Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)

Såå bra! Längtar tills nästa kapitel. Gillar att du uppdaterar så ofta

Tack så mycket, det är verkligen guld med konstruktiv kritik, speciellt när man blivit lite hemmablind i sin text! Ändring är gjord till "återigen". Angående punkt efter "mig", vad tror du om tre punkter istället? Det får liksom inte bli ens en andningspaus mellan att hennes ilska blixtrar till och kristallkronan faller ...

Gillar för övrigt din teori kring orsaken att den föll. Ingen i texten tror dock något annat än att det var en slumpartad olyckshändelse ...

Viloss, vad glad jag blir att du gillar täta uppdateringar! Jag kan ju inte låta bli att uppdatera, hihi

Så här kommer nu nästa kapitel. Helt spegelvänt mot den rådande årstiden, för övrigt: Medan vi är mitt i sommaren, är Hogwarts fortfarande julpyntat.

Min dotter ♥ har skrivit stycket om den busige Peeves och Filch.

Kapitel 18 - Läkning


- Välkommen till 1995. Ni har sovit som ett barn, hela natten. Jag blinkade mot gryningen och fann att jag satt i droskan med huvudet mot min beskyddares axel, insvept i en del av hans resmantel. Han såg ner på mig och det glittrade retsamt i de svarta ögonen. Generat rätade jag på mig och sa:
- Sir, vi måste tala med Dumbledore och Hagrid.



Tidningen låg uppslagen på skrivbordet hos Dumbledore och hans skakade bekymrad på sitt visa huvud.
– Tyvärr, sa han. Det där reportaget kom ut för några dagar sen och sedan dess är Hagrid barrikaderad i sin stuga. Jag har försökt tala med honom men utan goda resultat, är jag rädd. Han tog mycket illa vid sig.
– Pojken Malfoy har naturligtvis rätt att uttala sin åsikt i tidningen, sa Snape diplomatiskt, men personligen har jag inget emot Rubeus och hans keldjur. Eleverna på den här skolan behöver tampas lite mer med verkligheten. Eller vad säger ni? Han vände sig till mig och hans ögon glittrade okynnigt igen.
– Jag är säker på att Hagrid inte äventyrar elevernas säkerhet, om de bara följer hans instruktioner, sa jag bestämt. Vad beträffar hans ursprung tycker jag det är mycket bra att ni låter människor av alla slag få en chans på Hogwarts. Precis som ni lät mig få det, rektor Dumbledore.



Det kändes brådskande att få träffa ungdomarna och höra hur mycket de visste och om de träffat Hagrid, men Snape lät mig inte gå förrän han skött om mitt sår mycket noga och försäkrat sig om att han inte missat någon enda liten detalj då han återställt mitt ursprungliga utseende. Det hade varit så mörkt i droskan att han inte kunnat se ordentligt, sa han.
– Jag hade gärna behållit de där välformade ögonbrynen, sir, försökte jag lite skämtsamt, men han skakade bara allvarligt på huvudet och öppnade en ny flaska med sårsalva.

När jag äntligen kom iväg tog det ett tag att hitta den lilla kvartetten, som jag i mina tankar tyckte om att kalla fyrklövern. Det visade sig att de inte visste om artikeln, inte ens Hermione, och de blev bestörta.
– Hur gör hon egentligen, den där hemska Skeeter-kärringen, när hon gräver upp sådana saker och framställer dem på det sättet? rasade hon. Fördomar är vad det är! Rasism mot halvjättar! Vi måste genast gå och hälsa på honom. Följer du med, Miriam?

Det visade sig dock helt omöjligt att få träffa Hagrid. Vi hörde Fang skälla inne i stugan, men vår store vän visade sig inte trots att ungdomarna bankade på både dörrar och fönster och jag ropade så övertygande jag kunde att han borde prata med Dumbledore igen.

Hagrid förblev otillgänglig under resten av den korta ledigheten, vilket fördystrade stämningen. Jag hoppades på att tiden delvis skulle läka hans sår, precis som den gjorde med mitt. I mitt fall var det dock inte bara tiden som bidrog.
– Oj, det ser verkligen fint ut nu, sa Dumbledore dagen innan terminen skulle börja. Man kan inte tro att det bara är två veckor sedan. Du har haft en mycket skicklig vårdare. Fantastiskt arbete, Severus. Han log erkännsamt mot Snape, som formellt höjde på ögonbrynen. – Och din sömn har inte förändrats på något sätt? frågade han vänd till mig. – Inga ovanliga drömmar? Inga besvär?
– Faktiskt inte, sa jag tankfullt. Och det stämde. Trots allt som hänt, flöt det som en värme och en styrka genom mig. Det kändes, underligt nog, som om jag aldrig mått så bra som nu.



