Mrs Dolder - ett fängelse! [Sv][PG]

Snälla rara Professor Persson kan vi få två kapitel i dag. SNÄLLA *Hundögon*

Ja snälla!! SNÄLLLA!!!!!!

Åh, vad ni är söta!
Jag har varit sjukt upptagen idag. Men jag lägger ut två kapitel ni kan läsa när ni vaknar eller så! Hihih!


-----


Kapitel 7
A meeting between two siblings!
2 November 1979

[. På eftermiddagen samma dag som vi lämnat Clowe sist anlände Lucius Malfoy till Dolder huset. Han rapporterade först till Voldemort om hur hans uppdrag lyckat och bad sedan om att få träffa sin syster. Naturligtvis fick Lucius det, Voldemort var på bra humör än så länge den här dagen.]

Det knackade på dörren till Clowes rum, där inne satt Clowe försjunken i en bok och Bella satt och betraktade henne.
”Kom in” sa Clowe lugnt och Lucius kom in i rummet. Han körde ut Bella ur rummet med orden
”Stick, jag ska prata ensam med min syster”. Bella försvann surt ner till köket och funderade på vad Lucius skulle säga till Clowe. När dem var ensamma i rummet och Lucius stängt dörren satte han sig ner på sängkanten bredvid sin höggravida syster.
”Hur mår du syster?” frågade Lucius lite vänligt. Clowe blev förvånad över hans vänliga tilltals sätt med log svagt.
”Nja, det kunde vara bättre” sa Clowe helt uppritigt. Lucius suckade svagt, ”Jag kanske inte varit den bästa storebror för dig” sa han och tittade ner i golvet. Clowe kunde inte annat än gapa av förvånad, vad skulle nu komma, vad hade hennes bror i bakfickan nu?
”Du har varit den värsta bror jag skulle kunna ha, men du är trotts allt min bror” sa Clowe fortfarande förvånad. Lucius såg på Clowe med ynkliga ögon, något Clowe hade svårt att förstå, han som alltid verkat hata henne satt nu bredvid henne och sökte på något sätt tröst och stöd hos henne.
”Clowe, jag vet att jag handlat orätt mot dig och beundrar dit mod, att du låtit dig tvingas till detta” sa han och sökte hennes ögonkontakt. Clowe reste sig upp ur sängen efter att någon sekund möt sin broders blick.
”Vad håller du på med Lucius, vad är det med dig? Jag hade inget val och det var det ju du som förklarade för mig så välformulerat och med blanka handflatan mot min kind” sa hon nästan skrikande åt honom. Lucius reste sig också från sängen och såg på sin syster,
”Saker och ting kan förändras, men tydligen inte du” sa han lika kyligt och spydigt och vände Clowe ryggen. Han försvann sedan fort ner bugade sig frö Voldemort och begav sig hem till sig. Bara någon minut efter att Lucius lämnat Clowe kom Bella tillbaka med två tekoppar. Dom tog en varsin satt tysta i varsin fåtölj som vanligt. Clowes tankar flög tillbaka på sin bror, vad ville han? vad hade hänt? Hon ville veta, hon ville ge honom en chans någonstans där inne. Men ändå så hatade hon honom för all ondska och smärta han kostat henne.

