Vrale PRS Emma07 och Vidomina
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Vrale PRS Emma07 och Vidomina
Användare | Inlägg |
---|---|
Emma07
Elev |
Jeannes ursprungliga panik över vad de återvände hit till hade lagt sig nu, ersatts av ett märkligt lugn när Ovelius hjälpt henne att se vad som skulle behöva göras. När han väl gjort det hade det känts självklart, och hon kände en trygghet inombords i att Elanor skulle hjälpa dem. Hjälpa Rowan. Det skulle finnas en lösning för detta hemska. Det måste det göra, och Elanors närhet övertygade henne om det. Ivors röst fick henne att ta blicken från kvinnan och istället snabbt mot honom igen, nickade åt hans fråga - även om det nästan kändes orelevant att svara på i sammanhanget. Vågade nog inte själv känna efter heller, ville inte tappa det nyfunna fokuset och lugnet igen.
"Min farmor. Elanor." Förklarade hon istället enkelt innan hon drog blicken till kvinnan igen, som med ett svagt leende såg mellan de två syskonen innan den tycktes landa på Aiden. "Det är inte hans tid ännu. Han är inte klar." Med de orden vände hon sig om emot Rowan där han låg, och med en suck ställde hon sig på knä intill honom. "Min son..." Orden var låga och smärtade när hon lade handen mot hans kind. Hon böjde sig fram och kysste hans panna, men reste sig inte helt sedan utan dröjde sig kvar med läpparna någon enstaka centimeter över hans panna. Jeanne kunde höra hur hon började tala lågt, men det var inte högt nog för att hon skulle kunna uttyda några faktiska ord ur det. Hon följde det spänt, svävandes mellan hoppet och hopplöshet. Elanors kropp verkade nästan blekna framför deras ögon ju mer hon talade, och när Jeanne drog ner blicken mot sin fars kropp igen slog hjärtat över ett slag. Rörde sig hans bröstkorg? Eller var det önsketänkande? Inbillade hon sig att Elanors ord gjorde något? Nej, där var det igen! Det var inte kraftigt, men det blev tydligare att han faktiskt andades igen. Ljudet av ett rossligt andetag från honom bekräftade det strax. När hon såg tillbaka på Elanor igen var det som att skepnaden av henne hade hunnit blekna bort ännu mer, och hon förstod att kvinnan inte skulle ha kraft att stanna kvar hos dem mycket längre till. Inte heller skulle de kunna kräva det efter vad hon precis hade gjort, att hon tagit av de krafter hon hade för att hjälpa Rowan. När hon såg hur kungen sakta, sakta men säkert började vakna till liv igen rätade hon på sig igen. Jeanne såg fortfarande häpet på henne, och insåg att tårarna än en gång börjat rinna nerför kinderna. Denna gången snarare av lättnad. "Tack." var det enda hon lågt fick ur sig. "Jag har inga krafter kvar att stanna här, men jag är glad att ha fått träffa er. Hejdå." I samma stund som hon avslutade den meningen vände både hon och Jeanne blicken bort mot en av slottets dörrar när en tydlig flämtning hördes därifrån, yttrad av Airdan. Jeanne hann precis se glimten av ett stort leende lysa upp Elanors ansikte när hon fick se sin make, innan hon försvann i tomma intet igen. 14 apr, 2024 18:33 |
Vidomina
Elev |
Aiden slutade att gråta på stört, han var överraskad över vad han nyss hade iakttagit.
