PRS kickin' it

Kimberly

Jack sätter sig på sängen bredvid mig och tystnaden som uppstår är fylld av spänning. Jag biter mig återigen i läppen och vänder mig mot Jack och ser hur han flinar mot mig.
"Vadå?", frågar jag och ser oförstående på mig.
"Ingenting", säger han och skrattar till. Jag rynkar på ögonbrynen och puffar till hans axel med min.
"Jo, säg nu", envisas jag och ser in i hans bruna ögon. Jack ser först ner i golvet och när han tittar upp igen så är hans ansikte mycket närmre än innan.
"Du är så söt när du biter dig i läppen", viskar han, och jag känner hans andetag mot kinden. Jag känner rodnaden stiga och vänder snabbt bort blicken, osäker på hur jag borde reagera och vad jag borde säga. När jag vänder mig mot Jack igen så lägger han ena handen om min midja och den andra runt min nacke.
"Svimma inte nu", viskar han och lutar sig framåt. En stöt går genom hela kroppen när jag inser vad det är han tänker göra. Min första tanke är inte "fly!", som det borde vara med tanke på att han praktiskt taget är en främling. Min första tanke är "äntligen. Jag blundar och låter han händer föra mig framåt, närmre... När han läppar snuddar vid mina så stannar han upp och hans andetag är tunga.
"Är det okej?", frågar han och jag känner hans läppars värme. Jag nickar fort och han lutar sig över mig, så att vi båda hamnar liggandes i sängen, jag på rygg med honom över mig. När hans läppar äntligen når mina, så är det som om hela jag brinner, samtidigt som jag flyter omkring i ett svalkande vatten. Känslan är obeskrivlig, jag kan inte förklara hur det kändes. Förutom med ett ord; rätt.

Ben

Idioten vet hur man gör mig generad, vilket plus för honom. Colin kommer göra det mot mig hela tiden, det vet jag redan. Men ärligt talat så bryr jag mig inte, jag tycker egentligen om det, även om jag aldrig skulle medge det. Grabben har jag bara känt i ett dygn, jag är inte desperat, vilket han verkar vara. Fråga mig inte hur vi kom till positionen vi nu är, jag vet inte riktigt svaret på det själv. Jag menar, jag vet att jag blev sur för att han retade mig på grund av min skrikande mage. Men hur det lilla tjafset blev fysiskt har jag ingen aning. Colin stirrar ner på mig med sina händer på vardera sida av mina axlar, som att han håller fast mig i en låda. Något jag inte är ett stort fan ut av.
"V-vad håller du på med?" frågar jag och svär för mig själv, varför behöver jag stamma vid ett sånt här tillfälle. Lyckligtvis så hinner Colin inte svara, eftersom att en annan skepnad dyker upp vid trädets skugga.
"Ben ben?" hör jag en bekant röst säga och min blick glider sakta från Colins mörka ögon till ett par lite ljusare bruna. Fan fan fan. Jag puttar snabbt bort Colin och hoppar upp på fötter.
"Jayden?" får jag ur mig och Colin tittar på oss med ett förvirrat ansiktsuttryck. Ett brett leende glider upp över mitt stela ansikte när jag får in de bekanta ansiktsdragen.
"Jag har letat efter dig!" säger han och kramar om mig hårt.

Kimberly

Rummet snurrar, men inte för att jag mår dåligt. Jag suckar och kramar om Jack hårdare, som ligger bredvid mig.
"Försök vila", mumlar han mot min axel och drar med handen längs min rygg. Jag suckar nöjt och sluter ögonen. Tankar på vad som just har hänt väller runt i mitt huvud, och jag kommer inte kunna vila förrän jag gått igenom alla känslor. Vad hände? Varför? Bredvid mig ligger Jack, en kille jag har känt i lite drygt två dagar. En kille som jag har sovit med och... Ja, vad gjorde vi? Inte så mycket, direkt, men mer än jag skulle ha gjort med någon annan. Jag suckar och försöker frustrerat tänka på något annat, alla dessa känslor och tankar driver mig till vansinne. Jag ruskar försiktigt på huvudet, försöker rensa tankarna och somna.

