Om jag var du

Bara så att ni vet, jag har en massa läxor, så nästa kapitel kommer troligtvis inte idag... :s

Åh Men ... imorgon då?

Då borde jag ha tid, för då slutar jag skolan 20 i tolv!

Awesome

Ny läsare, du skriver sjukr bra *bevakar*

Alltså. Jag saknar ord. (Och det är inte ofta det händer kan jag ju säga)

Älskart.

Om jag var du – del två

Kapitel 1.


”… och Hufflepuff har klonken! Quincy passar Conway, Conway till Everhart, Everhart satsar och… Slytherins vaktare, Leighton Levitt gör en snygg räddning.
Shiela Ogden har bollen. Hon flyger och… Hon blir träffad av Montgomerys Dunkare! Hon verkar vara okej, men hon har tappat klonken! Klonken faller och… Wright fångar den!
Wright passar Hooper, som passar tillbaka. Hon satsar på den vänstra målringen och… Nej, hon kastar mot den högra och det blir MÅÅÅL! 60-10 till Slytherin. Annabell Harley hade ingen chans att rädda den där…”
Elsie log. Det var säsongens första Quidditchmatch och hon var i toppform. Vädret var perfekt för quidditch, Soligt men inte för varmt. Några enstaka små fluffiga moln syntes på himlen, men inte mer än så. Det var som om sommaren hade bestämt sig för att stanna, bara en dag till, för att inte missa matchen.
Matchen kom igång igen, och Hufflepuffs kapten och jagare Elizabeth Everhart började med bollen. Det dröjde dock inte särskilt länge innan Elsie fick fatt i den igen, men den här gången var hennes läge inte lika bra, så hon valde att passa den till Tiger Hooper.
Han fintade sig förbi Conway och Everhart. Elsie försökte att göra sig fri men Cora Quincy, en irriterande liten tredjeårselev, täckte henne.
Tiger passade klonken till Sheila Ogden.
Elsie såg Sheila när hon försökte finta bort Harley, såg när hon hittade en lucka och…
”Se upp!” Hörde hon någon skrika.
Hon vände automatiskt på huvudet för att se vem som ropade. Men det enda hon såg var rött. Sedan kände hon smärtan och hörde ljudet när näsan knäcktes. Hon fick en känsla av att falla, vilket hon antagligen gjorde också, och sedan försvann allt.

När Elsie slog upp ögonen igen kunde hon först inte komma ihåg någonting. Sedan började minnena komma tillbaka.
Hon fann att hon låg i en säng, men det var inte hennes vanliga med den gröna sänghimmeln i sovsalen. När hon såg sig om förstod hon genast vart hon var. Hon hade aldrig varit där förut, det hade aldrig behövts, men det var uppenbart att hon var i sjukhusflygeln.
När hon väl hade pusslat ihop alla händelserna reste hon sig genast upp. Hon måste tillbaka till matchen!
Men som om hon läst hennes tankar så dök madame Pomfrey, skolsystern, upp som från ingenstans.
”Vart tror du att du är på väg? Du måste vila! En bruten näsa och ett brutet ben är inget man tar igen på en dag.”
Av ren reflex förde Elsie handen mot näsan för att känna efter om den var bruten. Den kändes som vanligt.
”Jag läkt den åt dig”, sade madame Pomfrey irriterat, som om hon försökte tala om för en envis unge att ett plus ett är två och inget annat.
”Men jag måste ju spela klart matchen, de behöver mig för att vinna!”
Pomfrey suckade otåligt.
”Matchen tog slut för flera timmar sedan, hur länge hade du trott at den skulle pågå egentligen?”
Elsie tittade ut genom fönstret. Himlen hade övergått från ljusblått till en mörkt gråblå nyans. Modfälld satte hon sig ner på sängen.
”Hur gick det då? Vann vi?”
”Jag har ingen aning! Jag kunde inte bry mig mindre om quidditch!”
Elsie kastade en blick på sitt nattduksbord, men det var alldeles tomt. Inte ett kort, inget meddelande om matchens utgång. Det kunde antingen betyda att ingen ville komma med den dåliga nyheten, men det kunde också betyda att de var för upptagna av att fira för att tänka på henne. Även om hon hoppades på det senare alternativet var det rätta så skulle det första i alla fall betyda att någon brydde sig om henne.
”Jag kan väl i alla fall få gå tillbaka till uppehållsrummet? Jag mår mycket bättre nu.”
”Nej, nej och åter nej. Du måste vila. Du kan inte gå tillbaka till uppehållsrummet och festa, det skulle…”, började madame Pomfrey ännu en gång, men Elsie avbröt henne.
”Fest? Så vi vann alltså?”
”Nej! Det sa jag inte! Gå och lägg dig nu och sov. Du får fira imorgon!”
Elsie kröp lydigt ner i sängen, men så fort hon hade försäkrat sig om att Pomfrey hade gått så smög hon upp igen och tog sig tillbaka till fängelsehålorna och Slytherins sällskapsrum.

Jag dör lite inombords. Det är sjukt bra skrivet.

Jättejättebra!

Mer, mer, mer