Juldekorationerna var fortfarande kvar vid terminsstarten. Just när jag vaknade, i det lilla alkovliknande rum i våningen där min säng numera stod, hörde jag ett avlägset ‘Bjällerklang, bjällerklang!’ som snabbt ersattes av nya julsånger, vilket jag gissade på var Peeves vilken ersatte några missade ord med riktigt fula och brutala sådana. Lyckligtvis hördes ett avlägset skrik och någon som skällde:
- MEN VID MERLINS KALSONGER! PEEVES, UT UR DENNA KORRIDOR MED DETSAMMA. Det var Filch som skällde. Jag brast ut i fnitter men tystnade snabbt när jag såg Snape komma in i rummet med ett glas smärtstillande åt mig. Jag tog emot det och drack upp det direkt. Det smakade inte särskilt bra, men det gick att dricka utan att spy. Utan ett ord räckte jag glaset till Snape.
– Tack, sa han kort utan att röra läpparna och gick iväg. När han var utom synhåll sträckte jag vällustigt på mig i sängen. Det sjöd en sällsam glädje genom mig som jag inte förstod, liksom inramad av allt det allvarliga. Här låg jag inbäddad i mörka men oändligt mjuka och varma täcken, hade en stor kopp kryddigt väldoftande te bredvid sängen, många små tända ljus i närheten, och ett sår som var läkt och skött intill perfektion. Ärret var nästan vackert, och i mugglarvärlden skulle det passera för att vara en tatuering. Dessutom hade min hy blivit sidenlen av alla läkande salvor. Det var svårt att inte i hemlighet njuta lite av det hela.
– På gott humör, är vi?
Snape var tillbaka med sitt allvarliga ansikte, men jag såg det där glittret i de svarta ögonen, det gäckande ljuset i dem vilket brukade dyka upp allt oftare numera.

Han satte sig vid min säng och sa:
- Idag, som ni vet, är det första dagen på terminen och jag måste få insistera på att vi gör vissa förändringar. Jag vill inte att ni ska arbeta i växthuset längre, utan delta vid mina lektioner under hela förmiddagen och tidig eftermiddag. Vad säger ni?
– Jo … det fungerar, sa jag men vågade nästan inte erkänna hur gärna jag ville. På lektionerna i trolldryckskonst kunde man snappa upp väldigt mycket kunskap om magi, ett ämne som intresserade mig mer och mer, inte bara genom sin länk till latinet.

Det var dock svårt att förstå varför det var nödvändigt att ha mig under uppsikt en så stor del av dagarna. Harry verkade inte alls ha samma sorts beskydd. Visst var det så att han var skicklig på magi och att hans ärr inte vållade honom något besvär just nu, men det gjorde ju inte mitt heller, tvärtom kände jag mig stark och liksom fylld av ljus. Tänk bara en sådan sak som att jag lyckats bli vän med ungdomarna i fyrklövern! Det var något att glädjas åt, och vid lunchen den dagen smet jag från lärarbordet och ner till Gryffindor, där även Elvira satt.

Stämningen var inte på topp bland ungdomarna. De hade haft vikarie för Hagrid, som fortfarande var otillgänglig, och Malfoy hade haft med sig tidningsartikeln på lektionen för att ge den till Harry. Naturligtvis hade han varit triumferande över vilken effekt det hade blivit. Harry var så ilsken att kycklinggrytan stänkte över hela bordet när han slevade upp den.