Erland, som så många gånger upplevt magi i olika situationer, var ändå överraskad över att se Elanor tillbaka här. Han kände igen henne, det var nästan kusligt att se henne sig så lik och levande. Men att se henne som ett spöke. Men också att Rowan var tillbaka. Erland visste inte om han skulle gråta eller skratta. Det blev något slags mellanting. Log lustigt med en bekymrad rynka i pannan över att se vännen andas luft igen. Ivor hade lagt sitt fokus på Jeanne, bara vakat, för att se efter att hon var okej. Hela händelsen med Clavius, när han kidnappat Jeanne och utnyttjat och påverkat hennes magi, hade skrämt honom. Att se Ovelius använda Jeanne, denna gång för att göra gott, var ändå tillräcklig för att Ivor skulle vara skeptisk mot helaren och oroa sig för sin hustru. Det var först när Elanor yttrade sina första ord som Ivor såg åt hennes håll. Han upptäckte direkt likheten mellan Elanor och Jeanne. De hade samma drag. Elanor utstrålade en värme, trygghet och kärlek. Det märktes när hon blickade ner på sin son på marken. När hon sedan väckte liv i kungen igen kände Ivor hjärtat slå ett extra slag. För att det var viktigt. För att han inte ville missa en enda sekund. Elanor hade alltså lyckas ta Rowan tillbaka till livet igen. Flämtandet från slottets portar fick Ivor och att också se sig om. Airdan. Han hade fått se sin hustru igen. Men det var Aiden som bröt tystnaden. ”Pappa!”, sa han och ville krama om honom. Men Rowan verkade så ömtålig och svag. Han hejdade sig och tog tag om hans arm istället. Försiktigt lade en hand på hans arm. ”Hör du mig? Är du.. är du verkligen tillbaka?”, sa Aiden, fastän han visste att det var sant. Erland gick närmare Ovelius. ”Jag förmodar att det är dig vi har att tacka allt det här för. Så.. Tack. Vem är du?” Det hade inte varit tillfälle att direkt samtala med den gamle mannen. Men Erland hade lagt märke till honom. Var det helaren som Alatar talat om? Den som Aiden, Jeanne och Ivor hade gett sig av för att leta reda på? Erland sneglade sedan mot Gwen. Han visste att det var prinsessan av Oriagate. Han kom ihåg henne från den gången Aiden hade haft över henne på slottet. Hon hade alltså följt med tillbaka till Eimport. Han anade att det kunde ha något med Aiden att göra. Ett litet leende syntes på hans läppar. Sedan såg han mot Sienna. Hur hade hon tagit allt detta? Hur mådde hon? Han sträckte en arm åt hennes håll för att röra vid henne. Ville bara se efter hur hon hade det. 16 apr, 2024 17:53 |
Emma07
Elev |
Det var som att Rowan bara visste vem det var som varit där, utan att ha hunnit se henne innan hon försvann iväg. Det hade inte behövts något mer än den varma utstrålningen för att han skulle förstå att det varit hans mor som hade kallat tillbaka honom. Sakta men säkert började han känna sig mer och mer medveten om sin omgivning igen, och när Aidens röst pockade på hans uppmärksamhet fick han kämpa upp ögonlocken. De var tunga, allt kändes tungt och värkte. Att han kände sig sliten vore en underdrift, men å andra sidan vore väl något annat ännu märkligare än vad som precis hade hänt. Han försökte ta till orda för att svara sonen, men insåg snabbt att rösten var alltför rosslig och fick harkla till för att istället få fram rösten igen.
”Ja…” fick han till sist svarat, rösten var inte helt befriad från det lite raspiga ännu men bättre än hans första försök åtminstone. Gwen hade hållit sig i bakgrunden sedan de kommit in på slottsgården. Det hade inte känts som hennes plats att lägga sig i, det var en så otroligt känslig situation och hon var nästan rädd att riskera att trampa på någons tår bara genom att vara här. Ändå ville hon försöka finnas där för Aiden om hon fick chansen, men tills vidare hade hon hållit sig lite vid sidan av med Ovelius - han hade backat undan något efter hans samtal med Jeanne, gett de andra plats. Men när Erland tilltalade honom såg han upp på de igen, och skakade svagt på huvudet. ”Jag gav bara en knuff i rätt riktning.” Gwen log svagt för sig själv, han ville tydligtvis inte ta åt sig nån ära även om det ju var hans förtjänst att det hänt något. ”Ovelius. Aiden och Jeanne lyckades dra med mig från Oriagate, inte en sekund för sent tydligtvis.” Svarade han enkelt på Erlands fråga. Alatar hade varit påväg tillbaka ut på slottsgården för att se i vilket skick barnen var när hans forna svärdotter visat sig, och fört Rowan tillbaka till livet. Sorgen började genast ersättas med en enorm lättnad när han såg sin sonson sakta vakna till liv igen, och i samma stund som han talade kom han åter att tänka på Thessa som inte fått veta undret än. Genast vände han om för att återvända in i rummet där han lämnat Thessa, lade en mjuk hand emot hennes arm. ”Kom med ut och se.” Bad han henne mjukt, i hopp om att hellre visa än att förklara. Om hon ens vore mottaglig för det nu. 25 apr, 2024 19:59 |
Vidomina
Elev |
Det var en lättnad för Aiden att höra sin pappas röst igen. Han lutade sig över honom, närmare, i försök att krama om honom. Han visste att Rowan nog skulle vara ömtålig och svag. Så bara försiktigt skulle han vila mot honom. Han snörvlade till när han drog ett andetag av lättnad. Kände sig genast bättre till mods.
