Winter is coming

Nej, nu när Earendil väl granskar fötterna han haft fullt upp att leka med inser han att de inte alls är lika lena eller välbehandlade som innan. Det är väl förståeligt med tanke på vad Aidan behövt gå igenom. Tråkigt.
"Hmh.." påbörjar han med de välplockade ögonbrynen rynkade innan han slänger ifrån sig grässtråna med en besviken liten suck. Han som velat få ner tjugotvååringen på rygg i skrattattacker, bara vida tanken får ett blygt litet leende att stryka sig över läpparna. "Kanske han fixa ett litet fotbad till dig imorgon." Aidan kanske inte har någon lust med det alls, kanske han bara vill låta sin kropp leva sitt egna lilla liv. Men Earendil har blivit fast besluten i att kunna kittla sin barndomsvän igen, och få ett mer högljutt respons. Den där tråkiga tystnaden är ju bara tråkig, Aidan hade inte ens märkt grässtråna innan han kollat ner på sina egna fötter.
"Javisst, lycka till." Under en stund hade han tänkt erbjuda sitt sällskap hela natten, men med tanke på att de nyss fått kontakt med varandra igen är det nog inte någon tanke som uppskattas. Senare, när de varit tillsammans ett tag och vant sig vid varandras sällskap igen, ja då kanske det kan fungera. De gnistrande blå ögonen följer efter Aidan, innan kroppen faller tillbaka mot marken med en duns.

"Ett.. två, tre!" tjuter Haemir glatt och ler nöjt upp mot Aelene när han slår till hennes lilla vita spelare. Flickan blänger upp mot sin bror, innan hon putar med underläppen. Jadå, nu ska Haemir allt få se på söthet.
"Orättvist!" Hon fortsätter klaga, påpekar att den näst äldsta brodern fuskar innan det är läggdags för både henne och Ilbryn. Det gläder Earendil.. då kan han få prata med sin bror och hans fru i ensamhet.
"Det är svårt Eareni," mumlar brodern medan han fundersamt bevakar spelplanen. Delunia å andra sidan sitter ihopkrupen under en filt, med en kopp te och armarna om sin stora mage. "Du kommer nog inte finna lika stor lycka som mig, men om du gör det kommer du fortfarande avsky hennes familj.."
"Mhm, väldigt givande ord." Den yngre alven tar en klunk av det gröna, heta teet medan han rynkar på näsan av sarkasm.
"Du fattar vad jag menar.. du kanske måste gifta dig med henne, men det betyder väl inte att du kan ge din odödlighet till någon annan. Om det betyder så mycket för dig, det vill säga."

Stegen var till en början bara en enda stor röra. Aidan försökte verkligen att skynda på dem, men av någon jäkla anledning fortsatte de att sjunka ner genom gräset och klafsa fast i jorden. Det var olidligt irriterande och tillslut bestämde han sig för att slänga dem åt sidan. De var ju trots allt inte så värst viktiga och han kunde ju återvända inom några dagar och hämta dem. Jo, det var en alldeles utmärkt plan.
Himlen hade precis börjat på att mörkna när tjugotvååringen satte av längsmed vägen dom slingrade sig in mellan träden. Han tog långa, raska kliv till en början men det hela slutade med att han sprang för full maskin. Hellre bli galet andfådd och halvt död än att bli kvar i skogen resten av natten. Att vakna upp med ett halvätet rådjur bredvid sig var ingenting han direkt hade någon lust med, inte heller att vakna med någon annans blod spritt över händerna. Visserligen hade det bara hänt en gång under de senaste fem åren, men då hade det varit två olika människors blod och inte en. Fan, det där ville han absolut inte tänka på i den stunden. Helst aldrig överhuvudtaget, om det nu ändå gick att undvika.

