Flares [privat tmr]

Minho ser nästan skrämd ut när Luna yttrar de orden, som om han glömt bort att hon är där. Sedan försvinner den blicken och återsätts återigen av det svårlästa ansiktsuttrycket.
"Det vet väl inte vi", muttrar han surt. "Det verkar som om dehär skaparna har satt oss i underjorden. Alby och Newt och Thomas tycker det, i alla fall. Och de är, nivet, hjärnorna. " Han ger Jace en misstänksam blick. "Upp och hoppa, i alla fall." Han snärtar till Jaces panna med handflatan så att det svider, innan han joggar iväg. Sakta drar Jace upp sin kropp som känns obehagligt mör, innan han gäspar.
"Godmorgon, Luna"; hälsar han.

"Det var det värsta, någon har visst vaknat på fel sida idag" mumlar Luna tyst för sig själv när Minho joggar iväg.
"Godmorgon, Jace" hälsar Luna tillbaka "Inte för att det är någon särskilt god morgon men aja" säger hon sedan. Luna gäspar stort och kollar sig omkring i gläntan, dom flesta var redan igång med olika sysslor.
"Här får man visst ingen sovmorgon" säger hoń lite tyst.

"Det kan man nog lugnt säga", hummar han medhållande, rullar bak axlarna och drar på munnen. "Upp och hoppa, Luna! Vi vill inte göra någon mer ännu argare, antar jag, särskilt inte Frypan. Han kommer servera oss till middag om vi inte skyndar oss att äta."
Jace sträcker ut handen till Luna, som hon tar, och drar upp henne på fötter. Det förvånar honom, hur munter han är en dag som denna, men kanske är det förändringens magi som får hela hans kropp att pirra.

"Sant, jag har ingen lust att bli middag idag iallafall" säger Luna och drar lite på munnen. Jace drar upp Luna på fötter och hon känner sig löjligt lycklig trots allt som hon vet väntar.
"Jag är iallafall fruktansvärt hungrig, jag skulle nog kunna äta en hel ko, nästan iallafall" säger hon sedan. Hon drar med sig Jace bort mot dom andra och känner sig konstigt nog ganska så lycklig.

Jace flinar mot Luna när de sätter av mot - paviljongen? Tältet? Matsalen? Spelar ingen roll.
"Det känns lite opassligt nu när det är en sådan, ja, festlig, stämning", säger han sarkastiskt, snurrar runt på stället (bara för att) innan han fortsätter gå. "Jag skulle till och med kunna äta en klagare", säger han sedan allvarligt. Luna ger honom en sådan genomträngande blick att han är snabb med att försvara sig ("vad, jag är så hungrig Lunisen!" )
"Ser man på", säger Frypan när de kommer fram. "Kärleksparet bestämde sig trots allt för att dyka upp."
Tydligen har alla andra svårt att känna förändringens magi. Ialla fall deras älskade kock.

"Kärlekspar vet jag ju inte direkt om man skulle kalla det" säger Luna och skrattar lite.
"Hoppas det finns något gott, jag är jätte hungrig" säger hon sedan.
Frypan ger henne än irriterad blick.
"Tydligen är det inte bara Minho som har vaknat på fel sida idag" viskar hon sedan till Jace så att Frypan inte ska höra.

Jace skrattar tyst till, men tvingar bort det glada uttrycket när Frypan skopar upp frukosten (gröt med äppelsylt? det funkar väl, ungefär som vanligt) i hans skål.
Jace nickar mot deras kock och säger ett tyst tack, och han möter Frypans stora, skräckslagna ögon. De ser utomjordiska ut i det grovt utmejslade ansiktet, och något med det får Jaces hjärta att skjuta upp i halsgropen. Snabbt skyndar han sig därifrån och sätter sig vid ett av långborden.

Luna tar sin mat och följer sedan efter Jace när han skyndar bort mot långborden. Varför så bråttom för? Hon gissade på att Jace hade haft lite bråttom efter att ha sett Frypans ansiktsuttryck, men hon var inte säker.
Hon sätter sig mittemot honom i ena kanten på ett långbord. Hon vill alltid sitta eller stå i hörnet av saker, ett ganska konstigt beteende egentligen.
Hon tar upp en sked gröt och äter den, inte illa som man kan tro faktiskt.
Luna gäspar och kollar upp mot himlen, som nu är väldigt mörk.
Luna studerar tyst Jace ansikte. Han är faktiskt väldigt vacker. När Jace kollar mot henne vänder hon tyst bort blicken och äter lite mer gröt.

Jace sticker ner skedan i gröten, äter den, och upprepar mönstret. Han är inte på humör att prata just nu (för först gången) och han är glad att hon förstår det, inte retar honom från vettet som Minho brukar göra när de springer.
Hon betraktar honom, märker han, och han lyfter blicken för att möta hennes.
Hon är vacker i verklighetens hårda vardag.

Luna fortsätter att äta av gröten. Jace verkar för en gångs skull inta var sugen på att prata, vilket hon inte heller är så det fungerar ju bra.
Hon betraktar honom tyst igen, i brist på annat att titta på. Efter en stund kollar hon runt istället.Hon är Jace är dom ända som sitter vid borden nu.