Att leva i fel värld

Att leva ett liv fullt av lögner
Jag tittade in i Marwins ögon, hans mun log fortfarande ett skrämmande leende. Jag reste mig upp och gick med snabba steg ut från salen. Slängde en blick bak och såg han sitta vid sitt älskade bord, med sin älskade grupp. Jag suckade stort och kände hur benen började skaka och kroppen falla ihop, allt blev svart och snurrade. Det gick kalla rysningar genom hela min kropp och tillslut föll jag. Jag ramlade med en hård smäll rakt ner i stengolvet i salen och det sista jag hörde innan jag tuppade av var allas skratt och allas snack som bara tystnade. Det kändes som om jag svävade högt över molnen, alla minnen slog mig hårt ett efter ett i ansiktet men ändå var jag lugn. Jag svävade runt, trygg. Jag var trygg i min lilla bubbla som jag svävade runt i, såg alla folk. Jag log, jag verkligen log. Tittade ner på mig själv och helt plötsligt sprack bubblan jag svävade runt i. Jag föll med en ruskig snabb takt ner mot marken och kände en äckligt kittlande känsla i magen samtidigt som jag bara ville skrika. Jag kände inget, allt var svart igen.

Jag öppnade sakta ett öga efter det andra, allt jag såg var suddiga bilder av olika färger som troligen skulle vara folk. Jag försökte resa mig men hela min kropp var svag. Jag blinkade bort det suddiga och tittade nu upp på Samuel. ” Vad in i hela gjorde Samuel här? Varför Samuel av alla? Och vart är Marwin? ” Jag stirrade nu, trodde jag. Det kändes som om jag stirrade men han gjorde ingen min eller frågade inte varför jag stirrade så jag antog att han inte såg det. Eller så stirrade jag inombords. Jag hörde snabba steg bakom mig och helt plötsligt blev jag upplyft. Av vem vet jag inte då allt blev svart igen och jag kände kroppen åka med i en ruskig takt.

Så bra skrivet... ♥

tusen tack! är lite sjuk nu, så kommer nog ha tid att ge ut ett nytt kapitel i morgon! ♥

Är också sjuk, har en irriterande hosta... Krya på dig! Och stressa inte med ett kapitel, ta det luuuugnt. ♥

å, hoppas du blir bättre! och jag har redan klart kapitlet så .. ja, det är bara att klistra in det här ♥

Yes. *happy face* ♥

super

Spännande kapitel! Du skriver jättebra! ♥

Vad hade du gjort om jag sagt att du var allt
Åter igen vaknade jag, denna gången var inte mina ögon suddiga. Jag såg Fia sitta bredvid mig och nu kände jag även lukten. Jag vände lite försiktigt mitt huvud åt andra hållet och såg Loriy som satt bredvid mig. Hon log, men hennes ansikte visade även oro. Jag tittade rakt fram, såg alla tomma sängar och insåg vart jag var. Jag var i sjuk flygeln.

Jag vände mig bort från Fia, dels för hennes lukt och dels för att jag ville prata med Loiry.
- Vad hände med mig?
Jag visste inte vad som hade hänt, min röst var tunn men min ton var bestämd. Jag ville få reda på varför jag log här, varför jag ramlade ihop bara sådär. Loiry tittade på mig, tog tag i min arm och log mot mig, hennes osäkerhet var borta och hon var helt lugn.
- Jag vet inte varför, jag såg inte när det hände. Jag fick reda på det nu. Jag antar väl att du fått i dig för lite vätska och du var uttorkad.

Jag hörde Fia mumla nedstämmande.
- Exakt, det måste vart därför.

Hennes ord bars inte riktigt upp av hennes röst och hon lät väldigt osäker. jag ignorerade detta och insåg att jag inte skulle få reda på något, i alla fall inte nu. I alla fall inte av dom.

Jättebra!