När benen slutligen började klaga och be efter vila, stod en flåsande Aidan utanför värdshuset. Himlen hade hunnit anta en djupblå färg och stjärnorna glittrade omkring den hånande månhalvan som stirrade ner mot mannen. Under några långa sekunder placerade han händerna på knäna och böjde sig framåt, i ett försök att återhämta sig. Andningen var tung och världen omkring honom snurrade lätt, men inte tillräckligt för att han skulle svimma eller liknande.
Efter ett slag rätade tjugotvååringen på sig igen och banade väg mot den stängda, nötta dörren i trä. Han gläntade försiktigt på porten och skannade hastigt av matsalen innan för, innan han tassade mot rummet under trappan. Där låg nämligen ytterligare en trappa, även om det mer var som en väldigt fin stege. Stegen var nämligen extremt branta och hela bygget var bara allmänt rangligt och ostadigt. Däremot dög det helt klart som fängelsehåla när månen kallade, för det var ju typ det den gjorde.
“Hörrudu”, knorrade Raemar misstänksamt när han fått syn på Aidan, som precis höll på att stänga dörren efter sig. ”Har du inte hyfs nog till att säga till att du kommit hem välbehållen, din lilla skitunge?” Fortsatte han knotandes och fångade in sin lillebrors huvud under en av de muskulösa armarna.
”Nej, jag har inte tid med sånt”, muttrade den yngre till svars och försökte slita sig från broderns grepp. Den andre hade fått för sig att det var en bra idé att stöka till tjugotvååringen hår, vilket det definitivt inte var. Kanske om situationen inte varit så stressad och ansträngd. ”Släpp”, morrade Aidan dovt och borrade in naglarna i Raemars arm.
”Aj, jag skojade ju bara med dig!” Utbrast han bistert och slog handen för såren som uppenbarat sig.
”Jag sa ju att jag inte har tid! Lämna mig ifred”, upprepade den yngre kort och smällde igen dörren efter sig, varefter låset klickade. Sedan rann han skyndsamt ner för trappan, in genom dörren som ledde till den före detta vinkällaren och drog igen den. Även det låset klickade till, då han inte ville ta några risker. Dumma Raemar, han förstod verkligen inte allvaret, eller hur? Aidan skakade uppgivet på huvudet och gled ner längsmed en av de grovhuggna stenväggarna. Med armarna slingrade omkring benen och ansiktet gömt i knäna, började han sedan snyfta - tyst och diskret, utan att ha någon aning om varför.

Än en gång blir det en relativt lång kväll, vilket är förståeligt med tanke på att Earendil inte sett sin bror eller Delunia på ett bra tag. Med de två yngre syskonen, och Faerenduil som inte vill slösa sin tid på de två, så sitter de och konverserar länge. Under den tiden får han reda på att Delunias syster är gift med Renly Baratheon, som uppskattar deras brors sällskap mer än hennes.
"Komplicerat det där, när hela riket förväntar sig att han och Margaery ska få ett barn." påpekar hon med ett lätt fnissande, hon finner det väl komiskt hur de två syskonen bägge två mer eller mindre hamnar i sängs med en och samma man. "De har inte varit lika lyckligt lottade som mig." Nej, vem är egentligen det? När det kommer till bestämda giftemål det vill säga, det är väl ändå sällan det paret blir lyckligt? Haemir och Delunia har haft riktig tur. "Det jag menar är att du kan gifta dig, och få det att se ut som att ni tillsynes är lyckliga, men när omvärlden inte ser på kan du träffa någon annan." Hennes hand är ihopflätad med den näst äldsta broderns, och stryker sin tumme försiktigt över hans handrygg. Earendil lägger märke till hur broderns hår stiger, hur han ryser av behandlingen men på ett skönt, trevligt sätt. Den fullvuxna alven släpper ifrån sig en lätt liten suck innan han sjunker ner på stolen, och griper tag om halsbandet än en gång. Som om det på något sätt ska rädda honom. Idiotiskt. Det är bara ett halsband. Bara ett halsband.
"Det skulle vara långt ifrån rättvist, både för henne och den person jag nu kanske faller för." svarar han efter en lång stunds tystnad med endast den lilla harpans små ljud i bakgrunden. Vackert. "Men så kanske det blir."