Cissy stod i köket och diskade undan när hon hörde det smällde i ytter dörren och Lucius kom hem. Hon skyndade sig ut till hallen där Lucius stod genom våt at regnet som forsade ner från himlen.
”VAR HAR DU VARIT, JAG VAKNAR DU ÄR BORTA, UTAN ETT ORD” skrek Cissy på sin make. Lucius låssades först inte om Cissy utan tog lugnt av sig skorna och hänge av sig den tjocka kappan. Han gick sedan upp till sovrummet fortfarande utan ett ord. Cissy följde förbannad efter sin make, ”Prata med mig Lucius, vart har du varit?” fortsatte hon att tjata. Lucius sa inte ett ord, han bytte om till torra kläder och la sig sen på sängen och bara stirrade i taket. Cissy såg på sin man och blev lite orolig och henne vrede försvann i ängslan. Cissy hade en ända svaghet, det var medkänsla och den kärlek hon hyste för sin man, det hade hennes perfektionist till syster alltid påpekat. Cissy la sig på sängen och la sig nära sin man, hon började smeka hans kind och la sitt huvud mot hans axel. Lucius brydde sig inte så mycket men la ut armen så Cissy kunde lägga huvudet på den. Cissy kände sig smått avvisad och satte sig upp. Hon reste sig och skyndade ner i köket igen. Lucius låg bara och tänkte på sin syster. Han förstod mycket väl varför Clowe agerat som hon gjort, han kunde inte klandra henne. Lucius hade den senaste tiden blivit mer medveten om den skada han gjort Clowe när han tvingat inne henne i sin herres våld. Lucius hade sätt och hört mycket de sista månaderna sedan Clowe lämnat Herrgården. Han började faktiskt frukta för Clowes liv, han trodde aldrig att han skulle vara rädd att förlora den syster han hatat, bråkat på, tvingat och skyllt på. Han visste att 90 % han anklagat henne för något hade hon varit oskyldig och framför att för deras mammas död, vilket han aldrig förlåtit Clowe för även då han alltid vetat att hon var oskyldig. Sen hade han gift bort sin lillsyster till deras mors mördare, vad tänkte han med?… Han låg och bekymrade sig själv över hur usel bror han varit, han var fast besluten att hjälpa Clowe ur Voldemort grepp, om han kunde. Han trodde inte och det gjorde inte någon annan heller att Lucius en dag skulle komma till den slutsatsen. Han somnade tillslut och drömde om ett möte med Voldemort, där Clowes barn nyss fött och han fick meddelandet att hon tyvärr gått bort i barnsäng. Han började kallsvettas och viste att hon blivit mördad så fort barnet föddes. Lucius vakande med ett ryck och Cissy satt vid hans sida.


-----


Kapitel 8.
What is this suppose to mean?
2 November 1979

Narcissa la sig bredvid sin man ingen och försökte på något sätt att trösta honom, hon kände att han var ledsen eller tyng av något. Hon lekte lite lätt med sin makes hår innan hon sa
”Ska jag massera dig”. Lucius nickade tacksamt och satte sig upp bekvämt. Cissy smidig som hon var satte sig bakom Lucius och började massera hans axlar. Lucius njöt av massagen och han log tacksamt mot sin hängivna hustru. ”Lucius, jag måste berätta något” sa Cissy lite tvetydigt… Lucius vände sig om och såg på sin fru.
”vad är det? berätta Cissy” sa han och blev lite orolig. Cissy log lite hemlighets fullt.
”Jag är gravid Lucius, jag väntar äntligen vårt kärleksbarn” sa hon och leendet blev stolt . Cissy hade haft svårt att bli gravid, och hon hade fått missfall tre gånger tidigare. Lucius såg på sin fru och i stället för att bli glad så suckade han och såg bekymrad ut.
”Vaad är det, vill du inte ha barnet?” sa Cissy nästan snyftande och uppenbart sårat av Lucius beteende.
”Jo, klart jag vill Cissy, jag är bara orolig för dig” sa Lucius lågt och Cissy fortsatte massera sin man en aning men under tystnad. Det hade inte blivit som Narcissa hade tänkt sig, men hon förstod hans oro. Hon var själv en aning orolig men vill tro på att de skulle gå vägen den här gången.

