Prs tippest & JustAFriend

Elliot fortsatte undvika Sebastians blick. Han hade på något sätt tagit sig ur labyrinten i Sebastians ögon och just nu kände han inte för att gå vilse igen. Han behövde reda ut tankarna. Prata med honom? Elliot visste inte vart han skulle börja. Det var så mycket. Så ofantligt mycket. Mängder av händelser, minnen och ansvar som tyngde ner hans axlar.

Sebastian kramade honom. Lite av värmen från gårdagen var kvar men Elliot kände sig mest tom. Han bara stod där. Besvarade inte kramen. Han kunde inte. Han stod som förstenad. Tom. Han blickade upp och mötte sig själv i spegeln. Han kände inte igen personen som stod där. Den andre, långa kände han ingen. Trots att det bara var ryggen. Så jäkla perfekt. Men den korta med fågelboet. Okänd. Han blickade ner i golvet igen. Vad höll han på med? Tvekade och tvekade. Personen han var kär i, ja för det var han faktiskt, det var bara att erkänna, hade armarna runtom honom och han bara stod där?! Skärp dig. Han drog försiktigt upp armarna och placerade de runt Sebastians rygg. Värme. Han lutade huvudet mot Sebastians bröstkorg och grät. Inte högt och desperat. Han grät tyst. Tårarna sipprade nerför Elliots kinder. Han hoppades att tomheten inombords skulle följa med tårarna ut. Han kramade Sebastian hårdare. Det gjorde så ont att det var outhärdligt. Han andades in doften från Sebastians tröja. Det fick honom att känna sig lite bättre.

Sekunderna tickade förbi och Seb höll sina armar runt Elliot. Elliot besvarade inte kramen. Fyfan vad dum han kände sig. Vad trodde han? Att Elliot ville ha stöd av honom, som varit så oklar? Som kysst honom och sedan blivit kall? Fan, han hade förstört allt. Elliot, som han tyckte om. På riktigt. Inte för att han sett hela Elliot; bara den sårade delen och elevrådsordföranden. Seb misstänkte att elevrådsordföranden mest var en karaktär. En stark misstanke.

Elliot kramade tillbaka. Försiktigt, till en början, men hårdare allt eftersom. Ju hårdare kramen blev desto närmre kom de varandra. Desto varmare blev Seb. Inte bara fysiskt varm utan... Psykiskt. Som att han varit frusen inombords och att Elliot tinade honom.
”Elliot...”, mumlade Seb och drog sin hand genom hans kastanjebruna lockar. Han kände tårarna på sin bröstkorg. Det gjorde honom definitivt obekväm, men han sköt undan sina egna känslor och tankar. Elliot behövde någon. Och de kändes verkligen inte som att han hade någon.

Han stod kvar där, med armarna runt Sebastians kropp. Han ville stanna där i typ all evighet. Han kände Sebastians fingrar genom hans hår och det kändes bra. Han tänkte på den klassiska scenen i diverse kärleksfilmer, där huvudkaraktärerna ligger på sängen, stirrar upp i taket, eller ler mot varandra och den ena pillar med den andres hår. Det brukade se så fridfullt ut. Det var det också men han hade föredragit sängen eller soffan framför skoltoaletterna gråtandes. Han blickade upp mot spegeln igen. En hel del av sminket var borta och han såg faktiskt ganska ryslig ut. De lila-svarta tonerna lyste klart igenom och gav honom ett riktigt kusligt utseende. Värre än vanligt. Han var visserligen inte kuslig annars men han hade aldrig varit riktigt nöjd med sitt utseende. Resterna skulle han dessutom behöva tvätta bort. Gråtränder kändes inte som något att satsa på. Han hoppades på att slippa undan för många kommentarer och blickar. Lycka till med det.

Han drog sig motvilligt undan. Vågade möta Sebastians blick.
"Förlåt", sa han återigen tyst. Det var det ända han fick ur sig. Långt ifrån det ända han ville få sagt men det viktigaste. Han kände sig verkligen som en börda. Ett barn. Ett skal. Något trasigt. Fult. Äckligt. Usch.