De diskuterade var Rita Skeeter kunde ha fått all information ifrån.
– Hon kanske har en osynlighetsmantel, sa Harry. Visst skulle det just vara likt henne, va, att gömma sig i buskarna och tjuvlyssna på folk?
Jag rodnade lite, med tanke på att jag själv tjuvlyssnat några gånger på sista tiden.
– Typiskt Malfoy att ställa till problem, muttrade Ron och jag höll med.
– Ni skulle sett på nyår, när han …
Jag kunde bitit mig i tungan. Det var Metrimona Prince som träffat Malfoy på nyår.
- … när hans, menar jag, kompisar, Crabbe och Goyle, ställde till ett väldigt liv här …
Det hade jag faktiskt hört talas om. De hade smällt av magiska explosioner i korridoren nere vid fängelsehålorna och Filch hade varit rasande.
– Var du där nere? frågade Harry nyfiket. Vid fängelsehålorna?
– Nej … eh … jag hörde talas om det, stammade jag och försökte byta ämne:
- Ska vi försöka hälsa på Hagrid igen?
Men Hagrid förblev onåbar och jag hade ett annat, visserligen mindre, men likväl ett problem: En viss person fyllde år den 9 januari och jag ville ge honom något fint, men hade ingen aning om vad. Allmänt var jag ganska usel på att komma på bra presenter, även till dem jag tyckte mycket om. I julas hade det ändå blivit ganska bra; skissen som jag gjort av honom stod fint uppställd på byrån fastän han aldrig nämnde ett ord om den. Det var en insikt jag började få: Han tyckte inte om att stå i tacksamhetsskuld till någon.

Själv bar jag ständigt länken med silvermånen om halsen och hade aldrig tagit av den. Min egen tacksamhetsskuld var enorm. Jag visste att den ständiga uppsikten över mig måste hindra honom i andra viktiga uppgifter, och på något sätt ville jag ge något tillbaka som verkligen var betydelsefullt. Förvisso hade väl min välvilja framgått den där ödesdigra natten, men offret hade varit onödigt och följderna besvärliga.

Problemet var bara att materiella ting som han kunde förväntas trå efter var helt utom min kännedom. Hela den världen av magiska föremål var så komplicerad att förstå, en djungel av obegripligheter för den som inte var insatt.

Den 8 januari var jag så desperat i denna fråga att jag sökte upp Dumbledore på hans kontor. Det var första gången jag kom dit i ett eget ärende.
– Miriam, sa Dumbledore och betraktade mig med värme över de halvmåneformade glasögonen, där han satt omgiven av en mängd av magiska föremål som såg mycket tekniskt avancerade ut. Men när jag rodnande framförde min fråga skakade han på huvudet.
– Den bästa gåva ni kan ge Severus just nu är er vänskap. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att han haft ett liv där han fått ge mycket och ta ett stort ansvar utan att få välförtjänt erkännande tillbaka eller ens tycka om att utföra det han blivit ålagd. Jag kan dock se att det skänker honom glädje att få ha hand om er. Och han har gett er en bra magisk omvårdnad, eller hur?
– Den bästa, viskade jag. Det är därför jag skulle vilja … Kan ni verkligen inte alls hjälpa mig, rektor Dumbledore?
- Tyvärr, sa han obevekligt, är jag rädd att jag inte kan det.

Så bra!!!!

Jättebra!<
Gillar när du skriver om vänskapen med Harry, Hermione, Ron och Elvira.

Nu har jag läst kapitlet och som vanligt var det bra! Snape verkar visst få lite känslor för henne. Tänker på den okynniga blicken han ger henne då och då! Angående förra kapitlet: Ja, tre punkter funkar perfekt.

Som Pride Potter skrev, får till vänskapen mellan trion och Elvira på ett bra sätt.

Lite kritik bara:

Det smakade inte särskilt bra med det gick att dricka utan att spy. Jag gav Snape tillbaka glaset utan ett ord.

Om du ser den röda texten: Tror du menar men! Sedan skulle det inte skada om du hade ett komma-tecken, då jag tycker meningen känns lång.

Det smakade inte särskilt bra, men det gick att dricka utan att spy. Jag gav Snape tillbaka glaset utan ett ord.

Jag gav Snape tillbaka glaset utan ett ord.

Meningen låter lite konstig i mina öron när jag läser den högt. Jag skulle vilja att du skrev så här:

Utan ett ord räckte jag glaset till Snape.

Du gör självklart som du vill, men det låter lite bättre, om du förstår.

I övrigt, bra kapitel!

Tack !!! ♥



Tack så mycket!
Jag tar med mig att skildringen av den vänskapen uppskattas! Miriam är mycket glad att hon lärt känna "fyrklövern". I nuläget är hon dock tvungen att dölja en hel del för dem.

Mintygirl89, tack för att du tar dig tid, läser högt och upptäcker ändringar som kan göras! Nu har jag fixat till texten enligt dina förslag. Uppskattas enormt!

Som sagt tar jag till mig att ni gillar skildringen av vänskapen med ungdomarna. De kommer snart tillbaka i berättelsen, men först inträffar denna lilla episod, den 9 januari 1995:


Kapitel 19 - Skratt


Hur många olika kittlar och grytor fanns det egentligen rum för i det här lilla köket? Vilka skulle användas och till vad? Jag svor tyst för mig själv medan jag kisade för att tyda den snirkliga handstilen på pergamentrullen jag lånat av McGonagall. Ett enkelt recept, hade jag betonat, en enkel liten middag som även en nybörjare kunde klara.

