Yehet och Kkaebsong [PRS]

Zihao slog sig ner så långt borta från Joshua och Wan som möjligt. För den delen satte han sig inte ens ner på någon stol, utan gled ner på golvet och drog upp benen mot överkroppen. Fy fan vad lack han var på allt och alla, även om han var absolut mest irriterad på sig själv.
”Du, tycker att du borde släppa allt det här med Joshua, okej?” Mumlade CW och gled ner bredvid nittonåringen. Han tog liksom tillfället i akt, nu när Jun satt sig på en av stolarna och tjurade med underläppen putande.
”Vadå? Om jag släpper det kommer det ändå inte att spela någon roll. Alla är ändå trötta på mig”, muttrade Zihao och vilade hakan mot knäna, i väntan på att inspelningen skulle dra igång.
”Det är bättre att släppa det nu så blir det inte ännu värre. Och tror inte att du behöver oroa dig över om Joshua kan sjunga eller inte, är ganska säker på att han är jätteduktig.”

Även om Joshua inte riktigt borde bry sig, så börjar han få skuldkänslor. Visserligen har han inte sagt några elakt till Zihao, men om han inte varit där så hade ingenting hänt. Nittonåringen hade nog varit väldigt mycket lyckligare då. Med en liten suck sträcker han på sig, så att han kan se över de andras huvuden för att få en liten glimt av surpuppan...
"Ni har fått texterna, och vilka delar som är era." påbörjar Mr Song som lutar sig mot dörrkarmen. "Och ni har träffat producenterna som ska hjälpa er nu, Chai, det är du som börjar."

”Åh, vad roligt”, kvittrade Chai, och skuttade genast fram för att inta rätt position i studion. Även om han agerade väldigt glatt, precis som vanligt, kunde man tydligt se hur en stor bula höll på att bildas i pannan på honom. Stackarn.
”Sluta se så sur ut”, väste CW till Zihao och puttade löst till honom. ”Kom vi går och sätter oss på stolarna istället”, fortsatte han därefter och drog upp den yngre för att sedan putta honom bort mot raden med stolar. Motvilligt gled nittonåringen ner mellan Jun och Joshua, med armarna hårt korslagda över bröstet.
”Jag är sur, så varför får jag inte se sur ut?” Muttrade han buttert och började puta med underläppen. ”Jun får ju se sur ut..”

Joshua biter sig lätt i underläppen medan han låter blicken glida efter Chai som stiger in i sångsalen, rättar till sin mörka, stora hoodie.
"Vad har han för position?" viskar artonåringen till Wan, innan han lutar sitt huvud mot den äldres bröstkorg med en liten gäspning, och drar huvan över huvudet.
"Sub vocals och dans," berättar han, och de bägge två vänder uppmärksamheten återigen mot Chai inne i rummet, inramad med glas. Jo, Joshua uppskattar verkligen att höra de andras röster, lära känna dem aningen bättre än han gjort innan. Efter Chai, Lee och Wan, är det visst Joshuas egna tur. Med en päppande liten klappning på ryggen från Euijin, rör sig Joshua mot del lilla rummet och sätter hörlurarna över huvudet.

När det slutligen var Joshuas tur, rätade Zihao märkbart på ryggen. Okej, nu var det alltså dags att se om den yngre faktiskt kunde sjunga eller inte. Nu var det ju troligen så att han kunde det, men nittonåringen kunde inte ritkigt undgå att hoppas. Om han nu inte hade någon direkt talang så hade åtmsintone allting han sagt inte varit helt orättfärdigt.
”Jösses, kan du se mer exhalterad ut eller?” Undrade Euijin och skakade på huvudet.
”Om du kunde läsa tankar så slår jag vad att du inte hade orkar vara mer än tre sekunder inne i huvudet på honom”, frustade CW och slog löst till Zihao på armen. ”Sluta stirra.”
Jo, Zihao hade ingen lust att stirra, men nu när han väl börjat var det omöjligt att sluta. Suck.

