Not what I wanted [PRS]

Joshua hade fortfarande ont, det var ett faktum. Inte en spekulation, inte en teori - utan ett rått faktum. Han hade ju trots allt blivit torterad under den föregående natten och dragit på sig en hel del skador som omöjligt kunde läka på ett halvt dygn. Det skulle ta tid innan den yngres kropp inte längre led på grund av tortyren, innan blåmärkena bleknade och såren bildade skorpor. Så om det var någon av de två turturduvorna som behövde massage och lugn, var det utan tvekan sextonåringen i egen hög person. Han behövde det inte bara, utan förtjänade det även. I flera månaders tid hade han tagit hand om Zihao, med ett avslitet lillfinger som läkte långsamt och bådade honom obehag och smärta. Nu var det sjuttonåringens tur att ta hand om pojkvännen, sköta om honom och se till att han hade det bra.
”Jag klarar mig”, försäkrade den äldre och greppade försiktigt tag om de små händerna som rörde sig över axlarna. ”Min kropp är typ van vid sånt här och..jag vill ta hand om dig, precis som du tagit hand om mig”, mumlade han fortsättningsvis och vek undan med de mörka ögonen. ”Du har ont, och när du har ont så har jag också ont.” Zihao placerade en hand över Joshuas panna, lät den glida vidare ner över ansiktet innan den placerade sig över vänster sida av bröstkorgen. Dunk, dunk, dunk. Både ljudet och känslan av den andres hjärtslag var som musik för öronen. Att tänka att han kunnat förlora det bara för att sextonåringen försökt komma åt alla de dör filerna, det gjorde ont. Han fick inte dö. Aldrig.
”Lova att du aldrig gör någonting så dumdristigt igen”, bad sjuttonåringen och snörvlade till. ”Du får inte lämna mig, okej? Inte din mamma, Samuel eller pappa heller, förstår du? Vi kanske är själviska hela bunten, men vi behöver dig! Aldrig igen.” Zihao slängde ännu en gång armarna runt den betydligt mindre kroppen och drog den till sig, höll den tight mot sin egen, varma bröstkorg. Kanske det var själviskt att tänka så? Joshua vad ju faktiskt en egen person och hade rätt att utföra nästan vilka uppdrag han ville, men ändå kändes det fel att inte säga någonting. Det var ju just av den anledningen som dennes pojkvän nyss fått fnatt och upprepat de orden. För de behövde honom verkligen, varenda en av dem.
”Kan vi bara sitta såhär en liten stund? Jag tror inte att jag är fysiskt kapabel till att släppa dig.”

Klarar sig. Jo, efter alla gånger som sjuttonåringen tvingats gå igenom samma smärta blir det väl lite av en vana. Det gör fortfarande ont förvisso, men när man vänjer sig blir det nog en hel del ja.. inte lättare, men det är inte lika jobbigt åtminstone. Det är gulligt däremot, att pojkvännen vill ta hand om honom och se till att allt blir bra. Att han inte behöver tänka så mycket på smärtan, bli ompysslad.
"Tack.. Du är söt. Men jag vill hjälpa dig också." Åh, håll tyst med dig Joshua. Du behöver hjälp, din kropp är alldeles mörbultad och kan inte röra en fena utan att kroppen värker. Zihao har rätt. Han har funnits där i flera månader, men den yngre av de två turturduvorna har svårt att förstå att det faktiskt är fel på honom. Att han inte är frisk. Utan att säga något mer lämnar han en lätt kyss på de välkomnande läpparna innan han lutar pannan mot den äldres. Fingrarna fortsätter med sin lilla massage, innan han sluter ögonlocken en kort stund. Stämningen verkar däremot förändras drastiskt när slytherineleven plötsligt börjar snörvla till och gråta. Vad har förändrats? Ingenting, eller? Med de välplockade ögonbrynen höjda kupar de små händerna sig om de rosiga kinderna. De vinröda läpparna är i ett glatt litet leende, inget roligt samtalsämne direkt, men ändå.
"Jag gör väl aldrig något dumdristigt?" Undrar han med oskyldiga, stora ögon. Jo, det gör han visst. Alltid. Men det händer per automatik. På ett eller ett annat sätt. Äsch, nej han ska nog inte göra något mer dumdristigt. Förhoppningsvis. Ansiktet slappnar av lite grann av de nästa meningarna, och lägger sig än närmre den andre medan huvudet faller ner mot den breda axeln.
"Vi kan stanna såhär för alltid om du frågar mig."

