprungit in henne föll hon och slangen rycktes ut. Med ett kvidande såg hon mot Yury och rykte sedan till när hon hörde Euduard.
"Hur ska jag kunna leva här? Hon försökte döda mig." Hon placerade sin hand mot halsen och hon slöt ögonen. Hon var blek och med en suck föll hon ihop av utmattningen.

Eduard kollade på henne strängt och tog tag i Danas handled och slängde henne i väggen. Hans lila ögon lyste aggressivt ner på henne. Han visade henne hans skarpa hugg tänder.
"Hur vågar nu tala sådant om min mest trogna arbetare," fräste han ut.
"Eduard! Sluta!" ropade Eva strängt. "Det är okej... Allt är mitt fel att har frågat dig till att hjälpa mig med detta." sa hon med skakande röst och tårar i ögonen som rullade försiktigt ner hennes kind.

Dana svarade inte utan hängde lealöst från Eduards grepp. Håret hängde i hennes ansikte. Hon skulle behöva vila mer och återhämta sig mera

"J-jag tar dig till ditt rum," sa Eva mjukt och Eduard släppte då Danas händer. Eduard kollade illsket på Dana.
Eva la ena armen runt Danas kropp och gick in i rummet igen och la henne försiktigt ner i sängen.
"Som du vet, så dödar vi inte dem vi anser vara perfekta," mumlar hon innan hon sticker blodpåsen in i Dana igen och lämnar rummet med ett klick och tunga steg.

Hon svarade inte utan sov vidare. Hon vaknade inte förrns nästa natt och hon satte sig upp, lite trött fortfarande och hon drog händerna över ansiktet.
"Jag mår illa." Viskade hon och såg sig om. Hon behövde dricka något.

Som tur som hade Eva lämnat både mat och vatten på sidan av sängen varje kväll.
Då hon vakna hade Eva kommit in med nya kläder som var i stilen som hon trodde Dana skulle gilla.
"M-mår du bra?" undrade hon oroligt, men i ett försök att inte låta för läskig la hon till ett leende. Hennes blåa linser var ut tagna och håret uppsatt i en fin vät borstad bulle.
"Skulle ni vilja ha något att äta?" frågade hon försiktigt medan hon hjälpte Dana att häll upp ett glas vatten till henne och räckte fram det till henne.

Hon ryckte på axlarna och tog emot glaset och drack.
"Jag känner mig svag och orkar inte riktigt som jag borde." Hon såg på henne och gav ifrån sig en suck.
"Mina händer gör rätt ont. jag minns inte vad som hände."

"Inget du borde oroa dig för," sa Eva med en mjukt leende.
"Skulle du vilja att jag gör i ordning ett bad till dig?" undrade hon försiktigt medans hon tog tillbaka glaset och la ena handen på det vita lakanen.
Hennes ord försiktiga som om hon försökte gå nära en katt unge.