När han hörde Ovelius och Erlands röster i bakgrunden satte han sig upp och såg på sin pappa. ”Ovelius hjälpte dig tillbaka. Och ja.. farmor med.”, förklarade Aiden, som att det nyss hade kommit ikapp honom att faktiskt just det hade hänt. Han ångrade sina ord, eller snarare, ville utveckla de. Jeanne hade också haft något med Rowans helande att göra. Något Ovelius kunnat se och hjälpa henne med. Aiden skulle se mot sin syster, då han istället fick syn på Gwen som stod borta vid Ovelius. Hans blick fastnade på henne. En enorm tacksamhet spred sig hos prinsen av Vrale. Utan Gwen hade de inte kunnat hitta Ovelius. Utan henne hade hans pappa kanske inte levt nu. Aiden sänkte blicken och gav sin far en sista syn. Han var tillbaka nu. Trygg och säker här. Sedan tog han sig långsamt upp från marken och gick fram till Gwen. ”Tack.”, sa han lågt åt henne. Fann inte riktigt orden. Men någonting skulle hon väl ha för all hjälp hon hade gett de. Thessa, som inte varit närvarande vid Rowans återupplivande, satt kvar på sin plats i fåtöljen. Hennes blick var tom. Det som varit ett buller och oväsen i hennes tankar var bortblåst. Det fanns ingen tanke att greppa tag i. Bara oändligt med utrymme. Thessa famlade i mörkret. Hon kunde inte höra att Alatar försökte få kontakt med henne. Inte direkt. Hon ville kanske inte. Men när han rörde vid henne drogs hon tillbaka till verkligheten och sorgen sköljde över henne igen. En matt blick mötte Alatars. Varför då?, ville hon svara honom, men det fanns ingen ork. Vad kunde få henne att resa sig upp och möta det onda? Hans blick var vänlig. Hon kände hans själ. Alatar skulle inte slösa hennes tid. I tystnad nickade hon tillslut åt hans ord och reste sig upp. Gick före honom ut från rummet för att tillslut finna sig i dörröppningen till slottsgården. En sval vind smekte hennes kind. Hennes blick föll på hennes familj. Rowan kvar där på marken. Något stämde inte. Iallafall, så var det inte som när hon lämnade platsen. Stämningen var den av lättnad. Thessa rynkade pannan oförstående och tog ett steg närmare. Vad hade hänt? Hon såg mot sin son. Hade hon skymtat ett leende där? Fastän hon var en bra bit ifrån? Hon närmade sig långsamt platsen där Rowan låg. Kai hade lagt sig bekvämt på gården, var inte alls så otålig som innan. Jeannes mående kunde Thessa inte riktigt avgöra eftersom hon inte såg hennes ansikte. Blicken föll på Rowan igen. Omedvetet hade hon tagit upp tempot en aning. Hjärtat slog nya slag. ”Rowan..”, knappt hörbart. Erland var först att lägga märke till Thessa. Han ville säga något, men hon skulle snart få se med egna ögon. Istället såg han på när hon gick tillbaka till Rowan. När Thessa tillslut nått fram till sin make på marken kunde hon se hans ansikte tydligt och klart. Han levde. Han andades. Hon skulle gråta om det fanns kvar några tårar, men istället gav hon ifrån sig ett kvidande ljud och föll ner på marken bredvid honom. Sträckte sig över honom i en omfamning. ”Jag trodde jag hade förlorat dig.”, viskade hon. Visste inte om varken Rowan eller någon annan där hade hört. Det spelade ändå ingen roll. 21 maj, 2024 21:06 |
Emma07
Elev |
Gwen följde spänt allt som hände runt Rowan, samtidigt som hon inte riktigt kunde skaka av sig känslan av att vara malplacerad här ibland den ursprungliga sorgen. I ett rike hennes familj tidigare legat i krig med, även om hon varit välkommen här förut så var känslan ändå lite svår att bli av med. Hon följde Aiden med blicken då han närmade sig igen, det hade varit svårt att se honom så påverkad av hela händelsen - vilket självklart inte var det minsta konstigt att han var, det var ju trots allt hans far som låg där livlös fram tills nyss. Det var med den oron över honom kvar i kroppen hon såg på honom, tog instinktivt hans hand i sin.
