[PRS] LadyGhoost & yehet

De sitter där vid gravarna tysta en lång, lång stund. Brian tar sakta upp luvan över sin ledares huvud, innan han försiktigt försöker ta bort kransen han skapat av de lysande gröna stråna. Jae hade somnat för kanske tio minuter sedan, men den äldre bestämde sig fortfarande för att sitta kvar en liten stund till. För att visa sin respekt åt Jaes döda föräldrar. Han lägger kransarna över gravarna och bär försiktigt upp den yngre i sin famn. Brian har alltid varit kluven om vilket sätt som är bäst att ta hand om Jae på. Brian vet hur ensam och övergiven Jae måste känna sig, men han vet också hur han inte vill att någon ska komma nära honom. Brian hatar alla förbaskade arbetare som trott att ledaren bara var som en pryl förut. Som en leksak som de inte kunde vänta med att sätta klorna på. Brian kommer ihåg hur han för första gången fick reda på vad som hänt den tioåriga killen, det bubblande hatet växte hos både honom och fadern.

Först hade han nog sett Jae som en yngre bror när han tränat med honom, men nu är han inte lika säker. Brian skakar bort tanken, han hoppas innerligt att han hittar någon han kan förlita sig helt på. Någon som han inte är rädd för när kroppskontakt inträffar, och någon som han berätta allt för. Brian vet att Jae inte tycker att han förtjänar någon sådan person, men den äldre kan inte hålla med mindre. Även om Brian vet att han själv inte är den personen, så hoppas han innerligt att någon kan få honom på bättre tankar. Och inte vara lika arbetsberoende som han nu är.

Väl inne i rummet lägger han ner ledaren på den breda sängen med ytterst försiktighet, det påminner honom så mycket från när han somnade vid kontorsbordet.. Brian har lagt märke till hur den yngre sover mycket mer än vanligt, han jobbar inte lika mycket med det som innehåller att lämna huset. Det får honom att fundera.
"Brian.." hör han sin ledare mumla och han nickar enkelt som svar. "Är det någon som bett att prata med mig under dagen?"
"Nej sir.." ljuger han och biter sig enkelt i underläppen, han vill inte att Jae ska arbeta mer. Det är uppenbart att han är för trött.
"Ljug inte," svarar han med ett enkelt leende på läpparna.

Uta kände hur kroppen skrek, anklagade honom för det här beslutet. Hade det varit någon annan än, borgmästaren hade Uta avvisat dem. Men mannen var en för viktig kund för att göra just detta. Därav fick Uta försöka genomlida situationen, för det var just vad han gjorde. Borgmästaren var långt ifrån den trevliga mannen människor såg på tv, eller vid tillställningar. Då log mannen, vinkade, skämtade, allt som förväntades av honom. I sängen var han det motsatta. I folkmun hade man kallat honom monster, Uta använde inte det ordet om honom, inte för att han direkt hade ett ord att beskriva mannen. Men borgmästaren var den av hans kunder som var våldsammast, och Uta var övertygad om att inte ens hans anställda som valt att specialisera sig på våldsamma akter, hade tagit emot ett återbesök från mannen.

Men Uta hade lite val. Förvisso kunde borgmästare ersättas av andra, men det fanns ingen garanti att den mannen skulle bli bättre. Med den nuvarande borgmästaren, hade Uta ett avtal. Mannen höll Uta's namn utanför alla utredningar han hade möjlighet till, trots att alla visste vad hans familj sysslade med, såg de på ytan perfekt ut. För detta behövde Uta sälja sin kropp. Det var som vilken annan transaktion, förutom att tjänsten borgmästaren krävde som gengäld, krävde mer av honom än någon annan kund.

I friskt tillstånd kunde Uta ha någon form av kontroll över situationen, men i det här tillståndet kände han sig maktlös, något den andra mannen snart märkte. Uta kände hans händer runt sin hals, hur det blev svårare att andas in, samtidigt som den andra mannens händer rörde sig över hans kropp. Mannen föredrog att röra vid honom, men han ville inte ha Uta's händer på sin egen kropp. Uta kände hur borgmästaren fimpade sin cigarett över hans bara bröst, och för en sekund såg Uta rött, men han tryckte undan känslan, medveten om att han inte kunde ge utlopp för känslorna.