Problemet var bara att alla här lagade mat med hjälp av magi. De hade trollstavar som tände i spisen och fick potatisen att skala sig själv. För att inte tala om hur de skickade ljusstrålar ner i grytorna och fick soppan att ändra färg till något ljuvligt. Min soppa såg ut som ett misslyckat polyjuiceelixir (jag började känna till en hel del sorters olika trolldrycker nu).

Nåja, dukningen skulle bli vacker i alla fall. Jag placerade ut vin och letade upp de vackraste bägare jag kunde hitta i skåpet. Sedan började jag klä bordet med vinterdekorationer från överflödet ute i slottet. När dukningen var perfekt tog jag soppsleven och återvände till spisen.

Vid Merlins kalsonger, nu rök det på ett farligt sätt under kitteln! Tänk om hela våningen brann upp, det fattades det bara det också! Jag sprang bort och ställde upp dörren, bara för att tappa balansen när Peeves slapp in i rummet, glatt sjungande:

Och Peevsie in i köket dök,
för Peevsie gillar stök och bök,
hej hopp, här fanns det fullt med rök,
men inte mycket biff med lök!

– PEEVES! Din eländiga ursäkt till andevarelse, hur vågar du ta dig in i professorns våning! Filch kom rusande med en eldgaffel i handen och sin galna blick fastnaglad vid poltergeisten. Snabbt som ögat rullade jag in under ett bord för att de inte skulle se mig. Peeves susade runt valven och välte föremål till höger och vänster med Filch i släptåg och som grädde på moset kom katten Mrs. Norris fräsande efter.
– VAD FÖRSIGGÅR HÄR? Snape tornade upp sig i dörren. Blixtsnabbt riktade han trollstaven mot grytan och ropade: - Aguamenti! Vatten sprutade fram och släckte röken.
– Det var den där förbaskade Peeves igen! morrade Filch. Han slapp in på era domäner, professorn, och ställde till en massa oreda! Ni måste ha glömt att låsa dörren, professorn!
– Verkligen … Det måste jag ha gjort, sa Snape kryptiskt och började fösa ut Filch genom dörren. Peeves hade flytt för livet så fort han fick syn på Snape. – Tack, Filch, nu klarar jag mig fint.
Han stängde dörren, låste den och såg sig bistert om. Möbler låg välta, den fina dukningen var en enda röra och den polyjuiceliknande soppan spilld över hela golvet. Det såg ut som om det varit inbrott allra minst, och jag såg ett stråk av oro i hans ögon.

Det avgjorde saken. Det var inget att be för. Jag kravlade mig fram under bordet, smutsig, med sotigt förkläde och soppsleven fortfarande i handen.
– Tja, grattis på födelsedagen, sir. Jag hatar mitt liv.
Oron i hans ögon försvann direkt när han såg mig. Han ordnade till anletsdragen och sa strängt:
- En bra present skulle onekligen vara om ni städade upp.
Han tystnade med en outgrundlig min. Så glittrade det till i hans ögon:
- Eller så kunde vi använda oss av magi.
– Ja tack, sir.
Ett snabbt svep med trollstaven återställde ordningen. Snape vände åter blicken mot min sotiga uppenbarelse. Så hände något märkligt med hans ansikte. Han log. Och så började han skratta - ett djupt, varmt skratt. Han torkade sig i pannan med en näsduk och sa: - Efter det här vågar jag aldrig lämna er ensam igen.

En framtrollad middag och lite vin avslutade kvällen. Det var först när jag låg nedbäddad i de mörka filtarna i mitt rum som jag kom på det.

När allt kom omkring hade jag nog lyckats ge honom en gåva i alla fall.

Det var första gången jag sett honom skratta.

Helt otrolig den kan inte bli bättre!

En Snape som skrattar?! Himmel och pannkaka! Det hade varit något! Haha! Nej, men Miriam ville bara överraska honom på födelsedagen. Tanken var god, men det blev katastrof!
Och Peeves som kommer och busar! Ja herregud, vilken soppa. Nå det ordnade sig i alla fall, och det var tur.

Filch kom rusande med en eldgaffel i handen och sin galna blick fästad på poltergeisten.

