Pirates Dragon Fantasy och Emma07

Caspian försökte dra undan blicken från Freja lite, tänkte att det nog skulle bli konstigt att han satt och tittade på henne så mycket. Men han kunde väl inte direkt ljuga för sig själv längre utan det var bara att inse att han faktiskt gillade henne. Han lyssnade på fadern tyst, också han nyfiken.
"Du ska jobba med männen istället för nere i köket", sade kaptenen till henne.

"Ska jag?" Frejas ansikte sprack upp i ett stort leende som att han hade skänkt henne guld och gröna skogar. Detta var exakt var hon ville, för tristessen nere i köket var inget för henne. Vem som skulle ta över efter henne? Tja, de kanske hittade någon längst vägen. Hade han ens tänkt över detta?
Det var ändå mycket att lära, för hon hade verkligen ingen koll hur de tog hand om skeppet, styrde, vad de gjorde med masten och allt. Men det spelade ingen roll, hon skulle lära sig, det var mer hon än att slava i ett kök. Hon var en fri själ och fri människa.
"Tack så hemskt mycket kapten, det ser jag verkligen fram emot." sa hon sedan.
"Jag har dock en förfrågan Jag kan inte klättra i masten med kjol dessutom ligger mitt svärd hemma hos min far." sa hon menande på att hon behövde det med och byxor.

Kaptenen nickade lite.
"Vi ordnar det, Caspian kan visa dig vart det finns", sade han med en vickning emot Caspian, som suckade lite inombords. Han gillade ju Freja men kanske lite väl för mycket kanske.

Freja log stort mot kapten och ställde sig upp för att vänta på Caspian så han kunde visa vägen.
Det var bra, för hon ville ändå tala med honom och hur de skulle göra. Det blev helt fel igår och mycket var hennes fel, hon och spriten även om hon inte kunde skylla på den.

Kaptenen log vänligt mot henne, varpå Caspian sen reste sig upp för att visa Freja och hjälpa henne hitta grejerna i förrådet. Han undrade tyst vad hon skulle säga, eller om hon ens skulle säga nåt, om kvällen innan.
"Kom", sade han vänligt till henne innan han gick ur faderns rum för att istället gå mot förrådet.

Freja stängde dörren om dem, det var dunkelt i förrådet då hon hade tänt den lilla lyktan som fanns där. Sedan vände hon sig mot honom.
"Innan du säger något så vill jag veta att jag är ledsen för igår. Jag ville gärna fortsätta, men jag är livrädd för att få barn, jag vill inte bli mor." sa hon och gick långsamt fram till honom så de stod ansikte mot ansikte.
Hennes kropp reagerade på hans och hon ville bara ha honom nära.
"Du talade om örter. Kan du svära vid allt som är dig heligt att det kommer att fungera. Och om det inte gör det, att du tar ansvar för konsekvenserna." frågade hon.

Caspian såg snabbt på henne, han hade knappt väntat sig att hon skulle nämna nåt alls om det och inte detta. Men hon verkade aldrig sluta förvåna honom. Han nickade lite, han kunde helt förstå att hon inte ville bli mor. Då hon kom nära fick han verkligen anstränga sig för att hålla känslorna i schack för att inte lägga en hand mot hennes kind. Men det hon sade nu förvånade honom än mer och han nickade tyst.
"Jag svär", sade han direkt.

"Bra" skrattade Freja och tog ett steg bakåt då hon var lite osäker på hur hon borde reagera.
"Då syns vi ikväll hos dig och du tar med dig örter." sa hon bestämt men leendes och öppnade sedan den första kistan för att finna passande kläder och ett svärd. Hon log hela tiden och visslade glatt. Det hade gått bra för henne och hon skulle få komma upp på däck. Nu var det bara att visa för manskapet vad hon klarade av. Hon skulle få bli hård och inte vika sig för något, inte visa svaga känslor. De skulle inte få tvivla på henne eller se henne som "bara en kvinna".

Caspian log mot henne, än väldigt förvånad och nickade.
"Då syns vi då", sade han snällt, såg runt snabbt i förrådet.
"Hurdan är din far då?", frågade han henne nyfiket, samtidigt som han kollade igenom lite lådor för hur mycket de hade av allt. De skulle nog snart behöva gå i hamn, de behövde fylla på lite förråd.

"Min far? Snäll, välmenande. Jag älskar och saknar honom." hon log snett och vände bort blicken, för just nu ville hon inte tala om det. Hon ville bara veta att han hade det bra, att han var trygg och klarade smedjan utan henne. Hon ville meddela att honom också hade det bra och hon ville träffa honom innan han dog. Hon drog runt bland kläderna i kistan, de flesta alldeles för stora för henne. Slutligen hittade hon ett par byxor och provade.
"Vad tycks?" sa hon leende och snurrade om.