Flowers in the dark [PRS]

Hayley blir väldigt rörd, hur löjligt det än må vara. Trots att de sitter i en väldigt tuff situation så verkar den andre vara väldigt angelägen till att hålla humöret uppe, och vara uppmuntrande gentemot henne. Hon har lust att lämna små pussar över hans läppar, som fortfarande är i ett leende.
”När vi kommer ut härifrån kanske vi kan försöka lära dig lite magi, jag kanske inte är den bästa läraren.. men vi kan åka till ett ställe där de säljer trollstavar.. vet inte vart det finns här i Kina, jag, Joshua och kanske Zihao kan lära ut lite. Om det är något du skulle vilja?” Bara vida tanken på det får ögonen att lysa upp. Nu vet hon inte om det är något som den äldre skulle vilja, men kanske. Han har velat lära sig om magi sen långt tillbaka, och även om de tre ungdomarna inte är certifierade lärare så kan de nog lära ut en hel del. Tanken gör henne åtminstone på bättre humör, och hon kan inte undgå att le mot Yaosu. Hon måste försäkra honom att det kommer bli okej, inte bara tvärtom. Hayley lutar huvudet mot stolens ryggstöd och en djup suck sipprar ut. ”Går det inte att sticka bort härifrån efter vi transfererat? Så att vi slipper slåss mot dem? Gömma oss i Alaska eller något tills de glömmer bort oss.” Det här är rent önsketänkande, de kommer nog aldrig glömma bort dem och Cheng kommer sukta efter hämnd vart de än befinner sig. Men man kan alltid hoppas. När hon sedan hör hur den andre älskar henne kan hon inte hålla sig från att le brett. Trots att hon inte har någon ork alls. Sen vattnas ögonen igen, och hon tårarna börjar rinna ner över kinderna.
”Jag älskar dig också, så jävla mycket.” Hennes ögon är fästa på pojkvännen. Det är uppenbart hur förvandlingen står och väntar bakom dörren, hans bleka ansikte och tänderna som sakta men säger börjar växa tyder på det.

Att ha Hayley som lärare skulle vara lite av en dröm, kanske till och med ännu bättre. Åh, bara att lära sig utöva magi överhuvudtaget hade alltid varit lite av en dröm, även om suktandet minskat efter att han blivit mer och mer involverad i företaget. Men nu var han knappt det längre, bara när det kom till enstaka videomöten och liknande småsaker. Kanske det faktiskt skulle finnas tid och ork nog för att lära sig?
”Du är den bästa läraren”, protesterade Yaosu och petade bort lite smuts under naglarna, någonting som blivit betydligt lättare nu när de var längre och spetsigare. ”Hayley, du har lärt mig så otroligt mycket under den tid vi känt varandra. Kanske inte om just magi och sånt, men annat viktigt”, fortsatte han sedan och andades ut. Smärtan blev bara värre och värre desto mer tid som passerade. Han hoppades innerligt på att Cheng tänkt i samma banor som han själv gjort, även om hans egna tankegångar var enbart hypotetiska. Hade han inte gjort det, då skulle de få en hel del problem. Tänk om de inte alla lossade på kedjorna, eller inte lät dem komma i kontakt med varandra förrän förvandlingen var över? Hela situationen var alldeles förskräcklig och modet började sakta men säkert sjunka på den äldre. Bra plan som bara fungerade om allting gick precis som han förutspått. Applåder.
”Jag tror inte att vi kommer behöva slåss mot dem, det är mer något slags överhängande hot som hela tiden kommer finnas runt hörnet”, svarade Yaosu och masserade försiktigt de bultande tinningarna. ”Men vi kan alltid försöka, det finns en massa ställen i världen som ligger alldeles öde..däremot tvivlar jag på att det är någonting du skulle vilja”, fortsatte han och gjorde en grimas. Det gjorde ont, hela kroppen gjorde ont. Förut hade det varit en mer gnolande smärta, men nu hade den tilltagit rejält i styrka. Tjugotvååringen sjönk ner på huk och begravde ansiktet i händerna. Han älskade Hayley jävligt mycket också, mer än hon förmodligen kunde förstå sig på. Smärtan berodde väl delvis på det - att han älskade henne så otroligt mycket men ändå skulle slita henne i stycken. Fast nej, allting skulle gå bra. Bara positiva tankar, även fast det började bli lite svårt att hålla modet uppe. Men just som den äldre av de två började glida nerför den där spiralen av hopplöshet, öppnades dörren.
”Hoppsan, jag trodde inte att du skulle ha börjat braka ihop ännu”, sade Cheng och låste upp dörren in till sektionen Yaosu satt inburad i, medan en annan man började lossa på Hayleys rep. En tredje man höll fast tjugotvååringen medan de hastigt lossade på kedjorna, som slingrade sig ner mot marken med högljudda rasslanden.
”Njut av dina sista minuter på jorden, Hayley, det är nog snart över”, fortsatte han och låste dörren så snart den nittonåriga flickan befann sig bakom stängerna. Mitt i prick. Yaosu skakade av sig de sista kedjorna och slog i gallret med en av händerna utsträckta, även fast han bra mycket hellre ville se till att Hayley inte slagit sig eller liknande. Fingrarna snuddade vid staven ett flertal gånger innan han slutligen fick ett någorlunda grepp om den. I samma sekund som han sedan dragit den med sig in i buren, till blodsugarnas stora panik, började fingrarna knäckas och greppet lossnade, varpå staven rullade iväg över golvet.

