Efter Plugget

Idun stirrade på honom med ytterst sårad blick.
”Förlåt, men jag kunde inte rå för det.” säger hon och hjälper honom upp på fötter.
”Jag kan köpa en ny skjorta till dig.” svarar hon och hennes leende hade slocknat som genom ett trollslag. Gårdagen kanske hade varit ett skämt? Nu var han där lika irriterad som förr.
Hon drog ett djupt andetag och la på stegen så hon hann före honom, låste upp dörren och klev in.
Vilken härlig start på morgonen, tänkte hon ironiskt och ställde sitt kaffe på ett bord innan hon klädde av sig för att börja dagen. Hon totalt ignorerade Caleb då åsynen av honom gjorde henne arg och irriterad.
Istället stoppade hon hörlurar i öronen, satte på musik, tog sitt kaffe och gick till ett hörn i butiken för att arbeta. Hon ville varken se eller höra honom just nu och för att hon inte skulle göra som honom så gjorde hon såhär. Men det hela tog inte bort att hon var sårad över hans reaktion, då hon trodde att det var över sen igår. Han borde förstått att det var ett misstag särskilt då hon bad om förlåtelse.

Helvete. Varför hade han varit tvungen att bete sig som en komplett idiot? Han inser ju att det var ett misstag, en liten olycka och att Idun inte direkt menat att stöta rakt in i honom. Så varför betedde han sig som om hon gjort det? Som om det hela hade varit planerat.
Caleb följer långsamt efter henne in genom dörren som plingar till. Sedan hänger han av sin kappa och axelbandsväskan på en redig krok inne i personalrummet. Axlarna sjunker ihop allt mer eftersom tiden passerar och när han går tillbaka ut i bokhandeln går det tydligt att se skammen osa likt tjocka moln omkring honom. Dumma Caleb Wang, varför beter du dig jämt och ständigt som ett rötägg?
Tvekande tassar han upp bredvid Idun och börjar plocka med några böcker som står felvända. När han väl är färdig med det dröjer det inte länge förrän han börjar tala, försöker klämma ur sig en ursäkt.
”Du..” börjar han försiktigt och petar till henne löst på axeln för att få hennes uppmärksamhet. ”Förlåt, jag..jag vet att jag beter mig kasst, m-men tro mig, det finns en vettig anledning till det!” Fortsätter han och gör en grimas åt sig själv. Bra ursäkt där. Host.
”I vilket fall..förlåt för att jag betedde mig illa. Vem som helst förstår väl att det var en olycka.”

Idun plockar ur hörlurarna ur öronen och lyssnar på honom tålmodigt, mer än vad hon egentligen klarade av. Hon nickar åt hans ursäkt, då Jan faktiskt bad om ursäkt var mer än hon förväntade sig.
”Okej, det var väl förståligt att du blev arg med. Men vi kan köpa en ny skjorta efter jobbet, jag betalar.” säger hon och ler snett. Hon nickar och försöker förstå.
”Är det snart fullmåne?” frågar hon lugnt, den enda förklaringen hon kunde finna. Om han nu inte snart skulle ha mens vilket hon betvivlade.
Hon ställer några böcker till rätta och känner att ilskan började rinna av henne som ett vattenfall. Hon kunde väl förstå att han reagerade som han gjorde även om det inte var okej. Hon tog sedan och drack upp sitt kaffe och satt sig ner på en skranglig stol och såg på honom.
”Jag kan förstå med tanke på ditt problem.” svarade hon tillslut.

Caleb gladde sig åt att hon verkade förstå varför han betett sig som han nu gjort, även om det kändes aningen bittert. Hur många år hade han inte befunnit sig i precis samma situation och ändå beter han sig lika illa? Han borde ju ha lärt sig att hantera sina små humörsvängningar och framför allt vant sig vid dem. Men nejdå, så hade det verkligen inte tärt sig uppenbarligen.
”Snart är en underdrift”, mumlar han och slår sig ner på en stol snett bredvid Idun. Händerna faller ner i knät på honom och blicken vänds ner mot golvet samtidigt som han suckar lätt bedrövat.
”Ikväll”, förklarar han efter en kort paus och över bistert ner mot sina svarta skor. ”Måste kila iväg till St Mungos under lunchen för att ta den sista dosen av elixiret, så att jag inte råkar ta död på någon..så det där med att köpa en ny skjorta får nog vänta tills en annan dag.”