Jag märkte inte att jag somnade, men det måste jag ha gjort, för när jag nu tittar upp så är klockan snart 16:30. Jag slår till Jack på armen, hårt. Han snubblar trött ur sängen och ser upp på mig med en förvirrad blick. När han ser sig om och märker att det börjar bli mörkare ute så kvicknar han snabbt till.
"Klockan?", frågar han och börjar dra på sig tröjan som kanske råkat åka av.
"För mycket, mamma är snart hemma", säger jag och bäddar iordning sängen innan jag föser ut honom ur mitt rum och ner mot hallen.
"Romeo och Julia, huh?", flinar han mot mig, vilket får mig att himla med ögonen.
"Det är inte du, mamma gillar inga killar. Speciellt inte de som ligger halvt avklädda i min säng", säger jag och han skrattar till.
"Förståeligt", säger han och drar på sig skorna. Han vänder sig sedan mot mig innan han öppnar dörren.
"Vi ses imorgon", säger han och jag nickar snabbt. Han tar ett steg fram, men verkar ångra sig, och öppnar sedan dörren för att gå ut till bilen.
"Hejdå", säger han och höjer handen till en vinkning.
"Vi ses", säger jag och stänger dörren efter honom. När han försvunnit ut så sjunker jag ner på golvet.
"Vi ses? Var det allt du kunde komma på", suckar jag för mig själv och skakar på huvudet.

Ben

Det känns så konstigt, att sitta vid parken vi alltid brukade vara på. Parken vi hade vår första dejt på, vår första kyss. Så himla många minnen. För några timmar sedan skulle jag aldrig gå hit, eftersom att alla minnen skulle attackera mig på en och samma gång, både de bra och de dåliga.
"Vad tänker du på?" hör jag Jayden säga i fjärran, mina öron kan inte riktigt fokusera på hans ord, min hjärna kan inte riktigt få in dem. Alla tankar blockerar vägen. Jag stirrar upp på himlen ovanför oss, den är alldeles rosa medan träden och blommorna dansar i vinden. "Ben? Vad tänker du på?" för en gångs skull tittar jag upp mot Jayden som sitter i skräddare bredvid min liggandes kropp.
"Ingenting.." mumlar jag som svar. Mina öron fokuserar på vattnet från de små bäckarna och fontänerna. Jag är helt mållös, om det är för den perfekta utsikten eller för att mitt ex kommit tillbaka vet jag inte. Antagligen det senaste. Ett enkelt skratt lämnar hans mun medan han vänder blicken mot himlen han också.
"Du brukar alltid tänka på någonting," får Jayden ut sig och suger lite på sin underläpp medan han försöker att komma på något annat att säga. "Vill du berätta för mig vem han vid skolan var?" Juste, Colin. Han förstod inte riktigt varför jag behövde skolka för att en simpel kompis kommit. Men Jayden är inte en simpel kompis, men jag visste inte hur jag skulle berätta det för Colin. Jag känner inte direkt för att diskutera om mina förhållanden med honom.
"Du har inte direkt någon rätt att komma hit och fråga ut mig, vet du," säger jag tillslut och låter en djup suck lämna min mun. "En.. jag vet inte, en kompis? Jag träffade honom igår,"
"Sen när faller du för någon så enkelt?" frågar Jayden med ett retligt leende på läpparna, vilket får mig att blänga på honom.
"Jag har inte fallit för honom, alls." berättar jag och lägger armarna bakom huvudet. "Han är bara en kompis, så det så."