Resten av natten, som inte innehållit långa konversationer och roliga skämt, ligger Earendil och stirrar upp i taket. Månen lyser in, får små mönster att spegla sig över väggarna genom det dekorerade fönstret. Egentligen är det inte så komplicerat. Det är väldigt många som blir bortgifta, och Earendil borde bara svälja sin stolthet och följa sin faders önskningar. Men han vill verkligen inte.. Inte nu när han väl återfått kontakt med Aidan, och han kan hjälpa tjugotvååringen med något. Att flytta till en helt annan stad, med människor han ogillar. Det låter inte så frestande. Dock har han haft ett långt liv, och fått se mer än de flesta inte ens kan drömma om, så kanske det är dags? Om han nu ska bli dödlig, kan han väl lika gärna göra det för att försöka stoppa möjliga krig? I hans öron låter det rimligt, men hjärnan vandrar gång på gång tillbaka till Aidan. De smala, granna fingrarna stryker sig över det ljusa ansiktet, gömmer det med en bister suck. Varför ska Aidan vara där och strula till det?

Han har inte fått någon sömn, men ändå orkar han gå den där dryga milen upp mot värdshuset. Utmattad ja, både efter bristen av sömn men också sitt lilla gräl med Fearenduil. Om han bara kunnat vara lite mer förstående, då skulle mycket se annorlunda ut nu.
"Du ser verkligen inte att vara så pigg.." påpekar Ilbryn som bestämt sig för att gå och hälsa på Jaenya än en gång, kanske hjälpa till lite. "Vad är det egentligen Fearenduil och pappa uppmanat dig att göra?" Earendil har inte berättat för sina småsyskon, och kanske det blir bäst så. Om de blir arga på honom kanske det är lättare för dem att låta honom sticka.
"Det är en liten hemlighet." säger han och försöker sig på ett av sina glada små leenden. Dock ser det inte lika friskt, lysande ut. Som att det förlorat sin glöd. Och det kanske det har. Earendil lägger en arm om sin lillebrors axlar, innan han öppnar dörren till värdshuset.

Efter att tårarna slutat falla och skälvningarna upphört, hade Aidan lyckats samla sig själv någorlunda. Han hade dragit kedjorna runt den välbyggda kroppen, låst fast dem så gott det gick och räddat undan kläderna genom att placera dem på en hylla. Men det viktigaste var ju inte plaggen, utan alla andras säkerhet. Därmed var kedjorna och låsen de absolut viktigaste aspekterna, medan allt det där andra mest handlade om detaljer. Nåväl, lite organiserad måste man väl få vara även om man är ett monster? Jo, så var det faktiskt.
Inom sinom tid hade benen sedan knakat till och de tidigare någorlunda hjärtslagen hade ökat på takten. De blev mer rappa allt efter som smärtan ökade och tillslut hade det hela slutat med att allting svartnat. Däremot inte innan han tydligt känt hur vartenda jävla ben flyttat på sig, knäckts och växt ihop för att bilda någonting helt nytt. Så det var egentligen först efter allt det där som han slutligen tappat medvetandet, vilket var mer än tragiskt och surt på samma gång. Om han ändå skulle förlora sig själv så kunde det väl ske innan plågandet drog igång?