Clowe var rastlös som vanligt, hon önskade att hon förstått sin brors orsak till att söka upp henne tidigare på dagen. Det var kväll och hon satt nere i matsalen mitt i mot Voldemort och åt middag. Bella hade serverat fläskfilé, potatisgratäng och beanasesås. Clowe åt men hade ingen större aptit. Voldemort betraktade henne meddans de åt.
”Hur var ditt möte med din bror?” frågade Voldemort efter en stund och han hade en forskande blick mot henne.
”Väldigt trevlig och intressant min herre” sa Clowe och tog en tugga av köttet. Det var ganska spänt mellan dem och Clowe kände sig illa tillmods. När dem ätit upp följde Voldemort Clowe upp till rummet. Clowes mage stor och klumpig och hon gick inte speciellt fort. Hon lade sig ner på sängen under tystnad, hon var trött. Voldemort satte sig i fåtöljen som alltid.
”Clowe, berättade Lucius något för dig?” undrade han och Clowe kunde ana att han både var nyfiken och lite orolig.
”Inget som jag kan berätta för er, vi pratade bara om saker som gäller honom och mig min herre” sa Clowe lätt och formellt. Voldemort såg på Clowe med en brännande blick och försökte läsa hennes tankar och minne. Clowe var trött och orkande inte gör motstånd och Voldemort kom utan problem in i Clowes hjärna.

Voldemort kom på en resa in i Clowes hjärna, han fick veta allt hon tyckte kände och han såg hennes möte med Lucius spelas upp som på en bio duk.

”Jag kanske inte varit den bästa storebror för dig”
”Du har varit den värsta bror jag skulle kunna ha, men du är trotts allt min bror” ”Clowe, jag vet att jag handlat orätt mot dig och beundrar dit mod, att du låtit dig tvingas till detta”
”Vad håller du på med Lucius, vad är det med dig”
”Saker och ting kan förändras, men tydligen inte du”

Voldemort blev lite förvånad över vad han hittade i Clowes minne. Han satt tyst i fåtöljen och funderade över det han hört. Han hade hittat det han sökte, Lucius hade blivit vek, eller? Clowe såg lite oroligt på Voldemort.
”Ni tänker väl inte göra Lucius något ont min herre?” frågade hon lågt. Voldemort såg henne i ögonen och sa kort med tydligt.
”Så länge han gör som han blir tillsagd gör jag inget, men jag tolererar inte olydnad och brist på respekt” han hade sträng min och en hotfull röst. Olydnad var någon han inte tolererade, inte från någon. Clowe såg på Voldemort och nickade.
”Jag vet det, min herre”.
”Ja det borde du vid det här laget” sa han med hånfullröst.

Clowe bytte om bakom ett skynke till sitt nattlinne och la sig sedan i sängen ingen.
”Behöver inte du också sova min herre?” undrade Clowe sedan med en ovanligt mild röst.
”Jag behöver inte så mycket sömn, men jag erkänner jag är en aning trött” sa Voldemort och höjde på ena ögonbrynet. Clowe flyttade medvetet in sig och låg längds in mot väggen. Voldemort log sin vanliga lite elaka, självgoda flin. Han reste sig upp från fåtöljen och la sig sedan ner bredvid Clowe. Han var förvånad men han misstyckte inte. Clowe somnade, men hon kunde inte riktigt slappna av.

BRABRABRAAA Intressant och bra story och jag vill veta meeer!

Åh, den här var bra! jag vill bara fortsätta läsa och veta hur det slutar för den stackars kvinnan!

Meer måstee ha mer!!

Tack för alla fina ord! Två kapitel till idag eftersom jag är så glad efter Jo's annocment om Pottermore!!!!

----

Kapitel 9
Anxiety and action…
3 november 1979

Hela natten hade Lucius varit nere, han bestämde sig för att något måste göra, och han skulle planera det noga. Han skulle rädda Clowe, men hur? Han var även ängslig för hur Cissy skulle klara en ny graviditet, hon som mått så dåligt och varit sjuk och fått missfall alla de andra gångerna. Skulle det bli samma sak igen? Lucius satt vid frukostbordet och tänkte. Cissy satt mitt i mot sin man med en rykande kopp te. De sa inte mycket till varandra. Stämningen i Malfoy herrgården var med tystlåten än vanligt.