Kimberly

Jag suckar, för säkerligen hundrade gången sen jag träffade Jack, och reser mig sakta upp. Jack. Namnet fastnar i mina tankar och jag biter mig i läppen. Jack gillar när jag biter mig i läppen.Tanken flyger snabbt igenom hjärnan och får mig att stanna upp.
"Han sa att jag var söt", säger jag tyst för mig själv och rynkar på ögonbrynen. Vad menade han med det?
"Vem tycker att du är söt?", mammas röst ljuder högt genom rummet och jag vänder mig snabbt om.
"Ingen", ljuger jag och får en menande blick av henne, medan hon kånkar på några matkassar in i köket.
"Inte det? Du skulle kunna hjälpa mig packa upp maten medan du berättar om den här ingen", säger hon och blinkar mot mig. Jag skakar på huvudet åt henne, om hon bara visste. Hon skulle inte vara lika lättsam om jag berättade vad som faktiskt hänt idag och vem ingen faktiskt är.
"Du kan ställa in kylvarorna", mammas röst drar genast tillbaka mig till verkligheten. "Hur var det i skolan idag?"
Frågan får mig genast att stelna till. Jag vet att skolsköterskan inte kommer att ringa mamma, hon har fått en mailadress som kopplas till min mobil, som hon skriver till. Skickar jag bara iväg ett svar och undertecknar det med mammas namn, så har hon ingen anledning att ringa.
"Det var bra", får jag ur mig och ler hastigt medan jag sträcker mig över henne för att ställa in mjölken.
"Fick du träffa den mystiske killen?", frågar hon och börjar dra fram grönsaker och skärbrädan.
"Mamma, det finns ingen kille. Det var bara... Någon konstig man på bussen som sa att jag var söt. Obetydligt", säger jag och försöker låta nonchalant.
"Hm, män nu för tiden", mamma ryser och vänder sig mot mig. "Men för övrigt har det varit bra?"
"Jadå", försäkrar jag henne samtidigt som jag ställer in de sista kylvarorna. "Som vanligt, du vet."
"Verkligen? Vad hände igår då?", mammas blick vilar kvar vid min lite för länge, innan hon vänder uppmärksamheten mot morötterna igen.
"Det var inget viktigt, vi samåkte från karaten i Bens bil, den gick sönder och vi sov kvar hos en från dojon bara.", jag rycker på axlarna och försöker få henne att tänka på annat. "När kommer pappa hem?", frågar jag men lyckas inte byta samtalsämnet.
"Var det hos Jerry?", frågar mamma och sneglar på mig. Jag skakar snabbt på huvudet. "Eddie? Milton?"
"Mamma, det var en ny...", börjar jag men blir avbruten.
"Kille", avslutar hon åt mig. Jag släpper ut en frustrerad utandning och tittar på henne.
"Du vet att jag inte har några tjejkompisar, så ja", jag ger henne en sur blick. Hon brukar aldrig vilja prata om min brist på tjejvänner. Jag har alltid trott att mamma ville ha en väldigt tjejig tjej, som hon kunde ta med på balett och släppa av på övernattningskalas hos tjejerna. Men sen fick hon mig. En karateälskande tjej med killvänner.
"Förlåt, jag menade det inte så", börjar hon, men jag håller upp handen för att avbryta henne.
"Strunta i det. Jag är hemma nu, vi släpper det", jag ser att mamma blir lite sårad, men hellre det än att helvetet ska bryta löst för att hon fått reda på vad som hänt de senaste två dagarna.
"Middag om 30", säger hon och avslutar därmed vår konversation. Jag småspringer snabbt uppför trappan och slänger mig i sängen, som för övrigt fortfarande luktar killparfym. Kanske borde jag byta sängkläder så att mamma inte märker? Men jag ligger ändå kvar och drar in doften från kuddarna medan jag blundar och tänker tillbaka på honom.