"Oh how I love to see you, lying infront of me, so helpless" sa borgmästaren och gav honom ett kallt leende, ett leende som första gången get honom kalla kårar. Ett skrik undslapp från hans läppar när den andra mannen böjde hans fingrar bakåt. Där någon gång började Uta känna hur han långsamt kopplade bort allting.

När Uta senare kom till sans, var borgmästaren borta. Långsamt reste han sig upp, halsen ömmade, men tatueringarna skulle dölja många av de röda märkena. Han hade mindre skärsår över kroppen, tre fingrar ur led, samt ömmade kroppsdelar som skulle avslöja blåmärken i sinom tid. Långsamt reste han sig upp ifrån sängen och försökte tränga undan känslan av illamående som sköljde över honom, medan han rörde sig mot sin boning.

Det visade sig att det var en folk av människor som velat få tag på Jae personligen. Även om Brian är topp på att ljuga, så hatar han att försöka lura sin ledare, även om det handlar om hans välmående. Vanligtvis skulle han ha ignorerat de personliga träffarna, men det var ett namn som stack ut i hans ögon. Det bekanta namnet får honom enkelt att sucka medan han rättar till sin slips. Mr Eun har länge varit en ut av familjen Elliotts vän, dock har Jae lagt märke till hur mannen inte tagit sitt jobb på allvar på den senaste tiden. Såna personer gillar han nämligen inte att jobba med.

"Ett glas vin?" frågar en ut av betjänterna som dukat fram vinglasen. Den äldre mannen mittemot nickar som svar, innan kvinnan heller upp lite till sin chef.
"Så, varför får jag den äran?" undrar Jae och snuttar lite på vinet. Klockan har tickat, och vid det här laget har den antagligen nått fem. Jae minns den tidigare konversationen han haft med Yakamoti, om hur han kanske må vara en alkoholist eller ej.
"Jag har ett förslag till dig," berättar den äldre, och lutar sig fram på sin stol med armbågarna vilade mot sina knän. "Du har länge avskytt familjen Reid," påbörjar han och fångar genast upp Jaes intresse. Reid är en familj han inte kan vänta med att få bort. Affärerna skulle på så vis vara mycket enklare, då han inte vill ha någon annan familj sniffa på Jaes familjs förstaplats. Han hummar lite som svar, för att signalera att han lyssnar. Flera organisationer har hållit på familjen Reids sida, i hopp om att de någon gång kanske kan ta över första platsen. Vilket är hopplöst, även om de är fem olika nätverk så har Elliotts fortfarande makten de alltid haft. Ändå vill han ha bort dem, och då Mr Eun är bra vän med den andra familjen har han alltid försökt övertala honom. Mr Eun har nämligen inget problem med att döda sina nära och kära om det får honom att komma upp i rang, det har Jae studerat noggrant. "Jag kan ge dig mina mannar, för att få bort familjen. Då kommer ingen kunna slingra sin väg upp när du.. tja försvinner." Den här gången blir hans livvakter inte lika seriösa som när Yakamoti sagt något liknande. De vet säker att Mr Eun aldrig skulle ha modet att döda mannen, därför behöver de inte agera på samma sätt. Jae vet redan om att han någon gång kommer lämna jordens yta.
"Vad är haken, vad vill du att jag ska hjälpa dig med?" frågar han och lägger huvudet på sned.
"Jag tror du bara vinner på det här Elliott. Dina förfäder har alltid haft en fejd med familjen Yakamoti, det vet vi alla." börjar mannen och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Jaes blick lyfter sig från vinglaset till mannens rynkiga ansikte. "Jag är inte på bra termer med ledaren där just nu och ber dig därför om hjälp för att inte bara störta Reids familj, utan Yakamotis också." Jae sitter tyst ett tag och tar en klunk av det svala vinet. Alla hans livvakter vill få bort familjen, hans fader skulle ha gjort allt för att få bort den. Men varför känner han sig då så tveksam? Det borde vara enkelt för honom, att göra sin far stolt. Jae förlorar ju ingenting på det, eller?
"Jag tror.." Jae stannar upp i sin mening och fortsätter att tänka. "Jag tror jag behöver tänka på det Mr Eun."
"Vad finns det att tänka på?" undrar han förvånat och blinkar dumt bakom glasögonen. "Var smart nu, vi kan lätt få bort familjerna med varandras hjälp." Jae ställer ner glaset på bordet och ställer sig upp.
"Jag återkommer i slutet av veckan, som sagt. En man måste ta sina steg med ytterst försiktighet, detta kan ha konsekvenser." förklarar han och börjar gå mot dörren från samlingssalen. "Men gör inte något jag inte skulle ha gjort medan du väntar på mitt svar. Du kommer aldrig kunna ta ner den familjen själv." med det öppnar han dörren och stiger ut, med livvakternas brinnande blickar i ryggen. De förstår inte varför han beter sig som han gör, och helt ärligt vet inte han det heller.