Natten passerade ganska lugnt förbi, utan några större händelser. Tjugotvååringen kom inte ihåg speciellt mycket förutom att han legat och blängt in i en av de grovhuggna stenväggarna. Sedan hade han även ett svagt minne av att ha trasslat in sig något alldeles förfärligt i kedjorna, även om det ordnat upp sig innan solens första strålar.
Aidan slog panikartat upp ögonlocken och trevade med händerna runtomkring sig. Andan hade fastnat i halsen på honom och kallsvetten ringlade sig nerför den bleka huden. Inte nog med det så darrade hela kroppen och han hackade tänder så pass hårt att det kändes som om de skulle krossas. Nåväl, några skador verkade han i alla fall inte ha dragit på sig och förutom febern och illamåendet verkade allting vara okej. Det betydde att natten inte hade varit alltför dålig - någonting som var väldigt positivt.
”Du är ganska urusel på det mesta, men jag måste säga att du är förvånansvärt duktig på att hantera allt det här dåliga”, mumlade han för sig själv och log snett, samtidigt som han drog på sig kläderna från gårdagen. Inte ens de hade blivit skadade, trots att han visste att han skulle nått upp till hyllan även under nattens gång. Sorgligt nog så hade det hänt en hel del gånger innan, när kontrollen verkligen levt någonstans därnere på botten av avgrunden. Nu låg den istället och plaskade på ytan. Framgång!

När Aidan fått på sig kläderna, ägnade han några minuter åt att fixa till håret. Det fanns förvisso ingen spegel nere i källaren, men han kunde känna att många slingor låg på helt fel plats. Försiktigt drog han fingrarna genom tovorna och redde så sakteliga ut dem, för att därefter lägga testerna på rätt plats. Han stod där i relativt många minuter innan han slutligen kände sig färdig.
De mörkbruna ögonen betraktade den låste dörren, stelt fästa på ytan. Låset klickade så småningom och han tassade därefter ut i den kyliga korridoren, där väggarna var ännu mer grovhuggna och taket betydligt lägre. Det var så pass lågt att han var tvungen att huka sig rätt rejält för att inte slå huvudet i taket. Efter det så uppenbarade sig nästa hinder - den branta trappan.
Tjugotvååringen glodde stint på de smala stegen, grämde sig över hur ostadigt hela bygger var. Men han var ju tvungen att ta sig upp förr eller senare, så det var ingen idé att klaga. Allt han ville göra var ju egentligen att sjunka ner i sängen under täcket, somna och sova hela dagen utan att drömma. Därför var det bara att klättra uppför varje steg, sakta och försiktigt, låsa upp dörren på avsatsen och halvt om halvt trilla ut genom öppningen på de ostadiga benen.

”Nämen åh, du kommer precis i tid!” Utropade Jaenya glatt och slog ihop sina nätta händer. ”Vi har precis fått gäster”, fortsatte hon och log fåraktigt, innan hon nickade mot de två alverna som lilla Aidan inte lagt någon som helst tanke på.
”Härligt”, sade sonen med sin rispiga stämma och gjorde ett försök till att smita upp för den andra trappan. ”Kommer du eller, Earendil?” Undrade han sedan, där han plötsligt stannat till vid ett av de första trappstegen. Samtalet från gårdagen låg nästan i glömska, men minnena höll långsamt på att återvända till dess rättmätiga ägare.

Efter att de två bröderna, med de livliga, blonda lockarna öppnat dörren till värdshuset möts de av en glad liten Jaenya. Earendil är osäker på om han ska avlägsna sig själv från rummet för att leta reda på den yngre mannen eller ej, men lite tid med damen kan väl inte skada? Hon är ju så trevlig och välkomnande, det är lite oartigt att bara säga hej och sedan börja strosa runt i deras hus. Nej, en konversation med Jaenya kan nog sitta bra, vara nyttig. Även för Ilbryns del. Det tar inte lång tid för Ilbryn att hitta på något jobb som kan hjälpa familjen på traven, det är fortfarande förmiddag och en del behövs fixas innan kvällskvisten. Plus gillar han det ju, att både stå i köket och fixa och dåna, men även att rota rund bland alla rotfrukter som finns utanför. Under gårdagen hade han verkligen blivit imponerad av alla olika alternativ, även om han blivit ärrad av Aidans syskon. Kanske värdshuset blir hans nya favoritställe. Även Earendil bestämmer sig för att hjälpa till lite, och när han hör den bekanta rösten höjs de blå ögonen.