Återigen hade Zihao blivit kallad för söt. Det kändes fortfarande främmande för öronen att höra de orden, i alla fall när de var riktade mot sjuttonåringen och ingen annan. Han kunde liksom inte se det, även om många andra tydligen verkade kunna göra det. Både Joshua och Yaosu insisterade på att han var söt. Weimin också, för den delen. Kanske van bara ville reta gallfeber på son äldre bror, men det kändes som om han varit genuin i sina ord. Så vad var egentligen slutsatsen då? Att Zihao trots allt var ganska söt? Tanken fick honom nästan att brista ut i skratt. Nu gjorde han inte det, utan allt som lyckades tränga sig fram var ett litet leende. Det hade lyckats rymma när sextonåringen påpekat att han aldrig gjorde någonting dumdristigt, som om de händelserna kunde räknas med hjälp av en hand. Heads up, det kunde man absolut inte göra. Den yngre försatte sig själv i onödig fara både till höger och vänster, nästan som om det vore en av hans största intressen.
”Åh, Joshua”, knorrade den äldre och skakade på huvudet. ”Jag hoppas för allt i världen att det där var ett jävligt dåligt skämt”, fortsatte han och vilade kinden mot den andres huvud, när det lutades mot en av de stadiga axlarna. Av någon anledning kände han sig inte lika kall som han brukade görs efter förvandlingarna. Inte ens i närheten. Förmodligen eftersom de två turturduvorna satt så pass tätt inpå varandra som de gjorde, däremot var detta ingenting han kunde svära på.
”Ska vi försöka lova varandra att försöka hålla livet lugnt och stillsamt i åtminstone en vecka? Vi kan typ låsa in oss här på rummet och bosätta oss i sängen. Vad säger du om det? Jag tycker i alla fall att det låter som en utmärkt idé.” Zihao drog på munnen och slöt de tunga ögonlocken med en nöjd liten suck. Känslan av att ha armarna slingrade runt människan han älskade var perfekt, underbar och allting däremellan. Helt ärligt fanns det en risk att han aldrig skulle släppa, bokstavligen alltså.

Precis som många gånger innan verkar det inte riktigt som att Zihao litar på de där orden. Söt, en väldigt fin komplimang. Vid första ögonkastet kanske det inte skulle vara så värst många som ser sjuttonåringen som söt, eller bedårande. Men desto mer man lär känna honom.. riktigt förbaskat söt, både in och ut. Särskilt när ögonen blir dubbelt så stora. Något som får honom att bli ännu sötare är det där knorrande lätet. Mm jo, det är rättfärdigat. Nu tycker lilla Joshua själv att han inte är så dumdristig, kanske det varit korkat att gå själv på ministeriet när de visste att dödsätare var där.. Men bortsett från det, vad har han gjort då? Han påminner sig däremot att hans handlingar varit värda ifrågasättning. Men detta tänker han inte medge för sig själv, han är en duktig liten prefekt. Jadå.
"Det var ett dåligt skämt, ja" wow. Nu medgav han det bara för den älskade pojkvännen, hjärnan själv trycker bort den där informationen. Bort bort.
Fingrarna börjar med sina mönster över den välbyggda ryggen innan läpparna lämnar en liten kyss på axeln huvudet lutar sig på. Att ligga där i all evigheter utan någon stress eller press låter väldigt tilltalande. Bara de två, själva, mysande tillsammans. Då kan de fokusera på varandra, slytherineleven på sitt skiftande och den yngre av de två på maten. Utan press, helt enkelt.
"Det låter mysigt.. Det gör jag gärna, lugnt och stillsamt." Instämmer Joshua med lätt hes röst och sluter ögonlocken en kort stund. Däremot dyker några helt andra tankar upp i skallen på honom, och de är definitivt värda att fråga om. Med en lätt liten gäspning höjer han huvudet från den bekväma, varma axeln och ser upp på pojkvännen med stora ögon. "Jag stannar gärna här med dig utan någon stress eller press. Men ibland behöver det inte vara alldeles för stillsamt, eller?" Nu är båda deras kroppar fullständigt utmattade, så inte nu direkt. Men ändå, Zihao är så tilltalande att gryffindoreleven inte kan lova att inte vilja ha något annat än gos. Men men.