Kanske det är faktumet att Zihao av någon anledning byggt upp tanken att artonåringen inte kommer kunna sjunga, att han inte har någon röst, som gör honom smått illamående. Det brukar inte vara något problem annars. Nej, rösten är alltid stadig, han har en vid röstomfång och kan ta höga som låga röster, och rösten är kraftig. Dock börjar han tvivla på detta, när Zihao verkar vara så beslutsam över att Joshua inte har någon talang alls.
"Redo?" hör han en av producenterna säga, och Joshua nickar lätt som svar medan han fixar hörlurarna, och lägger händerna o mikrofonen. Det instrumentala början påbörjas, och han väntar tills det är hans tur att sjunga, med blicken fäst på texten i hans händer. Även om han mått illamående, fanns det ingen anledning till det, nej rösten klarar sig själv, slår till noterna och uttalet. Bra, för Joshua har nämligen ingen tur att göra bort sig framför alla.

”Så, där har du ditt bevis, Zihao”, sade Lee, med fingrarna flygande över mobilskärmen. ”Är du glad nu eller?” Fortsatte han torrt, utan att vända blicken från mobilen.
”Nej, för nu har jag ingen direkt anledning till att behandla honom dåligt”, knorrade Zihao och betraktade Joshua genom smala ögon.
”Mhm, men du kan inte direkt spekulera omkring att han inte kan sjunga, för det kan han uppenbarligen. Jävligt bra också”, påpekade Jun och började göra sig iordning. Det var nämligen hans tur efter artonåringen. Men det brydde han sig inte sådär jättemycket om, speciellt då han var den som gick runt och sjöng precis hela tiden i lägenheten. Ibland kunde han till och med gå upp mitt i natten och börja tjuta. Äsch, tjuta kanske var en överdrift. Det lät ju inte direkt dåligt när han sjöng heller, utan defintivt tvärtom.

Joshua lägger ifrån sig hörlurarna, och låter dörren stå öppen för Jun som ska in därnäst. Det gick bra, vilket får hjärtats hårda dunkningar att lugna ner sig en aning.
"Se, det där gick ju svinbra." berättar Kawan med ett brett leende, och Euijin klappar på sina knän, som ett täcken på att artonåringen ska komma dit. Han faller ner mot ledarens knä, och han lindar armarna om honom. Jo, Joshua känner sig lite som en nallebjörn där han sitter, med Euijins kind vilad mot hans axel som att han ska somna.
"Tack." svarar artonåringen den äldre med ett svagt leende, och låter ögonen snegla bort mot Zihao.

Utan någon som helst skam, mötte Zihao artonåringens blick, lika stram och frånstötande som vanligt. Det ända som var märkbart annorlunda var att de svarts ögonen var fylld med någon slags underlig respekt. Däremot intalade nittonåringen sig själv att han inte tänkte låta det ändra på hans ruttna beteende, även om det redan var i görningen. Snart därefter vände han blicken rakt framåt istället och betraktade Jun. Jun hade aldrig varit speciellt nervös av sig och det syntes. Det var så jävla uppenbart att han visste precis hur begåvad han var och även hade kunskap om sin röst. Zihao var inte ens i närheten så duktig på att sjunga. Visserligen var den jämnårige ingen hejare på att rappa eller dansa, men äsch då.

Nej, Joshua har fortfarande samma känslor och tankar om den ett år äldre. Om han vill bete sig som ett kräk och bestämma sig för att vara bitter, får han helt enkelt vara det. Artonåringen själv kan inte göra något åt det alls, förutom att ignorera honom. Joshua lutar sig tillbaka mot ledaren som håller upp honom, blicken nere mot fingrarna där han förstrött pillar med Euijins egna. Vrider på dem, vickar, precis som ett litet barn. Även Joshua är långt ifrån det, så är hans kropprörelser lugna och mjuka, får det hela att se urgulligt ut precis som lekandet med fingrarna. Joshua lyssnar på Juns röst, jo han är väldigt duktig, precis som alla i gruppen är. Han har verkligen tur att hamna i en sådan talangfull grupp. Efter att ha låtit blicken vila på Jun en kort stund, låter han ögonen glida ner till fingrarna igen.