Not what I wanted [PRS]

Den lilla valsen fortsatte på samma sätt som innan, även om tempot ökade en smula. Andningen var däremot lika lugn som innan medan hjärtat slog små volter inne i bröstkorgen efter den andres lilla kvidande. Efter att ha fortsatt ett ganska bra tag drog han sig däremot undan, rätade lite på sig och torkade sig om munnen med handryggen. Kinderna var lätt rosiga, men de var verkligen ingenting i jämförelse med hur de sett ut innan.
Huvudet föll på sned och Zihao log fjantigt, som den fåntratt han var. Sedan sträckte han på sig och kröp istället upp vid den yngres ena sida, med ögon stora som tefat. Han blinkade långsamt några gånger. Öppna, stänga, öppna, stänga. Andetagen blev så småningom djupare tills lungorna kunde fyllas ordentligt med luft igen. Fortfarande lika euforiskt, härligt.
”Du sa att det var ett riktigt attraktivt smeknamn?” Undrade sjuttonåringen efter en liten stund och lämnade en liten kyss vid ett av käkbenen. ”För alltså..det tycker jag också”, fortsatte han, allvarlig till hundra procent. ”Helt ärligt, Joshua, jag tror inte att du förstår hur jävla perfekt du är. Allting är på pricken. Allt.” Zihao drog på mungiporna och slöt ögonlocken med en liten suck. Skulle det alltid kännas såhär bra? Förmodligen, och det var bara en liten anledning till att han aldrig ville släppa den yngre. Precis som han nyss sagt tyckte han verkligen att sextonåringen var fullkomligt underbar, att han var perfekt precis som han var. Match made in heaven, bokstavligen talat.
”Mitt hjärta gör fan ont eftersom jag älskar dig så mycket”, klagade han och makade sig närmare pojkvännen. Närhet, han ville ha mer närhet. Hur det nu skulle gå till visste han inte, men det var i alla fall vad han ville.

Jösses. Vid det här laget är kinderna alldeles sprängröda, ögonen lätt glassiga och bröstkorgen hävs upp och ner i en lite mer snabbare takt. Även om de varit i liknande positioner innan, och Joshua varit exakt lika blottad så känns det än mer generande nu. Jo, det är väl kroppsfixeringen som satt igång. Hjärnan börjar klanka ner på varje liten del av honom själv, innan han välkomnar pojkvännen in i sin famn. Under tystnad stryker han de små fingrarna över de mörka lockarna innan han försiktigt sätter sig upp i sängen.
"Zihao, jag var sarkastisk, snälla kalla mig inte det." Mumlar den yngre av de två turturduvorna innan händerna griper tag om den andres höfter. Rörelserna stannar däremot upp av de fina kompöimangerna. Ögonen fastnar på Zihao ett bra tag, öppnas och stängs ett par gånger.
"Jag tycker att du är ännu mer perfekt." Den mindre av de två sätter sig i grensle över slytherinaren och pressar läpparna mot hans. Ja, Joshua är utmattad, men han vill fortfarande få ut små stön ur pojkvännens läppar. Samtidigt som läpparna försiktigt rör sig över Zihaos glider ena handen ner mot skaftet, bara för att börja arbeta. Orden får ögonen att bli glassiga, lyckliga. Jösses vilken tur de haft som funnit varandra.
"Jag älskar dig också, hemskt mycket ska du veta." Precis som Zihao gjort innan börjar han göra små märken över den smala halsen, innan han fortsätter neråt för att maka lite på sig själv, och låta läpparna ta över.