Den bästa läraren? Det kan Hayley inte hålla med om, åtminstone inte när det kommer till ämnen som magi eller matematik. Nu har hon själv fått en del lärdom under sina år, men det är inte något hon brukar lära ut till andra. Men när det kommer till det där andra måste hon hålla med. Gud, hon har lärt sig så mycket av Yaosu att det inte går att rada upp på fingrarna. Det där leendet som bubblat upp över läpparna försvinner dock tvärt, det blir uppenbart för henne vilken smärta den tre år äldre behöver gå igenom. Smärtan är uppenbar i hans ansiktsuttryck, och hans kroppsspråk.
”Du har rätt, jag har lärt mig en massa av dig också,” instämmer hon efter en stunds tystnad. Hon vet inte hur hon ska agera, hon skulle gärna vilja sitta där vid honom, se till så att allt står okej till. Uppenbarligen gör det inte det, och saker och ting skulle nog bli värre om hon satt vid honom under förvandlingen. Men hon vill kunna finnas där. Mentalt är hon där för honom, men det är inte riktigt samma sak. ”Att vara placerad alldeles öde låter inte riktigt någonting för mig.. men om det är med dig skulle jag inte ha något emot det.” Nej, hon skulle nog kunna vara vart som helst i världen bara hon har den andre vid sin sida. Nu vill hon aldrig vara i en situation som denna igen, men om det skulle göra dem säkra så skulle hon göra det. Helt klart. Dock kommer hon på andra tankar när en av männen griper hårt tag om henne. Han blir tvungen att praktiskt taget släpa med henne till buren, hennes ben vill inte fungera. Hayley gör sig redo för att fly. Både mentalt och fysiskt. På vägen spottar hon Cheng i ansiktet, vilket han verkligen förtjänar. Något mycket värre skulle hon hellre ha gjort, men som sagt har hon inte den fysiska styrkan till detta. När staven sedan rullar iväg över golvet är hon kvick nog att fånga upp den, då deras liv praktiskt taget hänger på det. Hon griper sedan ett hårt tag om Yaosu, och transfererar sig. Det gör betydligt mer ont den här gången, vanligtvis brukar hon vara van vid det. Men kroppen är inte i samma skick som den brukar. Lyckligtvis kommer de iväg, djupt in i en skog bortom där de nyss hållit hus, men inte särskilt nära området de bor i. Det skulle vara alldeles för lätt för dem att hitta honom om hon lät honom vara nära området.
”Jag kommer och hämtar dig imorgon, okej?” Det är osäkert om den andre kan förstå henne eller inte, och trots att det gör förbaskat ont att lämna honom sådär så tvingar hon sig själv till det. Tillbaka till huset med en duns. Mitt framför ögonen på hennes bästa vän.

