Gatans barn (Privat)

Sam hade plockat i sina saker, fan hon måste tvätta allt igen. Men det var tur att de inte märkt flätorna, kom längre under skjortan eller något annat idag. Inget var avslöjat, så hon försökte bara lugna ner sig. Skulle gå och tvätta bort blodet från ansiktet och försöka snygga till sig. Med en grimas känner hon på revbenet, hon hoppades inte att det var brutet men det gjorde förfärligt ont.
Hon kommer ansträngt upp på fötter och möter Axels blick. Han såg heller inte ut att vara i toppform, vad hade hänt?
"Hur är det?" frågar hon och möter hans blick, något var fel mycket fel. Hade han blivit överfallen av någon eller? Varför brydde hon sig ens om honom? Hon borde inte det.

Egentligen hade det som hänt egentligen varit Axels egna fel, han hade ju gått med på det. Tjänat pengar på det, väldigt mycket faktiskt. Men det betyder inte att han inte känner sig sliten, att det inte gör ont. För det gör det, oerhört mycket.
"Det är du som blöder," noterar han med rynkade ögonbrynet. Ögonen rotar efter en förklaring i omgivningen, ser de där aggressiva poliserna längre bort, det är nästan självklart att det varit dem som ställt till det för Sam. Han ser verkligen bedrövlig ut. "Kom, jag hjälper dig.." försiktigt lägger han en arm om den andres midja, tar hans arm om sin nacke så att han kan stödja sig. Noga med att inte ta den sidan där nyckelbenet verkar vara trasigt. "Vart vill du gå.. till Mary?"

Hela Sams kropp rycker till då Axel tar tag om hennes midja, dels för att det gjorde ont säkert ett blåmärke eller så. Men det värsta var att han rörde vid henne, en annan människa. Rädslan syntes där i ögonen innan hon lugnade sig och skakade på huvudet åt hans fråga, lät armen vara kvar.
"Nej, det är sent jag vill inte störa henne. Vi kan gå till bäcken så kan jag tvätta av mig." svarar hon och grimaserar då de tar några steg, revbenet smärtade.
"Tack, för att du kom." ler hon sedan till Axel och blänger mot de båda poliserna.
"De var nog sura att jag kom undan dem förra gången." muttrar hon.

Uppenbarligen uppskattar Sam inte beröringen, det gör Axel kluven på om han ska släppa honom eller fortsätta se till så att han kan gå.
"Förlåt.. Jag ska inte göra dig illa," försöker han att försäkra innan han rör sig mot bäcken borta vid ladan. Tyvärr är det en bir att gå, vilket skulle ja varit jobbigt för Axels kropp själv, men även nu när han behöver hjälpa den andre. Eller behöver och behöver, för hans moral är det en självklarhet. "Säg till om du vill att jag ska släppa, okej? Förstår att det är jävligt obekväm." Beslutsamt rör han på benen, försöker bära Sam så gott han kan även när kroppen skriker av smärta.
"Förstår inte ens hur de kan ha sitt jobb kvar." Med sammanknipna läppar, fy fan för poliser.

"Jag vet, det är bara gamla minnen som spökar" ler Sam men släpper sedan Alex. Dels var det lättare att gå själv och han såg att den andra hade ont. Sedan nej, hon uppskattade inte så närgången beröring även om den var vänligt menad. Hon försökte lära sig, men det var inte lätt och hon var rädd särskilt för män.
"Förlåt, det är inte du personligen." sa hon och linkar fram, koncentrerad på att behärska smärtan.
"De är väl bra på sitt jobb. Om en och en annan oskyldig stryker med är det väl detsamma?" muttrar Sam och sneglar på Axel undrade vad som hänt, men tänkte inte pressa om det var något han inte ville.

