The elements

Ansiktsuttrycket som pryder Amaris ansikte gör det rätt självklart för Celine, ett sånt genuint tack hade hon inte förväntat sig. Precis som det inte varit förväntat att hon delat med sig av sin brors drogproblem under gårdagen, eller tackat ja till hjälp i det varma vädret. Uppenbarligen har Celine tänjt en hel del på vad som är okej och inte, låtit Amari komma in i lägenheten. Under gårdagen hade det inte varit på tala om saken, de har alltid ogillat varandra och de verkar trivas med det.. slänga spydiga, sockersöta kommentarer. Att sitta med den jämnåriga där och då känns på något sätt intimt, inget dömande eller något bakhåll. Det är inte ofta någon av syskonen får känna det, alla i deras omgivning där hemma ser dem som robotar, vilket gör så att folk inte behandlar dem som människor. Under alla arton år har hon endast trivts hos sina syskon, där är hon sedd som en medmänniska. En medmänniska med brister förvisso, men de älskar dem.
"Du gjorde mycket mer än jag trodde," påpekar Celine allvarligt och reser sig försiktigt upp från sin plats på soffan. Jeremiah mumlar någonting i sömnen, någonting om enhörningar. Jösses, den välbyggda, långa mannen kan verkligen vara bedårande ibland. Hon gnager sig bedrövat i underläppen innan uppmärksamheten glider än en gång mot Amari, som nu verkar alldeles utmattad. Som att även hon ska förlora medvetandet. "Jag går och fixar lite te och något att äta till dig.." Det förvånar henne själv faktiskt, snäll och omtänksam är inte direkt något som man brukar beskriva henne som. Lite spydig och nonchalant har hon däremot hört en hel del mer, men kanske det är av ren tacksamhet som hon vill bjuda Amari, se till så att hon kommer upp på fötter. Dock försöker Celine intala sig själv att det är för att den andra flickan ska återfå krafterna och gå därifrån så fort som möjligt. Jodå, ärlig med sig själv är hon inte särskilt ofta. Hon sänder iväg ett litet leende mot henne efter att ha lagt en filt över sin bror, som han snabbt klamrar fast vid, och rör sig därefter mot köket.

Än en gång så kände hon sig aningen generad över det Celine sa. Det hade fortfarande samma ton av genuin tacksamhet och allvar, och hon kände sig inte riktigt van vid det. Särskilt inte från henne. Det var svårt att tro att de så sent som igår hade stått och hävt ur sig spydigheter mot varandra och att Celine i princip hade stormat därifrån. De hade egentligen aldrig riktigt pratat någon längre stund tidigare, om de hade pratat så hade det varit kortfattat och ofta drypande av sarkasm eller bara allmän dryghet. Alltid intagit någon slags försvarsposition av ren vana. Nu, efter den här dagen och det Amari nyss hade gjort, så kändes det så.. personligt. Så nära inpå.
"Ja.. mer än vad jag trodde med" erkände hon lite tankfullt. Kanske till och med lite för mycket med tanke på hur utmattad och tömd på energi hon kände sig just nu. Det fanns dock inte så mycket att göra åt saken, bara att vila sig en stund, och även om hon kunnat så fick hon erkänna för sig själv att hon förmodligen inte skulle ha gjort det hela på något annat sätt. Att strunta i att hjälpa när hon hade möjlighet hade aldrig riktigt varit hennes grej. Det enda som förvånade henne med det här var att hon hade hjälpt just den här familjen såpass mycket. Just Jeremiah hade hon dessutom alltid känt sig nervös omkring, lite vaksam på ett sätt som hon inte varit i närheten av typ Celine, trots att hon ogillat henne med. Med en fundersam blick på honom så undrade hon för sig själv om han skulle ha gjort samma sak för henne om situationen varit annorlunda. Förmodligen inte. Men det spelade väl ingen roll just nu.
