tippest & yehet prs

Fullers svar ger honom ingenting. Fine, han hörde vad Jackson sa, so fucking what? Ska han gå runt i Stora Salen och säga till alla han stöter på att RYKTENA OM FULLER ÄR INTE SANNA! Nej, det planerar han inte att göra. Ärligt talat så önskar han att han dykt upp någon sekund senare, bara för att missa hela snacket.
”Vi umgås inte riktigt i samma kretsar”, säger han. Skulle han och Fuller bli kompisar? Nej, det låter fullständigt orimligt. De är ordentliga motsatser. ”Det skulle bara vara konstigt om vi-... Det spelar inte någon roll. Det skulle inte funka bara.” Åh wow Roman. Är ditt rykte, och image, så jävla viktig så att du stänger ute människor nu? Asbra ju. Toppen.

"Förstod du något av det jag menade? Jag förväntar mig inget från dig, jag förväntar mig inte att du ska gå runt och säga till folk att ryktena är falska. Jag vill att du vara ska vara sann mot dig själv." Elijah börjar verkligen förlora tålamodet, vilket inte hänt på väldigt länge. Det verkar som att Roman skyller på deras vänkretsar istället för faktumet att han vill hålla uppe sitt rykte. "Okej, jag förstår.." sextonåringen biter sig i underläppen och sluter ögonlocken en kort stund innan han skakar på huvudet. "Bara så att du vet, dina ord och handlingar visar vad du är för typ av person, även om du försöker ignorera det för att må bra, så är det uppenbart för vissa andra."

Kan Fuller läsa Romans tankar eller vadå? Jävlar, vissa människor är extremt bra på att läsa av andra människor. Nästan så man kan tro att de faktiskt kan höra vad man tänker. Det skulle ju inte förvånat Rom om Fuller faktiskt tagit någon extrakurs för att lära sig att läsa tankar.
”Vad menar du?” frågar han förvirrat. Dum? Svar: ja. Otroligt dum och korkad är han. ”Vadå typ av person? Vem är jag då?” Konkret fråga. Viktig fråga. För själv kan han inte svara på det: vem är Roman Babcock egentligen? Inte den blekaste aning, sorgligt nog.

Huvudet faller på sniskan medan Elijah gör ett tappert försök i att läsa av ansiktsuttrycket.
"Har ingen aning, men jag märker av vissa aspekter hos dig." påbörjar han och harklar sig lätt. "Få se nu, du dömer andra på rykten som du hört på tu man hand, men du blir rasande om folk gör en liten felbedömning av dig. Du gömmer alla känslor och tankar inom dig, undrar varför ingen förstår dig när du inte delar med dig av något. Du försöker få dig själv att tro att du är bättre än slytherineleverna när du gör exakt samma saker, dömer mig för min pappa, för rykten, använder våld. Du vill inte tro att du är en dålig människa och lyfter upp dig själv med falska tankar. Sen bryr du dig mer om din image och rykte än vänskap.. förlåt, än en gång är detta bara saker jag analyserat och fått ifrån dig, jag vet inte mycket om dig egentligen, men som sagt. Det är så du anses vara i andras ögon."

Behärska dig, Roman. Bli inte arg. Du frågade faktiskt. Men jävlar, jävlar vad provocerande Fullers ord är. Rasande? Gömmer känslor och tankar? Dålig människa? Ouch. Det svider. Varenda ord svider. Det börjar brännas bakom ögonlocken. Åh nej, inte tårar. Du skulle bara våga börja gråta nu, Rom. Nej, håll tillbaka det. På något sätt lyckas han. Inga tårar visas för Fuller.
”Det där är inte sant”, svarar han. Tydligt skakad. Ja, rösten är ju inte den mest stabila. Fan. Fan fan fan Rom, tappa inte det. Varför bryr du dig ens om vad Fuller tror?

Reaktionen hade inte alls varit den Elijah förväntat sig, så än en gång har hans fördomar varit fel. Väldigt fel.
"Bra," viskar han med ett svagt, ursäktande leende. "Roman, det finns en skillnad mellan dig och slytherineleverna, du har rätt.. de skulle inte ha hjälpt mig som du gjort om det varit ombytta roller. De hade hjälpt dig. Förlåt, jag vet att mina ord var hårda. Visserligen stämmer en del av dem in, precis som jag själv har väldigt dåliga aspekter. Och du behöver inte lyssna på mig, men jag tror att du bryr dig mer om folks åsikter än du tillåter dig själv att tro. Förlåt."

Roman känner sig så otroligt liten. Som om att varje ord Fuller uttalar hugger av en decimeter av hans längd. Fuller låter så pedagogisk - nästan som en förskolelärare - och Roman hatar det. Hatar att känna sig liten. Finns det något värre? Just då kan Roman inte föreställa sig något.
”Mm, okej”, svarar han så nonchalant han bara kan. Tårarna bränner fortfarande som lågor bakom ögonlocken. ”Jag måste dra nu i alla fall.” Och så vänder han sig om och börjar gå genom korridoren. I riktning mot Stora Salen. Mot middagen, mot sina vänner. ’Vänner’. Vad tycker de om honom? Är det sant, det som Fuller sa? Är det vad folk tror om honom?

Skuldkänslorna börjar bubbla upp inom Elijah, han hade sjunkit. Sjunkit rejält, till Jacksons nivå. Varför.. uppenbarligen har han sina svackor ibland, men varför hade han dragit ut det på Roman? Kanske den jämnårige fick smaka på rättvisa, men det kändes fortfarande inte rätt för sextonåringen. Inte det minsta. Försiktigt griper han tag i Romans hand, känner att det inte är något större problem nu när de är i en tom korridor. Roman behöver inte oroa sig över att bli sedd.
"Förlåt.. jag drog ut det på dig." viskar han ursäktande och gnager sig hårt i underläppen. "Förstår om du inte vill bli sedd med mig, men vill du bara sitta och prata, en kort stund?"

Han blir minst sagt chockad när Fuller tar tag i hans hand. Vad fan? Är det något mer, brutalt ärligt, som prefekten måste säga? Kanske att folk bara umgås med honom för att han är kapten för quidditchlaget? Okej, Roman förtjänar det, men när fan blev Fuller så jävla skadeglad? Hur som helst så vrider han på huvudet och tittar åter på den jämnårige. Okej, Fuller säger inte några brutala sanningar (än). Istället ser han lite... Ångerfull? Ursäktande? ut.
”Vad vill du prata om?” frågar han, en tydlig negativ ton i rösten. ”Förlåt, men jag är inte jättesugen på att höra mer. Jag vet, jag är sämst. Du behöver inte utveckla varför.”

"Jag tycker inte du är sämst, långt ifrån.. jag hade nog låtit de där slytherineleverna slå till mig en eller två gånger om du inte dykt upp." berättar Elijah och biter sig i underläppen. Vad vill han prata om? Be om ursäkt har han gjort, han hade verkligen klantat till sig, rejält. Sextonåringen släpper taget om den andres hand och knäpper de om väskans rem. "Jag ber uppriktigt om ursäkt, men tänkte fråga.." han trevar efter orden, axlarna sjunker drastiskt innan han nickar för sig själv, måste hålla upp sin uppmuntran. "Tänkte fråga om du vill prata om det som hände imorse." Helt, brutalt ärligt finner Elijah sig aningen orolig. Han såg den andre gråta under morgonen, och sett honom påväg att gråta efter alla hårda ord.