Uta hade knappt försökt dölja smärtan han kände runt Jorah, kanske var det inte det klokaste beslutet då mannen bevakade hans varje steg. Men smärtan han kände, gjorde det svårt för honom att utföra många handlingar. Han var tacksam att det var högerhanden som borgmästaren, satt hans fingrar ur led, då han var vänsterhänt. Uta hade tvingat tillbaka dem på plats, men de bultade fortfarande, precis som så många andra platser på hans kropp. Även om inget av dem smärtade så som halsen. Uta undvek att samtala i den mån han kunde, samt att äta något som inte bestod av flytande föda.

"Febern är åtminstone på väg ner" sa Jorah och Uta tittade upp ifrån skrivbordet han befann sig bakom. Han hade efter några timmars sömn begett sig till sitt kontor, med högljudda protester ifrån Jorah. Men Uta var medveten om att han inte hade mer tid at ödsla i sängen, sjuk eller ej. Men att sitta i sin stol och arbeta smärtade honom. Helst önskade han att han kunde utföra arbetet som krävdes av honom så snabbt som möjligt, men han hade inte möjlighet till detta. Smärtan han kände hindrade honom ifrån att hålla uppe sitt vanliga tempo.

"De här orderna behöver godkännas. De här personerna har ansökt om medlemskap och vi hade en smärre brand i en av våra lokaler" sa Will när han lämnade över pappren, följd av en bitter blick ifrån Jorah. Uta nickade endast och tog emot pappren. Han läste igenom bokningarna, samt olika beställningar som efterfrågades. De flesta bokningar krävde ingen större notis, mer än att de krävde ett större antal personer. Om det gällde enskilda personer, kortare stunder kunde hans kunder endast knacka på, i någon av hans lokaler. Men när det rörde fler personer och längre tider, behövde de göra en bokning. De flesta av dessa krävde ingen större energi och han kunde ofta skriva ner de namn som var lämpliga för uppgifterna, och återlämna pappren till rätt personer samma dag. Var det något större kunde det ta en längre tid, men var nästintill aldrig omöjliga att ordna. När det gällde olika varor varierade det, och han föredrog att ta sin tid när han gick igenom den.

"Boka in intervjuer nästa vecka" sa Uta med en hes låg röst till Will som nickade, och gav honom en medlidande blick, något Uta inte uppskattade. Han gav den andra mannen en mörk kall blick, och Will vände bort blicken. Uta stirrade på honom en längre stund, innan han tittade ner på pappren, rörande branden. Han läste igenom dem, förvisso hade det varit en mindre brand, men den hade ändå vållat en större skada.
"Jag önskar besöka lokalen" sa Uta och Will nickade.
"Jag beställer fram bilen"
"Ge mig tio minuter, jag behöver byta om till något anständigare" sa Uta och såg ner på kimonon han bar. Han hade burit den för att undvika att hans kläder tryckte mot hans skador, men om han skulle bege sig ut till sina längre underställda, ville han inte visa i vilket skick hans kropp var.