De smala, ljusa fingrarna är fyllda med god pajdeg och Earendil stoppar förtjust in en liten bit i sin mun.. med Jaenyas uppmaningar såklart.
"Jadå, vänta en sekund." svarar han, öronen vickar på sig och noterar den rispiga stämman i den vanligtvis släta rösten. Efter att både ha tvättat och torkar sina händer vänder den fullvuxna alven sig om. De stora, blåa ögonen fäster sig på Aidans välbyggda kropp med rynkade ögonbryn. Jösses, han ser verkligen sjuk ut. Precis som Aidan varnat honom för. Bara faktumet att den andre behöver gå igenom något sådant flera gånger om månaden får Earendil att vilja tvivla på den högre makten där uppe.

Med en bunke med varmt, välkomnande vatten, fotfil och en fotkräm i famnen börjar han tassa fram mot den lilla trappen för att följa Aidan upp. Det känns förgäves att fråga hur han mår, utseendet, energin och rösten bedrar honom, så därför bestämmer Earendil att skippa det.
"Jag gick till killen igår.." påbörjar han och ställer ner all fotvård på golvet medan ögonen stryker sig över väggarna. Visst känner han igen sig, men det var alldeles för länge sedan för att minnas varje liten vrå. Det kunde han definitivt för några år sedan. "Fick en liten prototyp, för att se vilken storlek som passar på ditt finger."

Medan Earendil kilade iväg för att tappa upp bunken med vatten, blev Aidan uppläxas av sin kära moder. Hon lade armarna i kors och blängde på honom från dörröppningen där hon höll till, med en av de smala fötterna stampandes i golvet. Självfallet visste hon hur det låg till, men hon uppskattade ändå inte sarkasmen i tjugotvååringens röst - och inte heller hans dåliga uppförande. Det kunde hon inte riktigt ha översyn med, även om hon kanske borde försökt förstå sig på situationen lite mer ingående.
I väntan på alven blängde sonen däremot tillbaka mor sin mor, med smala ögon och ihopknipna läppar. De hade liksom ett litet krig sinsemellan, bara genom att stå där och glo på varandra. Däremot upphörde det lilla bråket när Earendil kom kånkandes på bunken med vatten. Aidan vände då på klacken och släpade sig så hastigt han förmådde uppför stegen. Det enda positiva var att trappan var bredare och mindre ansträngande att klättra uppför i jämförelse med stegen ner till källaren. Betydligt mer positivt faktiskt. Han höll krampaktigt i trappräcket hela vägen upp, men släppte det så snart fötterna funnit föste på avsatsen. Därefter gick han några meter framåt, för att sedan svänga vänster och fortsätta ner längsmed en av husets få små korridorer. Dörren längst borta vid änden ledde intill tjugotvååringens rum som han delade med tvillingarna - tvillingarna som som tur var höll sig utomhus och genomförde sina olika sysslor.

Med en bedrövad, utmattad suck, föll Aidan ner ovanpå lakanen i sängen som tillhörde honom. Han slöt ögonlocken för en stund, innan han slog upp dem för att betrakta alven.
”Det låter ju alldeles utmärkt”, mumlade han och drog försiktigt på munnen, i ett försök att se någorlunda positiv ut. Nu var han ju allt annat än just positiv, men låtsas kan man alltid göra. Tyvärr skulle väl Earendil se igenom det lilla spelet på direkten, äsch då.
”Så..har du kommit fram till några nya idéer angående det där giftermålet eller?” Undrade han sedan och satte sig upp, lirkade varsamt av sig byxorna och lät dem glida ner mot golvet. Efter det var han ju såklart tvungen att plocka upp dem och noggrant vika dem, då han avskydde när rummet blev stökigt. Lite skit var okej, men när det blev för mycket blev han ju alldeles skogstokig.
Tjugotvååringen placerade dem på det rangliga gamla nattduksbordet och kröp ner under täcket, lutade sig försiktigt bak mot sänggaveln och lutade bakhuvudet mot det mörka träslaget.
”Du sa någonting igår om att du kommer behöva åka snart, men jag vill inte det. Nu spelar ju inte min mening i det här någon roll, men ändå”, viskade Aidan, alldeles berövad från verkligheten. Han hade inte riktigt någon kontroll över vad han faktiskt sa, eller vad som rymde de bleka läpparna. Lite som ett sanningsserum faktiskt, opassande nog.

