PRS Kkaebsong & JustAFriend

”Hm, varför ger du katten till mig för?” Undrade Zhìyuan och började genast klia Kiwi bakom öronen. Någon gång skulle han skaffa sig en egen katt - en minst lurvig och tjock liten fluffboll som Kiwi. Eller kanske en uggla? Nej, ugglor var läskiga med deras stirra ögon och vassa näbbar, som de hade en tendens att använda till att bita sjuttonåringen i fingrarna med. Nu spelade det kanske inte direkt någon roll om han fick fler ärr än vad han redan hade, men men. Ugglor var läskiga, punkt slut.
”Vet du? Jag kanske snor din katt för all framtid..måste erkänna att hon är extremt mysig”, mumlade han efter en stunds tystnad, med de svarta ögonen stelt fästa på fönstret. Himlen var fortfarande klar, men den hade definitivt börjat på att mörkna. Förhoppningsvis skulle det vara en stjärnklar natt. Sådana nätter var liksom de bästa, då man kunde sitta ute och betrakta de små glimmande ljusen i flera timmar. Åtminstone om man hette Zhìyuan.

"Hon...ville tillbaks", mumlade Max till svar. Nej, egentligen hade han ju faktiskt ingen rätt att avgöra vad den jämnårige upplevde som stelt eller jobbigt. Även om det var tydligt. Dessutom var det ju inte en lögn. Kiwi såg ut att ha hittat en av sina nya favoritpersoner. Tja, hon tyckte om de flesta, men ändå, hon började ju spinna med detsamma.
Max blickade ut genom fönstret. Ut på den till synes oändliga grönskan. Nu kunde det väl inte vara sådär fruktansvärt lång tid kvar. Eller? Nej, han hade faktiskt för ovanlighetens skulle tappat någorlunda grepp om tiden. Det var nog hur som helst hög tid att byta om. Eller tja, byta om och byta om, han hade ju redan skjortan på.
"Glöm det...du får väl komma och hälsa på istället", fortsatte han skämtsamt. Eller var det skämtsamt? Jo, det klart, vad håller du på med Max? Du känner knappt människan, du kan inte typ bjuda in honom till sovsalarna för att klappa din jäkla katt. Förihelvete. Ta dig samman.
Halvt om halvt i sin egna lilla värld började han leta efter resten av kläderna. Allt var självklart väl planerat och kläderna låg därmed högst upp i väskan, noggrant vikta. Men vart låg slipsen? Hmm.
På golvet. Halvt söndertuggad.
"Kiwi?!", utbrast han och plockade upp den lilla tygslamsan. Hur lyckades hon ens? Det var ju faktiskt en väldigt bra och relevant fråga med tanke på att de båda pojkarna befunnit sig i samma rum och typ konstant haft ögonen på den lilla (stora) fluffbollen. Allt hade ju dessutom varit nerpackat i den stängda väskan så...äh, Max hade redan gett upp. Kiwi var jävligt skum. Men söt. Punkt.

Hon ville tillbaks? Zhìyuan rynkade lite på ögonbrynen och lät blicken tillfälligt glida bort mot Max. Det lät extremt udda i hans egna öron, men vem visste? Kanske det var sanningen - hur skumt det nu än lät.
”Sorry to break it to you, men jag har ingen lust att sätta fot i Hufflepuffs sällskapsrum. Och speciellt inte i någon av era sovsalar. Du kanske inte har märkt det, men jag tillhör Slytherin. Med andra ord det mest avskydda elevhemmet på hela skolan”, predikade sjuttonåringen och vände genast tillbaka ögonen mot fönstret, samtidigt som fingrarna fortsatte att styrka över Kiwis mjuka päls. Det var så förbaskat underligt att ha en katt på bröstkorgen, i alla fall i Zhìyuans ögon. Kissemissar brukade ju nämligen inte tycka någe vidare om honom och därmed var det inte ovanligt att de fräste, bet eller sprang iväg med raggen rest. Äsch, Kiwi tyckte ju om honom, så det spelade egentligen ingen roll..vänta va? Ännu en gång var slytherineleven tvungen att fästa blicken på Max. Hur i helvete hade katten lyckats tugga sönder slipsen? Utan att de märkt det också..jösses. Ett litet ofrivilligt skratt undslapp honom med ens. Bra där.
”Din katt är en riktig liten bråkstake..säker på att du inte vill att jag ska ta henne?” Undrade han med ett höjt ögonbryn och ett ytterst roat leende strykandes över de smala läpparna. ”För jag skulle verkligen inte ha någonting emot att sno henne.”