Celine fortsatte verkligen att överraska. Amaris ögonbryn gled förvånat upp när hon hörde det hon sa, och hon såg på henne där hon rest sig upp från soffan. Det här var verkligen det sista hon hade väntat sig att få höra från henne. Möjligtvis att hon skulle låtit henne stanna en kort stund för att återhämta sig så hon kunde dra därifrån sen, men aldrig att hon självmant skulle erbjuda sig att ordna te och något att äta åt henne. Gud, hon måste se helt förstörd ut efter att ha hjälpt Jeremiah. "Åh, tack.." fick hon tillslut fram, faktiskt genuint tacksam. Te och något att äta lät faktiskt underbart just nu, och det skulle hjälpa en hel del till att den här utmattningen skulle börja lätta. Till och med ett litet leende fick hon från henne, även det oväntat, men Amari kände sig fortfarande lite för ställd över hela situationen för att hinna besvara det innan Celine försvann iväg mot köket. Med ett tyst litet stön så släpade hon sin protesterande kropp fram till närmsta vägg och lutade sig mot den samtidigt som hon lade benen i kors. Hon ville helst ha lite avstånd mellan sig själv och mannen i soffan. I väntan på att Celine skulle komma tillbaks, vilket inte borde ta lång tid, så slöt hon ögonen. Det kändes nästan som att hon skulle kunna somna, precis som Jeremiah, men riktigt så avslappnad kände hon sig inte i lägenheten, trots att Celine betedde sig så annorlunda gentemot henne nu.

Hela situationen är främmande, något Celine inte är van vid.. hon vill kunna ha kontroll, känna igen sig och känna sig trygg. Den här snälla lilla stunden som de två flickorna haft är inte vill återkomma till. Hon försöker att påminna sig själv om varför hon egentligen ogillar Amari, och att glida henne närmre är en hemsk ide. Helt ärligt har hon aldrig riktigt varit nära någon utanför husets väggar. Alla barn har varit rätt frånvarande, syskonen har endast haft varandra att leka och umgås med, det är därför de är så trygga med varandra som de är. Det närmaste hon kommit är de folk hon hamnat i sängen med.. men emotionellt? Nej, det är hon inte van vid överhuvudtaget, och bristen av kontroll gör henne förbaskat rädd. Med en liten suck lutar hon sig mot väggen, sluter ögonlocken en kort stund medan vattnet står och kokar. Kanske det är bäst om hon återgår till sitt spydiga jag, och puttar Amari bort till den plats hon är van vid att hon är vid? Det låter vettigt.
"Är det säkert att jag kan ta de här Celine?" frågar Dominic, som nu fått på sig en klädsel som är lite mer lämplig för det varma vädret. Ett linne och ett par jeansshorts. Celine öppnar ena ögonlocket, dras tillbaka till verkligheten och tvingar sig själv att göra några gurk- och ostmackor.
"Självklart, jag skulle inte nämna det annars," lär hon med ett litet skratt. Mycket riktigt, Celine gör aldrig något hon inte vill eller vinner på själv. Okej, hela situationen med Dominic kanske är ett undantag, men bortsett från det så stämmer det rätt bra. De smala fingrarna stryker sig över hennes blonda, lena lockar och sätter upp dem i en lurvig liten bulle på huvudet. "Har du provat dem allihop? Du kan hålla oss sällskap i såna fall, om du vill."
"Alldeles strax!" den unga killen rör sig därefter tillbaka in i rummet han kom ifrån, och Celine häller upp ett par koppar med grönt chai te. Mackorna lägger hon på en bricka tillsammans med kopparna, och bär de långsamt mot vardagsrummet.
"Sådär.." hennes röst är fortfarande förvånansvärt lugn och genuin, snäll. Celine, ta dig i kragen och bli ditt vardagliga jag, Amari ska du verkligen inte bli vän med. Stopp och belägg. "Så hur stötte du på Dominic idag?"