Planen hade gått i lås - precis allting hade gått i lås. Däremot hade han inte förväntat sig att det skulle vara så obehagligt att transfereras, förvandlingen gjorde det förmodligen inte bättre överhuvudtaget. Under den korta tiden som lungorna pressades in och allting snurrade omkring som i en virvelvind, verkade det som om allting gick betydligt snabbare. Han hade god lust att skrika de där stackars lungorna ur sig, men han kunde inte få så mycket som ett ljud ur sig. När knäna slutligen slog i marken gav han ifrån sig ett kvävt läte och försökte kravla bort från smärtan, trots att det inte ens var möjligt. Kroppen skrek, ögonen sved och precis allting gjorde ont.
Lyckligtvis försvann Hayley ungefär lika snabbt som de kommit. Egentligen hade han uppskattat hennes sällskap, i alla fall i någon minut till. Däremot var det inte värt det, tänk om något gick snett och hon inte kunde ta sig därifrån? Nej, det var bäst såhär. Och själva omgivningen i sig var ju inte speciellt hemsk. Det lilla hem förmådde sig se var faktiskt ganska vackert och ljudet av fåglar som kvittrade var rogivande. Ha, det var nästan ironiskt hur han kunde finna något vackert i en situation som denna.
Fingrarna grävde ner sig i den lösa jorden och lungorna blev mer och mer hungriga efter syre. Han hade knappt hunnit ta ett ordentligt andetag sedan de slagit ner, och det skulle han nog inte kunna göra förrän det hela var över. Den enda trösten var att han visste att det snart skulle vara över, vilket det var. Kläderna slets itu efter en stund och bara några sekunder senare var den där hemska smärtan över, precis på samma sätt som medvetandet inte gick att finna varken till höger eller vänster, upp eller ner. Det var helt borta och därmed var det inte Yaosu som travade in bland träden, utan snarare ett vilt djur - exakt som Cheng beskrivit honom. Återigen, väldigt ironiskt.

Hayley hade gärna stannat där med pojkvännen, hålla honom sällskap medan han behöver gå igenom hemsk smärta. Men de hade båda två gått med på att det var bäst om hon transfererade sig igen. På så sätt skulle de inte äventyra sin tur, om hon skulle dö pågrund av att den andre sliter henne i tu trots att de kommit bort från Chengs grepp så skulle det inte göra någon något gott. Lyckligtvis har hon kommit tillbaka till huset oskadd, och har med nöd och näppe berättat vad som hänt för vännen. Han hade haft tillräckligt mycket att tänka på, med tanke på att hans pojkvän håller på att gå igenom samma smärta som den äldsta Huaze brodern. Efter att ha hjälpt henne upp i soffan, och bäddat om henne hade han börjat lägga en skyddsbesvärjelse över hela området, så att varken Cheng eller hans män ska ta sig in.
”Jag borde kanske ha stannat med Yaosu.. han måste vara så ensam nu,” viskar hon tyst för sig själv, inlindad i en mjuk filt. Det är väl förståeligt att hon inte vill sova ensam, så de två vännerna hade bestämt sig för att stanna i ett vardagsrum. Där Joshua kan hålla koll på hennes värme, om hon behöver åka till akuten eller inte. Med tanke på allt blod hon förlorat så skulle det vara förståeligt om de behövde bege sig igen.
”Nej, det skulle inte leda till något positivt. Jag hämtar honom först imorgon bitti, du ska nog inte transferera dig på ett tag.” Joshua stryker fingrarna försiktigt över pannan på henne, pillar bort några ljusa hårstrån som lagt sig över ansiktet. Därefter lägger han sig ner på andra sidan soffan, så att de ligger skavfötters. Det skulle vara lite trångt om de bägge två skulle mosa sig in bredvid varandra. Där och då behöver Hayley få vila ut, och det är lättare att göra det när man inte är inträngd. ”Du kommer kanske inte kunna somna på ett tag, med tanke på allt. Men försök.” Hon nickar långsamt, hon har fått sina sömnmediciner. Högre dos än vanligt med råga på allt.

