Rollspelare & Wolfy prs

"Säger du okej för att du vill eller för att du tror att jag kommer bli glad av det?" frågade han nyfiket och reste sig upp. Han drog ner sin tröja lite då den åkt upp lite. "Jag vill inte att du någonsin gör något som du inte absolut vill." sade han sedan och såg sig omkring i lägenheten. Den var väldigt mysig och gullig, den passade henne.

”Kanske lite av båda?” Bort härifrån ville hon ju av olika åsikter, men hon trodde också att Jason skulle bli nöjd om han fick som han ville. Han gjorde detta knappast för hennes skull dock utan han skulle väl på något vis gynna honom också.

"Nej. Du ska bara göra saker du vill. Jag är inte Damon, okej? När du pratar med mig, mina vänner eller dom du träffar efter ikväll så kollar du dom i ögonen. Du backar inte undan och allt beteende som Damon lärt in dig ska du försöka glömma." sade Jason och kollade på henne.

”Är det en order?” Leah reste sig upp från soffan för att gå on till rummet som låg närmast vardagsrummet. Det var hennes sovrum. Hon satte sig ner på huk på golvet och sträckte sig efter en svart resväska hon förvarade under sängen. Några klädesplagg packade hon ner liksom andra nödvändiga saker, plus en isbjörn hon alltid brukade sova me. Hon må vara arton men utan den hade hon inte sovit på många, långa år.

Jason flinade stort och gick efter henne.
"Det är den enda ordern du kommer få från mig. Du ska vara dig själv, inte den här konstiga versionen som Damon tvingat fram." sade han och lutade sig mot väggen. "Vi kan komma tillbaka i veckan och hämta resten." sade han sedan mjukt.

”Du skulle annars inte ha varit ett dugg bättre än Damon.” Leah drog igen blixtlåset till väskan och satt kvar på golvet en stund för att samla tankarna innan hon reste sig upp. Hon vände sig om mot Jason och mötte hans blick för en kort sekund innan hon såg åt ett annat håll.
”Okej,” nickade hon. I princip behövde hon inte så mycket med sig men hon tänkte inte tacka nej heller till att komma tillbaka en sväng senare i veckan.

"Damon är skabb, jag är värre än honom på många sätt men jag behandlar inte oskyldiga människor såsom han behandlat dig." sade han och såg på henne en stund. Han tog väskan och log snett mot henne. "Okej, kom nu då." log han.

Leah tassade iväg mot hallen för att ta på sig skorna och en jeansjacka. Hon släckte sedan lamporna i lägenheten innan hon med en lite vemodig min öppnade dörren för att kliva ut.
"Vart är vi på väg?" Det hade ju kanske varit bra att fråga det av honom förrän hon gått med på att åka iväg med en kille hon inte ens kände.

"Jag vet inte. Vill du bo ensam? Jag har ett par lägenheter i stan och lite utanför." sade han och såg på henne. "Sen kan du bo med mig och dom andra." sade han och ryckte på axlarna. Han gick ut och tog upp sina nycklar. "Kör du?"

"Vem skulle jag bo med om inte ensam?" Någon av hans vänner ville hon inte bo med, dels för att det inte skulle kännas bekvämt att dela lägenhet med någon hon inte kände och kanske inte skulle komma överens med.
"Din bil?" fortsatte hon sedan överraskat. Erbjöd han henne att köra hans bil? Var han inte rädd om den?