[PRS] Theida & yehet

Anthony blinkar dumt, försöker än en gång bearbeta den andres ord. Försiktigt sjunker han ner i sängen, låter huvudet lutas mot de mjuka kuddarna. Känns som att han flyter på moln, som att han är på cloud nine. Han känner sig flummig, borta men ändå mer vaken än han någonsin varit. Någon älskar honom, Ray älskar honom av alla människor.
"Ray ray älskar mig.." testar han, smakar på orden som kommer ut mellan läpparna, känns för bra för att vara sant. Som att han fortfarande är medvetslös och detta bara är en av många drömmar, önskningar. "Är du säker?"

Ray tittar mot Anthony och ler lite mellan alla tårar. "Ja, Thony. Det gör jag. Jag lovar" säger han säkert. Anthony hade väl varit tillräckligt vid medvetande för att uppfatta det Ray sagt trots allt. "Men snälla dö inte bara. Jag vettefan vad jag gör då". Säger han medans tårarna börjar rinna ännu mer. Fan, han försökte undvika tanken på att Anthony vore död, det får bara allt att kännas så mycket värre. Han hade aldrig klarat av det. "Jag hoppas du mår bättre snart" säger han tyst.

Med stora ögon ser Anthony på Ray, känner hur trött och utmattad kroppen är, även om han legat i sängen i evigheter. Ögonen stängs och öppnas ett par gånger i trötthetens namn, innan han kramar om Rays hand. Försäkrar sig själv om att vännen fortfarande är där.
"Ligg bredvid mig?" frågar han i en stunds tystnad, försöker att flytta lite på sin sega kropp för att ge plats till Ray. Sömnen börjar ta tag i honom igen, vill att hans vän ska finnas där så fort han öppnar dem igen.

Ray kollar mot Anthony som kämpar för att hålla sina ögon öppna, han verkar så sjukt utmattad och trött så man inte kan låta bli att tycka ännu mer synd om honom, men vid den här punkten har Rays tårar äntligen börjat sakta av. Han tar några djupa andetag för att få tillbaka syret i sina lungor och känner hur Anthony kramar om hans hand. Känslan av att verkligen känna att Anthony lever får det att rysa i hela Rays kropp.Ligg bredvid mig? undrar Anthony och flyttar trött på sin kropp för att göra plats åt Ray. I vanliga fall hade han nog inte gjort det, iallafall inte på ett sjukhus. Men just nu brydde han sig inte. Försiktigt lägger han sig bredvid Anthony, fortfarande hållandes hans hand.

Anthony försöker att ta in ansiktet framför sig, försöker att komma på vart han är, och hur han kommit dit. Det hela är så lulligt att han inte kan få en klar syn på det hela. Försiktigt stryker han tummen över Rays våta kinder innan han gäspar tyst. Alldeles ovetande om att Allison och Liam varit i rummet tidigare. Kanske han skulle ångra sig när han kommit helt till medvetande, men just nu bryr han sig inte Sjuttonåringen lutar sin panna mot Rays innan han sluter sina ögonlock.

Känslan av Anthonys lena hand mot sin kind, blöt av tårar, fick honom att återigen rysa i hela kroppen. Han ville bara vara nära Anthony. Känna att han levde. Känna att han andades. Ray känner hur Anthony lutar sin panna mot hans egen och det gav honom en lugnande känsla. Han kunde känna Anthonys lätta andetag mot sin kind. Känna att han levde. Ray ser honom stänga sina trötta ögon. Stackarn, han måste vara totalt utmattad. Men utan att bry sig eller tänka efter en extra gång gör han själv detsamma.

När Anthony öppnar ögonen nästa gång möts han av ett bekant ansikte, ett ansikte han känt sen tidigt in på barndomen. Ray verkar sova hyfsat bra bredvid honom, och försiktigt låter sjuttonåringen fingerspetsen nudda den andes axel, försäkrar sig om att han är riktig. Det ser ut att vara midnatt baserat på vädret utanför när han sätter sig upp och masserar sin hals. Efter ett par veckor medvetslös skriker hans mage efter mat och dricka. Men han orkar inte göra något åt det, utan sitter där på sängkanten och stirrar ut genom fönstret. Granskar de många stjärnorna som bestämt sig för att skina solklart ner på dem. Anthony sluter ögonen, händerna kramar om varandra i knät på sjukhusrocken han på något sätt fått på sig. Han börjar undra vad som hänt om han lyckats, tvingar sig själv att se bort från alternativa vägar att försöka med självmord ännu en gång.

Ray vaknar till av att Anthony inte längre ligger kvar bredvid honom. Det tar några sekunder för hans hjärna att processa det men sedan slår paniken och oron som han haft de senaste dagarna till. Vart är han? Lever han? mår han bra? Men Ray hinner inte oroa sig mer innan han ser Anthony sitta på sängkanten. Han pustar ut och sätter sig upp i sängen. Anthonys självmordsförsök hade ändrat Ray med. Det var som om han blivit mycket försiktigare och mer medveten om sin omgivning.
"Anthony?" undrar han försiktigt. "Hur är det, hur mår du?"

Anthony, som har fullt upp med att läsa breven människor lämnat vid sängen nickar lätt på huvudet innan han ser bak mot Ray.
"Vet du hur länge jag var borta?" frågar han och lägger ifrån sig dikten han fått av Allison, innan han drar till sig en mjuk liten nallebjörn. Anthony vrider på sig och lutar huvudet mot väggen medan han granskar sin väns ansikte.

Ray kollar mot Anthony. "Ungefär en vecka" svarar han med ett svagt leende medans Anthony lägger ifrån sig ett av breven som folk lämnat, och drar åt sig en nallebjörn. Det var fortfarande så sjukt, allt som hänt. Men han levde. Anthony levde. Och han fanns där hos honom. "Men det kändes som om det var säkert flera månader. Tiden bara segade sig fram liksom" förklarar han.