Lite sömnig verkade hon trots allt bli där hon satt, men hon ryckte till och slog upp ögonen igen när hon hörde steg i rummet. Det var precis så att hon såg Dominic försvinna bort till köket, till Celine, och inom kort kunde hon höra ivrig franska komma ifrån honom. Han verkade inte ha lagt märke till henne alls där hon satt på golvet, och hade han gjort det så antog hon att han inte hade velat störa henne. Det var nästan så att hon hade glömt att han ens var här, hon hade varit alltför upptagen med att hjälpa Jeremiah, och sen med att känna sig förvånad över hur Celine betedde sig. Med lätt stela armar och ben så sträckte hon på sig lite innan hon reste sig upp. Det kändes lite svajigt i något ögonblick, men det gick snabbt över och hon ruskade lite på huvudet. Efter att ha sett sig om lite snabbt i rummet så bestämde hon sig för att sätta sig i en fåtölj som stod en liten bit bort. Den var precis lika mjuk som den såg ut, och hon kände sig förvånansvärt tillfreds där hon satt under tystnad. Hade hon satt sig här från början istället för att sitta på golvet så hade hon garanterat somnat, och hon var glad över att hon helt enkelt inte hade orkat ta sig upp förrän nu. Inom kort så dök Dominic upp igen och ropade något till Celine, fortfarande på franska, innan han försvann in i rummet intill igen. Men ett hastigt leende hann hon få innan han återigen var borta, och hon log för sig själv medan hon såg efter honom. Han verkade vara helt uppslukad av det han själv höll på med, han hade inte ens kastat en blick på Jeremiah, trots att han var hela anledningen till att de båda var här från första början. Men hon kunde knappast förebrå honom, nya kläder var antagligen något han inte fått på evigheter. Hon hoppades bara att det inte skulle göra att han började lita alltför mycket på Celine, för trots att hon verkade riktigt vänlig just nu så betydde inte det att hennes planer gällande Dominic hade förändrats alls.
Direkt efter att Dominic hade försvunnit än en gång så kom Celine in i rummet bärandes på en bricka med tekoppar och mackor på. Amari såg på henne, tillät sig att le lite åt henne så som hon gjort tidigare, innan hennes blick hungrigt gled vidare mot brickan hon bar på. När Celine ställt brickan på soffbordet så sträckte Amari genast fram sin hand och tog en av mackorna. Herregud, nu när hon väl hade maten framför sig och började äta så blev det väldigt tydligt för henne hur behövligt det faktiskt var. Den första mackan försvann snabbt, och hon hade precis tagit en av kopparna när hon hörde Celines fråga.
"Åh, jag träffade honom på marknaden imorse. Han verkade riktigt hungrig så.. ja, jag köpte något att äta åt honom, och sen åt vi i parken tillsammans"

Det hela låter lite osannolikt, att de stött på varandra out of the blue på marknaden, Paris är inte direkt en liten by. Celine påminner sig däremot om att de allihop hör till på samma ställe av Paris, samma gator och samma marknader. Både hennes familj och Amaris har rotat fram det, så osannolikt är det väl ändå inte om man ser på det hela med öppna sinnen. Spelar det någon roll om Amari letat upp Dominic under dagen? Nej, med all rättvisa hade hon gjort detsamma under gårdagen, så alldeles självcentrerad får hon inte vara.
