Criminal [PRIVAT Zora & countess]

Sara gick lite bakom honom och såg upp när han verkar påpeka bilden.
-Bara en bild. Inget annat.
Sa hon bara lugnt och man såg hon menade allvar då hon bara ville försöka vara lite snäll och ge honom en bild. Hon höll lite avstånd då hon märket han verkar regera lite dåligt på det. Hon menade aldrig att koma åt en nerv direkt. Hon visste det var ett känsligt ämne men inte så känsligt.
-Bara lite bevis jag vet vem din syster, jag har läst dokumenten om henne, även det senatste. Kan vara snäll och säga de ska flutta henne hit till stan igen för ny utredning.
Sa hon tyst och såg på honom nu.

Lucas visste redan att de skulle flytta systern. Det var en av anledningarna till varför han hade påbörjat planen som förhoppningsvis skulle frigöra henne. Men det kändes samtidigt bra att få det bekräftat av Sara.
Man kunde se hur Lucas började lugna ner sig igen. Han stoppade ner bilden i fickan och blickade framåt längst korridoren.
– Jag förstår..
Sa han bara kort och var inte alls på humör för att fortsätta prata om ämnet. Under tystnad gick dem både bort till den stora matsalen där ett helt bord var fyllt med olika frukostalternativ.

~Några veckor senare~
Sara hade varit rätt envis den senste tiden mot Lucas, hon var rätt trött på detta nu men hon var iallfall glad över han lät henne nu röra sig lite mer fritt i hans hem. Hon undvek hans ställen så han kände att hon löd hans lila små orders. Hon hade ritat stor del av tiden så blocket var slut så hon hade försökt få till sig ett nyy, hon hade frågat Lucas tidigare under dagen, hon hade säkert med läst 3 böcker med, hon var rätt lätt road ibland med andra ord. Men en sa hon aldrig kommer erkänna är att hon börjar bli lite förtjust i den här Demora grabben. Hon var lite runt i hemmet bara för hitta något att göra. dEt var trist att inte hitta något att göra och hon kollade runt och hade sett ibland någon av hans män passera för göra sitt jobb eller bara ge ett meddelande till Lucas. Hon granskar en man som försvann ut och gick tyst vidare bara och tråkade vidare. Hon visste hennes pappa gjorde allt för att få hem hene eller så visste han att hon löser detta själv. Men en del av henne börjar bli lite tveksam på att han ens vågar göra något--

Veckorna gick, men polisen verkade vara fast besluten om att inte befria systern. Lucas började tappa tålamodet, men tänkte inte ge sig förrän han fått tillbaka henne.
Även Sara verkade vara trött på att behöva sitta inom samma fyra väggar. De första dagarna fick hon leva under ständig övervakning, men efter en del tjat hade Lucas börjat tillåta henne att röra sig mer fritt i byggnaden. Så länge hon inte trädde in i särskilda rum. Bland annat hans eget.
Under senaste tiden hade Sara börjat förändras i Lucas ögon. Något han inte riktigt ville erkänna för sig själv. Sara utmanade honom på ett sätt som han inte var van vid. Hon överraskade honom och fick honom att börja ifrågasätta saker.

Sara stannar vid rummet hon sov i och kollade på dörren och smet tyst in och fick väl försöka göra något, hon hade lyddit alla hans ord där han iinte ville hon gick in. Där stannade hon utanför om han nu inte sa åt henne komma dig. Hon var rätt uttråkad och började bli otålig, hon älskade ju vara ute och det var hennes problem att inte få vara det. Hon smet snart ut igen och gick tyst iväg och hade vågat msita dit hon fick vara och gömt sig där lite och satt och granskar saker. Hon hade börajt snart läsa igen i boken hon hade haft med sig. Sara visste hon inte kunde rita förrän hon fick nya papper eller ett nytt block, pennorna hon hade bråkat om för några veckor sen hade fått slängas då dem hade gjort sitt. Men skrinet hade hon behållt och faktiskt lagt dem andra pennorna i. Hon satt sig bekvämt i hörnan hon glmde sig i och började läsa. Hon hade sett små små saker ändras lite hos lucas med han verkar lita lite på hon inte gick i i rummen han sa åt henne. Hon gick bara in i dem hon fick faktiskt, men hon kommer nog inteerkänna för honom att han hade börjat bli söt… hon har brjat falla för hans lila charm och det tyckte hon inte om..

Till slut kom dagen då allmänheten fick reda på att dottern till stadens bästa polis hade blivit bortförd. På tidningarnas framsidor fanns stora rubriker skrivna med fet text. Löpsedlar hängde utanför varenda butik. Var fanns hon? Vad hade DeMora gjort med henne? Levde hon fortfarande? Hur mycket visste egentligen polisen? Hade DeMora kontaktat dem? Varför hade han kidnappat henne?
Journalister hängde dagligen utanför polishuset med hopp om att få svar på sina frågor.

Lucas var dock van vid denna typ av publicitet och brydde sig inte när hans namn ännu en gång dök upp på löpsedlarna. Tidningarna älskade att skriva om honom och tjänade massor av pengar på att göra det.

