Not what I wanted [PRS]

Kanske Joshua hade rätt, båda deras kroppar behövde vila och att släpa på varandra skulle bara göra saker och ting värre. Det var dock inte det enda som skulle kunna förvärra situationen och bringa stress på dem båda två. Konversationen om Hayley var minst lika laddad, betydligt värre faktiskt. Och det var just därför som Zihao kände sig absolut tvungen att släppa det. Som sagt, han kunde försöka lista ut det på något annat sätt. Han förstod hur Joshua resonerade, att han inte ville svika en av sina bästa vänner och bryta sitt löfte.
”Jag förstår”, mumlade sjuttonåringen slutligen, mellan kyssarna. ”Och helt ärligt får det mig nästan att älska dig ännu mer än vad jag redan gör”, erkände han med en liten andning och klamrade sig fast ännu mer vid den magra kroppen. Jo, det tydde ju om något på hur otroligt lojal den yngre av de två turturduvorna verkligen var. Fast det visste han redan, med tanke på att pojkvännen inte skvallrat för madam Pomfrey angående den äldres tillstånd.
De slanka fingrarna rörde sig upp och nerför den smala ryggen, över alla ben och slutligen ner mot höfterna där de stannade. Han kunde inte hålla sig borta, det var faktiskt helt omöjligt. På riktigt, det var inte ens en överdrift. Så snart deras kroppar kom i kontakt med varandra var det som om hjärtat ville skutta ur bröstkorgen.
”Du är så perfekt”, mumlade Zihao och började lämna små kyssar över den andres käkben. ”Det gör det förfärligt svårt att hålla sig borta”, fortsatte han och började gnaga sig själv i underläppen. Nej, fy på dig. Du vet mycket väl att ni båda två är alldeles slutkörda och behöver vila mer än någonting annat. ”Joshua”, gnällde sjuttonåringen och lät huvudet falla ner mot en av de magra axlarna. ”Jag vill ha dig.” Men du får inte, som sagt.

Det gläder lilla Joshua, att pojkvännen förstår vad det är han menar. Även om han skulle vilja dela med sig av den lilla informationen till den person han älskar mest, så går det bara inte. Att svika Hayley på det sättet är oacceptabelt, flickan mår redan dåligt och behöver inte en vän som slänger ur sig det där hur som helst. Att det får Zihaos känslor för den yngre att öka är ett stort plus, väldans tur.
"Gud vilken tur," mumlar sextonåringen mot de varma, brinnande läpparna. Händerna stryker sig över den starka, välbyggda överkroppen innan de fäster sig bakom nacken på den andre. Fingrarna gräver sig ner i de mörka lockarna medan läpparna fortsätter med sin vackra dans och små, avlägsna läppar slingrar sig ur mellan läpparna på honom. Jösses. De kan verkligen inte hålla sig borta från varandra, om det fortsätter sådär en längre tid kommer deras kroppar inte orka röra ett endaste finger, eller slå upp ögonlocken.
"Jag kan inte hålla mig borta heller, helt ärligt." Ärligheten får kinderna att blossa upp än mer, och ett litet skratt att fylla rummet. Blicken glider ner mot hjässan som lutar sig mot den magra axeln, innan hans egna huvud lutar sig mot den. Näsan drar in doften från det nytvättade håret och händerna stryker sig upp och ner över Zihaos biceps. Hela kroppen dunkar, inte bara pågrund av smärta, utan även upphetsning. Hormonstyrda är en underdrift. "Men våra kroppar kommer bli helt slutkörda."