"Snällt av dig," påpekar hon långsamt med en liten harkling. Hennes fingrar pillar försiktigt med filten som Jeremiah gömmer sig under, och små snarkningar fyller ut tystnaden som lägger sig under rummet. Huvudet faller försiktigt mot soffans ryggstöd, och de mörka ögonen granskar sin storebrors lugna ansikte. Små, bebishårstrån glider över hennes panna, kittlar försiktigt mot tinningarna. Blicken glider dock från sin bror till de jämnåriga flickan, betraktar hur hon sträcker sig efter ännu en välgjord macka. Hon kan inte undgå att fnissa till, inte det minsta dömande. Även om hunger är långt ifrån ett ämne som är värt att fnissa åt så är Amari rätt bedårande som knaprar i sig dem lätt som en plätt. Bedårande.. inte ett ord som Celine skulle använda sig av självmant särskilt ofta, men hon kan inte hitta några bättre förklaringar i sin stora inlärda ordbok. "Jag vet att du antagligen tror att jag försöker vinna honom över, men faktum är att jag börjat gilla honom.. och att bo hos Cummings har inte de bästa omständigheterna." jaha, och varför delar hon med sig av det? Hon behöver inte förklara sig själv för Amari, det hon gör är inte mindre själviskt.. men ändå kände hon sig på något sätt tvungen till det, av någon orimlig anledning. Celine drar benen intill sin tunna kropp och sträcker sig både efter en macka och en kopp te. Hon är antagligen inte lika hungrig som Amari eller Dominic, men det är längesedan sen frukosten. "Men rätt bra att vi hamnade i samma park, tycker du inte? Annars hade nog både Jeremiah och jag fått solsting."

Rätt osäker på ifall Celines kommentar var ironisk eller inte så lät Amari bli att säga något alls till svar, utan sträckte sig istället efter en av tekopparna och drack lite av den heta drycken, som var riktigt god. Bra smak när det gällde te hade hon i alla fall. Amari lutade sig bakåt i fåtöljen, sjönk ner lite extra i den. Helandet tog verkligen på krafterna, men hon märkte hur det definitivt hjälpte att äta och dricka lite. Hon betraktade Celine som satt med blicken fäst på sin bror. Även om hon inte direkt verkade som den varmaste personen så var det tydligt att hon brydde sig otroligt mycket om sin bror, och det verkade inte som att det fanns mycket hon inte skulle göra för honom. Att Amari ens satt där i deras lägenhet överhuvudtaget var ett starkt bevis för det, och att Celine faktiskt hade låtit henne hjälpa honom så som hon gjort. Hon sträckte sig fram än en gång och tog en till macka, något som flickan mittemot henne verkade tycka var rätt lustigt. Irriterande nog så kände Amari hur en svag rodnad bredde ut sig över hennes kinder, visst slängde hon i sig mackorna, men behövde hon verkligen fnissa så åt det? Utan att röra en min så satte hon i sig den andra mackan minst lika fort, som något sorts löjligt trotsigt beteende hon inte riktigt kunde låta bli, och det var först när den blonda flickan började tala igen som hon lyfte blicken och såg på henne igen.
"Nej, det kan jag ju hålla med om att det inte är.." började hon och sneglade på Jeremiah. Efter att ha känt av hur han mådde, något som enligt Celine själv var ett resultat av uppväxten hos Cummings, så var hon säkrare än någonsin på att det var ett vidrigt ställe. "Men.. det är ju bra att du faktiskt börjat tycka om honom" avslutade hon med ett rätt neutralt tonfall, lite tveksamt. Det här var inte alls något hon hade förväntat sig att Celine skulle berätta, och hon kunde inte låta bli att undra om det var genuint eller om det bara var ett sätt att försöka lura henne på. För varför skulle hon ens vilja berätta om det där för henne om det inte var för att försöka få henne att låta Dominic vara? Men åt det hon sa härnäst så kunde hon inte låta bli att le lite, halvt dolt bakom tekoppen hon än en gång fört till munnen.
"Åh, jag vet inte, du verkade ha hittat ett rätt enkelt sätt att hantera hettan på.." svarade hon lite roat, bilden av Celine sittandes utan tröja på parkbänken fortfarande färsk i minnet. "Men visst var det bra! Du fick din bror någorlunda fixad, Dominic fick kläder och jag fick.. te och mackor" fortsatte hon sen, fortfarande med det lilla leendet på läpparna, och svepte med blicken över brickan på bordet emellan dem.