Ben

"Så vad är det egentligen du vill ska hända nu?" frågar jag efter en stunds tystnad, en mycket behövd tystnad. Han sitter där bredvid mig, samma kille, samma namn, samma bakgrund. Det enda som ändrats är hans utseende. Den solbrännan som han fått, hans förut svarta hår har blivit en aning ljusare, hans armar starkare och hans kropp lite längre. Han ser fortfarande ut som den Jayden jag kommer ihåg, med det snälla leendet och varma ansiktsdragen. Men, pirret jag känt för ett år sedan är helt borta. Den varma, trygga känslan har försvunnit till något okänt. "Du hade kunnat ringa mig, du kan mitt nummer i bakhuvudet, som du alltid vill påpeka."
"Förlåt," säger han och skakar på huvudet åt sig själv. "Jag vet att jag borde ha ringt dig, men av någon anledning tyckte jag att det vore en bra ide att överraska både dig och Felix.." Jayden är nämligen en ut av Felix många vänner. Jag har aldrig riktigt tänkt på hur gammal han är, Jayden, jämfört med mig.
"Så du ska träffa Felix idag?" frågar jag och tittar upp på honom, samtidigt som han tittar ner på mig. Våra blickar fastnar i varandra.
"Jag hade tänkt det.. du kanske vill vara med på överraskningen?" frågan får mig att ruska på huvudet. Nej, nej, nej.
"Gud nej, jag vill inte att Felix ska tro att jag har något med det här att göra," berättar jag och sträcker på benen innan jag ställer mig upp.
"Du var alltid den kloka ut av oss två.." flinar Jayden och följer mina rörelser och ställer sig upp. "Jag hade hoppats Ben att vi kanske kan börja om..? Jag vet inte om du känner samma som jag, men jag har saknat dig så oerhört mycket." Ärligt talat, jag har saknat honom. Första tre månaderna han var borta var ett rent helvete, även om jag uppmuntrat honom att ta det där jobberbjudandet i Texas. Han är den enda förutom Kimberly och min storebror som vet allting om mitt förflutna, och han har aldrig dömt mig. Han gjorde de svåraste tiderna lite mindre svåra, och han gjorde de bra tiderna ännu bättre. Klyschigt, kanske, men jag hade alltid haft en känsla av hem varje gång jag var med honom. Nu har den upphört, jag har lärt mig hur jag kan klara mig utan honom.
"Jag vet inte Jay jay.." den längre ungdomen ler till när han får höra smeknamnet igen. "Jag letar inte efter ett förhållande för närvarandet.. men vi kanske kan bli vänner igen?" Jayden ler brett mot mig och rufsar till mina svarta lockar med sin hand, en gest jag både älskar och avskyr på en och samma gång.
"Det är bättre än vad jag förväntat mig, Ben ben," säger han medan vi börjar gå ut från parken. "Det var trots allt vänner vi började som, inte sant?"

Kimberly

Solens irriterande strålar skiner mig rakt i ansiktet och jag blinkar förvirrat. Borde inte solen ha gått ner? Jag ser mig omkring och skulle just ta upp mobilen när det knackar på dörren.
"Kimberly?", mamma viskar och tassar tyst in i rummet och sätter sig på sängen. "Godmorgon", ler hon och klappar mig på axeln.
"Morgon?", jag tar förundrat upp mobilen och inser att klockan redan är sju. På morgonen. Jag stirrar på mamma som fnissar till.
"Du var så trött igår att du somnade innan kvällsmaten, så jag tänkte att jag kunde låta dig sova", hon fortsätter klappa mig på axeln och rynkar sedan på ögonbrynen. "Jag fick nämligen ett samtal från skolsystern igår..."
Jag stelnar till och sätter mig upp i sängen.
"Mamma, jag kan förklara", börjar jag och biter mig i läppen.
"Hon sa att du hade svimmat igår, men du berättade inget för mig", mamma är uppenbart sårad och jag kan inte undgå att få dåligt samvete.
"Jag vet, men mamma, du måste förstå att jag mår bra utöver det. Allt det här är inget jag inte kan hantera. Det gick ju bra", rabblar jag på men mamma bara skakar på huvudet.
"Jag är din mamma, Kimberly, det spelar ingen roll. Jag trodde du visste bättre än så", säger hon och reser sig. Precis innan hon går ut så vänder hon sig mot mig och ser mig rakt i ögonen. "Jag trodde vi kände varandra bättre än så", suckar hon. Sen går hon därifrån och stänger dörren efter mig. Jag känner tårarna välla upp i ögonen och trycker ner huvudet i kudden.
"Fan", utbrister jag tyst för mig själv.