Varför kändes det som om det där varit en av de första gångerna Joshua erkänt något sådant? Troligen då det faktiskt var det. Det ryckte lite i mungiporna på Zihao. Han kunde inge undgå att misstänka hur det hela varit något den yngre inte riktigt ville erkänna och att han egentligen inte höll med orden för en sekund. Nåja, det var väl något de fick lov att jobba på under de kommande dagarna. Om de nu faktiskt låste in sig på det stora rummet hade de ju all tif i världen för sådana ärenden.
”Du tycker alltså det? Att vi kan stanna här inne utan att röra oss ur fläcken?” Undrade sjuttonåringen och betraktade pojkvännen med ögon som utstrålade värme. Fast den där planen skulle förmodligen gå i spillo ganska snart med tanke på att Mr Huaze troligen redan var påväg hemåt. Eller så kanske han skulle släpa dem till Kina istället? Men det var inte direkt någonting som förstörde planen helt och hållet, med tanke på att det fanns ett sovrum i hemlandet också. Inte bara ett såklart, men ett som tillhörde just Zihao. Äh, det var väl bara att vänta och se.
”Alldeles för stillsamt?” Upprepade den äldre frågande och rynkade på ögonbrynen. Nej, det tog ett tag för honom att förstå vad sextonåringen menat med det där. Han var verkligen trög ibland, och inte lite heller för den sakens skull. Därför dröjde det några sekunder av tystnad innan färgen på kinderna djupnade och leendet växte sig större. Med ett litet fniss gömde han ansiktet i den andres mörka lockar.
”Nej”, mumlade Zihao tillslut och lutade sig tillbaka en aning, så att han återigen kunde studera Joshua. ”Så pass stillsamt behöver det absolut inte vara, det trodde jag redan att du visste”, fortsatte han och kände hur kinderna hettade till ännu mer. ”Jag vill alltid ha dig men..det känns som om jag bara kommer göra saker och ting värre. Du blev torterad, Joshua..och jag slår vad om att jag redan förvärrat det hela.” Jo, det som hände mellan dem på morgonen kan inte ha gjort saker och ting bättre, eller?

Nu blir det nog lite svårt det där, att bara stanna där inne i sovrummet utan att röra sig ur fläcken. Resten av människorna som befinner sig i samma hus som dem kommer säkerligen försöka få upp dem från sängen och ut i den friska luften. Sen har Hayley en massa undersökningar kvar. Den lilla flickan är i en väldigt främmande position och det enda vettiga är väl ändå för den bästa vännen att följa med, och det vill han verkligen också. Finnas där för henne oavsett vad hon väljer att göra. Men.. Ja, Joshua vill ju finnas där för den ett år äldre pojkvännen också. Gud vilket dilemma. Kanske Hayley får bosätta sig här i rummet tillsammans med dem, så blir det inget mer än myspys, vilket kanske är nyttigt för dem vid det här laget.
"Ja, det är klart jag tycker." Med en bestämd lite nick glider fingrarna försiktigt över den bara, välbyggda ryggen innan de börjar med sina välkända mönster. De kan inte riktigt sluta med det, det är bekvämt. På så sätt kan han tänka på något annat en liten stund, istället för den värkande smärtan som sprider sig längs kroppens alla delar. När samtalet däremot eskalerar till något helt annat, glider de ner från axlarna och börjar frenetiskt att pilla med Zihaos stora fingrar. Precis som han brukade när pojkvännen var i sin mänskliga form. Böja, vika, dra. Orden som når öronen får kinderna att hitta till, och generat ser han ner på de sammanflätade fingrarna. Det hade han förstått, när det kommer till de två turturduvorna kan det nog inte bli så stillsamt så pass länge. De kommer nog slänga sig över varandra förr eller senare. Men det kommer med en del konsekvenser. Det som hänt under morgonen var lite läskigt, men han ångrar sig inte. Märket över halsen och såret i läppen svider fortfarande lite, men att vara så nära Zihao, det hade varit precis vad han behövt.
"Du har inte alls förvärrat någonting," i en viskande ton höjs de stora ögonen upp mot det varma ansiktet. De bägge två är vid det här laget alldeles rosiga om kinderna, kanske de ser lite lulliga ut. "Vi båda ville det, så ingenting var fel med det."