Med tanke på hur sur och tvär Zihao brukade kunna bli, var det inte konstigt att Joshua så gott som andades ut av lättnad. Men de hade lovat varandra att försöka hålla sig undan konflikter och tja, det här var väl en bra början? Sjuttonåringen lät huvudet falla tillbaka mot de mjuka kuddarna med en gäspning. Den yngre hade rätt, deras kroppar skulle bli alldeles slutkörda om inte ännu värre. De var nog redan ganska slutkörda båda två vid det laget, efter allting som hänt under dagens gång.
”Vi kanske bara borde sova?” Föreslog den äldre, vars ögonlock började bli sådär förskräckligt tunga igen. ”Annars kanske vi ångrar oss senare”, fortsatte han och drog sextonåringen till sig med en liten suck. Han skulle inte ha några problem att somna där och då, trots att han redan sussat en del vid det laget. Men det betydde inte att han i re kunde göra det igen, för det kunde han helt klart göra. Trots att upphetsningen letade sig genom kroppen var den totalt utmattad och alldeles slö. Det var nästan så pass att han inte ens orkade röra ett finger och Joshuas ljuvliga doft och bara närvaro var lugnande. Hur fungerade det där egentligen? Zihao blev upphetsad och lugn på samma gång när han befann sig nära pojkvännen. Två känslor och verkligen skar mot varandra och inte passade ihop för fem öre. Däremot var det så det var, ingenting han direkt kunde ändra på.
”Vad tycker du?” Undrade sjuttonåringen dröjande och kisade mot den yngre. ”Sova eller inte?”

Kanske bara borde sova. Jo, det har Zihao nog rätt i. Kropparna värker och skriker efter att få bli ompysslade. Däremot hindrar det inte den lilla sextonåringen från att bli besviken. Den äldre lägger sig ner, utan någon övertygelse och sluter ögonlocken. De vinröda läpparna sjunker, tills han besviket putar med dem och sjunker ner bredvid pojkvännen. Huvudet lutar sig mot den andres bara bröstkorg, och fingrarna gör sina mönster över huden.
"Vi kanske ångrar oss.. Men du är bara så fin, jag vill vara nära dig." Nu kan han förvisso vara nära honom utan att de ska ligga med varandra, men ändå. Kroppen vill både ha Zihaos fulla uppmärksamhet, men den vill även vila ut sig. Låta den bygga upp sig och få bort alla äckliga sår och blåmärken. Riktigt svårt val för honom. Med putande underläpp granskar han slytherinelevens trötta ansikte, innan han smått skakar på huvudet av frågan.
"Du ser jättetrött ut, du kanske bara somnar medan vi gör det i vilket fall som helst." Viskar den yngre med ett litet leende. Såklart ett skämt, men det gör det hela mer uppenbart. Om Zihao somnar medan de har sex, ja då är det inte bara förnedrande.. utan också ett väldigt stort tecken på att de borde ha sovit och hållit deras kroppar under kontroll.

De där sista orden fick Zihaos ansikte att bli ungefär lika rött som en mogen tomat. Färgen fortsatte att intensifieras tills han slutligen slog händerna över ansiktet och fnittrade till. Merlin, bilden han fått fastklistrad framför sig var skrattretande. Tänk om det faktiskt skulle hända? Då skulle han nog varken kunna sluta skratta eller förlåta sig själv, särskilt då det både var hemskt och lätt roande. Han insåg förstås att det aldrig skulle sluta på det sättet, men bara tanken fick kugghjulen att börja vrida på sig.
”Åh, var du verkligen tvungen att säga sådär?” Kved han efter att ha tagit ett stort andetag och särade lite på fingrarna, så att han kunde snegla mot den yngre. Sjuttonåringen ruskade på huvudet och försökte slutligen ta ytterligare några djupa andetag. Färgen på kinderna minskade en gnutta, men de var fortfarande alldeles förskräckligt rosiga. ”Jag skulle aldrig kunna somna vid ett sånt tillfälle, det förstår du väl?” Frågade han missnöjt och putade med underläppen. ”Dumbom.” Med ett litet ryck for den äldre av de två ungdomarna upp, bara för att sätta sig i grensle över pojkvännen. Orden hade halvt jagat bort tröttheten och även om kroppen var alldeles utmattad och värkte, ville han ha någon slags hämnd. De stora, smala händerna började slå löst över sextonåringens magra kinder innan fingrarna istället nöp tag i huden. Sedan kände han sig naturligtvis tvungen att lämna en drös med kyssar över det vackra ansiktet.
”Inte okej, Joshua, inte okej”, knorrade Zihao, med underläppen lika putande som innan. Jodå, nu gick han utan tvekan på överskottsenergi, men så fick det väl helt enkelt vara. Om han råkade däcka senare under dagen vid något udda tillfälle var det faktiskt Joshuas fel.