Mobilen vibrerar medan jag slänger av mig pyjamasen och öppnar garderobsdörren för att välja kläder för dagen. Jag ignorerar den och börjar rota bland högarna. Jag väljer en långärmad svart tröja och ett par lösa jeans med mitt dyrbara, älskade Gucci-bälte.
"Även om dagen suger så behöver inte kläderna göra det", muttrar jag för mig själv medan jag drar på mig plaggen. Jag ser mig om i rummet och gör en mental "Att göra lista" i huvudet. Kläder? Check. Smink? Check. Smycken? Jag börjar rota i smyckeskrinet och drar upp en klocka som jag sätter på mig. Okej, smycken, check. Nu; borsta tänderna och sen sticka.

När jag precis har borstat tänderna och är påväg nerför trappan så kommer jag plötsligt på att Ben inte kommer att kunna hämta mig, hans bil är sönder. Jag stannar upp och tar fram mobilen för att fråga hur det blir när jag ser att Jack redan har löst problemet. Vi står utanför vid åtta. Be there, från Jack. Jag kan inte undgå att le för mig själv när jag går ut i hallen för att sätta på mig skorna.
"Hejdå", ropar jag, men får inget svar. Ibland kan mamma bete sig som en bebis. Men hon har skäl till det, skriker mitt samvete inom mig. Jag skakar av mig den dåliga känslan och går ut för att se Jacks gigantiska bil. Jag springer snabbt fram och ser att Colin sitter i baksätet och att passagerarsätet är ledigt. Jag hoppar snabbt in och vänder mig om.
"Godmorgon", säger Jack och ler mot mig, Colin gör detsamma.
"Godmorgon", säger jag och vänder mig mot Jack igen. "Var är Ben?"
"Med sin pojkvän, antagligen", muttrar Colin innan Jack ens hinner öppna munnen. Jag vänder mig förvirrat mot honom.
"Vem?", frågar jag och försöker komma på vem han menar. Jerry? Milton? Det kan han väl ändå inte...
"Jay Jay", jag stannar upp. Skit. Helvete. Bilresan mot skolan blir en obehagligt pinsam tystnad.

Ben

Jag vaknar upp med en fruktansvärd huvudvärk, det är som att min hjärna ska spricka i vilken sekund som helst. Men, jag bestämmer mig för att ignorera den dunkande känslan när jag hör höga röster från vardagsrummet i min storebrors lägenhet. Mina sega ben gör sin väg upp mot dörren, jag skippar min vardagliga tendens att checka alla notiser jag fått under nattens gång, då jag är alldeles för trött för att bry mig. Dörren skjuts upp och mina ben följer det höga ljudet. När jag kommer fram till vardagsrummet rynkar jag på ögonbrynen i synen av min bror och min pojkvän sitta och spela tevespel.
"Ben Ben!" hör jag Jayden säga högt och skyndar sig upp från den mörkbruna fåtöljen. "Väckte vi dig?" med en enkel skakning på huvudet svarar jag på frågan, och ett flin dyker upp på Jaydens ansikte. "Du ser väldigt gullig ut i din pyjamas." Jag svär för mig själv, men min hjärna kan inte riktigt förstå vad det är som händer framför mig. Mina ben är klädda i ett par svart-vit-grå rutiga byxor, medan min överkropp bär en vit farfarströja.
"Förlåt.. jag är bara lite trött." jag kniper ihop ögonen för att justera skuggorna och solstrålarna i rummet.
"Du somnade i soffan, du hade feber så vi bar in dig till ditt rum." berättar Felix rätt ointresserad om vad vi två håller på med. Ett enkelt leende tränger sig upp på mitt ansikte, Felix har alltid varit lite känslokall mot mig. Men enda sedan jag flyttade in hos honom har han blivit lite mer ut av en bror, och Jayden vet om det.
"Det var en ära, du kängde dig fast så att jag nästan inte hade hjärtat att lämna dig i ditt rum själv," flinar han och en röd färg kan synas på mina kinder. Jag känner hans händer mot mina kinder och hur våra läppar pressas mot varandra i en varm kyss.