Nej, hör på vad Zhìyuan säger. Ta in budskapet (-ish). Dålig idé.
"Du kanske inte heller har märkt det, men jag tillhör Hufflepuff och vi hufflepuffare är för det mesta vänliga och fredliga själar som aldrig skulle göra något mot typ dig. Kanske lite blickar men det är typ gränsen, Om du inte gör något dumt det vill säga. Men för all del, det finns gott om andra som kan gosa med henne dagarna i ända", predikade han tillbaka och himlade lätt med ögonen. Herregud.
Han studerade besvärat den före detta slipsen och blängde snabbt åt den jämnåriges håll. Nej, han skulle bara våga lägga tassarna på Kiwi. Mycket hade han fått stå ut med men han att bli ifråntagen sin sista nära vän var inte okej.
Hmm, han blickade ner på tygstycket. Skulle reparo funka eller skulle det krävas en sån formel där trådarna vävdes ihop. Visserligen var Max rätt duktig i skolan men det betydde inte att alla världens formler satt inpräntade i huvudet. Han satte ner igen med en liten suck.

Var det möjligen Zhiyuans hjärna som spelade honom en massa trick, eller verkade det inte lite som om Max absolut ville få honom att besöka Hufflepuffs elevhem? Nej, det var troligen bara hjärnan som spökade med en massa falska teorier..eller?
”Äsch, ni vill ändå inte ha någon som mig på besök. Förstör precis allting jag vidrör, vilket är en av mina många förbannelser antar jag”, muttrade sjuttonåringen och lät blicken glida mot den mörka himlen utanför fönstret. Det var en tillsynes klar kväll, med en massa glittrande stjärnor och en nästan full måne. Väldigt vackert, men samtidigt inte. Slytherineleven rös ofrivilligt till och ruskade på huvudet, bara för att återgå till att betrakta Kiwi. Desto längre hon satt där på hans bröstkorg, desto mer ville han faktiskt kidnappa henne. Skulle någon faktiskt göra någonting om han gjorde det? Förutom Max då, men det skulle nog inte vara något större problem att få honom att hålla käften. Även om han hade väldigt vackra ögon så verkade han väldigt feg och nervös. Kanske det bara var en fasad?

"Reparo", mumlade han och vips så såg slipsen ut typ som innan. Typ exakt som innan, rättare sagt. Han knöt den snabbt och fingerfärdigt runt halsen. Vek varsamt ner kragen. Se, det löste ju sig. Jaga inte upp dig jämt och ständigt Max. Bli inte stressad över nonsens. Onödigt onödigt onödigt.
"Nehe, stanna i de där hemtrevliga fängelsehålorna då", mumlade han som svar. Jösses Max, det låter ju nästan som att du vill att Zhìyuan skulle komma. Fast va? Den grönögdes tankar var huller om buller. Varför kände han sig inte skrämd av Slytherineleven längre? Hur kom det sig att han höll en konversation med samma person? Och försökte få in honom på ett besök i solsalarna? Sjukt. Väldigt väldigt förvirrande.
"Öh, jag kan ta henne så länge om du ska byta om?", sa Max, något mer osäkert igen. Om? Vadå om? Det var väl ganska uppenbart att det den jämnårige hade på sig inte var rätt klädnad? Ingen skjorta inom synhåll. Herregud Max. Sociala skills var det. Inte prata strunt och göra bort sig. Tjo. Ughhh.

”Du är jävligt underlig måste jag säga..men du klarade ju trots allt av att fixa din slips, så borde kanske hålla munnen stängd?” Knorrade Zhìyuan och satte sig plötsligt upp, bara för att kunna hålla Kiwi tätare intill sig. Det här är min katt nu, du skulle bara våga ta henne ifrån mig. Kommer att bita av dina fingrar, svär på mitt liv. Som tur var sa han inget av dessa ord högt, men de ekade i huvudet på sjuttonårigen som blängde mansikt bort mot Max håll. De där gröna ögonen må ha varit väldigt vackra, men inte ens de kunde hålla slytherinelevens knasiga humör i schack verkade det som.
”Kommer inte att byta om, ska gå och lägga mig direkt. Har ingen lust att sitta där under festmåltiden och lida av alla ljud och människor och vidriga lukter..” Zhìyuan tystnade med ens och vände tvärt ansiktet bort mot fönstret igen. Läpparna var hårt ihopknipna och kroppen lätt spänd. Det var inte så att han var direkt folkskygg eller så, men vissa av hans förutsättningar gjorde det vardagliga livet en hel del mer komplicerat. Dock behövde inte en mesig liten elev från Hufflepuff få reda på något så personligt. Ingen behövde det. Kanske sjuttonåringen bara borde hålla son mun stängd resten av tiden så att han inte grävde ner sig ännu mer i det djupa hålet han redan försatt sig i. Fy fan vad jobbigt. Usch och fy och blä.