Även om scenariot som dykt upp i skallen på Joshua är både roande och lustigt så är det nog det röda ansiktet som tar vinsten. Pojkvännens kinder var redan smått rosiga, men nu är de lika röda som välmognade tomater. Däremot uppskattar han faktiskt inte det tjutande skrattet och de kvidande orden. Det är ett riktigt dilemma för lilla Joshua. Visserligen är det fullkomligt idiotiskt och han vet att det troligen aldrig kommer att hända, men tänk om? Tänk om de skulle vara mitt i det, och så somnar Zihao? Nej, det är definitivt inte det mest intelligenta scenariot han målat upp, men så rolig var den väl ändå inte? Inte tillräcklig för att kunna få den äldre av de två turturduvorna att behöva kvida efter andan och ta några djupa andetag pågrund av skratt. Eller? Hur som helst är det en skrattretande tanke, rätt läskig faktiskt. Jo, han ångrar själv att han tagit upp det som en möjlighet. Men han fick åtminstone Zihao att skratta, det är ju ett gott tecken.
”Det kanske du visst skulle kunna! Du är ju jättetrött,” protesterar sextonåringen, fullt medveten om hur korkat det låter. Än en gång, det är ett skämt som han verkligen inte tar fullhjärtat. Efter en liten stunds återhämtning och tillfälle att tänka på sina sagda ord kan han faktiskt inte undgå att fnissa. Orden verkar ha gjort susen, på bara några sekunder sitter samma långa filur som nyss nästintill somnat tvärs över honom. Värmen från kroppen får sextonåringen att sukta än mer, vilket är underligt när han är såpass trött som han är. Dock verkar det som att pojkvännen verkar ha något annat i åtanke än en massa gos, vilket han märker när de stora händerna plötsligt börjar slå löst över de små kinderna. Bara för att sedan dra i den svaga, tunna huden. Denna handling får ögonen att fördubblas. Med tanke på hur lätt Joshua får märken på sin kropp, kommer den röda färgen från de små slagen definitivt att finnas kvar där en bra stund. Han minns hur många brukade dra i hans kinder, som att de skulle vara ett litet gosedjur. Däremot påminner Joshua sig själv om att det är långt ifrån samma sak nu, och att det faktiskt lite mysigt.
”Det är visst.” Precis som slytherineleven börjar den yngre av de två att puta med underläppen, som att han väntar på att få en kyss på läpparna istället för på kinderna. Uppmärksamhet, det är bra saker det.

Även om Joshua fullt ut verkade tro att sjuttonåringen mycket väl skulle kunna somna medan de låg med varandra, tvivlade Zihao själv starkt på det hela. Han var beroende av den yngre och det spelade nog ingen roll hur trött han än var - när deras kroppar smälte samman på det sättet var det som om de båda två klev in i en helt ny värld. En värld där bara de två turturduvorna existerade och ingenting annat, varken trötthet eller någonting liknande. Euforin tog liksom över och vägrade släppa taget om dem, vilket ingen av dem verkade ha något emot. Speciellt inte eftersom de verkade kunna fortsätta i all framtid när de väl börjat.
Den äldre ungdomen lät huvudet falla lätt på sned när sextonåringen började puta med underläppen. Han var så söt och inbjudande, hur dumt det där sista nu än lät. Och eftersom slytherinaren visste hur otroligt mjuka och härliga de där vinröda läpparna var att kyssa, släppte han så småningom tyglarna. Långsamt lutade han sig närmare och pressade sina egna läppar mot den andres, varsamt men samtidigt bestämt, medan han flätade ihop sina egna långa fingrar med de betydligt mindre. Joshuas händer var verkligen små i jämförelse med hans egna, någonting han förmodligen aldrig skulle kunna släppa. På något sätt gjorde det bara att de kompletterade varandra ännu mer.
”Om jag typ dör av utmattning senare ikväll är det ta mig fan ditt fel”, andades Zihao mellan de varma kyssarna. ”Det är inte mitt fel att du ska vara så jävla åtråvärd”, fortsatte han och sparkade täcket åt sidan. Fan heller att allt det där tjocka fluffet skulle ligga så mycket som nära dem. Han var redan överhettad och behövde inte ett täcke som agerade ytterligare bastu. Och om det nu visade sig att sextonåringen frös så var det inte ett problem - den äldre var praktiskt taget ett flyttbart element.
Grejen med hela den här lilla sammanstötningen var att han först oroat sig över att det skulle kännas fel. Den yngres kropp var fortfarande alldeles blåslagen och sjuttonåringens stackars ben gjorde fortfarande förskräckligt ont. Men trots allt detta kändes det ändå rätt. Händerna lirkade försiktigt loss sig och gled ner över den bara bröstkorgen istället, samtidigt som kyssarna sakta men säkert letade sig nerför den smala halsen där de lämnade en massa små fina märken. Det var faktiskt ett stort framsteg att han inte bet tag i den sköra huden. Så pass mycket självkontroll verkade han ha, men mycket bättre än så blev det inte.
”Jag älskar dig..till och med när du stoppar en massa skumme bilder i skallen på mig, din lilla fis.” Sant, väldigt sant.