Okej, så kanske det var lite oartigt av Celine att fnissa av den andres härliga aptit, men förhoppningsvis tar hon inte åt sig av det. Det är förståeligt att Amari trycker i sig maten, det skulle inte förvåna henne om den andra flickan låtit Dominic ta för sig av den mesta maten, låtit sig själv gå hungrig. Den blonda granskar personen hon så ogillat för några timmar sedan och det slår henne hur outgrundlig deras ogillande tendenser är. Okej nej, egentligen inte. Familjen har länge varit utstött från resten av byborna, och de har vant sig vid det. Dragit sig bort, så att ogilla människorna runt omkring dem kom naturligt. Men med mer tanke på det hela så känner Celine verkligen inte Amari det minsta. Hon har visat sig vara väldigt snäll vid vissa lägen, när hon vill vara det. Det har hon inte riktigt låtit sig själv lägga märke till innan. Om det är vad Dominic kommer att leva med hos Amaris föräldrar, snällhet och godhjärtade människor är det definitivt bättre än Mr Cummings laboratorium. Nu kan visserligen syskonen vara trevliga och välkomnande, och riktigt förbaskat roliga, men det gör ingen skillnad direkt..
"Hur skulle man inte kunna tycka om honom?" frågar hon mest för sig själv, och rynkar lite på näsan. Det är märkligt hur allt det här fungerar, hur deras samtalsämne förändrats så kvickt. Under gårdagen hade det varit dryga ord och sockersöta röster. Nu? Mycket är annorlunda, vilket inte är något som Celine är särskilt förtjust i. Kontrollbehovet är starkt och lite för krävande i situationer som dessa. Dock kommer de där nya orden som sipprar mellan Amaris läppar som en rätt mycket större överraskning. En rodnad börjar stryka sig upp över de fräkniga kinderna, vilket definitivt inte brukar inträffa särskilt ofta. Allt mindre när det kommer till den jämnåriga flickan. Hon minns mycket väl hur hon slingrat av sig sin tröja med tankarna att Jeremiah skulle få en lite bättre sömn på så sätt, och att hon inte behövt svettas ihjäl var faktiskt bara ett stort plus. "Till mitt försvar trodde jag inte att någon var där, ni satt ju och gömde er bakom någon buske eller något.." försöker Celine att skydda sig själv medan tänderna sätter tag i gurkmackan likt en liten kanin. Hon låter huvudet falla lite på sniskan med ett litet skratt, nu i efterhand kan hon uppriktigt skratta åt sig själv för att ha fått de där generade tankarna. Både Amari och Dominic hade glidit undan med blickarna, så ingen skada skedd, eller hur? Plus fick hon lite solbränna.. men det är nog ingenting som Amari har någon lust att lyssna på. "Jo, det var väl en win win, även om te och mackor kanske inte ger lika mycket som att Jeremiah blev någorlunda fixad."