Regnet som tidigare under dagen slukat landet har börjat upphöra, och istället dalar små, mjuka snöflingor ner från skyn. Jae granskar de ljusa snöflingorna som bildar ett tjockt täcke över marken nedanför. Han sträcker på de smala benen, och låter de träffas av de kalla flingorna. Kylan börjar göra den lilla knappnäsan och kinderna röda och frusna, så han försöker knäppa jackan ytterligare lite till. Vilket slutar med att både och hakan göms bakom den varma kappan. Den lena mössan täcker hans öron tillsammans med den stora luvan. Vinden från de tidigare dagarna är borta, nu är det bara snön som dalar ner i evigt lugn.

Framför honom passerar massvis med olika familjepar, utan någon ide att en maffia ledare sitter bara några meter ifrån deras pigga barn. Jae ser hur några syskon springer efter varandra, kastandes på snöbollar eller försöker få upp en jättelik snögubbe. Ett litet barn, som han antar ser snön för första gången, försöker att ta sig fram på det okända. Barnet trycker i sig snö, som att det vore det godaste hon ätit. Konstigt, tycker han. Att äta någonting så kallt och främmande. Jae sjunker längre ner på bänken medan blicken glider från de lekandes barnen till nattens stjärntäcke ovanför. Klockan är inte särskilt mycket, men ändå finner han de pyttesmå glittrade dekorationerna redan uppe på himlen.

Jae hade gått ut på en liten runda efter Mr Euns besök. Det är en bra metod att få bort sin stress tycker han, och för att tänka igenom saker. Bara han och hans överarbetade hjärna. Varför gick han inte med på att försöka ta bort familjen? Är det för att han är rädd för att om han gör det, så kommer han aldrig få reda på vad det var som fadern tyckte var så mycket viktigare än honom, eller var det minnet han fått kvällen innan? Uta Yakamoti alltså. Jae undrar om den andre kommer ihåg det, men det har han svårt att tro. Varför skulle han ha gjort det? Yakamoti familjen och hans egna familj jobbar med två olika saker. Ja, de båda är de största maffiorna, men Jae finner inget intresse i att förstöra för dem. Även om han varit ivrig för att få bort dem när han var nitton, så känner han inte samma behov längre. Inte alls.

Doften av rök slog emot honom när han klev in i lokalen. Han såg tydliga spår efter branden, men majoriteten av byggnaden hade klarat sig, ifrån skador. Men Uta förstod att verksamheten skulle behöva flyttas till en annan lokal undertiden för reperationer.
"Vad hände?" Frågade Uta och ansträngde sig för att ha samma tonläge han brukar, men han känner genast smärtan i halsen.
"Vi är inte säkra sir. Vi tror att branden bröt ut i en papperskorg, någon gång vid två tiden. Branden upptäcktes relativt snabbt, och vi kunde påbörja släckningen och utrymningen. tack och lov kom ingen till skada" sa föreståndaren för lokalen och Uta nickade endast. Att ingen kommit till skada, underlättade. Det fanns redan rykten om honom och hans grupp, men om ett rykte började florera, huruvida de låtit människor brunnit inne, hade det varit svårt att värja sig emot. Uta såg på skadorna, det var allt han kunde göra, han hade ingen större kunskap om bränder och kunde inte komma fram till någon annan teori än mannen som drev lokalen.
"Få ordning på den fortast möjliga" sa Uta "Undertiden får ni flytta er till hamnen"

Uta hade avklarat resten av detaljerna med mannen, och försökt att undvika att använda rösten i den mån han kunnat. Men det hade varit svårt, mannen hade ställt tillräckligt många frågor för att få Uta att be honom vara tyst, utan smärtan. Det hade dock aldrig kommit till den nivån att Uta hade handlat drastiskt, då Jorah hade brutit in och tagit över. Jorah hade med största sannolikhet förstått smärtan Uta kände, och ville inte göra det hela värre. Något Uta var tacksam för, så medan Jorah avslutade det sista lämnade Uta lokalen.

Utanför föll snön ner, och landade på hans händer. Uta drog upp luvan på den stora jackan, innan han stoppade händerna i fickorna, för att undvika den värsta kylan. Uta hade inte planerat att vistas ute i snön, men han hade behövt en stund för sig själv, för att låta smärtan skölja över honom. Uta slöt ögonen, och koncentrerade sig på att andas, för att åter få smärtan under kontroll. För en sekund övervägde han att ta något som skulle lindra smärtan, men sköt snart den tanken åt sidan, han undvek att ta droger i den mån han kunde. Han uppskattade inte hur de lurade kroppen, därav att han hellre kände av smärtan. Men han kände att han behövde något för halsen och såg sig omkring, och fann snart ett cafe längre ner. Med ett snabbt sms till Jorah började han bege sig i riktningen mot byggnaden.