Med ett ryck vaknar jag upp i sängen. Drömmen är gammal, baserad på verkligheten. Jag brukade alltid få den några månader efter Jayden lämnade staden, och nu verkar det som att drömmarna Jayden skapat kommer tillbaka precis som Jayden själv. Det bekanta ljudet hörs nu från köket, och jag gör min väg ut ur rummet. Det lilla knakandet från min dörr får de två skepnaderna att vända blicken mot mig.
"Sovit gott sömntuta?" frågar Felix och höjer på ögonbrynen mot mig medan han tar en klunk av sin varma kaffe. När jag får syn på Jayden, så känner jag hur mina kinder hettar till. Jag nickar generat på huvudet, och försöker att ignorera drömmen jag haft om en ut av de två personerna i rummet.
"Vi ska skjutsa dig till skolan Ben Ben, jag har nämligen skaffat mig en bil nu, imponerande va?" jag blinkar mot de två och nickar instämmande. Imponerande indeed. Jag står där, tyst ett rätt långt tag. Jag känner mig dum när min bror öppnar munnen igen.
"Såå.. du kanske ska göra dig i ordning, eller ska du bara stå här och stirra på honom för alltid?" utan att säga något skyndar jag mig snabbt iväg till duschen.

Det går snabbt för mig att göra mig i ordning, då jag inte behöver sätta schampo i mitt hår, eftersom att jag tvättat håret noga kvällen innan. En simpel tröja och ett par svarta jeans drar jag på mig, efter det kommer en keps och en klocka på. Några ringar trär jag över mina fingrar, innan mina glasögon läggs upp på min nässpets. Jag har ingen ork att sätta på mig linser idag. Efter jag gjort mig i ordning med alla de duschprodukter jag köpt på mig, så skyndar jag mig till hallen för att sätta på mig mina svarta kängor.
"Kan ni snälla skynda er, jag vill inte vara sen!" ropar jag på dem och öppnar dörren med min väska runt axeln, medan jag springer ner för trappen. De två killarna i tjugoårsåldern fortsätter efter mig med lugna steg.
"Lugn och fin Ben Ben, det är iallafall en halvtimma kvar." säger Jayden.

Kimberly

Jag pillar nervös på mina byxor medan jag tänker igenom vad Colin sa. Jayden är tillbaka. Det har börjat regna och jag följer en regndroppe ner längsmed rutan. Perfekt väder för en dag som denna, tänker jag för mig själv och lutar huvudet bak mot ryggstödet.

"Jag går in så länge", Colin nästan slänger sig ur bilen och jag ser från honom till Jack.
"Handlar det om...", börjar jag och Jack nickar.
"Ben", avslutar han åt mig och jag drar in ett djupt andetag.
"Kärleksproblem suger", säger jag och ser honom i ögonen.
"Verkligen", säger han och ser på mig på det där sättet som får mig alldeles knäsvag. Jag viker till slut bort med blicken och tittar bort mot skolbyggnaden.
"Efter dig", suckar Jack och när jag öppnar dörren så möts jag direkt av regnet som slår mot mig. Jag börjar gå och efter en stund så är Jack där bredvid, med en jacka över våra huvud.
"Prinsessan Kimmies hår får ju inte bli blött", skämtar han och jag trampar extra hårt i en vattenpöl och stänker ner hans fötter. "Hallå!", utbrister han och skrattar.