Och där var positionerna bytta, nästan som i ett slag. Sjuttonåringen började gnaga sig själv hårt i underläppen så snart den andres läppar lämnade hans egna. Händerna greppade tag i lakanen medan höfterna sköt uppåt, ungefär på samma sätt som Joshuas gjort för några minuter sedan. Nu kunde han däremot inte hålla andningen i styr och kinderna hettade genast till. De hade förvisso redan blottat sig inför varandra många gånger vid det laget, men det kändes ändå väldigt generande. Extremt generande. Andetagen var hastiga och hjärtat skuttade omkring likt en skuttande gasell. Andas in, andas ut. Ett förnöjt stön rymde de lätt särade läpparna och snart hade en av händerna placerat sig vid sextonåringens huvud. Fingrarna grävde sig genom håret gång på gång i takt med rörelserna och höfterna likaså. Det var verkligen som någon slags underlig dans när allt kom omkring, nästan mer än en liknelse.
Vid det laget gick andetagen troligen att urskilja från flera mils avstånd. De var högljudda, precis som lätena som gång på gång rymde läpparna. Zihao försökte bita tag i underläppen gång på gång, men lik förbaskat misslyckades han.
”Du är ännu mer perfekt”, envisades sjuttonåringen slutligen med ett stön. Huvudet vreds bakåt, så att hakan halvt vändes mot taket. ”Mer..mer perfekt.” Orden ville inte riktigt komma ut. Eller jo, men det var nästan omöjligt att få ut ord istället för nöjda stön. Inte direkt något bra tillfälle för att föra en konversation.

De där små lätena som rymmer pojkvännens läppar fungerar som bränsle, precis som fingrarna som nu placerats i de mörka, lena lockarna. Kinderna blir alldeles rosiga av värmen och rörelserna, hud mot hud. Ögonen är slutna medan läpparna fortsätter med sitt arbete, upp och ner. Tillslut torkar han sig om munnen, och ser upp mot pojkvännen med samma stora, oskyldiga ögon. De två turturduvorna verkar helt ha missat den öppna dörren, eller faktumet att de bägge två låter en hel del. Spelar ingen roll om de försöker hålla klaffen eller biter sig om underläppen för att få tyst på sig själva, de glider ändå ut. Gång på gång.
”Nej, du är ännu mer perfekt.” Jaha ja, det här samtalsämnet kan de nog hålla på med resten av dagen. Lätt utmattat låter Joshua huvudet vila mot Zihaos bröstkorg. Han tar några djupa andetag. Han är fortfarande lite andfådd från när positionerna var annorlunda. Efter att ha gnagt lite i sin underläpp drar han sin ena hand genom håret, och flyttar sig uppåt igen. Är han helt klar? Nej, inte riktigt än. Precis som innan finner han sig sittandes i grensle tvärs över pojkvännen, lämnar små kyssar över halsen, kinderna och till slut läpparna. Ena handen börjar än en gång att arbeta, innan han låter sin kropp sjunka ner mot sjuttonåringens. Ljudet av hud mot hud ekar tyst i öronen på den yngre av turturduvorna medan händerna stryker sig över Zihaos bröstkorg. Tänderna har fortfarande ett stadigt grepp om underläppen medan ögonlocken sluter sig. Hur kroppen orkar med någonting mer förstår han sig verkligen inte på. Men det spelar ingen roll, för där och då är det enda som spelar någon roll det som händer mellan de två.

Stackars lilla Zihao, han visste inte ens vart han skulle ta vägen längre. Händerna greppade så småningom tag om den andres, när de kom glidande uppför bröstkorgen och tummarna började genast stryka över handryggarna. Höfterna höjde och sänkte sig som på beställning vid det laget och stönen fastnade i halsen. Han kunde inte hålla reda på sig själv och fingrarna pillade frenetiskt med den andres.
Någonting som de båda två lyckligtvis inte var medvetna om var dörren som stod på vid gavel. Jösses, hur desperata var de egentligen? Troligen på gränsen till extremt suktande, annars hade de nog lagt märke till hålet i väggen som vätte ut mot korridoren. Kanske det var olyckligt att de inte märkt? Om någon ens passerade rummet skulle de bli ärrade för resten av livet. Ännu värre skulle det vara om någon gick in. Men ingen av dem verkade lägga märke till öppningen och tja, det var kanske inte så jävla konstigt trots allt. Zihao befann sig i ett tillstånd av absolut eufori, vilket han starkt hoppades på att Joshua också gjorde. Annars hade sextonåringen väl dragit sig undan för längesen? Jo.
Sjuttonåringens händer gled upp längsmed de smala armarna och därefter ner igen i samband med att ytterligare ett stön rymde läpparna på honom. Shit, han kunde verkligen inte hålla tyst. Värmen mellan de två var härlig, inte sådär jobbig eller klibbig som värme brukade kunna utvecklas till. Den äldre svettades förvisso, men det märktes knappt och personligen kände han definitivt inte av det. Han var på tok för upptagen.