”Åh” svarade Idun och såg på honom.
”Det hade jag ingen aning om.” säger hon och ser ursäktande på honom. Hon kanske borde ha det om de nu skulle jobba tillsammans i framtiden.
”Tur att jag inte har min mens samtidigt då. Få skulle vi bråka ordentligt.” flinar hon till och skrattar kort, kanske för att fö honom på bättre humör.
”Men vi kan ta shoppingen imorgon, eller senare någon annan dag. Så har du något att se fram emot.” log hon snett.
”När du förvandlas, blir du det men med ditt eget sinne och så?” frågar hon, hon hade ingen aning.

(Sorry för kort, slut på min rast xD)

”Om det betyder att du blir lättirriterad när du har den, så måste jag nog hålla med. För under dagar som dessa blir jag mer än överkänslig”, säger Caleb och väder istället de mörka ögonen upp mot taket, där han låter dem glida fram och tillbaka över de mörka träbalkarna. Byggnaden som bokhandeln ligger i är ganska gammal - gammal men väldigt hemtrevlig. Om inte madam Villanelle bott i lägenheten ovan hade han nog själv försökt sno åt sig den. Han uppskattade gammal arkitektur och fina små detaljer, någonting som hans egen lägenhet inte hade mycket av. Den var så förfärligt kal och opersonlig som en bostad nu kunde bli.
”Och det låter som en bra plan, det där med shoppingen alltså”, fortsätter tjugotreåringen med ett blekt leende och pillar frånvarande med sina långa, bleka fingrar. Nu för tiden fick han ju oftast behålla sitt eget sinne, men under stora delar av livet hade det inte varit så. Han hade minst sagt tur att föräldrarna kände någon som var snäll nog att i hemlighet tillreda elixiret åt honom.
”Jo, jag har turen att få vara mig själv under förhandlingarna. Det gör det lite lättare, men fan vad det gör ont. Typ lite som att få sin höft krossad av en dunkare, fast över hela kroppen istället. Men det är okej när det väl är över, även fast ensamheten tillsammans med alla nya intryck oftast driver mig halvt till vansinne.”

(Nooo problem ahaha x))

"Ja, typ så och humörsvängningar." flinade Idun och log snett mot honom. Hade de haft det samtidigt hade det varit en extremt dålig kombo. Hon gick åter fram till bokhyllan och började sortera, svävade över några böcker som stod på fel avdelning och började sortera i alfabetisk ordning.
"Då säger vi så. Lite shopping och jag bjuder på mat." ler Idun stort mot honom. Hon gissade att han inte hade vidare ställt med pengar, något hon inte led brist på. Så hon hade inga problem med att bjuda.
"Vill du ha sällskap då? Se på film eller något?" frågar Idun plötsligt och vänder sig mot honom.
"Jag menar om du ändå är dig själv förutom kroppen så gör det mig inget. Sedan kanske det är lättare om man har någon annan att umgås med, något annat att tänka på." hon möter hans blick. Hon ville visa att hon verkligen menade vad hon sa, för det lät säkert dumt. Lika dumt som att agera blodpåse till en vampyr. Men i detta fall var det ju ingen fara precis.
Visst hon kanske var dum och tänkte sig sällan för, men hon ville hjälpa dem som hade det sämre ställt än henne och i detta fall var det Caleb.
"Förlåt, det kanske lät korkat. Men jag menar det verkligen." sa hon slutligen och såg på honom, vad han skulle tycka om erbjudandet.