"Är du okej?" Sade hon lågt, insåg lika fort som hon sagt det att det nog var en dum fråga. Man kände sig väl knappast helt okej efter en sån här händelse - men allting var ju också relativt. Frågan handlade väl snarare om hur illa det var än något annat. Rowan visste nog redan om vad Aiden berättade för honom. Han kunde dock inte sätta fingret på exakt hur då han ju inte sett det eller något, men det var ändå som att han bara visste. Han hade en tydligare bild av att hans mor hade visat sig, kanske var det på nåt vis att hon visat honom vad som hänt? Ärligt talat visste han inte, och han hade inte riktigt energin till att luska ut det just nu heller. Då Aiden lämnade hans sida drog han sig med möda upp på armbågarna, kändes som om hela kroppen bara var tung, inte riktigt följde honom lika väl som vanligt. Nästan som när man vaknar ifrån en riktigt djup sömn. Men ändå lade han snabbt märke till att något var annorlunda - han hade inte ont längre. De smärtor han gått med den sista tiden, som bara förvärrats dag för dag, var borta. Han sökte med blicken över folksamlingen runt honom, hon var inte där. Var var hon nånstans? Om alla andra var här, måste väl hon också ha varit medveten om vad som hänt? Eller hur länge hade han ens varit borta? Han hade ingen aning själv, men så såg han snart Alatar komma gåendes med Thessa vid sin sida och han kände sig genast lugnare. Oavsett vad som hände så var hon hans trygghet och den han i denna stunden också oroade sig mest för. När hon omfamnade honom kände han sig på något vis hel igen. Drog armarna omkring henne i en ordentligare kram, otroligt lättad över att ha henne nära sig. "Jag skulle aldrig lämna dig." Viskade han lågt tillbaka. 2 jun, 2024 20:15 |
Vidomina
Elev |
Nu när Rowan var tillbaka igen kändes det genast bättre hos Aiden. Det viktigaste var att hans pappa var tillbaka i livet igen. Han kunde glädjas åt annat nu. Som Gwen till exempel. Han hade hört vad hon hade sagt, men ville bara låta sig se på henne, för en sekund. Han var så tacksam över att hon hjälpt de på vägen, att hon tagit sig tid, för att hjälpa de. De som kanske inte ens borde vara i varandras närhet. Fanns väl flera anledningar för det. Gwen var trolovad till någon annan. Deras riken hade varit i krig. Egentligen skulle de väl vara fiender. Men det fanns inte på Aidens karta. Han hade varit säker den gången han sagt det till henne- att det var henne han ville ha. Han stod fast vid det. Även om han inte skulle påminna henne om det varje gång han såg henne. Och var hon så smart som han trodde, så fattade hon väl vinken.
”Ja. Jag är okej. Är du?”, sa han ömt. Thessa lät sig omfamnas i Rowans armar. Drog djupa andetag för att andas in hans doft. Den välbekanta trygga doften. Känna hans värme och puls. Rowan var tillbaka igen. Vilken lycka..! Hon lösgjorde sig tillslut för att se mot hans ansikte med en tårögd blick, men vänligt leende, något utmattad. ”Precis. Aldrig.”, viskade hon till svar och fattade tag om hans ljuvliga händer. ”Kom här, Rowan. Jag hjälper dig upp.” Det var Erland som talade. Han var lika glad som Thessa, som alla där ikring. Det hade varit för många gånger han hade sett sin vän råka illa ut. Det var inte läge för vännerna att skiljas åt ännu. Han sträckte ut en arm för att hjälpa Rowan upp på fötterna. ”Du skrämde oss. Det är bra att ha dig tillbaka igen.”, sa Erland till Rowan med ett snett leende på läpparna. Thessa reste sig upp med från marken och gick närmare vännerna. ”Vi har alla haft en lång dag och kväll.” Hon tittade mot Rowan och sedan mot de andra- barnen och Erland och Sienna. ”Vi går in, köket har mat åt oss.” Erland nickade instämmande åt Thessa. Det skulle bli bra att få landa ett tag. Äta något, kanske dricka något med. Ivor, som stått kvar hos Jeanne, iakttog sin hustru. ”Vi går in vi med. Vi behöver också äta något, visst?” Han rörde vid Jeannes ansikte med en öm hand. Sedan tog han hennes hand i sin och ledde henne tillbaka till slottet. Aiden nickade också åt Thessas ord. ”Vi går in, Gwen.” Han bytte en blick med prinsessan och gick sedan före henne in i slottet. 8 jun, 2024 09:29 |
Emma07
Elev |
Royse hade aldrig tidigare varit i Eimport, och han kunde inte riktigt bestämma sig vad han tyckte om staden. Han var nog tvungen att erkänna att det var en vacker sådan, men så var det säkert hela hans inställning som skuggats lite av kriget som påverkade honom till att hellre försöka hitta negativa sidor i den. Han var dock väl medveten om att kriget egentligen inte varit startat av Vrale, eller deras fel - men det hade ju skapat en viss osäkerhet hos Oriagate kring relationen till dem. Ingen var väl riktigt säker på hur de skulle agera kring den andre riktigt, så en viss misstanke fanns ändå hos Royse.
