[PRS] Rollspelargärna och Countess

Killian reste sig i samma stund som hon backade mot dörren. Han såg paniken växa fram i hennes ögon.
"Leah. Lyssna på mig.. ", sa han så lugnt han kunde. Det var första gången han tilltalade henne med förnamn. Han tog långsamt några steg närmare och lyfte upp händerna i luften för att visa sig sårbar.
"Jag började inte dejta dig för att Mörkrets Herre sagt det.. Och jag är inte här för att utplåna din familj". Trots att Leah hade sin trollstav riktad mot honom så släppte han inte hennes blick. Han såg hur all värme hade försvunnit. Nu tittade hon på honom som om han vore en främling.
"Jag var sjutton år.. Och den enda anledningen till varför jag mottog mörkrets märke var för att jag var ensam och naiv.. Han såg mig och gav mig ett anledning att leva. Jag förstod inte vad det innebar". Varenda ord som han yttrade lät plötsligt fel.

Leah såg på honom och en tår rann nerför hennes kind som hon ofrivilligt torkade bort, hon fattade verkligen inte att det var sant, hur kunde rektorn ens anställa honom?
- jaha så när du lät mörkrets herre som är den mest onda trollkarl och som har dödat flest trollkarlar och mugglare valde att märka dig så förstod du inte att det var något negativt? Sa hon ironiskt och fnös irriterat innan hon sänkte staven och hennes ansiktsuttryck ändrades från kyla och ilska till sorgsenhet och nästan förtvivlan.
- Bra jobbat, den första killen du någonsin får känslor för och faktiskt gillar på riktigt och den första killen du kysser visar sig vara en dödsätare muttrade hon mest för sig själv medan hon torkade bort ett par tårar från kinderna. Hon kunde inte förstå det, den killen som varit så mjuk och behandlat henne så varsamt var en dödsätare och hade förmodligen inte alls känslor för henne, hon visste att allt var för bra för att vara sant.

Killian fortsatte att närma sig, långsamt, och han behöll händerna i luften för att försäkra Leah om att han inte tänkte dra fram sin trollstav.
"Jag är inte är stolt över det. Min faster lämnade ett tomrum som jag desperat försökte fylla. Jag hörde inte hemma någonstans, men Mörkrets Herre välkomnade mig och påminde mig om hur länge Avery-släktet varit lojal mot honom".
Nu var han framme hos henne. Han såg hur ilskan sakta förvandlades till sorg i hennes ögon. Sakta sänkte Killian en hand för att torka bort en tår som var påväg att rinna ner för hennes kind.
”Du kommer kanske aldrig att tro på mig igen. Men jag bryr mig om dig Leah. Mer än du anar. Mer än jag förstår själv”.

Hon kollade på honom och lät hans hand vara kvar på sin kind.
- jag vet inte hur jag ska kunna lita på dig Killian, det är problemet sa hon lågt. Hur skulle hon någonsin kunna berätta för någon att hon hade varit kär i en dödsätare? Hon torkade bort alla tårarna och vände sig mot dörren.
- jag är ledsen jag måste tänka och vi borde dessutom tillbaka till skolan sa hon bara tonlöst och låste upp dörren och gick ut från toaletten. Tårarna brände fortfarande men hon tvingade sig själv att inte gråta medan hon gick in till sin mamma och moster och sa hejdå innan hon gick ner till receptionen, visste att Killian var bakom henne men hon ignorerade honom totalt, hon kom ut i den friska luften på bakgatan de stått på innan och först då kollade hon på honom igen.

