Myth or reality (Privat)

Ava nickade och log när Alerie accepterade hennes förslag. Hon hoppades innerligt att prinsessan skulle acceptera så snart som möjligt och att Ava kunde komma dit i god tid innan solnedgången. Hon ville helst inte spendera en natt till i sjön, det var väldigt ensamt. Visst, hon hade djuren som sällskap men det var inte alls samma sak som om hon hade varit hemma med andra sjöjungfrur. Hon kastade en blick mot havet när hon tänkte på sitt hem och undrade hur det gick för Tara att hålla masken framför Avas farbror, Triton. Ava hade en känsla av att Triton inte skulle tro på det speciellt många dagar, så Ava hade tidspress från det hållet också. Hon vände uppmärksamheten till Alerie igen.
"Då ses vi i skogen då" sa hon och försökte resa sig upp. Det gick långsamt, men benen vek sig i alla fall inte. Hon kände att hon verkligen hade suttit ner för länge; benen kändes som nya igen när hon började röra på dem. Hur kunde människor klara av det här varje dag? Inte konstigt att de var arga och elaka när deras ben gjorde ont dagligen. När hon hade ställt sig upp tittade Ava på Alerie igen. "Tack så mycket för maten, som du kanske förstår har jag inget sätt att ge tillbaka någonting" sa hon med ett nervöst litet skratt. Hon kunde i alla fall inte ge tillbaka någonting som var mänskligt.

Alerie såg lite överraskat på Ava när hon nästan genast började resa sig upp. Hon hade inte väntat sig att hon skulle vilja att de gjorde det här just nu. Men egentligen så var det väl inte särskilt konstigt, uppenbarligen så var den här växten viktig på något sätt för henne, så varför skulle hon bara sitta och vänta när de kunde göra något direkt? Det var bara att Alerie helst skulle sluppit att behöva ta sig in i slottet igen så snart, hon ville inte träffa på sina föräldrar, eller Eric och hans föräldrar. Dock så hade hon väl inget val nu, för hon kunde ju knappast börja förklara hela situationen med trolovningen och allt för Ava nu.
"Absolut, men var i skogen? Det vore ju lite dumt om jag skulle behöva irra runt i skogen ett tag innan jag hittade dig" sa hon och log snett. Ava verkade verkligen ha bråttom. "Och det var så lite så. Det hade ju känts lite ovärdigt om du hade dött av svält eller hamnat i fängelse för stöld eller något annat, typ intrång i slottet, innan du lyckats komma åt den där växten" sa hon med en axelryckning och flinade lite åt Ava, som själv verkade lite nervös. Att hon inte kunde ge något i gengäld för maten brydde hon sig inte om, det var ju knappast som att det gick någon nöd på henne med tanke på den familjen hon hade, hon hade inte ens tänkt tanken. Alerie reste sig upp hon med och såg på Ava, och en tanke slog henne.
"Behöver du kanske ett par skor? Och lite andra kläder?". De två gånger hon hade träffat henne nu så hade hon haft på sig samma blå klänning, och några skor hade hon aldrig haft. Om hon skulle fortsätta gå runt i staden och skogen så skulle hon förmodligen skada sina fötter tillslut utan några skor.

Ava betraktade Aleries förvånade ansiktsuttryck. Hade hon sett konstig ut när hon reste sig? Hade hon sagt något märkligt? Kanske var hon för snabb på att agera, men hon behövde verkligen göra detta så snart som möjligt; hon hade solens strålar som bokstavligt talat räknade minuterna åt henne. Men det kunde hon såklart inte säga. Ava beslöt sig för att låta det vara. Om Alerie tyckte hon var konstig så skulle hon väl inte hjälpa henne - eller?
”Vid sjön som finns där inne?” föreslog hon. Det var den enda platsen hon hade hittat och den var förmodligen en punkt i skogen som Alerie visste vart det var.

När Alerie erbjöd Ava någonting som hette kläder och skor gjorde hon allt för att inte se undrande ut. Hon hade ingen aning om vad varken kläder eller skor var. Åh om Tara ändå hade varit här, hon hade full koll på sånt. Ava tittade ner på sig själv. Kanske var det sådant som hon hade på sig redan? En blick på Alerie avslöjade att det var någonting som Ava inte hade på sig som hon bar; någonting på fötterna. Det var kanske inte vanligt att gå som Ava gjorde. Fötterna gjorde ju faktiskt lite ont, men om hon skulle sätta något på dem skulle de bara falla av när hon förvandlades tillbaka till sjöjungfru. Hon bestämde sig därför för att skaka på huvudet och hoppades att hon hade rätt i sin gissning om vad kläder och skor var för något.
”Det är okej, jag klarar mig” sa hon med ett leende och tittade upp mot solen som värmde hennes ansikte.