Uta passerade människor där han gick längs gatan, ägnade dem inte en blick, och då han hade huvan uppe, såg inte de heller på honom. Detta var inget som Uta beklagade, då han ville undvika människor i den mån han kunde. Uta tittade ner på snön som låg på marken där han gick fram, han var glad att regnet hade förvandlats till snö, och trots sitt tillstånd njöt han av snön. Han hörde hur hans telefon plingade till samtidigt som han klev in i caféet. Det var ett allt annat än glatt meddelande ifrån Jorah, men Uta ignorerade det, hur oroad Jorah än var så kunde han inte göra något åt situationen.

Uta väntade tålmodigt på sin tur, innan han beställde en kopp tea, med stora mängde honung, ihop om att de skulle kunna ge någon form av lindring. Efter betalningen återvände han ut på gatan. Uta hörde barns skratt och han tittade upp för att finna dem, kastandes snöbollar. Det var en aktivitet Uta tro sig minnas ha uppskattat som barn. Han har ett svagt minne av sin mor, och hur de då leker i snön. Uta släpper barnen med blicken och börjar istället åter vandra längs gatan, han slängde iväg ytterligare ett sms till Jorah, undrandes huruvida de var färdiga eller ej. En kort stund senare får han ett svar att de ännu inte är färdiga. Uta suckar, i denna stund ville han inget annat än att återvända till sin boning, och framför allt säng. Då Jorah ännu inte var färdig bestämde sig Uta för att gå på en sakta promenad. Trotts att kroppen smärtade så visste han att smärtan skulle bli än värre ifall han blev stel. Han höll båda sina händer runt muggen, medan han gick bland de fallande flingorna.

Jaes ögonlock blir tunga. Kylan gör honom bara tröttare och tröttare medan snöflingorna sätter sig över hans bleka kinder. Han funderar på om det är dags att gå tillbaka till huset, men knuten i magen ber honom att inte göra det. Arbetet kan få honom att tänka på annat, få honom att inte tänka på någonting alls. Men samtidigt känns huset främmande för honom när han mår såhär. Det händer då och då, att han känner sig deppig och nedstämd, men nu när minnena börjat komma ikapp med honom så blir det ännu värre. När han andas ut kommer andetaget i kontakt med den svala luften, och bildar ett litet moln.

Det är lite konstigt, hur hans ögon plötsligt fastnar på en skepnad inte långt bort från honom själv. Efter deras första möte verkar det som att mannen inte kan lämna hans tankar ifred en endaste gång, vilket Jae irriterat sig på i början. Men nu, tredje dagen, stör han sig inte särskilt mycket på det. Minnet från när han suttit och tecknat av den andra den där sommarkvällen får honom att känna en viss ro i kroppen. De andra barnen han träffade när han var så ung hade inte en lika stor inverkan på Jae, men av någon anledning hade Yakamoti det.
"Jag börjar undra om du börjat följa efter mig," får han ut sig när mannen kommit lite närmre. Yakamoti är antagligen bara ute och går, precis som Jae själv. Dock tycker han att det är underligt hur de träffats mer än en gång på samma vecka.

När den yngre mannen sedan får syn på ansiktsuttrycket över den andres ansikte, så tystnar han. Han ser inte lika frisk ut som han tidigare gjort, inte lika arrogant. Det är knappt av samma anledning som de två blivit allt mindre pigga, men Jae leker ändå lite med den tanken. Han låter sin blick glida över den vinterklädda mannen, innan den återgår till skorna som fortfarande leker med den djupa snön.