Självkontroll, vad är det? Vid det här läget verkar det knappt som att någon av de två turturduvorna har någonting sådant. Inte ens ett litet kryddmått. Spelar ingen roll hur förstörda eller utmattade de är, på något sätt finner de ändå vägen till en alldeles överhettande stund. Nu klagar Joshua verkligen inte, men det är nästan skrattretande hur de inte kan få nog av varandra. Han finner sig själv hoppas att det aldrig kommer att förändras, att de kommer fortsätta att vara fullkomligt beroende av varandra och inte vilja släppa taget. Att kärleken inte ska falla ner i sanden och de aldrig mer kan röra vid varandra igen. Det är ett dilemma för framtiden, men som en person med ett sådant kontrollbehov går det inte riktigt att släppa alla möjliga svängar som deras förhållande kan ta. Kanske om en timme, månader eller år. Där och då vet sextonåringen däremot att han älskar pojkvännen, och han vill spendera varje liten minut med honom till det fullaste. Detta är inte begränsat till sex direkt, utan bara ha roligt och mysigt.
Det verkar som att han har sina trix och knep kvar trots allt. Puta lite med underläppen och se upp mot Zihao med stora, glansiga ögon så får han säkerligen en kyss på läpparna. Det är bra att veta. Han fick som han ville, och läpparna som möts hans egna är så varma och mjuka, välkomnande och tillfredsställande. Handen som tidigare haft ett försiktigt grepp om den äldres vänstra ända glider återigen upp över den breda bröstkorgen. Gör sin lilla vandring, känner hur huden är alldeles varm mot fingertopparna och hur hjärtat dunkar något förskräckligt där inne. Den skulle nog kunna skutta iväg i vilken sekund som helst.
”Mhm, vi får skylla på varandra helt enkelt.. vad säger du om det?” I Joshuas små öron låter det som en riktigt bra idé. Inte tänker han själv erkänna att han inte har någon som helst självbehärskning. Nehej, kontrollbehovet skulle inte tycka om det. Mycket bättre att skylla på Zihao och de brinnande läpparna. Täcket sparkas åt sidan, vilket leder till att det blir lite, bara lite, lättare att andas. Han är fortfarande överhettad, men nu är det endast värmen från kroppen bredvid honom. Sen när läpparna börjar stryka sig ner över halsen tappar han nästan andan igen, markeringarna nu gör inte lika ont, det är som vanliga sugmärken. Inget blod, ingen svidande smärta. Däremot kommer han behöva dra på sig en turtleneck om han ska visa sig för andra än Zihao. Men men.
”Jag älskar dig också,” viskar sextonåringen i den äldres piercade öron innan han försiktigt lämnar en kyss precis under örsnibben, bara för att försiktigt nafsa till i den sköra huden. ”Men kalla mig inte för liten fis.”