Seb njöt av kramen. Värmen, närheten. Elliot. Han njöt av Elliot. Elliots lockiga hår som kittlade hans näsa och kind. Doften. Doften som blev så mycket tydligare när de var såhär nära. Den underbara doften som inte kunde beskrivas med andra ord än just Elliot. Det var precis som med hans ögon; ingen färgpenna i världen kunde komma i närheten av dem. Det var omöjligt att återskapa Elliot. Omöjligt att återskapa något så underbart. Och sårat. Fan.

”Sluta säga det”, sa han med sin vanliga röst. Hög, självsäker, men mer mjuk. Inte hård som den rösten han använde i klassrummet när han skulle motbevisa läraren. Inte hård som den rösten han använde mot freshmen-tjejerna som gick fram tlll honom. Rösten var mjuk, reserverad för Elliot.
Blåtiran hade blivit tydligare. Förmodligen hade Elliot försökt sminka över den, och den lilla täckningen han hade försvann med tårarna. Fan, det såg inte bra ut. Det måste varit en riktig jävla smäll. Han skakade lätt på huvudet och bet ihop innan han själv vände sig mot spegeln. Elliots tårar hade vätt ner hans vita t-shirt. En ljusbrun fläck. Smink. Det skulle leda till frågor från hans mamma. Han kände det på sig. Det var sådant hans mamma brydde sig om; flickvänner. För om Seb skaffade sig en flickvän som var mer lyckad, mer intressant, så skulle han ställa sig lite högre hos föräldrarna.
Elliot skulle inte göra det.

Elliot böjde sig ner över handfatet. Han satte på vattenkranen och spolade bort det sista av sminket. Torkade torrt med pappershanddukar. Fick ögonkontakt med sig själv i spegeln. Det var definitivt en av de värsta blåtirorna han fått än så länge. Den såg till och med värre ut nu än vad den gjort för mindre än en timme sedan, med trötta ögon. Hans blick svävade vidare till Sebastian. Han kunde fortfarande inte släppa hur perfekt han var. Så vacker. Insidan ut. Det fanns inget som inte var perfekt med honom. Och där stod Elliot. Han var ingenting i jämförelse med Sebastian. Verkligen ingenting. Elliots ögon drogs till något. Fläck. Fan. Pinsamt. Helvete. Han blötte några pappershanddukar och gick fram till Sebastian. Gnuggade försiktigt försiktigt. Som om Sebastian vore en glasfigur. Ömtålig. Något som skulle hanteras försiktigt så att den verkligen inte gick sönder. Elliot funderade på vad han skulle säga. Han hade hållit tyst så länge. Han visste verkligen inte. Orden fastnade liksom på tungan. Huvudet dunkade. Aj. Han grimaserade lätt. Hoppades att ögat var oskatt. Och hjärnan för den delen. Och Sebastian. Inte för att han verkade blivit slagen eller något men han var ändå där nu. Och igår. Och fick se saker han inte valt att se. Det hade bara blivit så och han hoppades att det inte gett honom alltför jobbiga minnesbilder för det var det sista han ville. Att Sebastian var okej var det som betydde mest.

Blåtiran blev ännu värre när han torkade bort det sista, kvarvarande sminket. Seb försökte att ignorera det, försökte undvika att titta på det, men det var omöjligt. Hans ögon drogs dit. Elliots ögon stod knappt ut. Blåtiran tog över hela ansiktet. Och Seb ville veta vad som hänt. Ville hjälpa. Hur han nu skulle kunna hjälpa. Men han hade redan frågat och inte fått något svar. Han ville inte pressa Elliot att svara.
”Det är lugnt”, sa han och log snett, tog Elliots hand i sin egen. Tittade ner på honom. Herregud, Seb älskade sin längd. Särskilt nu. ”Verkligen. Märket var jävligt fult ändå.” Den bruna fläcken hade nämligen lagt sig precis på det mörkblå märket på den vita tröjan (och lite utanför). Inte för att han skulle bry sig mycket mer om fläcken hamnat någon annanstans på tröjan. Den hade inget vidare värde för honom.

