Du är värd någon bättre, Hermione. [SV]

meeeeeeeeeeeeeer

dene är jättebra!!!!!

Madeleine, du skriver så GRYMT bra! ♥

det gör ju du också min amandus! ♥ ♥

Kan det komma mer nu?? snälla söta rara du!

Jaa, det tycker jag också! ♥ ♥

Ja, faktist, så , mer

Förlåt om det tar lite tid men nästa kapitlet, men ska försöka bli klar i morgon! Kärlek till er! ♥

Woho! *höjer händerna i en triumfierande rörelse*

Än en gång, tack för era kommentarer! Dem betyder ♥.

Från början hade jag tänkt skriva denna Fanfiction i fem kapitel eftersom jag utgått ifrån denna bild (där jag översatte till svenska och använde som namnen på kapitlen) :

(Klicka för att se den i stort format!) Jag har nu insett att jag kommer behöva fler kapitel, så om ni vill får ni gärna ge förslag! Jag vill dock att det ska gå i samma "tema"! Här har vi i alla fall kapitel fem:

5. När du är osäker på om du vill ha henne, har en annan kille redan räknat ut det.

Hermione önskade att kyssen aldrig skulle ta slut, om lycka var något man kunde ta på skulle luften runt henne vara tjock med det just nu. Sorgligt nog har allt ett slut, för det hördes steg i korridoren och både Draco och Hermione hörde att stegen var på väg mot dem. Hermione gled motvilligt ur Dracos grepp och han försvann. Hon vände ut sin blick genom det smutsiga fönstret, ljuspunkterna hon antog var Hagrids stuga lyste fortfarande.
”Hermione!” Ropade en välbekant röst.
”Harry, vad gör du här? Jag trodde vi hade pratat färdigt.” Frågade Hermione hastigt.
”Jag ville bara säga en sak till, jag tycker inte vi borde träffas mer, inte ens som vänner.” Suckade Harry, och Hermione hörde att han hade övat på vad han skulle säga för hans ord kom väldigt snabbt.
”Och varför inte? Vi är ju faktiskt vänner.” Frågade Hermione. Harry hade ju varit hans bästa vän sedan första året på Hogwarts.
”Jag tycker… alltså vänskapen förstördes lite känner jag. Speciellt nu … det här med Cho.” Stammade Harry och glodde ner på sina fötter, han hade aldrig haft lätt att prata om vänskap och kärlek.
”Som du vill, Harry, hoppas ni lever lyckliga i alla era dagar då.” Fräste Hermione och gick förbi honom tillbaka mot Gryffindortornet. Harry var en riktig fegis, tänkte hon och gick med arga steg upp för trapporna, sa lösenordet till den tjocka damen och kröp in genom porträtthålet. Där möttes hon av Ron, som såg ytterst orolig ut.
”Hermione, hur är det? Har Harry pratat med dig?” Frågade han ängsligt.
”Ja, det har han, och om han inte vill se mig igen ska han inte behöva det heller.” Sa Hermione och sprang upp för trapporna mot flickornas sovsal. Hon slängde sig i sängen, hon försökte gråta, hennes bästa vän ville inte träffa henne igen, det var ju hemskt, hon borde gråta. Det kom inga tårar.