Uta hade vandrat runt planlöst, något han sällan gjorde. Om han ville agera utan någon plan, eller orsak, brukade de ske i hemmet, och inte på öppna gator. Men då Uta befunnit sig i staden, hade han inte direkt haft något val. Han misstyckte inte, staden var vacker, särskilt vintertid, dekorerad med belysning, i träd och på fasader. Snön gjorde synen vackrare, och för en sekund kunde Uta låtsas att han var någon annan, en barnslig dröm. Men tanken på att inte ha det ansvaret han hade, eller ha ett möte med sina kunder, var befriande. En känsla som var ovanlig för honom. Han var sällan missnöjd med det liv han levde, och han önskade sällan att han var någon annan. Det kan vara den milda febern, eller behandlingen under gårdagen som orsakar tankarna, han har inget svar. Men han bestämmer sig där och då att stoppa sig själv ifrån den tankegången, då den inte skulle leda någonstans, såvida han inte var villig att agera, och lämna allt. Något han inte var.

Uta hade istället slitit sin blick ifrån dekorationerna och fortsatt sin vandring, och bestämt sig att endast njuta av den fallande snön, och den varma drycken i hans händer. När någon plötsligt talade till honom. Uta vände blicken åt hållet rösten hade kommit, och fann till sin förvåning Elliott's ledare, sittandes på en bänk. Scenen var för honom märklig, som om han inte trodde det var möjligt att den andra mannen kunde sitta ensam på en bänk. För vad Uta kunde avgöra var den andra mannen ensam, något som också var förvånande. Förvisso var Uta själv ensam, men det kändes inte som om den andra mannen begav sig någonstans utan sina vakter. Men bevisen fanns framför honom, såvida de små barnen som sprang runt lekandes, var vakter i hemlighet. Uta log snabbt åt tanken, innan hans blick återvände till den andra mannen.

Uta hade fortfarande inte sagt något, detta i sig var ovanligt för honom, men han hade ingen önskan att använda rösten mer än vad som krävdes. Teat hade lindrat smärtan något, inte i den mån han hoppat, men han tog vad han fick, och han visste att om han åter igen började tala, skulle smärtan återvända. Därav att han låg mellan valet och kvalet ifall han skulle tilltala den andra mannen, men då mannen hade talat med honom, borde det anses oartigt ifall han inte svarade. Uta var dock osäker på varför den andra mannen tilltalat honom, det fanns ingen uppenbar anledning. Ifall han inte hade gjort det, hade Uta med största möjlighet inte sett honom, han var förvånad över att den andra mannen ens sett honom. Inte för att Uta försökt gömma sig, eller något liknande, men ingen av dem var i sin naturliga miljö, och det hände att man missade människor såvida man inte sökte efter dem. Tanken att den andra mannen skulle ha sökt efter honom var skrattretande, så Uta släppte den.

Uta tittade ner på koppen, och suckade inombords, han kände sig tvungen att svara honom.
"Du har då höga tankar om dig själv, om du tror att jag har tid att förfölja dig" sa han och gjorde en ansträngning att låta som sitt vanliga jag, innan han tog en klunk av teat, för att försöka lugna smärtan i halsen.

Det är tyst en rätt lång stund, vilket får Jae att undra om mannen inte uppfattat det han sagt. Det kanske hade varit dumt att tilltala den andre, men orden hade bara flugit ur munnen på honom, som att hans hjärta ville prata men inte hans hjärna. Tjugofem åringen rynkar lite på näsan åt tanken, någonting han fått som en tendens när han antingen inte förstår något, är äcklad eller upplever något annorlunda. Han försöker få upp jackan lite till, för att få kunna värma sin frusna näsa, innan han stoppar ner händerna i jackfickorna.

När den andra mannen väl svarar märker han ansträngningen i rösten. Vanligtvis skulle han inte lägga större intresse i det, men det gör han nu. Rösten är hes, och ansiktet flammande. Det kan mycket väl vara pågrund av kylan som den lilla röda färgen gjort sig över den andra ledarens ansikte, men det tror han inte. Kanske han blivit sjuk.
"Det var ett skämt," säger han och tittar ner på fötterna. Under skorna och de varma sockorna, så fryser hans tår till döds. Han känner hur de dunkar, skrikandes efter värme. Samtalet han haft tidigare med Mr Eun sitter fortfarande kvar i hans huvud, hur mannen försökt få honom att vilja ta ner Yakamotis arbete. Jae granskar ansiktet ännu en gång, vanligtvis brukar han inte ha någonting emot att attackera andra nätvärk, desto mindre det finns, desto bättre. Men det är annorlunda nu. Jaes sexåriga jag låter honom inte göra det, som att han bryr sig om personen han endast haft några konversationer med.