Killian såg hur hon drog sig undan och försvann ut genom dörren. Han mötte sina ögon i spegeln ovanför handfatet, men tittade snabbt bort igen. Klarade inte av att se sig själv. Han svor till, drog ner den vänstra ärmen som fortfarande var uppdragen till armvecket och stegade ut genom dörren. Lyckades skrämma en häxa som precis var påväg in till toaletten eftersom hon redan sett någon lämna och trodde att det var ledigt.
”Jösses, vad du skräms!”, utbrast och hon förde handen till bröstet. Killian brydde sig inte. Han gick förbi henne, såg Leah i synfältet då hon gick in i rummet där hennes mor och moster befann sig, men följde inte efter. Han visste redan att hon inte ville ha honom där inne. Istället tog han hissen ner till entrévåningen och väntade där.. Och till slut kom Leah, men hon tittade inte på honom. Hon verkade snarare ignorera honom totalt. Det var inte förrän de kom ut på bakgatan som hon vände sig åt hans håll, och utan att säga ett ord gick han fram till henne. Förra gången de använde spöktransferens hade han dragit henne tätt intill sig. Men nu la han bara en enkel hand på hennes ena axel – och snart var de åter utanför de stora grindarna som skiljde dem från skolområdet.
Killian flyttade sin hand från Leahs axel och tog ett steg tillbaka.
”Ja, nu hittar du tillbaka själv... Miss. Brown”, sa han oberört, drog fram sin trollstav och gav grindarna en lätt touch vilket fick dem att öppna sig. Han klev in och försvann iväg med raskt takt. Kände hur varje steg som tog honom längre bort från Leah kändes som ett knivhugg i hjärtat.

Leah kände den sugande känslan i magen och snart var hon tillbaka på hogwarts och såg Killian stega iväg därifrån. Just då brydde hon sig inte, han var en dödsätare och hade förmodligen aldrig gillat henne på riktigt ändå utan bara utnyttjat henne. Hon gick tyst in i slottet och kollade runt i den tomma korridoren medan hon hörde skratt och prat från stora salen, alla åt väl middag nu men Leah kände ingen hunger över huvudtaget. Hon bävade bara efter lektionen i svartkonst hon hade dagen efter där hon skulle tvingas genomlida att lyssna på och se Killian. Hon började försiktigt tassa upp för trapporna mot Ravenclaws uppehållsrum och svarade snabbt på gåtan innan hon klev in och direkt gick upp till tjejernas sovsal. Hon brydde sig inte ens om att byta om till pyjamas utan kröp ner under täcket, begravde ansiktet i kudden och började tyst gråta, allt gick bara fel och hon hade bara varit naiv av att tro att detta skulle gå bra. När några av hennes vänner kom upp till sovsalen försökte de prata med henne men hon vände sig bara med ryggen mot dem och sa inte ett ljud och tillslut förstod de att hon ville vara ifred och de gick ner till uppehållsrummet igen.

Leah sov i princip inte på hela natten och morgonen därpå när de andra vaknade hade hon redan varit vaken i flera timmar och hade klätt på sig en klädnad. Medan hennes vänner pratandes och skrattandes gick nerför trapporna till stora salen följde Leah efter utan att i princip säga någonting och när hon kom in i stora salen och såg Killian vände det sig i hennes mage och hennes aptit försvann. Hon satte sig dock ner vid ravenclaws bord och tvingade i sig en brödbit medan hon försökte sitta med ryggen mot Killian så mycket det gick och inte fokusera på att han satt där.

Killian satt på sin plats längst in i den stora salen tillsammans med de andra lärarna. Därifrån hade han uppsyn över rummet och kunde se på medan morgontrötta elever strömmade in genom porten.. och till slut kom Leah. Hon var omringad av vänner som pratade och skrattade medan de letade efter ett lediga platser runt Ravenclawbordet.. Men hon verkade trött, som om hon inte hade sovit mycket den natten. Han såg hur hon satte sig vid bordet och vände ryggen mot lärarbordet som om hon gjorde allt för att inte behöva möta hans blick. Killian hade flera gånger frågat sig själv om det hade varit rätt beslut att visa henne mörkrets märke, men kom alltid fram till att hon förr eller senare skulle få reda på det. Och ju tidigare desto bättre. Samtidigt var dödskallen på hans vänstra arm en del av honom – hur mycket han än försökte förnekade det ibland.
Höga skri och hoanden gjorde att Killian väcktes ur sina tankar. Det var den dagliga posten som hade kommit och en ståtlig tornuggla landade på bordet framför honom. Den sträckt lite extra på sig och höll fram sitt ben för att låta honom knyta loss ett exemplar av dagens The Daily Prophet. Killian strök ugglan lätt över dess fjäderdräkt innan den tog sats och flög upp i luften igen. Råkade på vägen slå ner hans bordsgrannes bägare som lyckligtvis var tom. Han vecklade ut tidningen för att läsa de artiklarna som hamnat på framsidan, och högst upp på fanns rubriken;

'DÖDSÄTARNA SLÅR TILL IGEN'

Nyheten om att Kate Brown blivit torterad av två dödsätare hade börjat sprida sig och en av tidningens reportrar hade varit snabb med att snappa upp flera saftiga detaljer. Bland annat att en av de skyldiga fortfarande var på fri fot medan den andra stod inför ett långt förhör i eftermiddag, att kvinnan som blivit utsatt för Cruciatusförbannelsen nu var inlagd på Sankt Mungos och att hon var syster till en före detta anställd på ministeriet. De berättade även att extra många aurorer hade tillsats för att söka reda på de onda trollkarlarna som spred skräck över trollkarlsvärlden.