"Ingen aning.. han är verkligen fruktansvärt snäll och fin" svarade Amari med värme i rösten och såg bort mot rummet där Dominic fortfarande befann sig. De hade visserligen i princip nyss träffats, men hon menade verkligen det hon sagt. Han var så rar, och även om han var försiktig till viss del så verkade han ha rätt lätt för att lita på folk, vilket fick det att sticka till av oro inom henne. På något sätt så hade hon börjat bry sig om honom rätt mycket, något som kändes nästan orimligt med tanke på att de hade umgåtts i bara en dag, och det fick henne att både känna sig äcklad över sig själv och vad hon gjorde och orolig att någon annan skulle lura honom. Huruvida hon faktiskt skulle fortsätta med det uppdrag hon rest hit för från första början var något som hon fortfarande kände sig kluven till. Att lura Dominic på det här sättet kändes inte bra, men tänk om hon bara gav upp och så kom någon annan och tog honom till någon vidrig plats? Då skulle det ju ändå varit bättre om hon slutfört sitt uppdrag och låtit honom följa med henne hem. Att hennes tankar kring Dominic skulle ändras så snabbt var inte något hon hade räknat med, och det rörde bara till det för henne. När hon återigen vände blicken mot Celine så kom hon att tänka på att även hennes tankar gällande henne hade förändrats väldigt snabbt. Dagen innan så hade hon inte ens kunnat tänka sig att hon någon gång skulle sitta hemma hos henne, dricka te och till och med skämta lite med henne. Så länge hon kunde minnas så hade hon tyckt otroligt illa om Celines far, han verkade vara en riktigt vidrig man och inget hon fått höra hittills hade någonsin sagt emot det, och någonstans där så hade det även börjat gälla Celine och resten av hennes syskon. Och eftersom Celine verkade ha ogillat henne med så hade hon aldrig riktigt reflekterat över varför hon själv ogillade henne, det hade bara blivit en sorts bekräftelse på att hennes känslor var helt rätt. Men numera så kändes det knappast rimligt att ogilla syskonen i familjen för något de inte riktigt hade haft något val kring. Särskilt inte nu när hon faktiskt hade umgåtts med Celine ett tag. Hon verkade... snäll, när hon inte ständigt gick med taggarna utåt. Inte för att hon skulle kalla dem vänner direkt, men att inte direkt börja håna varandra och vara spydiga var väl ändå ett steg i rätt riktning.
Amari insåg förtjust att det hon sagt verkade ha fått Celine att börja rodna, något hon inte kunde minnas att hon någonsin sett henne göra, och hon kände hur det ryckte i mungiporna på henne. "Jo, det fanns ju en del skugga där, så jag kände väl att det var enklare att svalka mig på det sättet än att dra av mig tröjan". Egentligen så hade de mest velat sitta lite avsides, även om skuggan definitivt varit ett plus, men hon kunde inte låta bli att retas lite med Celine.
"Äsch, det var ju gott åtminstone, och jag slapp dö av utmattning. Så en liten win blev det väl ändå"

Det finns inte mycket mer att tilläga på det Amari säger. Dominic har visat sig vara väldigt snäll och fin, så de tankarna har de två artonåringarna åtminstone gemensamt. Nästintill ingen har vunnit Celines hjärta så fort som den unga killen gjort, vilket blivit självklart under gårdagen. Deras konversation hade flutit på väldigt snabbt, och hon hade inte behövt tänkt extra mycket på att säga rätt saker till honom. Visserligen finns det en del av hjärtat som svider till när hon väl tänker på hur Dominic börjar lita på folk alldeles för snabbt. Nu är inte hon eller Amari riktigt farliga, utan själviska, men det finns många andra som är ute efter honom, folk som är mycket farligare än de två flickorna. Pojken verkar rätt naiv, försöker se det goda hos människor som endast har riktigt onda ben i sin kropp. Helt ärligt vill Celine hellre att han följer med Amari till hennes familj än till någon sådan äcklig människa. Dock kan hon inte godkänna sig själv att ge upp på sitt uppdrag, inte när alla syskonen jobbar så hårt och Mr Cummings förväntar sig så mycket. Kanske Dominic skulle trivas mer hon den andres familj, men hon kan inte bara sluta försöka där och då även om en del av henne vill. Med en liten suck begraver hon det rodnade ansiktet i den stora koppen med te, tar några klunkar under tystnad medan hon lyssnar på det som Amari säger. Flinet är uppenbart, precis som att det är uppenbart hur hon blir road över den rosiga färgen som glidit upp över de små kinderna. I vanliga fall är det i dessa fall som Celine skulle vilja slå bort det där flinet, eller använda sin elaka mun till att komma på en comeback, visa sin fula sida.. dock har hon inte det behovet, vilket är lite läskigt. Varför har hon inte det? Hon vill gå tillbaka till sin dryga, spydiga personlighet och svara Amari något annat än det hon nu gör.