Clowe hade somnat med rysningar i kroppen vaknade med samma känsla. Hon vaknade tidigt och såg att Voldemort låg bredvid henne. Han var vaken men han hade legat kvar bredvid Clowe i alla fall.
”Godmorgon Clowe” sa Voldemort med ett hånande leende. Clowe nickade svagt.
”Godmorgon min herre” sa hon lite nyvaket. Voldemort reste sig från sängen och gick sakta bort till dörren.
”Frukost, Clowe” sa Voldemort kort. Clowe reste sig motvilligt och klumpigt från sängen. Hon följde tyst efter Voldemort ner till matsalen. Bellatrix log ”Godmorgon min herre” sa hon och bugade sig djupt när hon serverade frukosten. Bella var på väg att gå när Voldemort harklade sig och Bella vände sig om. Voldemort stirrade på henne. Bella suckade och såg sen på Clowe, ”Godmorgon Clowe” sa hon kyligt och försvann. Clowe satt med tungt hjärta och åt sin frukost, hon kollade knappt på Voldemort. Voldemort däremot släppte inte Clowe med blicken. Han gillade att se Clowe bedrövad, sorgsen, med försök till mod och tapperhet. Det några av det saker som fascinerade honom. Han gillade att se människor lida och speciellt de så kallade ”goda” människor. Clowe verkade utåt vara en skörkvinna som inte hade mycket till mod eller inre styrka, men det tog man fel på. Voldemort hade ganska omgående insätt att Clowe var mer än han räknat med. De hade genast blivit mer underhållande att göra hennes liv till en mardröm.

”Clowe, kom vi ska gå ut på en promenad” det var Voldemort som talade till sin fru ett tag efter frukosten. Clowe log milt.
”Det låter lockande min herre” sa hon och bugade lätt.
”Bra, raska på vi har inte hela dagen på oss” sa han sen lite snäsigt. Clowe nickade följde med till hallen där Bella gjorde följe med sina två överordnade. Voldemort tog armkrok med Clowe när det gick och höll sin trollstav i sin andra hand. Bella gick strax bakom också med trollstaven i beredskap. Clowe kände sig nästan som kriminell.
”Nå Clowe hur tycker du ditt år hos mig har varit?” undrade sedan Voldemort och överdrev sin vänlighet.
”Min herre, den har varit ja, jag vet inte vad jag ska säga… Det finns inte ord för det” sa Clowe och det var sant. Hon kunde inte sätt ord på hur omtumlade och fullt av sorg året varit. Hon ville inte låssas om hennes tvivel, sorg och smärtor men sanningen var den att det varit långt ifrån ett lyckligt år. Voldemort flinade bara hånfullt och frågade Clowe om några av hans spörsmål bara för att höra hennes åsikt. Inte för att han brydde sig om den utan för att han var nyfiken. Om vad hon verkligen tyckte om hans verksamhet.

Ett par timmar senare satt Clowe åter igen på sitt rum. Promenaden hade fått bort hennes huvudvärk och hon var glad att fått sträcka på benen. Hon satt nu och såg sorgset ut genom fönstret. Hon vill därifrån, hon hatade instängdheten, brist på socialt umgänge och att inte få vara ensam. Bellatrix satt såklart i rummet tillsammans med henne, men hon inte till mycket socialtumgänge då hon bara satt tyst och stirrade på Clowe, om hon inte sa något elakt eller spydigt. Natten kom svepande över dem och Clowe gjorde sig i ordning för att sova. Hon väntade på att Bellatrix skulle bli avbytt av Voldemort, men han kom inte. Hon la sig ner i sängen och blundade, hon skulle sova och var trött.

Det knakade på dörren, Clowe brydde sig inte trodde bara att det var Voldemort. Men in kom hennes bror Lucius i sin svarta mantel.
”Gå Bella, jag stannar hos min syster” sa Lucius kyligt och Bella gäspade och försvann. Clowe satte sig upp helt oförstående
”Lucius vad gör du här?” sa hon barskt. Lucius satte sig ner bredvid sin syster. ”Om du vill ska jag ta dig här ifrån” sa han nästan viskande. Clowe såg förvånat på sin bror, hon kunde inte tro det hon hörde.
”Vad har du gjort med min bror Lucius?” sa hon kyligt och ryggade tillbaka. ”Det är jag Clowe, jag är ledsen för jag tvingat in dig i detta och jag är villig att ta dig här ifrån” sa Lucius och började bli otålig. Clowe förstod inte vad som hände men hon vill därifrån.
”Hur då, kan du ta mig härifrån?” undrade hon tveksamt. Lucius nickade.
”jag ska i alla fall försöka” sa han övertygande. Clowe nickade och hon rest sig upp, Lucius följde hennes exempel och de gick mot dörren.