"Sjön blir perfekt" svarade hon med ett leende. Den visste hon precis var den låg, hon hade badat där otaliga gånger och älskade den. Främst för att det var en plats där hon verkligen fick vara ifred, få personer gick dit, vilket självklart var särskilt bra i det här fallet. Dessutom så låg den inte särskilt långt ifrån slottet, och Alerie kände sig lättad över att Ava hade hittat just den platsen. Annars hade det nog blivit lite svårt att hitta en mötesplats som båda kände till bara sådär.
Efter att Alerie hade frågat henne om kläder och skor så var Ava tyst en stund innan hon tackade nej. Alerie såg lite undrande på henne och tänkte först fråga om hon verkligen var säker, men lät bli. Det var ju trots allt hennes fötter, även om hon tyckte det var lite märkligt att inte ens vilja ha ett par skor. Och om hon skulle ändra sig så skulle hon ju kunna fråga henne sen. Så istället så ryckte hon bara på axlarna.
"Säger du det så! Jag tänker inte hindra dig från att springa omkring barfota" svarade hon med ett litet flin. Ava kändes verkligen som en märklig person, men Alerie kände ändå att hon började tycka om henne.
"Så jag antar att det bara är att gå till slottet nu då? Eller sjön för din del" frågade hon med lätt höjda ögonbryn.

Ava nickade och kliade sig i nacken.
”Ja, om du tror att det är passande att gå till prinsessan nu” sa hon och tittade på Alerie. Inte för att Ava egentligen hade något val; hon behövde lösa det så snart som möjligt, men hon kunde ju inte bestämma det nu eftersom andra var inblandade i detta. Hon var bara glad att Alerie inte hade ställt en massa följdfrågor till varför Ava letade efter blomman, utan bara bestämt sig för att hjälpa till. Hon hoppades bara att hon inte verkade för ivrig eller för framåt, för hon ville verkligen slippa frågor.
”Om hon inte har tid nu så kan vi vänta lite” la hon till, mest för att känna själv att hon inte var för framåt angående deras plan. Solen hade ju trots allt hela eftermiddagen och delar av kvällen innan den gick ner. Om det skulle komma för nära solnedgången fick Ava helt enkelt komma på en anledning att inte ses och skjuta upp allting. Hon slängde bak det långa håret och tittade mot staden som nu hade börjat fyllas med fler folk än tidigare, vilket gjorde henne lite mer nervös.

"Det ska nog gå bra nu" svarade Alerie leende, fullt medveten om hur fånig hon kände sig när hon stod och pratade om "prinsessan" som om hon var någonstans långt bort och inte som att hon själv faktiskt var henne. Men det var åtminstone bara inför sig själv som hon kände sig lite dum, Ava hade ju ingen aning om det här. Det skulle dock kunna bli ett problem senare om Ava skulle få för sig att hon vill prata med prinsessan direkt, kanske för att tacka henne. Men Alerie bestämde sig för att det fick bli ett problem som hon fick ta hand om då, om det ens skulle hända. För tillfället så fanns det inte så mycket mer för henne att göra än att börja bege sig tillbaka mot slottet. Förhoppningsvis så skulle hon slippa att stöta på någon hon skulle bli tvungen att prata med där inne.
"Så, vill du gå tillsammans en bit då? Vi ska ju trots allt mot ungefär samma håll" föreslog hon efter en kort stunds tystnad. det skulle ju kännas rätt fånigt att skiljas åt nu och sen ändå gå samma väg. Till skillnad från dagen innan så hade hon i alla fall inte bråttom till slottet, så hon skulle slippa att bli alldeles svettig under vägen dit.

Ava nickade med ett leende.
”Visst, det kan vi göra” sa hon och började gå mot staden igen. Nu höll hon sig bättre på benen, även om det då och då blev lite vingligt. Hon hoppades att Alerie inte skulle märka det. Ava slängde en blick på Alerie och undrade hur det kom sig att hon valde att hjälpa en främling. Lika undrande var hon över sitt eget beslut att lita på en främling, en människofrämling dessutom. Inte för att hon hade mycket val; hon skulle aldrig komma åt blomman utan Aleries hjälp. Ava undrade om hon skulle få träffa prinsessan eller om hon bara gav Ava tillåtelse att gå in och hämta blomman och sedan gå ut.