Hans tankar vandrade vidare till skolan. Lektioner. De hade stått inne på toan en bra stund nu. I och för sig hade Seb kommit lite tidigare till skolan, så chansen fanns att han inte var sen till lektionen. Han drog upp mobilen ur jeansfickan och tittade klockan. 7.58. Hans första lektion började 8.00.
”Fan, jag måste gå”, sa han och lät blicken vandra från mobilen till Elliot. Blåtiran. Han tittade lite längre, tvingade sig själv att fokusera på de gröna ögonen istället, innan han släppte hans hand.

Elliot log försiktigt upp mot Sebastian, inte helt övertygad. Han blev varmare i hjärtat när Sebastian tog Elliots hand i sin. Önskade att han kunde ha tillgång till den varje dag. När livet blev tufft. Eller för en skogspromenad efter skolan. Nä, nu drömde han sig allt bort igen. Tillbaka till verkligheten.

Skolan. Lektioner. Han ville inte. Matte nu första timmen. Tur att han alltid var i riktigt god tid, sjutton minuter kvar innan lektionen startade. Eller just det. Elevrådsmöte idag. Men samma tid, 08.15. Sebastian släppte taget om Elliots hand. Det kändes tomt. Kallt. De skulle åt samma håll, dvs. ut i korridoren. Han kände dock inte att gå ut tillsammans var en bra idé. Speciellt med tanken på blåtiran och vad Sebastian i så fall riskerade att bli anklagad för.
"Sebastian..?". Innan den yngre hann gå så greppade Elliot handen igen.
"Tack".

Hade Elliot ens sagt hans namn tidigare? Seb trodde inte det. Han önskade att Elliot skulle säga hans namn fler gånger. Många gånger till. Snälla, bad han. Och beröringen. Det kändes ännu bättre när Elliot tog initiativ till beröringen. Så. Mycket. Bättre. Seb kunde inte hjälpa det stora, varma, leendet som bröt upp på hans läppar. Ärligt talat bröt det ut över hela hans ansikte; ögonen log förmodligen mer än läpparna.

Men han blev tvungen att gå, så han drog åt sig sin hand och backade ut ur badrummet. Ville inte gå miste om synen av Elliot för en enda sekund. Det tog emot lite att stänga dörren, men han blev tvungen när han kom att tänka på klockan. Helvete. Snabbt stängde han till dörren och stoppade in hörluren i örat igen (dock utan musik, men hörlurarna fungerade också som ett statement), och sprang iväg. Hans första lektion var engelska. Han hade ingen aning vad de hade att göra i ämnet. Hans fokus var aldrig riktigt på topp, tyvärr.

Sebastian log. Hur vacker kunde egentligen en person vara? Elliot ville titta på honom nu och för all framtid. I all evighet. Snälla. Sebastian släppte återigen Elliots hand men fortsatte le när han backade ut genom dörrarna. Elliot log svagt tillbaka. Inte för att han inte tyckte om Sebastian eller situationen. Nej verkligen inte. Mer för att han relativt nyss kräkts. Och tomheten och ångesten inombords var långt ifrån borta. Tja, det fanns ganska många anledningar till att må dåligt men en sak var säker. Allt kändes bättre med Sebastian. Elliot hade funderat på om han verkligen bara ville va med Sebastian för att han tyckte om hon eller om det också var för ångestdämpningen. Han hade hört att det kunde bli så ibland. Men nej. Hur mycket han än tänkte på det så var det inte därför. Det klart det var skönt att känna någon form av livsglädje då och då, den faktorn kunde han ju självklart inte ignorera, men det var inte därför. Det var mer som en bonus. Det var verkligen så. Han ville vara med Sebastian för den person han var. För värmen. Utseendet. Pirret i magen. För att han var Sebastian. Och han var så jävla underbar.

