PRS Rebellion Emma07 och Wolfy

Nathaniel suckade lite, utan en aning om vad han skulle säga. Sanningen att säga så undrade han nästan om det inte var bättre att han lät febern ta honom, för om han inte ens klarade av att behålla tjejen han var så fäst vid, hur skulle han då klara av ett kungadöme? Han var rädd för allt vad det innebar att ta tillbaka makten, rädd att inte klara av det och bara förvärra allting.
"Jag är ledsen. Och jag vill att du ska veta att jag älskar dig", sade han.

Caelia vände sig om mot honom igen då han menade att han var ledsen. Hon trodde på honom, han lät uppriktig. Tyvärr ändrade det ju inte på det som hade hänt. Och ett förlåt räckte ibland inte till. Hon log lite mot honom innan hon lämnade rummet och stannade till för att ta avsked av Fern, gick därefter sin väg. En hel del att fundera på hade hon under vägen tillbaka hem.

Nathaniel såg tyst efter henne, rätt snart efter att hon gett sig iväg hade han fallit i sömn. Febern gjorde att han knappt hade någon ork över huvud taget och större delen av tiden så sov han egentligen.
Fern var väldigt glad att Caelia åtminstone kommit dit, hon fick hoppas att det hjälpt hennes älskade bror nåt. Hon tackade henne och sade adjö, återgick sedan till sitt samtal med läkaren.

Puff

Det hade hänt mycket på kort tid för Nathaniels del. Ganska så kort tid efter att han blivit frisk så hade han rest till Themor, och också där nästan direkt avslöjat vem han var och kämpat för att få tillbaks makten. Vilket han också lyckats med - det var inte alls långt sedan de utropat honom som kung. Det hela var fortfarande rätt nytt för Nathaniel, som egentligen i sig var rätt osäker på kungauppgiften - men han var också väldigt koncentrerad på att lyckas med att befria Themor från Adarlan. Just nu kom han ifrån ett möte och gick genom korridoren, tog ofta tid på sig när han gick genom slottet - det var så mycket gamla minnen som väcktes till liv av att gå i korridorerna där han växte upp.

Caelia visste inte riktigt vad hon gjorde i Themor. Officiellt var hon ju där för att förhandla trots att det var en uppgift som tillhörde hennes far, med tanke på att han fortfarande styrde landet. Istället hade han skickat henne och hon var inte säke rpå vilka baktankar han hade. Hon gick in i en stor sal där en vakt bad henne vänta på hans majestät. Caelia vände på blicken till hennes vakter som stod likt statyer.
"Slappna av, vi är här för att samtala," sa hon med ett kvävt skratt och knäppte händerna i famnen.

Nathaniel suckade lite då han fick bud om att vem det nu var som skulle förhandla ifrån Adarlan hade dykt upp och väntade på honom. Han hade så gott som aldrig en lugn stund numera. Han hade tidigare fått veta att dem skulle sända någon för att förhandla, men inte vem så han hade räknat med någon högre adelsman eller något sånt. När han då kom in i rummet med två vakter i släptåg - dem där vakterna som ständigt skulle följa efter honom irriterade honom snart till döds - och såg att det var Caelia blev han rätt förvånad. Varför hade kungen skickat henne?
"Är det du som är här för att förhandla?", frågade han. Han hade inte riktigt vant sig vid att prata särskilt formellt än, han hade trots allt bara varit sju år när han fick fly från slottet. Och det var ganska ovant att prata formellt med någon han pratat så mycket vanligt med.

Vakterna blev inte glada över att höra hur Themors kung duade kronprinsessan av Adarlan, så de sträckte omedelbart ut sina vapen. Inte direkt det smartaste de kunnat göra, så dramatiska behövde de inte vara. Caelia höll upp sin hand i luften vilket fick de att slappna av igen och backa undan.
"Såvida Ni inte hellre förhandlar med någon av vakterna så har Ni äran att göra det med mig," bekräftade hon med en nickning innan hon log mot honom, gjorde en gest mot den lediga stolen mitt emot henne precis som om han var gästen och inte hon.

Nathaniel hade inte ens tänkt på att prata särskilt formellt, han var inte mycket för det. Sen kunde det väl vara lite för att han också större delen av sin uppväxt blivit uppfostrad av en smed, han pratade väl lite som en också. Han nöjde sig med att luta sig mot stolens ryggstöd, granskade Caelia. I samma stund som hennes vakter hade sträckt sig efter vapnen hade hans vakter gjort detsamma och gått närmare, men Nathaniel lät dem hållas. Det var inte han som hade nåt att förlora här - Caelias män var i underläge när dem var i Themor.
"Jag har inte mycket att förhandla om. Mitt krav är att få ut Adarlan ifrån Themor, punkt slut", sade han, han var stenhård på den punkten. Han hade tagit tillbaks makten för att befria sitt folk från Adarlan och han tänkte hålla fast vid det. Han visste också att de hade en mycket god chans emot Adarlan ifall kriget utbröt.

"Det här är inte första gången du nämner den punkten för mig, och för att vara helt ärlig så förstår jag inte varför du verkar så angelägen över att få mig att förstå att Themor ska bli ett självständigt rike. Det är inte mig du behöver övertyga här, utan min far." Caelia klickade lite med tungan och lutade sig bakåt mot stolens ryggstöd, gav en av hans vakter ett litet leende då hon märkte att han vilade blicken lite för länge på henne. Vissa män förblindades verkligen av kvinnlig skönhet.
"Uppenbarligen har du inte gjort ett tillräckligt starkt intryck på min far, det är trots allt han som styr Adarlan och inte jag." Det fanns garanterat en orsak till varför kungen skickat henne till Themor istället för att personligen åka dit. Högst antagligen berodde det av den enkla orsaken att han inte velat göra sig det besväret själv, han hade ju personer till höger och vänster han bara behövde vifta lite med handen med för att de skulle springa runt och försöka vara honom till lags.