Jo, visst var han väl underlig men att det kom från Zhìyuan kändes ju väldigt märkligt. Han om någon var ju underlig. Eller tja, underlig var kanske inte rätt ord men...typ mystisk eller nåt. Fast han var ju ganska underlig med. Vilket ju inte nödvändigtvis behövde vara något negativt. Nåväl, poängen var att den jämnårige helt klart försökte dölja något. Och det gjorde Max nyfiken. Väldigt nyfiken. Fast det skulle han ju aldrig våga erkänna.
Kiwi halvt grymtade till. Ibland kunde en verkligen tvingas ifrågasätta om hon var gris, hund eller katt. Det var ett väldans farande hit och dit. Kan en få lite ro nån gång, eller?
"O-okej", ouch, hade han vidrört något känsligt ämne nu? Fan. Det var ju inte meningen.
"Inte jag heller, jag ska gå till min sovsal och läsa", fortsatte han tyst med blicken fäst på den nu, något missnöjda fluffbollen. Som nu verkade fått en ny självutnämnd ägare? Nej usch. Max ångrade smått att han lämnat över henne. Även om hon snart skulle vara tillbaks i hans famn så var det ändå hans typ enda trygghet den jämnårige satt och typ vaktade på.

Så varför i allsin dar har du satt på dig din uniform? Nope, det var totalt jävla omöjligt för Zhìyuan att förstå sig på Maxs tankegångar. Själv hade han inte ens så mycket som tänkt tanken på att klä på sig sin uniform. För det första var den inte speciellt bekväm och för det andra var det extremt onödigt. Nåja, det var onödigt så länge han lyckades slinka förbi alla lärare och, framförallt, rektorn. McGonagall var nog den professor som tyckte mest om att ge Mr Huang kvarsittning och straffgörning. Hur många gånger hade han inte funnit sig inne på hennes kontor? Inte för att sjuttonåringen hade för sig en massa fuffens, utan snarare för att han var en mästare på att skolka och bryta mot små regler här och där. Till exemel kravet på att bära uniform under skoldagarna och festmåltiden. Men som sagt, den var så nedrans okomfortabel.
”Antar att du inte direkt vågar ta några risker när det kommer till uniformen? Är du en sån där liten perfekt elev som aldrig bryter mot några regler eller?” Frågade Zhìyuan och släppte katten, som inte längre verkade finna något nöje i att sitta begravd i hans famn. Istället slingrade slytherineleven armarna om benen och vilade hakan mot knäna. Ögonen följde återigen den mörka natthimlen, gled nervöst fram och tillbaka över rutan lätt uppspärrade. Jisses, hans beteende måste verkligen ha varit löjligt underligt och skumt. Men det var faktiskt inte hans fel att hjärnan var lite krympt och fungerade dåligt. Host, host. Egentligen hade han säkert kunna betett sig komplett normalt om han haft lusten till det. Däremot inte i Max sällskap. Nejdå. Då var man absolut tvungen att agera som ett komplett nut job.

Zhìyuan verkade inte sådär överförtjust i sånna elever. Men var Max 'en sån' då? Jo, det vore en lögn att säga något annat.
"Antar det", mumlade han med blicken fäst på katten som nu återgått till att jaga sin svans. Och hon som nyss velat vila. Jösses.
Varför kunde inte Max läsa tankar? Tänk vad praktiskt det hade varit. Han ville så gärna veta vad som snurrade runt där, i den jämnåriges huvud. Vilket väl på sätt och vis var fel, då han ju egentligen hade totalt noll procents rätt att veta eller snoka runt om det. Men det var ju inte direkt som att Zhìyuan försökte bete sig mindre misstänkt. Nej, det var inte konstigt att Max blev nyfiken. Fast fortfarande fel. Suck.
Han petade till Kiwi med foten för att bryta det där eviga jagandet, vilket resulterade med hål sylvassa kattänder i skon. Varför höll hon på sådär? Hon brukade ju vara hyfsat lugn. Fanns det något med den här tågresan som var någorlunda som det brukade? Inga bröder. Ingen lugn katt. Inget vanligt sällskap. Eller? Va? Öh. Förvirring.