Morgonens första strålar letade sig ner mellan trädens många grenar. En av dessa strök sig över ansiktet på tjugotvååringen, som låg ihoprullad ovanpå den lövtäckta marken. Han knorrade till och rullade över på sidan, alldeles utmattad efter nattens gång. Minnet av natten var helt borta, även om små, små bilder höll sig kvar i skallen på honom. Vid någon tidpunkt hade han grävt ett hål och gömt någonting i det. Vad det var han hade gömt visste han inte och inte heller visste han vart hålet befann sig. Det hade i alla fall inte varit något viktigt, då kedjan satt kvar runt halsen och han inte brydde sig om resten. Förmodligen hade han väl hittat en extra fin pinne eller något liknande.
Yaosu grimaserade och satte sig slutligen upp. Det verkade som om han rört sig en bit från stället de först anlänt till, han kände inte igen sig överhuvudtaget. Nu var minnena från kvällen inte särskilt starka, men han kom klart och tydligt ihåg hur det sett ut. Han såg sig omkring några gånger, försökte klura ut åt vilket håll han skulle gå för att komma tillbaka, vilket var så gott som omöjligt. Äsch, de skulle väl hitta honom förr eller senare, eller hur?
Tjugotvååringen kom upp på benen och sneglade ner över den bara kroppen. Gud vad smutsig han var, alldeles jordig och fylld till bredden med skrapsår. På en av vaderna fanns ett större sår, också det smutsigt och troligen påväg att bli infekterat. Vad fan hade han hållit på med egentligen? Skrapsåren var ändå förståeliga, men det där? Nej, han brukade inte hålla på med så våldsamma grejer även fast fullmånen stod på himlen. Hans undermedvetna hade väl varit förbannat på Cheng, så kanske han gjort det mot sig själv av ren frustration?
Händerna drogs över ansiktet och Yaosu suckade bedrövat. Fint, nu stod han där i skogen, på ett okänt ställe, spritt språngande naken med en infektion på ingång. Kunde det bli mycket bättre än så? Och inte heller kunde han ta av sig halsbandet för att hjälpa läkandet, då skulle han bli tvungen att lämna det där och nej tack. Eller, kanske han kunde lägga det på marken och vägra lämna förrän den som hämtade honom plockat upp det? Fast nej, dålig idé. Kroppen var redan mörbultad och utmattad, genomgick han ytterligare en förvandling nu skulle det säkert sluta med att han svimmade. Han fick helt enkelt sitta fint och vänta på hjälp.

Med hjälp av den högre dosen med sömntabletter och faktumet att Hayley varit så utmattad som hon varit så kunde hon efter ett tag somna. Trots att hon är ärrad av det som hänt, och fortfarande skräckslagen, så verkar det som att hon varit mer trött än hon trott. Sömnen håller i sig i flera timmar, vilket ingen av de två förväntat sig. Hon vaknar bara av att Joshua försiktigt skakar om henne där hon ligger i soffan.
”Jag åker och letar efter Yaosu.. du är inte i tillräckligt bra skick för att klara det.” Viskar han med ett litet leende, innan han sträcker på sig och sätter på sig skorna. Nej, hon är definitivt inte i tillräckligt bra skick för att kunna transferera sig.
”Okej, men kom ihåg kläder till honom, de han hade är kvar i buren.” Jo, hon känner sig tvungen att påminna vännen om det, så att den äldsta behöver transferera sig spritt språngande naken. Om hon ska vara ärlig anser hon att hon känner Joshua bra, hon kan nästintill allting om honom utantill. Så egentligen borde hon förstå att hon inte behöver påminna honom om det. Hon kommer åtminstone på det när den andre kollar roat på henne, skakar på huvudet och håller upp en påse med kläder i handen.
”Känner du mig överhuvudtaget Hayley? Förresten.. om du stöter på Zihao, berätta gärna för honom vad som hände, ju snarare han får reda på det desto bättre.” Kan nog vara bra, så att tjugoåringen inte hjälper Cheng att komma in i området. Nu skulle nog det ändå inte hända, men det är alltid bättre att vara på den säkra sidan. Den jämnåriga vinkar till henne, innan han försvinner med ett puff.

Rutinerat landar Joshua i en skog, den skog som hans vän beskrivit för honom. En väldigt stor skog, men tät och mysig. Från det han kan se åtminstone. Dock kan han inte se Yaosu någonstans, vilket får det att vrida sig i magen på honom.
”Yaosu?” Ropar han ut i tomma intet. Förhoppningsvis är han tillräckligt nära för att höra honom. Annars kanske han får ta en runda i den stora skogen. ”Jag har med mig kläder till dig, så kan vi transferera oss tillbaka sen.” Han lägger ner påsen med kläder på marken, han vill inte riktigt stå och glo om den andre kommer gåendes naken, absolut inte.

