[PRS] Theida & yehet

Tyst följer Anthony Ray med blicken, ser hur han sjunker ner mot marken.
"Ray ray, det var inte ditt fel, bara mitt." säger han försäkrande med ett litet leende över läpparna. "Min hjärna bearbetade inte saker som den borde ha gjort, jag ville dö pågrund av mig, inte pågrund av dig, och inte pågrund av någon annan." försäkrar sjuttonåringen, ställer sig försiktigt upp på golvet. Det är svalt mot hans bara fötter, men han bryr sig inte. Anthony rör sig mot sin barndomsvän och slår sig ner bredvid honom. "Det var jag som tappade hoppet och kontrollen."

"Fan jo Anthony, du sa nyss att det jag gjort var en av anledningarna" Svarar han. "Oavsett så är det viktiga att du lever och inte tänker göra det igen". Ray hade egentligen ingen aning vad Anthony tänkte. Han kanske redan hade planerat nästa försök. Han kanske var helt bestämd på att han inte orkade leva. Han hoppades innerligt att det inte var fallet. Att han på nåt sätt skulle få tillbaka tillräckligt med livsenergi för att leva. "Jag vill inte behöva förlora dig".

"Fast.." Anthony biter sig själv i tungan, låter blicken stirra ut genom fönstret där de sitter. "Det var inget du gjorde som fick mig att göra det, det var hur mitt huvud tolkade det. I slutändan var det endast mitt fel, eller depressionen om man vill skylla på den. Om nu inte det var sant.. att du gjorde det för medkänsla, och mitt huvud inte kom upp med det.." viskar sjuttonåringen, låter blicken glida tillbaka till Ray, hoppas innerligt att den andre inte hade gjort det. Att det bara var hans dumma depression.

"Jag lovar, jag gjorde det inte av medkänsla. Snälla." Han suckar tyst och kollar tomt ner på sina händer. Han hade som vanligt suttit och pillat upp sina nagelband utan att tänka på det. Det var en gammal vana bara. Det blödde lite men det var inget han la energi på. Hjärnan var trött, Det var som om alla tankar, ord, allt bara hade tagit slut. Han bara stirrar framför sig, kollar lite mot Anthony ibland, Utan att ha något vettigt att säga. Det kanske bara vore bäst om han höll tyst från och med nu. Så kan han inte säga något som kommer såra Anthony eller få honom att känna sig skyldig.

Anthony ler mot Ray, tar hans händer i sina och börjar på en liten handmassage. Fingertopparna, handryggen, handflatan, något han lärt sig av sin moder. Kramar om dem.
"Tack," säger han, stryker tummen över den äldres händer. "Du hade ingenting att göra med vad jag gjorde.. jag kan bara skylla på mig själv, inte sant?"

Ray hade fortfarande ingen lust att prata. Det kändes bara som en stor klump i halsen. Som om det ändå inte skulle komma nåt ljud om han ens försökte prata. Och han ville fortfarande inte råka säga något som skulle såra Anthony eller få honom att må sämre. Istället svarar han bara med ett kort "Mm".
Nyss hade alla hans tankar verkat som slut men nu var dem tillbaka igen. Hur länge skulle Anthony behöva stanna på Sjukhuset. Han skulle väl bo hos sin fosterfamilj igen. Och hur fan skulle Ray själv kunna leva ett normal liv utan att konstant oroa sig for Anthony.

Taget om händerna släpps, och Anthony låter armarna falla åt sidorna. Bakhuvudet lutas mot väggen, sluter ögonen och tänker på alternativa universum. Om han aldrig försökt begå självmord vad skulle ha hänt då, skulle han ha haft kontakt med Ray? Om han lyckats, hur skulle den äldre ha reagerat? Nävarna knips ihop, han tänker inte försöka på Ray att prata. För han själv orkar inte, om de hamnar i ett bråk igen, han orkar inte. Benen för honom tillbaka till sängen, Anthony lägger sig ner med öppna ögon, låter ryggen vändas mot sin vän. Ögonen följer de lysande stjärnorna på nattens himmel.

Ray märker hur Anthony släpper taget om hans händer och efter ett tag går tillbaka till sängen. Han lägger sig med ryggen emot honom. Ray kollar ut genom fönstret, Ser hur himlen sakta har börjat bli aningen ljusare. Han hade ingen aning vad klockan var, men han brydde sig inte heller. Antagligen ett bra tag efter midnatt med tanke på den svagt ljusnande himlen.
Efter en stunds tystnad och tomma tankar får han tillslut fram något. "Hur länge tror du att du kommer behöva vara kvar här innan du får åka hem?" undrar han försiktigt.

Rummet ligger i en lång tystnad, ingen säger någonting, och ingen rör på sig. Anthony pillar med lakanet, känner hur kroppen börjar frysa, hur magen börjar kurra. Kanske han återfått känseln nu. Tillslut öppnar Ray sin mun, ställer honom en fråga som han inte vet svaret på själv.
"Antar att de kommer släppa mig när jag verkar bättre," svarar han i tyst stämma. "När det är någorlunda säkert."

Ray nickar lätt. "Jag hoppas bara att det är snart." Berättar han innan han pausar lite. "Jag önskar bara att allt var som förut." Säger han tyst. Ray ville inte på något sätt såra Anthony genom att säga att han önskade att allt var som förut. Men det var bara så han genuint kände just nu.