De gick sakta ner för trappan men ljudlöst för att inte höras. Clowe blev nervös då barnet började sparka när dem kom ner för den första trapphalvan. Lucius såg ormen Nagini stirra på honom och Clowe innan den slingrade sig vidare till vardagsrummet. Clowe tog förvånat Lucius hand, hon hade inte hållit i den på åratal. De kom ner till hallen och Lucius öppnade försiktigt dörren. Dörren knakade och Clowe kunde höra steg, hon var så nära sin frihet. Lucius drog med Clowe ut och dem skyndade så fort Clowe kunde ner mot tomtgränsen så de kunde transferera sig iväg. Voldemort som hört dörrknaket och hört Nagini varna honom skyndade ut genom dörren. Han såg Lucius och Clowe på väg ner för gårdsplanen. ”LUCIUS MALFOY” röt Voldemort, Clowe tittade bak och såg Voldemort, Lucius tittade inte bak utan försökte skynda sig mera istället. ”Crucio” skrek Voldemort och riktade trollstaven mot Lucius. Lucius träffades i ryggen och föll framstupa ner på marken och vred sig i plågor. Clowe skrek till när hon såg Lucius och såg sen bort mot Voldemort. Voldemort fokuserade på förhäxningen och började gå mot Clowe och Lucius. Bella kom springande ner för gårdsplanen då hon hört Voldemorts vrål och gick sedan sakta bakom honom.
”Bella ta med Clowe in meddans jag tar itu med din svåger” befallde Voldemort spydigt med arg röst. Lucius vred sig i plågor och såg sorgset mot Clowe.. ”Neeej” skrek Clowe meddans hon fördes tillbaka mot Dolder huset. Voldemort avbröt förtrollningen och kastade en ny som band Lucius med tjocka rep. Voldemort kallade på två dödsättare det var Mr Crabbe och Mr Goyle.
”Crabbe, Goyle för in Malfoy till huset, NU!” Befallde han. Snart var dem alla i huset. Clowe satt på sängen och grät, hennes ända chans till frihet var borta och hennes bror, hon vill inte tänka på vad som skulle hända Lucius nu. Hur kunde de gå så fel? Clowe insåg att hon inte hade någon chans till frihet. Hon var dömd till detta förtryckta liv.


---


Kapitel 10
The light in darkness
3 november 1979


Clowe satt med händerna hårt tryckta mot ansiktet, hon var ledsen, arg, förtvivlad och kanske till och med rädd. Bella satt som vanligt i fåtöljen i Clowes rum, men nu hade hon flyttat den så den blockerade dörren. Bella hade sitt vanliga hånleende på läpparna och var nära till skratt. Bella höll i sin trollstav beredd att agera. Clowe satt bara och snyftade och tänkte på Lucius, han hade trotts allt försökt att rädda henne, men varför?

