[PRS] Theida & yehet

Anthony nickar lätt, tar åt sig numret. En vecka har han legat medvetslös, och nu lever han. Han sluter ögonen, undrar hur det skulle ha varit om han lyckats. Vad skulle ha hänt då?
"Förlåt," viskar han försiktigt, då han förstår att han gjort alla runt omkring sig något otroligt oroliga. Anthony sjunker längre ner i sängen, ser på Ray. "Förlåt.." upprepar han igen.

Det är inte speciellt svårt att tycka synd om Anthony, Där han sitter i sängen försiktigt viskar förlåt, upprepar det igen. Sjunker längre ner i sängen. Fan vad man bara vill krama om honom, Säga att allt kommer bli okej. Att det finns en bättre utväg än självmord. Att det finns så många som älskar honom.
Alla tankar som bara flyger runt i huvudet får Ray att återigen känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Men han ville inte gråta igen. Han ville inte att Anthony skulle känna ännu mer skuld för det han gjort. Han lever nu och det är det viktigaste. Ray får kämpa lite med att hålla inne tårarna men lyckas precis.
"Det är okej Anthony" säger han lungt och sträcker ut sin hand för att ta tag i Anthonys. Han kramar den försiktigt. "Det viktigaste är att du lever. Det är det enda viktiga".

Han ligger där i tystnad en stund, granskar den äldres ansiktsuttryck, tårarna som gör Rays ögon glansiga. Värmen stiger när hans vän kramar om hans hand, och Anthony kan inte låta bli att le lite. Försiktigt flyttar han närmre, och lägger en arm om sin vän för att hålla om honom, kramar till.
"Tack," säger han tillslut med ögonen fästa i Rays egna. Anthony har ingen aning om hur han kommer kunna fortsätta efter det här, hur han kommer att överleva, men just nu vill han bara vara där i stunden.

Ray Känner hur Anthony lägger sin arm runt honom och kramar om den äldre. Ray kollar in i Anthonys ögon en kort stund innan han lutar sitt huvud mot hans axel. "Fan" mumlar han tyst och drar snabbt bort de ensamma tårarna med sin tröjärm. Allt gråtande tidigare, och nu, hade säkert smetat ut hans smink över halva ansiktet. Om det ens fanns nåt smink kvar. Han kunde lika gärna ha gråtit bort allt för längesedan. Men han brydde sig inte det minsta. Det var det minsta problemet just nu.
Egentligen var Ray inte en person som grät speciellt lätt men efter de senaste händelserna var det lite som om så fort den minsta jobbiga tanken poppade upp i huvudet på honom så vred nån på en kran till tårkanalerna. En kran som bara fortsatte för alltid. Ibland kunde man hålla emot men för det mesta så bara rann det, Utan att det riktigt gick att kontrollera. Han hatade det. Hatade att visa sig svag. Han ville vara den hårda starka personen som kunde ta sig igenom alla känslor utan problem. Som om han hade en stark metallsköld framför sig som skyddade honom mot allt. Men han var inte sån. Iallafall inte när det kom till hans svagaste punkter. Då bara gick det inte. Då var det nästan som när man var liten och blev ledsen för minsta lilla. Som om fröken sa åt en i skolan att vara tyst och då genast började man lipa.
Ray älskade att bara sitta där i nuet. Känna Anthonys värme. "Fan vad jag älskar dig" Mumlar han tyst.

Anthony känner värmen spridas av den andres ord, låter sin lediga hand stryka bort tårarna som lämnar Rays ögon. Han vet inte riktigt, han vågar inte tro på den äldres ord, även om de sprider värme. Sjuttonåringen är alldeles för rädd, för vem skulle egentligen älska honom? Det hade inte verkat så för en vecka sedan. Ögonen knips ihop, han försöker att övertala sig själv att Ray faktiskt älskar honom men det mörka i huvudet trackar ner på det. Hjärtat gör ont, Ray hade trots allt haft flera flickvänner förut utan några problem. Några få tårar trillar ner över kinderna, det mörka i honom får Anthony än en gång att känna att Ray bara ljuger, att de genuina orden inte är särskilt genuina egentligen. "Fan.." viskar han tillbaka och begraver ansiktet i ena handen, den andra klänger fast sig i Rays tröja.