Han hade kommit fram sent kvällen - nej, snarare natten - innan, så han hade tagit sig till ett av stadens värdshus och fått in några timmars sömn där innan det nu var dags att fortsätta på det uppdrag han faktiskt kom hit för. Försöka hitta Gwen, och få med henne hem. Hennes lilla utflykt hit hade ställt till det för dem hemma i Oriagate. Hennes framtida make började bli otålig efter att Royse lovat honom hennes hand och hon nu stuckit ur landet - och Royse behöver hans support, så det var en viktig pusselbit för att säkra hans plats på tronen att få hem henne igen. Han hade allt sina misstankar om att det var den där Aiden som ställt till det. Redan från början hade han fått en dålig känsla utav honom, han behövde lära sig sin plats - och så följde Gwen hans minsta vink på det där viset? Han förstod sig inte på någon av dem. Han hade försökt höra sig för lite på värdshuset medan han åt frukost, ifall värden kanske skulle ha något slags hum om vart han skulle kunna finna Gwen men där kammade han noll. Hans bästa gissning, och enda, var då att börja i andra änden i att ge sig av till slottet och hitta Aiden. Han skulle veta vart hon befann sig. Så snart han var färdig med frukosten begav han sig därför till fots upp till slottets portar, något nervös då han ärligt talat inte visste hur välkommen han skulle vara - det kunde mycket möjligt vara så att han fick vända i dörren. Men visst borde väl Vrale vilja försöka ha en god relation med Oriagate? Tanken slog honom att han väl egentligen borde ha haft några av sina egna vakter med sig, men han hade velat resa diskret. Inte väcka för mycket uppmärksamhet om varför han var här. "Vem är du?" Vakten vid porten såg något misstänksamt mot honom, och Royse rätade något på sig. "Royse Navarre. Jag söker Aiden." Bad han, vakten tycktes inte ha släppt misstänksamheten helt men nickade åtmisntone. "Vänta här så skickar jag efter honom." Han ville tydligtvis inte släppa in honom helt utan anledning, vilket väl egentligen var ett klokt val. Sienna plockade fram det sista till frukosten innan hon slog sig ner vid matbordet. Den senaste tiden hade varit krävande både psykiskt och inte minst fysiskt, hon var mör i kroppen som ständigt tycktes värka numera. Kort tid efter Anselms död hade hon bestämt sig för att fortsätta hålla liv i smedjan så gott hon kunde. Hon hade ju varit med honom där ständigt i sina unga år och lärt sig det mesta, men kommit ifrån det mer och mer på senare år sen hon gifte sig med Erland och det blev fullt upp med barnen. Kunskapen satt fortfarande i, men hon märkte allt av att hon inte varit så aktiv de senaste åren som det fysiska arbetet i smedjan krävde - särskilt nu med fler år på nacken än när hon hjälpt till där i sin ungdom. Anselms smedja hade länge varit en av de högst ansedda i Eimport, och hon ville kunna bibehålla det och hålla kvar hans minne med den - dessutom kanske det var dags för en ny utmaning nu när barnen börjat bli vuxna och skaffat egna liv. Hon hade blivit så glad när Edric erbjudit sig att hjälpa henne med det, det gjorde det på något vis ännu finare - att hon delade det med sin son, precis som Anselm hade delat det med henne. Hon hade dock snabbt blivit varse om att ett par - särskilt en - av de rivalerande smedjorna inte alls varit förtjusta i att hon försökte driva det vidare, och hon hade svårt att släppa att hon på sista tiden fått höra mer och mer ryktesvägarna om dem själva. Dels var det om själva arbetet de utförde - att deras produkter inte skulle vara lika bra efter att de tog över, och det kunde hon ändå leva med. Det var något de kunde bygga upp. Det som plågade henne var orden som spriddes om Edric, att de blandade in honom i det som egentligen var en så onödig fejd. 26 jun, 2024 21:11 |
Vidomina
Elev |
Nu när Rowan var tillbaka igen kunde Aiden återgå till sitt normala liv. Han var fortfarande kantad av händelsen och hade ett behov att se båda sina föräldrar då och då, bara för att försäkra sig om att de var okej. Och alla gånger, så var det de. Kanske en aning förvånade över att se deras son mer än vanligt.