Att skylla på varandra lät som en ganska bra plan i Zihaos öron. På så sätt skulle ingen av dem behöva medge sig själv skyldig, och det var ju alltid någonting bra. Eller i det här fallet var det i alla fall det. Sjuttonåringen höjde på ett ögonbryn och såg fundersam ut innan han slutligen gav sig.
”Visst, det låter som en utmärkt plan”, svarade han och drog hastigt en hand genom det rufsiga håret. Han behövde verkligen fixa till det vid något senare tillfälle, kanske klippa det en aning och färga de mörka lockarna. Men det kunde han ägna sig åt vid något senare tillfälle. Nu var han alldeles för upptagen med att lägga precis all uppmärksamhet på Joshua och ingenting annat. Svårt var det inte precis heller. Den yngre var typ löjligt vacker och huden kändes ärligt talat som sammet under slytherinarens grova fingertoppar. Hela sextonåringen doftade som någonting från en helt annan värld, som en blandning av kokos och hemma. Betryggande och absolut omöjligt att hålla sig borta från.
”Men du är en liten fis”, knorrade Zihao efter att ha fått det där lilla bettet i örsnibben. ”Fast det gör inget eftersom jag ändå älskar dig förskräckligt mycket”, fortsatte han och slängde en hastig blick mot pojkvännen innan lämnade en hastig kyss över de vinröda läpparna. Händerna fortsatte lydigt sin lilla resa nerför den magra bröstkorgen tills de glidit ner hela vägen till låren. Tungan drogs några gånger över läpparna innan han lutade sig närmare. Fan, han borde kunnat hålla sig själv i styr men det var totalt omöjligt. Sjuttonåringen tog ett stadigare grepp om de smala låren som tummarna hittills strykit över. Huden var så mjuk och tilltalade, det gick liksom inte att komma ifrån. Han slöt försiktigt den sista distansen, vilket fick håret att trilla rakt ner i ögonen på honom. Kroppen hade liksom fallit tillbaka och han så gott som satt på Joshua, även om kroppsvikten skiftat mer framåt. Fingrarna klättrade upp från låren, över höftbenen istället. Ögonlocken var slutna och andningen lugn och sansad. Det var det här han menade med att det var som att klättra in i en helt ny verklighet. Den enda som existerade var sextonåringen och han själv, ingen annan. Rörelserna var kontrollerade men kroppen lyckades samtidigt slappna av och falla in i stunden. Förra gången hade det varit mer hetsigt och bestämt. Inte för att han var slö eller så nu, utan mer att han hann med i svängarna för en gångs skull.

Bra. På så sätt behöver de inte fundera över hur de fått en sådan brist på självbehärskning. Nej, det är den andres fel, bara den andres. Djupt där inne förstår han själv att det är hans fel, att han kanske pressat lite för mycket. Däremot verkar det inte som att Zihao tänker protestera någonting, de bägge två verkar vara alldeles för fyllda med upphetsning och tanken på varandra. Den där hastiga kyssen på de vinröda läpparna blir den sista innan den äldre av de två glider ner över kroppen. Greppet om låren får Joshuas lilla kropp att spänna sig, det där hyfsat bestämda greppet får hela kroppen att värka, skriker efter ännu mer uppmärksamhet.
”Det är ett riktigt attraktivt smeknamn,” mumlar sextonåringen och gnager sig hårt i underläppen. Att bli kallad för en liten fis sådär när de är fullkomligt nakna och blottade är en konstig upplevelse. Det brukar liksom inte hända, men han är låter det glida undan. Fingrarna som stryker sig över låren, upp mot höftbenen brinner mot den bara huden. Däremot blir det ännu värre när slytherinaren sluter distansen emellan dem. Ögonen vidgas en stund, känner hur hela kroppen skuttar av känslan som sprider sig till varje liten del. Inte långt därefter sluter han dem, med de fylliga läpparna lätt öppna. Hastigheten är kontrollerad, men även mer varsam på något sätt. Det får höfterna att försiktigt pressas upp mot de där älskade läpparna, precis som ett litet kvidande läte rymmer läpparna. Fingrarna griper försiktigt tag om lakanen under dem och gnager beslutsamt i underläppen, inte för mycket läten nu.