Joshuas röst var väldigt avlägsen, men tillräckligt nära för att hans känsliga öron skulle lyckas snappa upp den. Det hade inte hunnit passera speciellt mycket tid sedan Yaosu vaknat till, däremot hade han redan hunnit bli rejält frusen. Att magen kurrade och tungan var torr som sandpapper gjorde ingenting bättre. Äsch, han hade åtminstone ork nog att ta sig fram mellan träden med den yngres röst som vägledning. Sulorna på fötterna var hårda och benen rörde sig lite som i trans, fram över stenar och buskage. I slutändan hade det bara hunnit passera några minuter innan han fick syn på kassen på marken, och Joshua några meter bort. Om han inte mindes helt galet hade Hayley sagt att hon skulle hämta honom, men förmodligen var hon på tok för slut för att orka göra det. Det hade han absolut förståelse för, däremot var han lite desperat över att få se henne igen. Mer än desperat - det gjorde snarare ont.
Tjugotvååringen gick fram till kassen och började skyndsamt klä på sig. Han hade fortfarande inte sagt någonting, utan höll sig tyst som en mus tills han var färdig. Först då kände han sig redo att pröva de stackars stämbanden, som var alldeles förstörda efter allting som hänt.
”Tack..” började den äldre och knäppte knapparna på skjortan som legat i påsen. ”Antar att Hayley kom hem igårkväll? Är hon okej?” Fortsatte han oroligt och lät händerna falla åt sidorna. ”Kan vi åka hem?” Oj, han måste ha låtit extremt ynklig vid de där sista orden.

Flertalet mil bort hade Zihao också vaknat till. Dock låg han lite före sin bror och hade därmed redan klätt på sig och även hunnit ta sig en dusch. Några rispor skyltade på de bara smalbenen, men mer än så var det inte. Han var väldigt stolt över sig själv, japp.
Med armarna sträckta över huvudet samtidigt som han gäspade, började han röra sig mot det gemensamma vardagsrummet i den stora byggnaden. Åh, han såg framemot en stor, redig frukost tillsammans med Joshua framför den massiva tv:n som fanns där. Förmodligen var det väl dit pojkvännen gått, då han inte varit i tjugoåringens rum.
När han kom in i vardagsrummet, åkte ögonbrynen genast upp i pannan på honom. Hayley? Men de skulle ju inte komma hem förrän om flera dagar. Varför låg hon där och varför såg hon så..sjuk ut?
”Hejsan”, började han och öppnade minikylen som stod i ett av hörnen. En vattenkokare stod ovanpå den, som han tryckte ner knappen på. Te var alltid ett måste.
”Varför är du hemma? Har du och Yaosu bråkat?” Undrade han sedan och plockade fram en massa smårätter från kylen. ”Vill du ha en kopp te förresten? Och någonting att äta för den delen..”

Gud, Joshua kan andas ut. En stund hade han tänkt det värsta, att Cheng och de andra männen kommit efter honom, och på något viss hittat honom i den stora skogen. Men, som han hade förväntat sig verkar det bara som att han strosat bort från platsen under förvandlingen. Inte alldeles för långt bort, då det verkar som att han finner honom relativt snabbt. Eller ja, han hör åtminstone någon komma gåendes. Själv är han vänd mot andra hållet, så att han inte ska störa den äldre. Han har redan haft alldeles för mycket att tänka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara en räv eller något, han är inte helt säker på att det är Yaosu förrän hans röst hörs strax bakom honom. Han hade förvisso hört någon ta upp kläderna från påsen, och det verkar som att han blivit klar.
”Jadå, hon kom hem i går kväll. Okej vet jag inte om man kan säga, men det tror jag inte någon av er är.” Påpekar han, och vänder på sig så att han kan se tjugotvååringen i ögonen. Jösses, han ser lika ynklig och rädd ut som hans vän gjort när hon först kommit. Joshua fångar upp plastpåsen som kläderna innan legat i, och viker prydligt ihop den på ett eller ett annat sätt, och lägger ner den i byxfickan. Orden som kommer ut därnäst från den andre får bröstkorgen att värka. Han har stor lust att dra in Yaosu i en kram, men han vill inte göra det värre för honom. Nej, han har lite svårt att avgöra om det är okej att krama honom eller inte. ”Självklart,” han griper försiktigt tag i hans hand, innan han transfererar dem tillbaka till huset.