”Fast om vi stannar här hela tiden kommer vi inte kunna brygga te eller laga mat”, sade Zihao med ögonbrynen rynkade. Nja, han kunde nog inte hålla sig från att laga sin egna mat mycket länge till. Matlagning var ju trots allt någonting han tyckte väldigt mycket om, av många olika anledningar. Det var både lugnande och roligt, plus att det började bli dags att sluta matas dag ut och dag in. När han hållit till nere i källaren hade ju maten serverats mitt framför nosen på honom, vilket i sig var pinsamt. Han kände sig nästan lite oduglig vid det laget, som inte ens kunde skaffa sin egen mat. Därför var det dags för en förändring.
”Och din mamma och min pappa kommer nog börja undra vad fan vi håller på med”, resonerade han fortsättningsvis. ”Och Hayley..varför är hon inte i skolan förresten? Hon luktar annorlunda också.” Kanske det var en underlig sak att påpeka, men nu när han väl tänkte på saken var det sant. Hela hennes aura hade förändrats och någonting var annorlunda. Zihao kunde däremot inte sätta fingret på det, hur mycket han än försökte. Någonting var det, men vad? Joshua visste nog vad det var som stod på, eller hur? Jo, det måste han väl ändå göra? De var ju faktiskt goda vänner, så varför skulle han inte göra det? Urk, nu blev det för många frågor och funderingar på samma gång igen.
De mörka ögonen sneglade ner mot deras sammanflätade fingrar. Händer var ändå ganska bra att ha, åtminstone när man var förälskad i en viss Joshua Lewis. Han gillade verkligen att hålla på med de långa, slanka fingrarna. Och det var ju ganska mysigt när han höll på med dem, så sjuttonåringen klagade inte.
”Äh, det har jag visst”, envisades Zihao och knäppte till den yngre löst i pannan. ”Men du verkar ju vilja ha mig i alla fall, så någonting rätt måste jag ha gjort”, fortsatte han med en liten glimt i ögat och frustade till. Eller kanske sextonåringen bara stod ut med honom och ingenting utöver det? Tanken gjorde kanske ont, men helt omöjlig var den väl ändå inte? Nej fy, inga fler såna funderingar, de gjorde ingenting bättre utan snarare tvärtom. Bort med dem, hela bunten.

Brygga te och laga mat. Det har Zihao rätt i. Hur ska de kunna klara sig utan te när de väl stannar där i ett och samma rum? De kan ju inte direkt skrika på Yaosu och tvinga honom att bära med allt åt dem, nej, det är bara oartigt. Plus vill nog de bägge två klara sig lite själva. Ta hand om varandra.
"Juste.. tror bara inte att någon av oss kommer orka ta sig ner för alla trappor." Påpekar Joshua med en liten fniss. Nej, i tillståndet han själv är i kommer han definitivt inte orka det. Han kan knappt röra på sig där i sängen, vilket leder till att det antagligen blir väldigt svårt att gå själv. Leendet som spridit sig över de fylliga läpparna sjunker en aning, trots att frågan om Hayley är något han väntat på. Som en tickande bomb. För vem skulle inte undra något liknande? Nej, alla gör väl det. Alla i skolan undrar väl vart de tre ungdomarna tagit vägen och vad de håller på med. Nu sprider sig rykten som löpande eld på Hogwarts, men troligen är ingen av dem nära verkligheten.
Sextonåringen gnager sig frenetiskt i underläppen medan fingrarna fortsätter med sitt pillande. Han vill dela med sig av det, Isaac är trots allt Zihaos kompis. Men han har lovat Hayley, så han kan verkligen inte.
"Det är personliga skäl Zihao.. Jag antar att jag kan säga att hon inte riktigt är på topp?" Ja, och det räcker så. Inget mer behövs. Förhoppningsvis. Lyckligtvis kommer han på andra tankar med Zihaos stolta lilla leende. Det får Joshua att fnissa till än en gång, och de bleka kinderna att återfå lite färg. Pojkvännen hade definitivt gjort något rätt, det som hänt under morgondagen hade förvisso först varit läskigt och främmande, men de svettiga kropparna mot varandra kändes bara behagligt. Så hemskt euforiskt.
"Du gör väldigt mycket rätt," viskar den yngre av turturduvorna och lämnar en lätt liten kyss på de älskvärda läpparna. Mums. "Det gjorde lite ont, ja. Men jag ångrar det inte."  Med ont menar Joshua alltså bettet vid halsen, och att han inte ångrar att han låtit det fortsätta. Han ångrar ingenting.