Flera gånger tvingas lilla Joshua att bita sig hårt i underläppen medan huvudet är bakåtlutad. Ansiktet är direkt vänd mot taket, men ögonen är slutna medan de tvås kroppar rör på sig tillsammans. Som en vacker dans. De har inte provat på ställningen innan, men det känns fruktansvärt bra. Euforiskt och fantastiskt. Helt ärligt kan prefekten nästan se fyrverkerier där bakom ögonlocken. Händerna som är sammanflätade med sjuttonåringens höjer långsamt på sig, och istället för att låta dem vila på den äldres bara bröstkorg, placerar han dem vid sina egna höfter. Där låter han dem ligga, innan hans egna fingrar glider tillbaka till ZIhaos mörka lockar där de frenetiskt gräver ner sig. Himmelskt, oerhört himmelskt. Däremot varar det inte mycket länge till. De har låtit dörren stå på vid gavel, som att de nästan ber för att någon ska komma och se dem hålla på som de gör. Takten har ökat, de små stönen och lätena blir allt fler och ljudet av hud mot hud blir ytterligare lite starkare. Joshuas fulla uppmärksamhet ligger på pojkvännen under honom och deras rörelser. Men det slutar där.
En viss liten gryffindorflicka rör sig ner i korridoren, med en bricka balanserande på två koppar te i famnen. Hennes lilla nynnande leder till att hon inte hör förvarningarna, ljuden kommer liksom inte fram där hon strosar. Men sen tar det stopp. De kristallblåa ögonen blir dubbelt så stora, och genast känner hon ett litet behov av att springa och få ur sig all den choklad hon proppat i sig. Ett gällt litet skri rymmer från hennes läppar, och med en väldans hastighet rusar hon åt andra hållet.
”Hur har ni inte lärt er att stänga en jävla dörr?!” Utbrister hon på vägen bort ifrån de två turturduvorna. Ärrad för livet, ajdå.

De hade det så bra, med kropparna flätade samman i en perfekt takt. Men så tog det abrupt slut. Inte för att någon av de två ungdomarna som faktiskt befann sig i sängen verkade ha några tankar på att sluta, mer för att en viss Hayley strosat ner för korridoren och fått syn på dem. Okej, det där var nog det absolut pinsammaste scenariot någonsin. Förut hade de varit så noga med att både stänga och låsa dörren, men av någon anledning hade den blivit lämnad på vid gavel. Vid gavel. Stackars Hayley, som skulle bli tvungen att leva med den bilden i resten av livet.
Om Zihaos kinder varit röda innan så var det ingenting i jämförelse med färgen de antog efter att flickan börjat läxa upp dem angående den där dörren. Ögonen blev kanske tre gånger så stora och andetagen stannade upp helt och hållet samtidigt som han stirrade upp mot Joshua. Positionen de befann sig i vittnade inte för någonting annat än att de för tillfället låg med varandra, de skulle inte ha någon chans att förvrida sanningen.
Sjuttonåringen hade halvt om halvt stelnat till och återigen visste han inte vart han skulle ta vägen. Skulle han putta bort pojkvännen och gömma dem båda två under täcket? Nej, det var en dålig plan. Kanske han kunde kasta sig ut genom fönstret och gräva ner sig i ett hål? Jo, det lät betydligt bättre.
”D-du”, stammade den äldre slutligen och stirrade skräckslaget på den andre. ”V-vi..d-du.” Orden fastnade i halsen på honom och det tog ganska många försök innan han lyckades få fram en fullständig mening. ”Hayley såg oss.” Nähä? Det menar du inte? Smart som alltid.