Leah kollade mot sina vänner som ivrigt pratade om vilka killar som var snyggast och om hur de skulle klara proven i trollkonsthistoria och de försökte som vanligt att övertala Leah om att de skulle få låna hennes anteckningar. När ugglorna kom kollade Leah fashionerat upp mot dem, hon kunde fortfarande inte låta bli att tycka det var så häftigt när massor med ugglor kom susande ner mot eleverna. En mörk lite mindre fågel kom flygande mot henne och landade på bordet. Leah log mjukt mot fågeln och strök den lätt, det var hennes egen uggla som hennes mamma köpt när hon skulle börja på Hogwarts och hon hade alltid varit mycket fäst till den. Hon knöt försiktigt loss the daily prophet från benet på ugglan och gav den en brödbit och lät den flyga iväg. Hon kände att hon fick massa blickar mot sig från alla de olika borden vilket hon försökte ignorera och öppnade därför istället tidningen.Bilden som kom upp var på hennes egen mamma och medan hon läste artikeln bubblade ilskan inom henne, de hade inget att göra med hennes mamma. Hon smällde igen tidningen och reste sig upp från bordet innan hon tände eld på tidningen som snabbt gick upp i rök och sedan lämnade hon salen medan blickar följde vart enda steg hon tog.
- någon borde nog prata med miss Brown eftersom hon verkar väldigt upprörd sa en av lärarna vid bordet. En annan vände sig mot Killian.
- ni var väl med henne på sjukhuset? Då kanske det är bäst att ni pratar med henne också? Sa han vänligt men ändå ganska bestämt.

Killian såg hur Leah reste sig från bordet och brände upp tidningen som snabbt gick upp i rök. Hur hon lämnade bordet och försvann. Han ville först protestera när den andra lärarna föreslog att han skulle följa efter henne. Han var förmodligen den sista som hon ville prata med angående dödsätare. Men samtidigt var det ett perfekt tillfälle att få träffa henne då de andra skulle förvänta sig att se dem tillsammans.
"Jag ska se vad jag kan göra..", svarade Killian oberört, reste sig från bordet och gick mot den stora porten som Leah försvunnit ut genom. Kunde nästan känna blickarna från de andra eleverna, och snart började det viskas mellan dem. Killian brydde sig inte. Han tog sig ut från den stora salen och stannade till utanför för att lyssna efter tecken som avslöjade vilket håll som Leah försvunnit. Han hörde hennes fotsteg på långt avstånd och började gå efter med raska steg – och till slut fick han syn på henne. Hon verkade fortfarande upprörd. Vilket var förståeligt efter allt hon gått igenom de senaste 24 timmarna. Killian kom ikapp och greppade tag armen för att hindra henne från att gå ett steg till.
"Vilken scen du ställde till med där inne..".

Hon vände sig motvilligt om och tittade på Killian och hennes ögon glänste av tårar. Hon visste inte om hon skulle vara glad eller arg på honom.
- snälla försök inte muntra upp mig. sa hon lågt och kollade irriterat på honom. Hon tog en tidning från en elev som gick förbi och pekade på bilden på hennes mamma.
- vet du vem som gjorde det? Jag har två äldre bröder som har en annan pappa än jag och har bott hos honom. Du känner säkert dem, Andrew och Philip , nära vänner till mörkrets herre, de använde crucio mot min mamma, mot sin egen mamma. De har varit dödsätare i flera år eftersom de är renblod och när de var hos oss en gång hörde jag dem prata om allt de gjort. När jag berättade för mamma slängde hon ut dem och förbjöd dem från att någonsin komma tillbaka. Men tydligen så gjorde dem det. När du hade berättat din lilla hemlighet och jag gick in till mamma så sa hon att de hade frågat och letat efter mig sa hon lågt medan hon kollade på honom, slängde tidningen på en bänk.