Voldemort var rasande, blodet i hans ådror kokade när han såg på Lucius som låg bunden på golvet. Mr Crabbe och Mr Goyle stod avvaktande i bakgrunden. Voldemort skrek på Lucius ”VAD TROR DU ATT DU HÅLLER PÅ MED” Voldemort började blir mer och mer frustrerad. Han började gå av och an i vardagsrummet där de befann sig. ”FÖRST GER DU MIG DIN SYSTER OCH NU FÖRSÖKER DU TA HENNE I FRÅN MIG, LUCIUS VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG?” fortsatte Voldemort sin predikan. Han höll ett hårt tag om sin trollstav och såg ilsket på Lucius som verken kunde försvara sig mer ord eller kroppen. Voldemort kände blodet pumpa kraftigt i sina ådror och såg Lucius rädda ögon. Ja Lucius var rädd, han var ofta rädd för vad Voldemort skulle kunna göra mot honom och hans familj, alltid trott att han gjorde det som var bäst. Voldemort riktade trollstaven mot Lucius.
”Crucio” Lucius rullade runt i plågor på golvet när förbannelsen träffade honom. Paniken och rädslan spred sig i Lucius kropp samtidigt som kramperna och smärtorna från den oförlåtliga tortyr förbannelsen. ”JAG GILLAR INTE DIN DUBBEL MORAL, MALFOY” skrek Voldemort lika ursinnigt som innan. ”Jag borde döda dig på en gång för din olydighet, det vet du” sa Voldemort kyligt och med avsky mot Lucius. Han satte sig ner i sin stora mörkklädda fåtölj och lät Lucius föras bort. Lucius fördes in i ett litet rum i närheten av köket, som var ett lönnrum. Crabbe stängde och låste dörren till lönnrummet noga. Lucius låg på golvet i det lilla rummet och andades svårt, hans långa bloda hår föll ner över ansiktet på honom och blev det lila ljus han såg, då rummet var becksvart.
Han hade fortfarande ont sedan cruciatus förbannelsen träffa honom flera gånger, han hade svårt att hålla räkningen.

Clowe såg svagt upp på Bellatrix och frågade
”Vad tror du dem kommer göra med Lucius?” snyftade hon lågt. Bella såg upp på Clowe.
”Ja skulle tro att din bror får plikta med sitt liv om inte Voldemort skonar honom, vilket jag i och för sig tvivlar starkt på” sa Bella med sitt vanliga hånleende. Clowe fortsatte att gråta och såg förtvivlad på Bella.
”Du kan inte mena att han skulle..?” sa Clowe svagt.
”Utan att tveka skulle han det” sa Bella lika lätt som om det handlade om koktpotatis. Clowe la åter igen ansiktet i händerna och grät tyst. Efter ett tag kom Voldemort in i rummet.
”Bella lämna mig och min fru ensamma” sa han kyligare än vanligt. Bella lydde och gick snabbt ut ur rummet och lämnade dem ensamma. Clowe såg svagt på Voldemort och blev rädd för han skulle göra mot henne.
”Clowe, vad var det som hände nyss?” sa han kyligt och försökte dölja sin aggression. Clowe sa inget hon såg bara på Voldemort. Voldemort mötte Clowes blick och de fick ögonkontakt. ”Din bror lever än, fast han borde vara död” sa Voldemort dominant. Clowe såg svagt på Voldemort, hon föll nästan ner på knän och sa ”Tack för att ni skonat min broders liv, min herre”. Voldemort såg på Clowe med avsky.
”VARFÖR FÖRSÖKTE DU RYMMA, KVINNA” skrek han mot Clowe. Clowe läppar darrande, hon ville bara försvinna därifrån.
”J-jag, j-jag ville va-vara f-fri” stammade Clowe försiktigt fram. Voldemort blängde på henne och skrek argt.
”DU ÄR MIN, DU GÖR ALLT SOM JAG SÄGER ATT DU SKA JAG GÖRA, OCH DÅ LYDER MIG I ALLT, JAG VILL INTE VETA AV FLER SVEK”. Clowe nickade svagt.
”Nejdå, min Herre, jag ska lyda er”. Voldemort betraktade först Clowe tyst och sa sedan barskt.
”Ja bäst för dig det, för det är din lydnad din brors liv hänger på” sa han kyligt och satte sig ner i fåtöljen. Clowe grät tyst och la sig ner i sängen, hon ville sova men kunde inte. Hon tänkte på sin bror och undrade vart han var och hur han mådde. Hon undrade vad Voldemort gjort mot honom och hon hoppades för första gången i sitt liv att han var okej. Hon la armarna om sin ömmande mage.

jättebra!! Snälla mer professorpersson!?

Vad duktig du är!

Tack Kul med nya läsare och kul att ni gillar det^^