Det tar några sekunder för Joshua att inse vad det är som precis hänt. Hjärnan har förlorat all tankekraft under tiden som turturduvornas kroppar slingrat sig om varandra, så det krävs en liten stund för honom att reagera. Kroppen har liksom stelnat till, precis som en isskulptur. Händerna är fortfarande nerborrade i pojkvännens mörka lockar och han sitter fortfarande i samma ställning tvärs över den äldre. Ögonen är fastfrusna på dörren, vid de här laget är de stora som tefat. Hur i hela friden har de glömt att stänga dörren? Hur i hela friden har någon med ett sådant kontrollbehov och kroppsfixering som sextonåringen har misslyckats att uppmärksamma den öppna dörren? Det är fullkomligt ologiskt. Rösten har i princip fastnat i halsgropen på honom, han försöker flera gånger om att öppna munnen och få ur sig någonting, men misslyckas gång på gång.
”Nej, nej, nej,” rösten är knappt hörbar och hakar upp sig ett X antal gånger. Halvt om halvt frånvarande höjer han underkroppen för att komma loss från det de nyss hållit på med, och sjunker alldeles generat ner i sängen. Kinderna är sprängröda och med darrande händer drar han täcket över hela sin bara kropp. ”Kanske.. kanske du kan använda dig av en minnesbesvärjelse?” Lösningar, han måste ha lösningar. Han själv får ju inte använda sig av magin utanför skolan, men han vill väldigt gärna att söta lilla Hayley ska slippa ha den där bilden i huvudet. Plus skulle nog ingen av turturduvorna ha någonting emot att glömma bort det dem också. Herregud.. ”Eller Yaosu kanske? Så slipper hon det.” Hmh, väldigt lätt att vara efterklok.

Tystnad. Tick tack, tick tack. Zihao lyckades slutligen återvända till verkligheten och rullade genast in under täcket han också, med ansiktet alldeles knallrött och ögonen stora som två tallrikar. Inte tefat, tallrikar. Han sneglade mot Joshua och sedan tillbaka ner på täcket som nu var uppdraget ända till hakan på honom.
”Obliviate, det är vad du menar, eller hur?” Frågade han tyst och stirrade skrämt ut i det dunkla rummet. Händerna vred och vände på sig och blicken flackade hejvilt. Jo, han skulle nog kunna lägga en sådan besvärjelse över Hayley, men vem visste hur mycket av hennes minne som faktiskt skulle försvinna? ”Jag tror inte att det är någon idé att fråga Yaosu, då kommer det bara vara ytterligare en person som vet”, mumlade sjuttonårongen fortsättningsvis och gjorde en grimas. Han sköt slutligen upp sig själv från havet med kuddar och slängde benen över sängkanten. Nej, han tänkte inte göra någonting utan att diskutera det hela med den stackars sextonåriga flickan som stod någonstans utanför dörren. Det var liksom inge okej att kliva fram och radera minnena på någon bara sådär.
Sjuttonåringen tassade hastigt över golvet med lätta steg, nästan förvånad över att han inte ramlade omkull och att stegen var så smidiga. Kanske han fått en liten adrenalinkick? Försiktigt öppnade han dörren som ledde in i dem rymliga garderoben och letade sig längst bak. Där hittade han ett par svarta mjukisbyxor och en röd, långärmad tröja. Allting annat förutom just vardagskläderna var väldigt organiserat. Skyndsamt drog han först på sig byxorna och sedan tröjan, plötsligt påklädd istället för spritt språngande naken.
”Joshua, vet du varg min trollstav ligger?” Nope, han hade inte den blekaste.

Jo, oblivate är trollformeln som Joshua letat efter. Hjärnan verkar ha pausat helt och hållet, alla besvärjelser och information har försvunnit ur tomma intet. Herregud, det är läskigt att allt det där kan försvinna med ett knäpp med fingrarna. Med flera små gnällande ljud gömmer sextonåringen ansiktet i sina händer där under täcket. Spelar ingen roll om det blir lite kvävande. Hans bästa vän har precis sett honom fullkomligt naken, plus fullt i färd med att ligga med sin pojkvän. Inte en trevlig syn direkt, definitivt ingenting man förväntar se när man viker av till en annan korridor.
"Hur kunde jag inte stänga dörren? Hur kunde jag missa det?" Att den yngre av de två turturduvorna är så förbryllad är väl något att förvänta sig. Jisses, kontrollbehovet mår inte bra av något liknande, hela kroppen gör ont och demonerna slänger ifrån sig en massa elaka kommentarer mot honom. Förbryllande drar Joshua i sina mörka lockar, och sparkar försiktigt med benen under täcket.
Trollstav. Juste, en trollstav kan vara bra att ha. Däremot påminner han sig själv om att Hayley är gravid.. men från vad han läst ska det inte finnas någonting som kan påverka det.
"I min väska.." ah, väskan med utvidgningsbesvärjelsen, kan nog bli lite svårt att hitta den. "Men fråga om hon är okej med det först."