Även om nu både Jaenya och Aidan är noga med att inte vara oförskämda framför de två små alverna än en gång, så är fejden uppenbar för dem bägge två. Eller fejd och fejd, de står raka i ryggen och blänger på varandra med vassa ögon, och sammanknipna läppar. Som om de läser tankar, skickar ifrån sig stötar mot respektive part. Earendil finner det nästan skrattretande, liksom gulligt. Men även rätt skräckinjagande. Den fullvuxna alven är inte riktigt lika van vid dessa scenarion som han varit för några år sedan. Detsamma gäller Ilbryn. Den stackars pojken liksom låter de stora blå ögonen, som nu tagit formen av två stora tefat, glida emellan de två en kort stund. Dock tröttnar han, och återgår till pajen han fixar lätt som en plätt. Det är inte som att de två är ovana vid en sådan där stirrtävling, där de hotar varandra. Aelene har haft en och annan med både Fearenduil och deras far. Haemir också antagligen. Dock har Earendil och Ilbryn inte riktigt självrespekt nog till att stå upp mot sina föräldrar. Artighet och behärskning har de trots allt lärt sig sen barnsben. Earendil kan det utantill, och håller sig nästintill alltid till det.

Först är det enda Earendil gör är att bevaka beteendet av tjugotvååringen, ögonen och öronen gör sin lilla magi för att försöka få ett hum om hur läget ligger till. Leendet är genuint, men trött, utmattat. Slitet. Det är väl mer än förstående under omständigheterna. Efter en stund tar han tag i sig själv och skyndar sig fram till Aidans sida, bäddar om honom i täcket som en liten burrito. Fingrarna stryker över den andres kallsvettiga ansikte, den höga temperaturen på pannan får Earendil nästan att tro att handflatan ska bränna sig. Lyckligtvis händer inte det.
"Inte direkt.. Har bestämt mig för att göra det, även om jag kanske är förtjust i någon annan, eller blir det. Kommer underlätta en hel del för allihop i framtiden." svarar han trevandes där han sitter på sängkanten, och lägger en blöt handduk för att svalka upp Aidan över hans panna. Försiktigt duttar han de fräkniga kinderna med den, innan han placerar den under den mörka, lena luggen. Fotbadet får vänta, Aidans kropp måste komma igång lite bättre först.

Men jag vill inte det. Orden får ett svagt leende att stryka sig över läpparna medan fingrarna rotar sig ner i den lilla tygpåsen. Där finner han ringen, eller prototypen av ringen.
"Din mening spelar visst roll," protesterar Earendil och skakar på huvudet åt Aidan, innan han bestämmer sig för att lägga den lilla träringen på nattduksbordet bredvid den andres byxor. "Eller ja, kanske inte professionellt. Varken Faerenduil eller min pappa kommer riktigt att bry sig så mycket. Men personligt betyder den en hel del. Plus var du ju den första jag berättade för. Det betyder väldigt mycket."