Trapporna skulle nog kunna komma att bli ett litet problem, det var i alla fall någonting att förvänta sig. Men även om Zihaos ben kändes halvt som gelé och hela kroppen värkte efter förvandlingen, så var han hyfsat säker på att han skulle lyckas släpa sig både upp och ner för stegen. Och om han kunde bära sin egen kroppsvikt kunde han ju lika gärna fiska upp Joshua också. Den yngre vägde praktiskt taget ingenting, så det skulle nog inte bli några problem.
”Jag är ganska säker på att jag kommer kunna bära dig”, påpekade sjuttonåringen och log snett. ”Skulle nog kunna slänga dig över axeln och inte ens märka av att du hängde där”, fortsatte han lätt fundersamt, som on han starkt funderade över om han skulle testa den teorin eller inte. Så sakteliga förändrades däremot ansiktsuttrycket och leendet bleknade. Varför berättade han inte? Det var uppenbart att han kände till skälet till varför den yngre flickan fortfarande befann sig i familjen Huazes hus, men ändå förklarade han inte varför? Helt ärligt var det lite som att få en stor, fet käftsmäll.
”Personliga skäl? Vadå inte på topp?” Frågade han och satte sig upp med ett ryck medan ögonen maniskt fäste sig på pojkvännen. ”Hallå, du kan inte säga A utan att säga B”, envisades den äldre och lutade ansiktet närmare sextonåringens respektive. Kan och kan, det gick väl rent tekniskt sett, men enligt Zihao var det absolut inte okej. Plus att de sagt att de skulle vara ärliga mot varandra. Inga hemligheter och det här var typ en hemlighet.
Den lilla kyssen fick sjuttonåringen att slappna av en gnutta. Okej, han överreagerade igen. Om den yngre inte ville berätta fick han väl ta reda på det själv. Han var redan ett steg på vägen.
”Menar du när jag bet dig?” Undrade han trevande och tillät fingrarna att löst dra över märkena. ”Jag ska inte göra om det, okej?” Lovade han därefter och placerade händerna omkring de magra kinderna, bara för att så småningom sluta distansen mellan dem och pressa läpparna mot den andres. Försiktigt, varsamt och bara allmänt mjukt. Joshuas läppar var verkligen kyssvänliga och nu när han väl börjat var det svårt att dra sig undan. Huden var len, läpparna perfekta. Vem kunde hålla sig i skinnet när en så perfekt varelse befann sig så pass nära? Ingen.

Okej, det är mycket möjligt att pojkvännen kan bära sextonåringens vikt på sin axel. Med tanke på hur många gånger Zihao lyckats slänga den lilla kroppen över axeln och burit med honom till diverse ställen, ja det skulle inte vara en jättestor överraskning om han gjorde det nu också. Däremot är detta något som Joshua definitivt inte kommer låta ske. Spelar ingen roll hur gärna han vill ha te eller verkligen vill följa efter den äldre. Att bära Joshua borde göra kroppens skick mycket värre om något.
"Jag tror din kropp behöver vila så mycket den bara kan, vi får lösa det på något annat sätt." Nej, att bära varandra går inte. Inte för att Joshua någonsin skulle kunna slänga den andre över axeln och fortsätta promenera, men ändå. Han kan ju alltid önska, eller hur?
Det lilla, dunkande huvudet faller med en duns ner mot madrassen när axeln inte längre blir en möjlig kudde. Aj. Madrassen är förvisso mjuk, men det var liksom bara dunsen som gjort ont. En liten suck sipprar emellan läpparna medan fingrarna knyter ihop sig. Nu när han inte har några händer att pilla med blir han mycket lättare stressad.
"Zihao, jag vet att jag lovade att berätta allt för dig, men jag kan inte svika min vän så.. hon vill inte att någon annan ska veta, jag har ingen rätt att berätta det för någon. Det förstår du väl ändå?" Joshua hoppas innerligt att han gör det, och att de inte ska börja tjafsa om det här också. Ingenting roligt direkt. Hur som helst verkar kyssen få slytherineleven att slappna av lite grann igen. Ingen stress, deras kroppar kommer inte må bra av det. Kyssar verkar vara den perfekta utvägen för det.
"Du, det är okej. Vi får försöka jobba lite på det sen." Läpparna rör sig varsamt mot varandra, kärleksfullt och varje liten rörelse är fylld med värme. Händerna som knutit ihop sig släpper taget om varandra, och slingrar sig istället försiktigt upp över den bara bröstkorgen.