Aiden spenderade tid med Kai och tog med draken på flygresor. Men bland det bästa, av allt han gjorde, var att spendera tid med Gwen. Och det blev en del. De talade i timmar, skrattade, delade måltider tillsammans och.. ja, kom närmare varandra. Han hade inte glömt orden han yttrat till henne där i Oriagate. Aiden kände fortfarande mycket för henne. Men han ville inte pressa henne, ville inte skrämma henne. Och med tiden skulle han acceptera att det inte skulle bli de två. Han ville inte förstöra det de redan hade. Men så hände något. Som att Aidens acceptans över deras öden förde de närmare varandra. Han ville inte sätta namn på det. Kärlek? Lust? Han gav med sig och det var oerhört lätt. Han blev påmind om hur mycket han ville ha henne. Men han sa det inte till henne. Det fanns där, mellan raderna. Förstod inte Gwen det, så gjorde de flesta andra det i deras närhet. Blickarna han gav. När han rörde vid henne; lägga en oskyldig hand om hennes axel eller arm. Leendet som spred sig på hans läppar när deras blickar möttes. Gwen gjorde Aiden otroligt glad. Han var på moln. Och som med alla stunder i livet, så skulle den här också komma till ett slut, eller iallafall ett avbrott. Aiden hade blivit kallad till att möta någon vid slottets portar. Han hade precis avnjutit en frukost i gott sällskap, då en av vakterna sökte hans uppmärksamhet. ”Vem då?”, frågade Aiden förvirrat. Han väntade inte någon. ”Royse Navarre, ers höghet.” Aiden stannade upp i en rörelse. Det var inte ett namn han hade väntat sig. Det var alltså prinsen, och snart, kungen av Oriagate. Gwens bror. Vad gjorde han här? Aiden blev påmind om första mötet mellan han och Royse. Aiden hade inte tyckt att Royse var särskilt trevlig, snarare tvärtom. Men det kunde han förstå. Kriget mellan Vrale och Oriagate hade gjort det svårt för att skapa goda relationer mellan länderna. Även om kriget egentligen stod mellan Aidens far och Royses. Aiden svarade inte vakten utan gick för att se efter vad prinsen ville. Strax därpå fann han sig utanför slottets portar. Ansikte mot ansikte med Royse. ”Royse. Vilken överraskning.”, sa Aiden något förvånad. Han hade fortfarande ingen aning om vad han ville med Aiden. ”Vad kan jag hjälpa dig med?” Erland gjorde sin hustru sällskap vid frukostbordet. ”Vad fint du har gjort.”, sa han och gav henne en puss på kinden innan han slog sig ner på en stol. ”Ska du till smedjan idag?”, frågade Erland och sträckte sig efter karaffen för att hälla upp åt sig i ett glas. Så fort Rowan kommit tillbaka i livet, hade Erland återgått till sitt normala. Men det fanns något nytt där. Han uppskattade tiden med sin familj mer. Javisst, Sienna och barnen hade alltid gått först hos honom och Erland älskade de mest av allt i hela världen. Men han var mer engagerad i att ta vara på varenda stund, inte låta tiden rinna förbi. Han ville uppleva all tid han hade tillsammans med de i medvetenhet. Det var inte svårt. Kanske han alltid varit så, men han blev varse om sina handlingar och ord. Och det gav honom mer kärlek för sin familj. Han kände till ryktena som spred sig gällande smedjan. Det mesta rann av Erland, det skulle alltid finnas någon som inte gillade arbetet, som inte kunde vara glad för någon annans skull. En rivalitet. Det såklart, det fanns många smedjor i Eimport. Alla skulle göra sitt för att överleva. Sienna var otroligt skicklig på det hon gjorde, iallafall tyckte Erland det. Om det kändes tungt nu, så skulle det vända, det var han säker på. Men det som skav i honom, var ryktena han hörde om deras son- Edric. Det hjälpte kanske inte att Finnigan, Philips son fanns med där i bilden. Philips familj var inte omtyckt av varken kungafamiljen som folket i dess land. Erland ville skydda sonen från det onda. Men Edric var vuxen också, Erland kunde bara göra tillräckligt. Värst var att se Sienna bekymras över situationen. Han ville ta ifrån henne sorgen och smärtan. ”Jag tänkte följa med ett tag. Jag skulle behöva några verktyg att låna till slottet.”, sa Erland, även om det bara var halva sanningen. Han skulle också hålla ett öga på Edric och Finnigan. 27 jun, 2024 10:08 |