”Fast du vet mycket väl själv att min mening inte har någon som helst plats i ett ärende som detta..eller vad man nu ska kalla det för”, mumlade Aidan och skakade på huvudet. ”För du kommer ju fara iväg även om jag inte vill det”, fortsatte han tyst och studerade Earendil med rynkade ögonbryn. Vad var det här för känsla egentligen? Nostalgi? På sätt och vis ja, men det var ju uppenbarligen någonting mer, annars hade det inte gjort så förbaskat ont inne i hjärtat. Alven hade inte bara en väldigt vacker själ, utan hela utstrålningen var ju bara från någon helt annan värld. Det gick inte att beskriva för någon som var så simpel som tjugotvååringen. De blonda, korta lockarna, de klarblåa, stora ögonen och fylliga läpparna..allting föll så bra tillsammans med den felfria hyn.
Med rodnaden stigande över de fräkniga kinderna, vände Aidan tvärt bort blicken och fäste den ner mot täcket istället. Hur kunde han ligga där och tänka på det där sättet? Han var så långt under Earendils värdighet att det inte kunde tas som något annat än en förolämpning. Samhällsklassen var betydligt lägre, åldern inte ens i närheten och så var de av samma kön - allting var med andra ord helt fel.
En av händerna fumlade efter ringen som den andre lagt bredvid byxorna, bestämd över att komma på andra tankar. Fingrarna slöt sig om det lilla verket i trä och de mörka ögonen betraktade smycket ett slag innan han trädde den över en av de smala fingrarna. Den satt faktiskt förvånansvärt bra, vilket han inte kunde annat en uppskatta. Nu återstod bara frågan om den riktiga utgåvan skulle ha någon verkan, eller om han skulle tvingas fortsätta leva i skräck för sig själv. Äh, det spelade ju ändå ingen roll så länge han slapp bli bortgift och skyfflad till ett okänt land med okända människor. Till och med de röda banderollerna med gul d detaljer som tillhörde Lannister släktet fick honom att må förskräckligt.

Tjugotvååringen höll upp den ring beklädda handen mot Earendil och pressade fram ytterligare ett sorgset leende.
”Titta, den passar redan perfekt”, kraxade han och lät huvudet falla lätt på sniskan. Hur skulle han ens kunna bete sig runt den äldre efter alla tankar som svängt fram och tillbaka inne i huvudet på honom? Det kändes så jävla svårt att uppföra sig normalt att han nätt och jämnt började skämmas. Rodnaden som nyss varit gullig och blek ökade i styrka. Men Aidan höll kvar blicken på alven, utan att veta vad han riktigt skulle göra av sig själv. Hade han alltid känt såhär inför den andre? Eller hade han helt enkelt varit för dum och ung för att förstå? Fan, han kanske inte ens förstod nu heller, med tanke på hur jävla bort han var. Kanske det bara var dumt att ens tänka på sådana grejer när han mycket väl visste att hjärnan blott var en mosig hög?
”Om jag säger någonting konstigt får du lova att inte ta det på alldeles för stort allvar”, varnade den yngre och putade med underläppen.

Det var väl ioförsig rätt, Earendils lilla resa till Kings landing är oberoende av Aidans åsikter. Även om alven mer än gärna skulle stanna där med sina syskon, naturen han så älskar och Aidan, så skulle det få honom att slukas av skuldkänslor. Det är ingen hemlighet att familjen Lannister finner sig hotade av dem och deras kontakt med Tyrell och Stark släktena, och därmed Baratheon också. Ett giftemål skulle möjligtvis hålla ett krig borta, eller åtminstone sakta ner det. Earendil har tyvärr inte hjärta nog att motstrida det, inte när så många liv står på spel.
"Kanske inte," påbörjar han trevandes medan fingrarna fifflar med den lilla, bekväma trasan över Aidans panna. Aidans åsikt eller mening är inte något Fearenduil eller fadern bryr sig om, men för Earenduil väger den tungt. De äldre alverna bryr sig inte om deras olycka för närvarandet, även om fadern oftast vill vad som är bäst för sina barn. De enda de bryr sig om är att förhindra krig. Tillskillnad från de kungliga, människofamiljerna som konstant slåss om makt, slåss alverna för att förhindra krig. Om de två äldre alverna däremot velat ta över Kings Landing genom att gifta bort Earendil, ja då hade han het klart vägrat. Stuckit därifrån lika snabbt som en gasell. "Men dina tankar tar jag verkligen med mig ska du veta. Även om jag fortfarande reser bort."