Jag slänger in min blöta väska i skåpet och börjar gå mot fysiksalen tillsammans med Jack. Han har tydligen varenda jäkla lektion med mig. I princip. Eller ja, det känns så i alla fall.
"Vet du vad vi ska göra idag?", frågar han och vänder blicken från golvet mot mig.
"Antagligen labba", suckar jag och han skrattar till.
"Den här dagen kan ju inte bli bättre", säger han och knuffar till mig lite lätt i sidan.
"Jag kunde inte ha sagt det bättre själv", säger jag medan jag drar upp dörren till klassrummet och går mot en bänk. De flesta sitter redan ner, så jag tar en bänk ganska långt fram, bredvid en tjej som jag tror heter Julie, då det är den enda lediga. Jack hamnar däremot bredvid Gracie. Jag försöker behärska mig, men kan inte undgå att gnissla tänder när jag hör hennes falska skratt.
"Då så", lärarens höga stämma avbryter mig i mina tankar. "De ni sitter med kommer att bli era labbpartners för den här och nästa vecka, vi kommer att göra arbeten som handlar om mycket roligt..."
Läraren pratade på, men jag hörde inte mycket mer av vad han sa. Det enda jag hörde, och det enda jag tänkte på, var orden De ni sitter med kommer att bli era labbpartners. Jack och Gracie. Tillsammans. I två veckor. Tanken gjorde mig illamående. Lite av den känslan jag får när jag tittar på Gracie.
"Vill du börja?", Julie drar ut mig ur mina dagdrömmar och jag återfår hörseln igen.
"Ursäkta?", slänger jag ur mig och Julie ler förstående.
"Alltid Gracie som ska få de söta killarna", viskar hon och jag ler ett falskt leende, för ja, det är alltid Gracie. Men nej, jag tänker inte sitta och förklara varför det stör mig.

Ben

"Har du slutat hålla koll på väderrapporten sen jag försvann?" frågar Jayden medan han dansar till musiken från Felix mobil som är kopplad till högtalarna. Det är en lång trafikkö, och jag ber till himlen att jag inte kommer bli försenad. Man vill inte bli försenad till matten, läraren kommer att skämma ut en totalt inför hela klassen.
"Jag hade inte tid!" försvarar jag och puttar upp glasögonen på näsryggen. Ärligt talat har jag stor lust att tvinga de två att vända om, och köra hem mig. Men de båda har blivit rätt mycket svårare att övertala än för några år sedan.
"Det tar inte så lång tid att sätta på sig en jacka Ben," säger Felix när de stannar upp på parkeringen. "Du kommer ju att bli sjuk i det där." innan jag hinner svara så får jag en tröja slängd mot mig. Med en förvirrad blick kollar jag på Jayden, vars gråa tjocktröja nu ligger i mina händer.
"Sätt på dig den, det är inte som att du inte haft på dig den förut." säger han med en ryckning på axlarna. Det är inte förrän strax där efter som jag inser att det är en ut av de många tröjor jag snott av honom ibland.
"Tack," säger jag bara innan jag öppnar bildörren och kliver ut. "Vi senare!"

Jag kom en aning minut sent, men det verkar som att vår mattelärare tagit lite längre tid på sig än vanligt. Tjocktröjan är för stor, ärmarna som skulle ha dränkt mina armar har jag upprullade över handleden. Det är svalt i korridorerna, så jag bestämmer mig för att ha den på mig under dagens gång. Jag har ändå älskat förstora tröjor.
"Så!" säger jag till Colin som hoppar till av min röst. Han vänder upp blicken mot mig, men han varken ett flin eller en glimt i ögat kan synas på hans ansikte. "Kan jag få se teckningen nu? Jag menar, om du är så duktig som du säger så måste det vara ett mästerverk."
"Värst vad pigg du är idag då," muttrar han utan att ta fram skissblocket. "Hade du roligt med din pojkvän igår eller vadå?" En häpen blick gör sin väg upp mot mitt ansikte när jag sjunker ner på stolen bredvid honom.
"Värst vad deppig du är idag då." säger jag och slår upp alla mina matteböcker. "Jag ska låta dig vara ifred, då då."