Emma07
Elev |
Royse väntade otåligt på att vakten eller någon skulle återvända till honom, och även om det antagligen inte var det så kändes det som att det dröjde en lång stund innan han hörde hur någon närmade sig igen. Det var dock inte vakten, utan Aiden själv som nu stod framför honom. Han granskade lite kritiskt prinsen, hans spontana tanke var att genast ifrågasätta varför inte Gwen hade återvänt hem - för han var helt övertygad om att Aiden hade något med saken att göra. Han lyckades dock lägga band på sig själv, han var på Aidens territorium nu och det klokaste var att gå varsamt framåt ifall han ville lyckas få med sig Gwen hem igen. vilket han måste, det var en viktig pusselbit för hans plats på tronen.
"Aiden." Hälsade han istället först vänligt, tvingade på ett leende emot mannen framför honom. Han harklade sig lätt. "Jag hoppades på att du kanske kunde säga mig var Gwen befinner sig?" Han hoppades att frågan inte framställdes så hård som han egentligen ville ställa den. Det var viktigt att åtminstone nu till en början försöka hålla sig på god fot med honom, så att han förhoppningsvis avslöjade var hon var nånstans - efter det brydde han sig inte lika mycket om det. Visserligen borde han kanske göra det - en vacker dag skulle väl Aiden sitta på Vrales tron, och om Royse då var Oriagates kung skulle det vara bra att ha en god relation till honom. Men just nu kändes prinsen mer som ett hot emot Royses krona. Sienna log mjukt emot sin make, glad för alla de där små komplimangerna han kilade in i de vardagliga konversationerna. Var en av alla de oändliga saker hon älskade med honom. "Tack." Log hon samtidigt som hon började med sitt bröd, lyssnade till hans fråga och nickade litet. Visst skulle hon dit, det var hennes nya vardag nu vilket hon också gillade. Hon trivdes i det så vardagliga över det, att gå tillbaka till sin egen barndom med det. "Ja, jag tänkte gå ner nu efter frukosten. Edric tog ledigt från det igår, men han skulle komma och hjälpa mig idag igen." Sade hon och såg upp på Erland, log lite smått igen. Hon uppskattade verkligen att han ville följa med, att han tog sig tiden att vara där tillsammans även om det också var för att han behövde verktyg. "Tack. Du kommer definitivt lysa upp mina dagar där." Log hon. Trots att de nu varit gifta i många år och deras barn till och med hunnit bli vuxna och skaffa egna barn, så tröttnade hon aldrig på att umgås med honom. Tvärtom. Han förgyllde hennes dagar, och hon ville inte ens tänka på att nån gång behöva leva vidare livet utan honom. Tanken var för svår. De tankarna förde henne återigen in på dysterheten kring smedjan, kring de ryktena som spreds allt mer. Hade de handlat om henne själv eller enbart smedjan hade hon bara borstat av sig det och inte brytt sig. Men när de blandade in hennes son så gjorde det ont, han som inte gjort något ont. Han som bara var där för att hjälpa till, vilket han också gjorde bra - han var skicklig med stålet. "Tror du att det är värt det? Blir det värt att fortsätta när det går ut över Edric?" Tvivlet hade börjat växa alltmer inuti henne. Hon älskade smedjan och hon ville hålla igång den, men hon älskade sin son mer. Han var många gånger viktigare. Han verkade först inte ha påverkats av ryktena som gick, men hon tyckte sig se allt mer att han faktiskt tog åt sig men gjorde sitt bästa för att inte visa det för sin familj. 28 jun, 2024 17:01 |
Vidomina
Elev |
Aiden fick en ny bild av Royse. Det var tonen han talade till honom med. Stämde inte överens med den bilden som Aiden skapat i sitt huvud, den gången de träffades för första gången i Oriagate. Han hade varit så stöddig. Men här- han lät trevlig först. Sedan.. bekymrad? Frustrerad? Aiden letade fel. Det skulle vara lättare att de var ovänner. Royse hade ju så tydligt uttryckt att han inte gillade deras sällskap i hans rike. Men då var han Royse, prinsen, den blivande kungen. Här, när Aiden stod ansikte mot ansikte med honom, såg han honom bara som en orolig bror. Som undrade var hans syster höll hus.