Kanske han sitter där i tystnad längre än han tänkt sig, men han vet ärligt talat inte vad han vill få sagt. Om han inte velat något skulle han inte ha börjat prata med den andra mannen, så vad kan det möjligtvis vara? Jae sväljer hårt under jackan. Efter första mötet ville han kolla upp alla filer han kan få tillgång till för att se vem den här Yakamoti är, hans förfäder, och historien med hans egna släkt. Nu kan han både för och efternamnet, men vet inte vad han ska göra av det. Det är högst osannolikt att den andra ledaren kommer ihåg det som hänt för nitton år sedan. Det var en ynklig diskussion, som egentligen inte borde betyda något för Jae, men det gör den.

"Ingefära och citron kan du ta nästa gång, hjälper mot förkylningen mycket bättre," berättar Jae syftandes på teet. En aning konstigt måste han medge, men ett enkelt leende pressas upp över hans läppar bakom jackan. Han vet inte riktigt vad den andra kommer tycka om det, men det kan han inte bry sig mindre om. Kanske är det kylan som gör honom lite.. tja.. rarare, men stora delar är nog minnet. Det där minnet borde inte ha en sådan påverkan på honom som det nu har, men det finns ingenting han kan göra åt det.

Uta ser på den andra mannen när han påpekade att det var ett skämt, något som Uta inte uppfattat. Möjligen för att han inte hade förväntat sig att den andra mannen skulle försöka skämta med honom. Inte endast för att de inte hade en nära relation, Uta mötte många människor som skämtade, trotts att de knappt hade en relation. Nej Uta tror snarare att det beror på att han inte förväntade det sig av den andra mannen. Han förstod inte vad det var som fick honom att försöka skämta med honom. Så istället för att svara något på det så nickade Uta endast, en aning ansträngt, och möjligen inte passande alls.

Uta granskar den andra mannen, och det är något annorlunda med honom den här gången. Självklart kan det vara inbillning ifrån hans sida. Uta känner honom trotts allt inte bra nog att avgöra ifall något är annorlunda. Men genom åren hade han förlitat sig på sin känsla mer än en gång. Inte för att det hjälpte honom i frågan om något var annorlunda. Han kunde inte heller fråga den yngre mannen, så han valde att inte tilltala honom i syfte att skapa någon reaktion. En reaktion som kunde möjligen ge honom någon form av information, men han ansåg inte att det var värt smärtan.

När den yngre mannen sedan tilltalade honom igen, blinkade Uta några gånger, som om det skulle hjälpa honom förstå ifall han hört rätt. Hade den andra mannen precis givit honom ett råd? Och visat någon form av medkänsla gentemot honom? Uta var inte riktigt säker på varför den andra gjort det, men av en oförklarlig anledning uppskattade Uta det. Och tillskillnad ifrån när Jorah gav honom liknande råd, kändes det bättre. Uta kunde inte förstå varför han uppfattade det så, om något skulle det göra honom oroad, misstänksam och inte känna någon form av glädje.

Uta tittade ner på den varma muggen han höll i händerna, innan han åter mötte den andra mannens blick. Uta var inte säker på hur han skulle hantera den här situationen. Det här samtalet hade inget syfte, ingen av dem fick något ut av det, ändå ville Uta inte bara gå sin väg. Så utan förvåning så slog sig Uta ner på samma bänk som den andra mannen. Om någon skulle fråga, kunde han skylla på att smärtan blev för stor. Men i hans eget huvud lät det som en ursäkt. Han visste dock inte varför han gjorde det. Men han vände sig emot den andra mannen, när han satt sig ner.
"Tack för tipset, men inget av dem lär hjälpa mig i en stund som denna" svarade han och tog en klunk av teat, medan han lutade armbågarna emot låren och lutade sig framåt, hållandes muggen mellan bene. Uta tittade rakt fram, studerade människorna som passerade dem.