Huvudet faller på sniskan så att de blonda lockarna svajar till över pannan, medan de stora, blåa ögonen granskar ringen på ett av fingrarna. Earendil hade trott att de skulle behöva testa flera olika storlekar, men det verkar som att hans ögon fått rätt mått när han valt. Duktigt.
"Toppen, ska säga till honom att börja på den idag." Jo, det är ett projekt som kan ta väldigt, väldigt lång tid. Drakben och diamanter är inte så lätta att bara finna sådär, magin är lättare. Jack är oerhört duktig på sin magi. Blicken glider tillbaka till de bekanta, mörka ögonen, lägger märke till rodnaden över de fräkniga kinderna. Hade Earendil missat något? Varför rodnade Aidan? Jösses, han måste fokusera mer, uppfatta allt. "Det beror på vad det är du säger." noterar den fullvuxna alven medan fingrarna pillar på täckets tyg, ser till så att Aidan ska ligga så bekvämt och varmt som möjligt. "Ska jag fixa lite soppa till dig?"

I de flesta fallen hade orden troligen gett den andre parten någon form av ro, men Aidan kunde inte förmå sig själv att se det på det sättet. Minnen var ju trots allt bara minnen och man kunde inte bygga på dem så länge de var just det - minnen. Kanske i fantasin, men utöver det var det ju så gott som kört. Och för någon som tjugotvååringen räckte inte minnena de hade, utan han ville prompt ha mer. Betydligt mer.
”Det spelar ingen roll om du för dem med dig”, muttrade han buttert och slöt ögonlocken allteftersom trasan drogs längsmed den kallsvettiga pannan. ”För i slutändan kommer det bara bli till minnen som faller i glömska medan jag sitter på den andra sidan av världen och tänker på dem likt en manisk galning”, knorrade han fortsättningsvis och slog sig själv löst över kinderna, då rodnaden ännu en gång tilltagit i styrka. Dumma kinder, dumma Earendil, dumma tankar. Tjugotvååringen kvävde det lilla morrande lätet som letade sig uppför strupen och ruskade på huvudet. Kanske var det bara bra att han var som han var, eftersom han ofta tvingades att tänka på annat under både dagar och nätter. Förbannelsen var självfallet fortfarande en förbannelse, men till och med den hade ju sina positiva aspekter. Glömskan var helt klart en av dem. Eller den skulle väl åtminstone komma att bli det, precis som den gjort förut.

”Tänk om jag säger någonting jättekonstigt då?” Undrade Aidan och kröp ner under täcket tills hela ansiktet doldes av tyget. De mörkbruna, varma ögonen betraktade alven, även om både näsan och munnen fortfarande var begravda under täcket. Han bet sig själv löst i underläppen och drog ihop ögonbrynen ytterligare, försökte reda ut alla funderingar utan någon större framgång.
”Vadå för soppa?” Frågade han efter ett slag och slutade med det evinnerliga gnagandet. ”Jag är inte speciellt hungrig för att vara helt ärlig, men det har väl troligen att göra med nattens händelser”, fortsatte tjugotvååringen och gjorde en grimas. Ansiktet doldes återigen under täcket och han vägrade att kika upp ovanför kanten. Det kändes ju liksom pinsamt att prata om det. Allting kändes helt plötsligt väldigt pinsamt och ansträngt. Kanske det varit en dålig idé att låta Earendil komma över på besök? Timingen var ju lite sådär, men samtidigt kunde han inte neka att det kändes trevligt att bli omhändertagen.