Gwen. Tankarna gick till henne. Det där vackra ansiktet, leendet, blicken som Aiden ville drunkna i. Han ville inte berätta var hon var. För vad skulle Royse göra? Ta henne ifrån Aiden? Ifrån Eimport och Vrale? Till Oriagate och sedan gifta bort henne? Nej. Den här bubblan han upplevde med Gwen, ville han inte skulle spricka. Att deras tid skulle ta slut. Han var inte redo. Han visste också att det var själviskt. Aiden kunde ju inte tala för Gwen. Men han ville så gärna tro att hon också trivdes med honom, i hans sällskap. Gwen hade inte ens nämnt sin trolovade i Aidens närhet. Det fanns inte på kartan, trodde prinsen av Vrale, att hon skulle äkta en främmande man. Även om det handlade om framtiden för Oriagate. Hon var mycket mer än en titel. Aiden kände luften gå ur honom. Han hostade och harklade sig för att samla sig.”Ehm.. Gwen, nej, jag har inte sett henne idag.”, ljög han. Lät trovärdig på rösten. Hon fanns ju i slottet. ”Hon kanske är på torget, har du kollat där?”, frågade han. Om Royse skulle lämna slottet för ett ögonblick, så skulle Aiden ha mer tid att söka upp prinsessan för att se efter om hon visste varför hennes bror var här för att leta reda på henne. Men ärligt så visste han inte om Royse skulle ta den finten. Han var smartare än så. Aiden tvekade, men samlade sedan mod till sig. För vad det var värt, så ville han göra klart för Royse hur Gwen kände. ”Hon vill inte gifta sig. Inte med en främling iallafall.”, sa han och svalde. Kände pulsen öka en aning. För att det var viktigt att få det sagt. ”Fatta det rätta beslutet och bryt förlovningen. För din systers skull.”. Erland tog en tugga av brödet. Han nickade som svar, han skulle följa med Sienna till smedjan efter frukosten. Han log en aning generat åt hennes ord. Det var smickrande att hon kände så. Han kände exakt likadant gentemot sin hustru. Han trivdes alltid i hennes sällskap. Det fanns nog ingen som han älskade så mycket som henne. Flera år hade de varit gifta, men det kändes som igår, då han stött på henne i samma smedja som hon fortfarande arbetade i idag. Erland sträckte en hand åt hennes håll bara för att nudda med fingerspetsarna över hennes hand. Ville bara visa sin kärlek för henne. De muntra tankarna och dagdrömmandet suddades ut när Sienna talade om Edric. Erland visste ju precis vad hon menade. Han förbannade sig själv för att han inte gjort något, för att kunna förhindra att rykten spreds. ”Det ska inte gå ut över Edric mer, Sienna. Jag ska se till att det stoppas. Jag borde ha stoppat det för längesedan.” Orden var stora och egentligen fanns det väl inte alltför mycket Erland kunde göra. Men något han kunde göra, var att sätta gränser. Han skulle ta reda på var exakt det kom ifrån, vem, eller vilka, det var som talade om sonen så. Han skulle också finnas där för Edric. Edric skulle veta att hans far var att lita på och räkna med. ”Oroa dig inte. Jag har en plan.”, sa Erland och kramade om sin hustrus hand. Han drog på ett leende. Han ville inte att hon skulle fråga om detaljerna. Det skulle bara skapa mera bekymmer och oro för henne. 30 jun, 2024 17:22 |
Du får inte svara på den här tråden.