Anthonys hand som stryker bort tårarna från Rays ansikte gör återigen att han känner den där värmen. Känslan av att han verkligen är nära, och han lever.
Han hör Anthonys tysta fan innan han gömmer ansiktet i ena handen och klänger fast i Rays tröja med den andra. Ray kollar oroligt på honom och stryker handen över hans mjuka hår. "Vad är det?" frågar han oroligt.

Det tar en stund för Anthony att våga flytta på handen en aning, möta den andres ögon. Han kan inte tro på det, det går bara inte. Efter två år av att mer eller mindre vara förälskad i Ray, går det inte att tro att barndomskompisen kan känna likadant.
"Det går bara inte att få in det.." viskar han, sväljer hårt. "Du har varit tillsammans med många andra innan, och att du älskar mig, går bara inte in. Det går inte." Anthony känner hjärtat svida, dunka hårt. Det är som att all avundsjuka han känt genom åren bara sväljer honom levande, och han har ingen aning om vad han kan göra åt det.

Ray ser hur Anthony flyttar på handen från ansiktet och möter hans blick. Man kunde se på bara hans blick att han inte var okej, och det skavde inom honom att se det.
"Ja.. Jag var ju tillsammans med andra för att försöka förtränga att jag gillade dig som mer än en vän. Jag trodde ju självklart att du inte gillade mig mer än som en vän. Jag antar att mitt sätt att hantera det var att försöka få mer känslor för någon annan än för dig. Det fungerade aldrig, men jag försökte verkligen låtsas som det, spela med, hoppades att det skulle börja funka."
Ray är tyst en stund. "Anthony?.." undrar han försiktigt. "Var det tack vare mig du.. gjorde det?". Ray kollar ner i sängen och känner hur hjärtat dunkar hårt inom honom. Han vet hur alla andra sagt att det inte varit hans fel, och han hade väl valt att tro på det. Men den enda som faktiskt kunde tala om vad som var sanningen var Anthony. Återigen börjar tankarna flyga runt i huvudet. Hela den här veckan hade han valt att försöka förtränga tanken om att det var hans fel och tro på det alla sa. Men tänk om han faktiskt hade haft rätt.

Anthony lyssnar tyst på den andres ord, känner hur hjärtat svider av dem. Kanske Ray talar sanning, det låter som det, men ändå går det inte att lyssna på dem. Sjuttonåringen sluter ögonen, vänder sig om så att han kan ligga på rygg.
"Nej.." börjar han som svar på Rays fråga. "Kanske du var en bidragande faktor, men det var alla i mitt liv. William, Allison, Liam, mamma. Det var bara ingen mening med att leva, kanske det hela var något mitt huvud kokade ihop, jag vet inte. Men det skulle bara vara bättre för alla om jag var borta, död." Anthony pratar med små bokstäver, öppnar ögonen och stirrar upp i taket. "Jag kunde bara inte leva med faktumet att jag var en börda, och att du kanske bara hjälpt mig pågrund av medkänsla. Vilket fick mig att känna mig patetisk, jag kunde inte leva med faktumet att mamma var borta. Eller att William var borta."

Ray lyssnar på Anthonys svar och försöker att lyssna på det som en helhet. Men det är svårt. Det är som om hans huvud bara plockar ut delarna om honom. Som om hans öron bara väljer att lyssna på det. Kanske var du en bidragande faktor, jag kunde bara inte leva med att du kanske bara hjälpt mig på grund av medkänsla. Det är lite som en stöt åker genom hans kropp. Det är som han bara automatiskt reser sig från sängen, lutar sig med armen mot väggen, stirrar rakt in i den innan han kniper ihop sina ögon så hårt han kan. Fan. Allt var så fucking hopplöst, förstört. Även om Anthony levde ville han ändå dö. Ville Anthony dö kunde Ray lika gärna dö. Ilska mot sig själv blandat med sorg fyllde hans kropp. Fan, om han bara inte vore så jävla dum, bara han inte gjort allt det där, skulle kanske allt vara okej. Sakta glider Ray ner mot golvet. Så utmattad av känslor, han hade varken lust eller ork att hålla sin kropp uppe. Han bara var där. Ett liv bland alla andra miljarder på jorden.