Om du ser den röda texten: Jag vet inte om man kan säga fästad. Tror fäst, eller fastnaglad låter liite bättre!

Filch kom rusande med en eldgaffel i handen och sin galna blick fäst på poltergeisten.

Ett tips är att du läser texten högt och lyssnar hur det låter. Då kan du snabbt upptäcka vilka ord som låter bra, och vad som inte gör det.

Hjättebra skrivet! Älskar denna ff! ♥

Mitt hjärta tog glädjeskutt när jag läste era kommentarer! Kan inte i ord beskriva vad er support betyder för mig! ♥♥♥

Mintygirl89, samma sak där, plus jättebra förslag till ändring - "fastnaglad" blir perfekt och var nog det ord jag egentligen trevade efter!

En Snape som skrattar, ja, det låter ju egentligen otroligt - men faktum är att jag precis kan tänka mig honom skratta i den här situationen

I nästa kapitel får de dock hålla sig för skratt ...


Kapitel 20 - Inbrott


Hogwarts låg fortfarande inbäddat i djup snö. Januarisolen föll över det trolska landskapet med sjön och skogen och färgade en av de branta väggarna, som stupade rakt ner i vattnet, glödande ljusröd. Under sedan länge passerade århundraden hade fångar funnits innanför slottets murar, i fängelsehålor med välvda tak, och framlevt sina vedermödor inlåsta med gallerförsedda fönster mot den lockande utsikten. Nu, när slottet blivit en skola, var gallren sedan länge borta och lämnade helt fritt för solen när den föll över den stora fåtölj där jag satt försjunken i tankar med en uppslagen trollkonstlära vilande över mitt ärrade knä.

Ungdomarna var på utflykt i Hogsmeade och själv var jag ensam i våningen. Den var förseglad med en besvärjelse som gjorde att ingen kunde komma in, men jag däremot kunde ta mig ut. Lyckligtvis inte tvärtom.

Inte för att jag egentligen hade någon större önskan att lämna våningen. Här var alltid varmt och ombonat till skillnad mot många andra delar av slottet. Jag var klädd i en sidenglänsande mörkgrön klädnad, en av många olika som liksom bara dök upp i min garderob, alla i dova men vackra färger. Ingenting fattades mig någonsin. Materiella ting jag eventuellt åtrådde hade en tendens att plötsligt bara finnas lite här och var i våningen. För att kompensera försökte jag göra något nyttigt. Utöver de vanliga studierna hade jag börjat lära mig de enklaste grunderna i magi för att ha bättre grundkunskaper om ärret skulle ge mig besvär, men ingenting i den vägen hade ännu hänt.

Plötsligt fick jag en ingivelse att det kunde vara en bra idé att försöka hälsa på Hagrid igen. Han hade alltid haft ett gott öga till mig och kanske var det lättare att möta en person än flera till en början. Jag svepte min mantel om mig och lämnade våningen.

Slottsgården badade i eftermiddagssol och jag såg en ljus rök komma från Hagrids stuga. När jag kom fram uppenbarade sig Dumbledore i dörröppningen. Han kliade Fang bakom örat och sa med myndig röst inåt stugan:
- Jag vägrar att acceptera din uppsägning, och jag väntar att få se dig tillbaka på arbetet på måndag morgon. Du kommer och äter frukost med mig i stora salen halv nio. Inga ursäkter godtas. God middag, allesammans. Han nickade åt mig och började pulsa iväg genom den bländvita snön.

När jag kom in i stugan satt Hagrid där och snyftade med huvudet i de enorma händerna. Hermione stod bredvid och tröstade honom. Ron och Harry var också där.
– Han e en stor man, Dumbledore … en stor man, snyftade Hagrid.
Ja, nog var han det, alltid. Han hade med hjälp av de tre vännerna lyckats övertala Hagrid att fortsätta som lärare på Hogwarts, och nu var Hagrid mycket ångerfull över att han till en början gömt sig.
– De va Dumbledore som hjälpte mig sen pappa var borta, berättade han. Han skaffa mej skogvaktarjobbet … han litar nämligen på folk, de gör han. Ger dom en andra chans, de e de som e skillnaden mellan han å andra rektorer, förstår ni. Han låter alla som har nån begåvning av nåt slag komma in på Hogwarts. Han vet att alla kan bli nåt bra, även om deras familjer e … tja, vad ska man säga … inte e helt respektabla.