När dörren slagit igen vände han sig hastigt om och såg sig i spegeln igen. Det syntes inte att han gråtit. Blåtiran överglänste åtminstone det hela. Han mådde fortfarande illa. Och nu var han även yr. Han fick inte bli sjuk nu. Den senaste gången han varit hemma från skolan var när han var 9 år. Då spydde han i klassrummet och lärarna tvingade då hem honom. Annars hade spenderat resten här, på lektioner och möten. Oavsett feber, öroninflammationer, ångest...
Hur som helst, nu behövde han gå ut till sina vänner. Han log mot sig själv i spegeln. Hur fan kunde nån gå på det? Tydligen var det inte så svårt eftersom det pågått sedan första skoldagen och sedan dess hade ingen frågat. Frågat hur han verkligen mådde eller vad som hände hemma. Nej, kallprat. Han ogillade det starkt. Elliot vände på klacken och begav sig ut i den nu näst intill folktomma korridoren.

Han kom sent. I och för sig bara en minut, men han hade kommit försent så många gånger tidigare. Om man hade räknat ihop totalt hur sen han varit till varje engelskalektion så skulle det bli lite över en timma, det var Seb säker på. Men mr. Cane verkade inte bry sig allt för mycket. Seb lämnade trots allt in sina arbeten i tid, och det var väl huvudsaken. Dock så låg arbetena aldrig snäppet över D-nivå, men väldigt ofta under. Skit samma.
”Du, det blir samtal hem nu”, viskade Cane i Sebs öra när han väl kom in i klassrummet. ’Wow’, tänkte han lite för sig själv. Som att han överhuvudtaget skulle bry sig. Han nickade lätt mot läraren innan han slog sig ner vid sin vanliga plats i klassrummet, längst bak. Längst bak bland resten av de skoltrötta eleverna; sportfånar, för det mesta.

Mr. Cane började prata och drog upp någon bok, men Sebs fokus flög iväg. Elliot. Han kom på sig själv med att slarvigt rita av den andres ansikte på sin skrivbok. Utan blåtiran, förstås. Inte den jävla blåtiran. Som han dessutom inte fick reda på historien bakom. Han slutade upp med sitt ritande. Blev rädd att någon av sportfånarna bredvid eller bakom skulle se att det var Elliot.

Och lektionen gick vidare. Mr. Cane babblade på, poeterna i klassen babblade också på, och sen var lektionen över. Snabbt samlade Seb ihop sins grejer och kastade ner dem i ryggsäcken innan han reste sig upp och lämnade klassrummet. Han hade en kvarts rast innan nästa lektion. Nästa lektion tänkte han dock inte gå till, så det spelade ingen roll egentligen. Idrott.
”Du är en jävel på att rita, va?” frågade en av sportfånarna, Fred, när de båda var ute i korridoren. Fred var otroligt lång, minst en decimeter längre än Seb själv, och såg ut som ett jävla muskelberg.
”Antar det”, svarade Seb nonchalant och startade musiken i hörlurarna igen. På lite lägre nivå dock, för han ville inte gå miste om konversationen. Inte för att han trodde att en sportfåne som Fred skulle ha något jätteintressant att säga, men ändå.
”Jag och killarna har en jävligt rolig idé, så öh- kan vi få typ ditt nummer så vi kan snacka med dig om det sen?” fortsatte Fred och tittade ner på Seb. Seb tyckte inte om att prata med någon som var längre än han själv. I alla fall inte så mycket längre. Han kände sig som ett litet barn.
I alla fall så nickade han lätt och ryckte på axlarna. Fred räckte snabbt fram sin mobil och Seb skrev in sitt nummer utan någon vidare tanke på vad deras roliga idé kunde innebära. Förmodligen något dumt, tänkte han trött för sig själv.