Axel ler mot honom, om det är något han bet helt säkert är det att man inte ska ta sådana saker personligt, han har ju själv varit där.
"Nej nej, be inte om ursäkt. Jag tar det verkligen inte personligt." Försäkrar han, låter Sam glida undan för att gå själv. Kanske det är mer bekvämt på det viset. Det tar inte lång tid för dem att komma fram till deras destination, och med en lättad suck damp han ner mot gräset medan hela kroppen brinner av de vridiga värmen. "Om du vill ha någon att prata med finns jag här däremot, jag kan nog förstå en hel del mer än du tror." Han stryker en hand över sin panna, känner hur huvudet dundrar av migrän.
"Fast att slå ner någon så att de börjar blöda är inte okej på någon nivå."

Sam stoppar en trasa i vattnet och börjar tvätta av blodet från ansiktet. Det var skymning ute och allt verkade mycket tystare särskilt då de flesta var vid marknaden.
Hon fyller sedan en flaska med vatten och tar fram tabletterna han gav henne innan.
"Dags för dessa nu. Vill du ha?" frågar hon, tar en tablett och sväljer. Sedan lägger hon sig i gräset med ett stönande.
"Jag finns här med." ler hon svagt åt honom, men tystnar sen, vet inte ens vad hon borde säga för att inte avslöja alltför mycket.
"Tja, jag föddes som oäkting på en bondgård, mor var piga och dog i barnsäng. Sen så, ja storbonden och hans drängar tyckte om att roa sig." säger och tystnar sen blundar hårt för att få bort minnena som kom upp.

Att ta en eller två smärtstillande skulle nog kunna sitta bra för Axels skull, men det är väl viktigare för Sam. Han ser alldeles sönderslagen ut.
"Är det okej? Tror jag skulle behöva en.." förklarar han och sluter ögonlocken, klämmer ihop dem innan han gömmer ansiktet i de små, sönderslagna händerna. Dock slår han upp ena ögat, rynkar på ögonbrynen innan han tacksamt håller fram händer. Han är tacksam, att ha någon annan att prata med som inte är såpass nära som hans vänner är. De tycker bara synd om honom, Sam däremot kan nog relatera en hel del mer.
"Ah," säger han med ett svagt leende, det kan nog förklara en hel del. "Men du kom undan tillslut, flydde?"

"Ta, dem det är egentligen dina" sa hon bara, märkte att han behövde dem. Hade han varit med om samma? Nu? Sålde han sig?
"Jo, jag gjorde det. Var tre första gången, flydde när jag var runt tolv." fortsatte hon, han verkade förstå.
"Storbonden slog sönder min hörsel med." sa hon och pekade på det vänstra örat.
"Därför är jag rädd att folk rör vid mig, särskilt män." hon tystnar och försöker vända sig om så hon såg honom.
"Det är revbenet som är värst, tror det är brutet." andas hon tungt för att få smärtan att lugna sig.
"Du själv? Något liknande?" frågar hon.
"Du behöver inte svara." sa hon sen.

Axel tar två stycken, men lämnar kvar de fem sista. Den andre ser faktiskt ut att behöva de väldigt mycket just nu, så det är bra för Sam att ha kvar dem. Och nej, det är verkligen inte hans. Han hade gett dem till den andre under gårdagen, och han ångrar sig verkligen inte. Tre år gammal? Nej fy fan, folk kan verkligen vara vidrig.
"Det kan jag förstå, traumatiska händelser kan ofta förstöra ens liv helt och hållet.. " Axel nickar, noterar att inte röra vid Sam någonting mer. De hanterar det på helt olika sätt, uppenbarligen. De två alternativen har väl både positivt och negativa aspekter. "Jag du mer bandage, gips? Du kan nog låna en del i lådan om du vill."
"Jo.. mamma blev våldtagen när hon var femton, fick mig och lämnade över mig till kyrkan. Vissa vuxna där var okej, men de flesta ville antingen slå oss.. Eller ja, ha användning av mig på ett annat sätt." Ja, ärren över ryggen är väl stora bevis på det.