När vi så småningom tog adjö av Hagrid kunde jag se att Harry såg beslutsam ut, som om han fått styrka av Hagrids ord att alla kunde bli något bra. De orden hade även väckt min beslutsamhet. Jag måste börja fundera på hur man kunde göra det bästa av situationen.



På torsdagsnatten väcktes jag av ett enormt buller och hörde ett jämrande skrik. På ett ögonblick flög jag ur sängen och rusade ut i våningen. Snape kom skyndande från sitt sovrum medan han snabbt krängde på sig en fladdrande svart nattrock och hade trollstaven mellan tänderna. När han kom till dörren tog han staven och kastade en skyddsbesvärjelse över våningen, medan han tecknade åt mig att stanna där jag var.

Det kändes inte helt lätt att följa uppmaningen, inte bara för att det var otäckt att bli lämnad ensam utan mest för att jag inte visste vilka faror som väntade honom därute. Om jag smög mig ut försiktigt, bara för att förvissa mig om att han klarade sig? Kanske kunde jag tillkalla hjälp från annat håll?

Vid dörren kastades jag dock denna gång tillbaka av besvärjelsen. Det var bara att inse att det inte skulle gå att smita ut. Halvt förbittrad och halvt skrattlysten över min tillfälliga fångenskap lyssnade jag utåt slottet.

Bullret och skriken hade upphört. På mycket långt håll kunde jag höra ljudet av röster, men i relativt lugn samtalston. Efter ett tag tystnade även rösterna. Jag försökte hålla mig lugn och sysselsatte mig med att göra te. Allt var bättre än att bara vänta.

När Snape kom tillbaka såg han upprörd men sammanbiten ut. Snabbt svepte han fram till mig och lade händerna på mina axlar.
– Oroa er inte, ni är säker här. Men, återtog han medan han gick vidare över stengolvet, det är något i görningen, helt klart. Han satte sig i fåtöljen, bekymrad och tankfull. Jag hämtade en kopp te till honom och såg med tillfredsställelse att han tog den och drack, med fortfarande bekymrat rynkad panna. Tyst kröp jag ihop i den andra fåtöljen, med händerna om mitt ärrade knä.
– Någon har brutit sig in på mitt kontor, sa han. Facklorna var tända och dörren på glänt. Kontoret är förseglat med en besvärjelse som endast en trollkarl kan upphäva. Sedan stötte jag på Filch och den där Alastor Moody ute i korridoren … Filch hade fått tag i ett av turneringsdeltagarnas ägg och där låg även ett pergamentstycke som jag kände igen … Jag är säker på att det var Potter som befann sig olovligt ute om natten. Det skulle inte förvåna mig om det var han som bröt sig in på kontoret.
– Men … varför skulle han göra det? Tyvärr kunde jag inte gå i god för Harry i den frågan, eftersom jag visste att han - visserligen alltid med ett ädelt syfte - brutit mot skolans regler ett antal gånger.
– Han lever efter sina egna regler och utsätter sig ständigt för risker, sa Snape bistert. Det leder till att det blir svårt att ansvara för pojkens säkerhet.
– Blev något stulet på kontoret, sir? frågade jag försiktigt.
– Jag har inte genomsökt det grundligt, för jag ville snabbt tillbaka och se till er … Han gav mig en snabb blick och fortsatte: - Men jag såg att någon tagit afrikanskt trädormsskinn, precis som för två år sedan. Det är nämligen inte första gången något liknande sker. Men ingen har vett nog att ta misstankarna mot Potter på allvar. Filch trodde det var poltergeisten och ville jaga honom, och Alastor Moody … Snape tystnade igen och såg plågad ut, rörde lätt vid sin vänstra underarm.
- Jag tror att oroliga tider närmar sig, sa han. Mina arbetsuppgifter komma att bli mer tidskrävande än de tidigare varit. Vi måste vara beredda, samla våra krafter. Så nu är det hög tid att ni kommer i säng.
Det var inte förhandlingsbart. Snart låg jag i sängen med en extra filt och ett varmvattenskrus vid fötterna, halvt generad och halvt rörd av hans ständiga omsorger. Trots allt som hänt kunde jag sova och vaknade inte förrän i gryningen.

När jag kom ut i våningen såg jag att han somnat i sin stol, med huvudet lutat mot ryggstödet. Det grå gryningsljuset föll in på hans ansikte. Det var helt annorlunda när han sov, mer pojkaktigt och oskyldigt, med de täta svarta ögonfransarna fällda mot kinden. Tyst hämtade jag min varmaste filt och lade den över honom.

Jag förstod att svåra tider väntade oss.