Det hördes ett rasslande ljud mot fönstret som fick Hermione att hoppa till av rädsla. Hon låg stelt kvar i sängen och spetsade öronen. Det lät som småsten som regnade mot det stora fönstret. Hermione samlade sig och gick fram för att titta ut genom fönstret som var betydligt renare än fönstret i korridoren. Hon anade en liten blond gestalt nere på gräsmattan under fönstret. Det var Draco. Hermione drog med blicken över sovsalen, den var tom på andra flickor som hon öppnade fönstret.
”Vad gör du!? Det är långt efter läggdags!” Ropade hon men kunde inte låta arg, för det var hon inte, hon var rena motsatsen. Hon var överlycklig över att se honom igen.
”Kom ner.” Sa han mycket lågt men Hermione hörde det ändå. Hon tog tag i sin stav och slängde sig ner från fönstret, det var flera tiotals meter till marken men eftersom hon ropade Aresto momentum stannade hon upp innan hon slog ner i marken. Draco grep tag i henne och drog henne upp på benen igen och omfamnade henne i en varm kram.
”Vad ville du?” Frågade Hermione mjukt mot hans axel. Draco släppte taget och backade några steg och kollade upprymt på henne.
”Vi rymmer härifrån. Jag står inte ut med tanken på att se dig varje dag men aldrig få bli din på riktigt. Det har jag redan fått stå ut med i fem år. Jag vill inte ha det så längre.” Sa Draco och för första gången i hela sitt liv såg Hermione att han var ledsen och osäker.
”Det gör väl inget om folk får veta om oss.” Sa Hermione tyst och fick känslan av att Draco skämdes över henne.
”Mina vänner är inte som dina. Jag kommer bli utmobbad av hela elevhemmet om jag blir tillsammans med en smu… jag menar mugglarfödd. Det är bara det.” Suckade Draco och klev ännu ett steg bort från Hermione och fortsatte ”Jag förstår om du inte vill. Jag… Jag vill bara säga, Hermione; Jag kommer aldrig hitta någon som dig.” När Draco vände sig om kunde Hermione ana en tår på hans kind.
Hermione kollade förtvivlat på Dracos ryggtavla som sakta slukades av mörkret. Hon darrade av köld och tårarna som vällde upp i hennes bruna ögon. Hon ville säga något, ropa att han skulle komma tillbaka men hon visste att hennes röst inte skulle bära. Istället sprang hon efter Draco, hon kunde inte låta honom försvinna utan henne. Ljusen från slottets fönster nådde henne inte och hon sprang i totalt mörker, men hon visste att han skulle vara här någonstans. Snart såg hon en ljuspunkt, det var Dracos stav, och Draco. Hon sprang snabbare och saktade inte in när hon närmade sig utan slängde sig runt halsen på honom, Draco ramlade omkull.
”Hur tar vi oss ut från Hogwarts område?” Viskade Hermione där hon låg bredvid Draco på den kalla gräsmattan. Hennes ögon hade vant sig vid mörkret och betraktade Dracos perfekta ansiktsdrag.

”Det finns en gång som leder till Godisbaronens affär i Hogsmead, rykten säger att Harry tog den vägen för att komma till Hogsmead utan tillstånd under tredje året.” Sa Draco, ” men jag vet inte vart vi kan hitta den.”
”Det vet jag.” Viskade Hermione, hon var fortfarande andfådd efter att hon sprungit efter Draco.
”Kom då.” Sa Draco och drog upp Hermione från marken. Dem gick hand i hand in genom området för att ta sig in i slottet, Hermione prövade att låsa upp med Alohomora och det fungerade otroligt nog. Hermione drog Draco efter sig och dem gick snabbt och ljudlöst genom korridorerna, sedan stod dem framför statyn av den enögda häxan.
”Här är det.” Sa Hermione och efter att ha gjort som Harry förklarat för henne två år tidigare kunde de krypa in i en tunnel bakom statyn. Dem släppte inte varandras händer utan kröp tillsammans genom den trånga tunneln för att sedan dyka upp i Godisbaronens källare.
”Nu då?” Frågade Hermione och kollade runt i källaren som var fylld med kartonger och en stark doft av socker.
”Sover.” Sa Draco och drog fram några filtar och la den på golvet bakom några gråbruna kartonger.
Hermione smög fram och lade sig bredvid Draco, han drog över dem båda ännu en filt och dem somnade tryggt i varandras armar.

Som sagt kan den inte sluta här känner jag. Sedan måste jag även tillägga att det var så längesedan jag läste tredje boken att jag inte riktigt minns det här med den hemliga gången till Hogsmead och vad som hände med den. Men isåfall har vi ju lite fantasi, eller hur!?

MER snälla det är asbra!!