När de kom in i staden såg Ava sig omkring lika fascinerad som första gången hon hade gått där. Det var trots allt häftigt att bokstavligt talat se en annan värld, en värld hon dessutom hade hört mycket om. Hon var tyst, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga. Hon vågade inte riskera att ställa frågor som kanske skulle bli fel och leda till att Alerie blev misstänksam.
”Hur känner du prinsessan?” valde hon att säga, och kastade en blick på Alerie.

De började gå tillsammans mot staden, och Alerie märkte hur Ava fortfarande verkade en aning ostadig på benen. Det var långt ifrån lika illa som det hade varit dagen innan, men det märktes ändå då och då. Alerie bestämde sig dock för att inte peka ut det eller fråga om det, hon antog att Ava redan var fullt medveten om hur det gick för henne att gå. Det behövdes knappast att Alerie påpekade det och fick henne att eventuellt känna sig generad eller något liknande.
De gick en stund i bekväm tystnad, och efter en rätt kort stund så hade de tagit sig in genom stadens portar. Som vanligt när Alerie gick igenom där så lät hon håret hänga fram lite för att hennes ansikte inte skulle synas lika väl, så att inte vakterna skulle ägna henne någon större uppmärksamhet. Hon kastade en snabb blick på Ava som gick bredvid henne, som inte verkade ha lagt märke till det utan var alltför upptagen med att se sig omkring i staden. Alerie kände sig lite lättad över att inte behöva förklara sig, ifall Ava nu skulle ha tyckt att det var lite underligt. Men den lättnaden försvann snabbt när hon hörde vad Ava frågade henne. Fan, hon hade inte alls tänkt ut något färdigt svar för såna här frågor. Hon funderade snabbt, flera tankar flög runt i hennes huvud men inget hon riktigt kunde använda. Tillslut så fick hon fram "Vi är rätt bra vänner, vi lärde känna varandra för flera år sen. Vi råkade stöta på varandra någonstans i skogen, om jag minns rätt, men just då visste jag inte att hon var prinsessan".

Ava nickade.
”Låter som om hon är trevlig i alla fall” sa hon. Det var ju visserligen baserat på faktan att prinsessan var villig att hjälpa henne, men ändå. Ava kastade en blick mot marknaden och gned sin handled som fortfarande var lite röd sen mannen hade hållit i den så hårt. Hon var verkligen tacksam för att Alerie hade kommit i rättan tid.

När de började närma sig slottet blev Ava nervös. Tänk om prinsessan inte alls var så hjälpsam som Alerie fick det att låta? Hon bet sig i läppen när hon stannade.
”Här skiljs vi väl åt” sa hon med ett leende och nickade mot skogen som syntes en bit bort.
”Vi ses vid sjön då?” sa hon och höjde handen lite snabbt innan hon började gå mot skogen, i hopp om att hon så snart som möjligt skulle få gå därifrån igen.

"Åh, det är hon absolut" svarade Alerie och flinade lite för sig själv. Det var ju trots allt inte direkt någon lögn, för visst var hon ändå rätt trevlig? Med tanke på att hon så snabbt hade gått med på att hjälpa Ava, någon hon fortfarande knappt kände, så undrade hon nästan om hon var lite för trevlig, litade på folk lite för lätt. Det var faktiskt till och med andra gången som hon hade hjälpt henne under den här dagen om man räknade med när hon hade betalat för äpplet som Ava hade försökt stjäla. Tänk om hon försökte lura henne? Alerie sneglade på Ava som gick där bredvid henne, och skakade ganska snabbt av sig tanken. Visserligen så kände hon inte henne, men hon kunde verkligen inte tänka sig att hon skulle ha någon slags ond baktanke med det hon ville ha hjälp med. Och för det mesta så brukade Aleries första intryck av folk hon träffade stämma rätt bra.
Tillslut hade de tagit sig till den punkt där det verkade vara bäst om de skiljdes åt, vilket Ava påpekade. Alerie log hon med och nickade lite.
"Jo, vi gör väl det. Vänta där du så kommer jag dit senare" svarade hon lugnt, och när Ava började gå därifrån så började hon själv fortsätta gå i riktning mot slottet. Hon kände sig lättad över att Ava inte följt med hela vägen, för ju närmre de kom, desto större var chansen att någon skulle känna igen Alerie som prinsessan.