Ligan hade just avslutat ett långt möte. För varje dag som gick, ju större var risken att systern flyttades från stan igen. De behövde agerar snabbare. Men hur? Hur skulle de övertala polisen att överlämna henne? Lucas lämnade mötet först av alla och vandrade genom korridoren i djupa tankar.

Sara hade sett tidningarna om hon fick chansen men visade inte hon försökte läsa rubriken hon låtsas vare inne i sina tankar. Hon hörde hur mänenn avslutade mötet bredvid och hörde sen Lucas steg trampa förbi och hno drog snabbt undan fötterna då hon satt i korridoren. Hon ville inte direkt fälla grabben. Hon såg efter honom tyst och suckar. Han var helt inne i sina tankar och hon misstänker det var för systern. Som kanske inte kommer vara kvar i stan länge till, hon används just nu bara för att få fram vart Lucas kan hålla Sara eller dumpat hennes kropp. Hon stängde försikigt boken och tänkte om hon ksulle försöka få ur några ord ur honom eller låta han vara? Hon kollade sen hur männ strömade ut för ge sig av och sen efter Lucas igen och valde mellan männens blickar eller Lucas sura min när hon frågar ut honom. Hon suckar och valde Lucas och reser sig och sprang direkt efter honom
-Vad tänker du ens göra?
Frågade hon nu för hon ville gärna veta vad han tänker göra mot henne.

Poliserna hade försökt undvika frågor och när dem förflyttade LÖucas sysster försökte dem skona henne från pressen. Jonas som Sara pappa hette satt än kvar i förhör rummet och såg på den unga kvinnan framför sig.
-Vart finns din bror? Vart kan han hålla min dotter?
Fårgade han skarpt och knöt händerna över bordet,

Liksom de fem senaste förhören satt flickan bara tyst och stirrade in i väggen snett bakom polisens huvud. Hon var trött på att dagligen tvingas sitta inom dessa fyra väggar med mannen framför sig som för tre år sedan anklagat henne för någonting hon inte var skyldig till.. Men det fanns ingen chans i världen att hon skulle berätta någonting om Lucas. Han var en av få som förstod att hon var oskyldig.

Lucas stannade till när han plötsligt hörde Saras stämma bakom sig. Han vred sakta på huvudet och bemötte hennes kristallblåa ögon. Trots att hon varit inomhus i flera veckor såg hon inte alls sliten ut. Tvärt om. Hon var vacker.
När han uppfattat hennes fråga gav han ifrån sig en tyst suck.
– Jag kommer få tillbaka henne, vad som än krävs..
svarade han först på hennes fråga.
– .. vad som än krävs...
Upprepade han igen.

(ugglat dig lite Ska sova nu vi ses )

Jonas såg på kvinnan och suckar tyst, hon kollade runt lite grann, han såg på henne lugnt
-du förstår mss Demora, ger du mig bara vart min dotter kan befinna sig så skulle det hjälpa dig mot anklagaelserna du har fått över dig.
Sa han nu lugnt och la ett dokument framför henne där hennes anklagelser låg.

Sara såg på honom när han stannar, hon tänkte dirket på vad hon kunde svara.
-Du vet döda du så kommer min far bara ilskna och inte släppa din syster
Sa hon lugnt och tänkte lite grann och bett sig i läppen, hon ville inte trigga honom direkt och det visste hon han kudne förstå genom hennes läppbitande. Hon gjorde alltid det när hon blev fundersam.
-Du vet ud måste få fixat ett såkallat vittne mot din syster, vittnet måste vara bra för att åf henne ut.
Sa hon nu ärligt och såg på honom. Han var så söt, hon körde snabbt över sin tankar om hans utseende och kollade ner i golvet och sen upp på honom igen.

För första gången på kanske två veckor tittade flickan rakt in i polisens ögon. Hennes blick var tom, hon visade inga känslor, och tre år bakom gallret hade gjort henne allt mer mager.
– Lucas är mitt enda hopp.
Sa hon kort, men även det var ett framsteg för polisen eftersom det var det först hon sagt på väldigt, väldigt länge.

Lucas lyssnade på varenda ord som Sara sa. Han vände sig rakt mot henne och när hon tittade ner i golvet passade han på att granskade henne från topp till tå. Tidigare hade de mest bråkat, om småsaker förvisso, men på senaste tiden hade det skapats en spänning mellan dem som inte riktigt gick att förklara. Det fanns känslor som Lucas visste var förbjudna, och han gjorde allt för att tänka annorlunda. Men ibland var det omöjligt att blunda för det. Denna typ av känslor hade aldrig kommit i närheten av honom tidigare. Han släppte inte in människor i sitt liv och såg inte sig själv som någon man kände kärlek för. Han var en brottsling. That's it.
Men under den senaste veckan hade han samtidigt byggt upp ett större förtroende för Sara, och börjat lita på henne mer och mer. De hade trots allt spenderat flera veckor tillsammans nu och underligt nog kändes det ibland som att hon försökte hjälpa honom att spinna vidare med planerna.
– Varför försöker du hjälpa mig, miss Wood?
frågade han till slut.