Det Idun beskrev lät ju faktiskt lite som någon form av förbannelse, inte helt olikt det Caleb själv led av. Nu var ju hans lilla pälsproblem inte någonting som ingick i mäns generella biologiska cyklar, men men. Det gick åtminstone att se en hel del likheter mellan de två. Han drar på munnen för sig själv och kommer upp på fötter för att återgå till att organisera de många bokhyllorna. På något sätt lyckades hon få honom på bättre humör. Däremot rinner leendet bort när hon tar upp det där nästa - frågan om han vill ha sällskap under kvällens gång.
Till en början svarar han inte utan fortsätter damma av en, nu tom, hylla. Vad ska han svara på den där frågan egentligen? Att han mer än gärna vill ha sällskap men att hon troligen gör ett stort misstag som ens erbjuder honom chansen? Att han aldrig spenderat en sådan natt i sällskap med någon annan? Att han inte har den blekaste aning om hur han kan komma att reagera? Tankarna snurrar omkring inne i huvudet på honom en lång stund tills han slutligen bestämde sig, plockade fram rätt ord och uttryck.
”Ska jag vara helt ärlig? Du vill nog inte ha mig där, för vem i helskotta vill erbjuda en varulv in i sitt hem under en fullmåne?” Undrar Caleb med ett litet skratt och skakar på huvudet, så att den lilla tofsen ännu en gång svajar hejvilt. ”Men..jag tackar gärna ja om du är helt säker på saken”, avslutar han tyst och börjar klia sig i nacken med sin fria hand.

Idun ler stort över att han faktiskt accepterat hennes erbjudande. Varför gjorde hon det? Kanske för som ursäkt hur hon betett sig under skolan. Men också för hon ville hjälpa och hon kände sig ensam. Hon visste även hur det var att bära på något utan ha någon där som fanns till hands och bara fanns där som stöd.
"Bra, då säger vi det." ler hon stort mot honom.
"Är det något särskilt du vill ha då? Att äta? Rått kött, chips, cola eller vad?" frågar Idun och börjar redan planera kvällen.
"Vad gillar du för filmer?" frågar hon sen i tron om att alla kollade på film och hade TV. Fast hon visste att det inte var så, särskilt om man var renblodig.
"Hoppas du står ut med att min lägenhet är i total oreda. Jag borde städa, men kommer mig aldrig för, även om jag älskar när det är ordning." förklarar hon och skrattar lätt.
"Vem i helskotta bjuder hem en varulv? Jo, jag förstås, jag har väl aldrig varit vidare klok och förståndig." flinar hon mot honom. Hon hoppades verkligen att det skulle kännas bättre för honom, det lilla hon kunde göra och erbjuda honom.
"Men samtidigt, det betyder ingen fara för mig. Det betyder bara att du ser lite annorlunda ut."

Alla frågor som Idun börjar ställa får Caleb att frusta till. Han börjar sakta men säkert fylla den tomma hyllan med böckerna sorterade efter författare och titel, samtidigt som han funderade över vad han skulle svara. Först och främst hade han ju ingen aning om vad en film var eller hur en TV riktigt fungerade. Visserligen hade han en aning om vad det var för något, eftersom han läst på en hel del om mugglare under sin skolgång, men inte vad den riktigt användes till. Tydligen så verkade de kolla på både Tvn och filmerna, hur konstigt det nu än lät.
”Allt du precis sa förutom det där med maten förstår jag inte ett skvatt av”, erkänner Caleb och börjar plocka ur hyllan under fen han nyss fixat till. ”Och om du nu har lätt ligger så blir det bra..så länge du inte serverar en sallad eller något liknande överlever jag”, försäkrar han sedan med ytterligare ett litet skratt och drar på en av mungiporna.
Det var väl klart att någon som Idun fick för sig att bjuda hemmen varulv, inte sant? Hon hade ju trots allt agerat blodpåse till en vampyr, så varför inte hålla en ensam liten varg ensam under fullmånens gång? Alltså Caleb själv kunde ju komma på typ tusen anledningar till varför det var en kass idé, men nu tänkte han inte dra sig undan. Det kunde ju vara intressant att se hur hon skulle reagera också. Väldigt intressant.
”Kom ihåg att det är ditt eget fel att du bjöd in mig. Och..lite annorlunda?. Tycker du att vargar och människor är lika varandra eller?” Herrejösses.