Rösten får Hayley att rycka till. Ett litet tag hade hon väl tänkt att bara hon var kvar i huset, trots att hennes vän praktiskt taget påmint henne för inte någon lång stund sen. Hon drar benen tätt intill överkroppen. Allt gör så ont, kroppen känns förskräckligt seg och hon kan nästan inte göra några rörelser alls. Joshua hade behövt hjälpa henne upp i soffan, då hon fortfarande inte kan ställa sig upp. Huvudet dunkar något förskräckligt, men hon tvingar upp blicken mot Zihao, med ett svagt leende över de fylliga läpparna, som även de är förskräckligt bleka.
”Jag önska att det varit så att vi två bara bråkat,” suckar hon, rösten sviker henne ett flertal gånger, men det har hon blivit lite van vid. Det är sanningen, hon önska verkligen att det som hänt bara varit ett bråk mellan de två. Men en sådan tur har de inte.. ”Så.. Det ör något du behöver veta. Cheng är en blodtörstig djävul, han och några män kidnappade oss, med idén att Yaosu skulle slita sönder mig i bitar under förvandlingen. De tog en massa blod ifrån mig innan vi hann fly.. så det är därför jag ser ut som jag gör.” Kanske hon borde ha varit lite mer långsam, tagit det försiktigt. Men allt bara kommer ut ur munnen på henne, och bara att tänka tillbaka på det som hänt får tårarna att börja rinna igen. Men hon är snabb med att torka bort dem. ”En kopp te skulle vara perfekt.”

På något magiskt vis kändes allting genast bättre så snart han fick reda på att Hayley var okej. Det var det enda han faktiskt brydde sig om för stunden, så det var väl inte så konstigt? Ögonen fäste sig på Joshua och ett svagt leende strök sig över läpparna, lite som ytterligare ett ”tack”. Sedan blev allting svart och luften trycktes ur lungorna på honom. Usch, han skulle nog aldrig bli van vid att transfereras. Hela kroppen gjorde ont under processen och även om det hela gick fort, var det extremt obehagligt. Därför blev tjugotvååringen otroligt lättad när de plötsligt befann sig utanför den stora byggnaden, på grusplanen där bilarna stod parkerade. Den här gången hade han inte fallit omkull, utan stod lyckligtvis kvar på benen. Vinglade gjorde han dock, men efter att ha gripit tag om Joshua lyckades han hålla sig upprätt.
”Transferering är bland det obehagligaste jag någonsin varit med om, om vi glömmer det faktum att jag nyss tvingades genomgå den där hemska förvandlingen.” Yaosu ruskade på sig och drog hastigt några fingrar genom håret. Zihao brukade alltid säga att han såg ut ungefär som ett troll efter fullmånarna, och det var ungefär så den äldre Huaze brodern också kände.
”Vart är Hayley? I den stora byggnaden?” Undrade tjugotvååringen och grimaserade. Det gjorde ändå ganska ont att stå på benet med såret, adrenalinet hade väl hindrat honom från att känna något större obehag innan. Men det kvittade, Hayley var viktigare än det där dumma såret.

”Ursäkta?” Zihao stirrade på Hayley med munnen lätt öppen. Blodsugande djävul? Kidnappning? Det hela lät som en jättedålig saga. Han stannade upp med det han höll på med - att göra i ordning två koppar med te - och satte sig bredvid den yngre flickan i soffan. Att hon grät betydde väl att allting hon just slängt ur sig var sant. Men va? Han hade känt Cheng i hela sitt liv och aldrig hade han höjt ett ont finger mot någon levande varelse.
”Det kommer bli okej, blodet kommer tillbaka”, viskade tjugoåringen, taktlös som han var. Därefter drog han försiktigt in Hayley i en kram och strök en av händerna i lugnande cirklar över ryggen på henne. ”Ingen kommer göra dig illa här, jag lovar”, fortsatte han och rufsade löst till håret på henne. Åh, det måste ha varit så hemskt för dem båda två. Zihao brukade inte känna så värst mycket medkänsla, i alla fall inte visa det. Nu däremot, nu gjorde han det och visade det även. Visst kunde han och den yngre flickan bråka lite få och då, men han brydde sig ändå förskräckligt mycket om henne.
”Yaosu slet dig uppenbarligen inte i stycken, så det är ju något positivt..”