"Kanske, men min bror valde just det stället vid vattnet där det faktiskt inte fanns någon skugga." påpekar Celine som himlar lätt och lekfullt med ögonen. Du behöver inte förklara dig, bit tillbaka istället din lilla fåntratt. Nu är det ju så att hon är långt ifrån generad över sin kropp och har aldrig riktigt haft något problem att ha någons ögon på den.. däremot ville hon aldrig riktigt flasha varken Amari eller Dominic, av två helt olika anledningar. Hon hade nog inte reagerat på det viset om det varit några främmande som gått förbi, men olyckligtvis hade det ju inte varit fallet. "Plus trivdes jag, och fick mig en välförtjänt solbränna." Celine försöker låta nonchalant, som att hon inte blivit ett dugg generad och även om hon är en riktigt rackare på skådespeleri så är det väldigt svårt. Rodnaden hänger kvar och verkar inte vilja ge sig därifrån någon tid snart.
"Jo, att du slapp dö av utmattning är väl ändå ett rätt bra plus."

Det här var väldigt roligt. Uppenbarligen så försökte Celine verka nonchalant inför hela händelsen, med rodnaden som envist hängde kvar på hennes fräkniga kinder fick enkelt den bilden att spricka. Tydligen så var hon inte alltid så bitsk och beräknande som hon framstod, vilket kanske inte var så konstigt egentligen, men Amari hade aldrig ens funderat tidigare över om hon hade några andra sidor än just det. När hon väl fick se något annat så kände hon dock direkt att det var en sida hon föredrog. Tidigare hade hon alltid varit så snabb på att bita ifrån när Amari sagt något hon inte gillade, och nu verkade hon inte ens försöka komma på någon slags comeback trots att Amari satt och retades med henne. Fick henne att rodna till och med! Det gjorde henne förmodligen lite frustrerad, vilket självklart gjorde att Amari fann det ännu mer underhållande, men inte ens det fick henne att fräsa till. Jävlar vad det hade gått snabbt för dem båda att gå från att snäsa åt varandra till det här. Stämningen kändes så lättsam mellan dem just nu, och det var knappt att hon kunde tro det. En liten del av henne kunde inte låta bli att känna sig en smula misstänksam gentemot utvecklingen, som att det hela var något sätt för Celine och hennes syskon att lura henne och få henne att lita på dem eller något. Det kändes dock inte så, och den delen av henne var vid det här laget långt bak i huvudet på henne.
"Ett rätt dåligt val" påpekade hon med låtsat beklagande min och lade huvudet en aning på sned. Egentligen visste hon inte om det funnits något val överhuvudtaget i det Jeremiah hade gjort med tanke på hans tillstånd eller om det bara råkat vara just den platsen han sjunkit ihop på, men det var något som hon lät bli att yttra. Det spelade ingen större roll ändå, det var bara tragiskt, och hon ville helst inte tänka vidare på det. Det hon känt när hon helat honom var fortfarande alltför tydligt i hennes minne.
Amaris lilla flin blev något större när Celine än en gång öppnade munnen och hon hörde vad hon sa. Visst, hon hade verkligen sett ut att stormtrivas där hon suttit och kämpat med sin broder för att få tillbaks sin tröja. Det var inte att hon inte trodde att Celine inte haft något problem att sitta där utan tröja, hade hon haft det så skulle hon knappast tagit av sig den från första början, men det var lite kul att det hon sa gick så starkt emot intrycket hon själv hade fått.
"Och ändå så fick du så bråttom att få tillbaks tröjan när vi dök upp. Tur att du hann få den där solbrännan innan dess". Amari höjde lätt på ögonbrynen åt henne, fortfarande med det där retsamma flinet på läpparna, och drack lite mer av sitt te.