Flowers in the dark [PRS]

Det känns så fridfullt där de går, hand i hand med klar luft som bara gör dem väl. Bortsett från de värkande fötterna så är stunden helt perfekt, något hon har saknat. De har gått på promenader tillsammans efter attacken innan, under de senaste veckorna har de gått tillsammans. Men inte hand i hand, och inte som ett par. Nu är de ett par, och det är något som gläder Hayley något förskräckligt. Med hans sällskap känner hon sig långt ifrån lika ensam som hon gjort under månaderna som gått, och hon gör henne lycklig. Trots allt som hänt dem. Hon lutar huvudet försiktigt mot den äldres axel, samtidigt som hon kramar om en av de betydligt större händerna. Så som hon har gjort många gånger innan, men aldrig kan få tillräckligt av.
”Det låter perfekt, gud vad skönt det ska bli,” Hon nästan suktar av det nu när Yaosu nämner det. Få sova ut. Hon har kunnat sova bättre med hans sällskap, lite läskigt vilken stor koppling de har till varandra. Det hade tagit ett tag, men tillslut kunde hon få några timmars sömn varje natt, och det är mycket bättre än ingenting alls. Att bada i jacuzzin låter också tilltalande. Hon har nästan lite lust att göra det när de kommer till hotellet, men det är nog bra om de kan sova så länge som möjligt. Allting positivt försvinner däremot snabbt. Ena sekunden går de tillsammans i lugn och ro på gatan påväg till hotellet, andra sekunden ser hon personen hon älskar falla ner mot marken, som att han blivit tacklad. Och det är i princip precis det han blivit. ”Yaosu?” Blicken glider ner mot mannen, hon tänkte precis böja sig ner för att se hur det gick för honom, som att det hela hade varit en olycka. Så fel hon haft. Innan hon vet ordet av det bär någon upp henne i luften. ”Gör honom inte illa..” Som att de skulle lyssna på det. Plus var det redan försent, de har börjat göra honom illa. Rejält. Ögonen börjar tåras upp, och hon kan inte sträcka sig efter staven i väskan då någon redan beslagtagit den. Med en duns faller hon ner på golvet i skåpbilen, slår till sig rejält. De slänger in hennes pojkvän också, och hon är snabb med att komma fram till honom, tyvärr blir hon bara bort knuffad igen.

Under tiden det förblev svart framför ögonen var allting ännu en gång väldigt stillsamt. Däremot försvann den känslan snabbt, så snart medvetandet började återvända. Ett stön rymde tjugotvååringen och han tvingade upp ögonlocken med all kraft han kunde uppbåda. Vad hade ens hänt? Synen hade inte återvänt fullständig ännu och han blinkade panikartat. Någon hade slagit till honom i bakhuvudet, hårt. Han kände trevande bakpå huvudet och noterade snabbt en rejäl bula och en hel del blod. Handen blev alldeles blöt och varm, vilket tydde på att såret fortfarande blödde. Det skulle bara läka om han bytte skepnad, det brukade nämligen läka de flesta såren.
Yaosus syn återvände slutligen och han satte sig upp, för att försöka lossa på kedjan som satt runt halsen. Fan, händerna var fastkedjade mot golvet, det var nästan omöjligt att lyfta på dem. Vart var Hayley? Vad hade hänt med henne? Hjärtat började slå snabbare och en grimas strök sig över ansiktet. Allting gjorde ont, precis allting. Blicken gled över det lilla utrymmet och fann snart den yngre flickan, tillsammans med hennes underbara doft. Tjugotvååringen hade hoppats på att de inte lyckats komma åt henne, men det hade de naturligtvis gjort. Helvetes, jävla skit.
”Hayley är du..” Innan den äldre hunnit avsluta meningen, hade någon hastigt satt en munkavel på honom.
”Låt honom inte ta av halsbandet.” Rösten var bekant på något sätt, även om han inte kunde se ansiktet på personen. Han satt hukad borta vid Hayley och band händerna på henne med ett smalt rep. Varv på varv av rep.
”Vad händer då?” Ljöd en annan röst undrande och ryckte tag i de svarta lockarna, så att huvudet rycktes bakåt. Aj, aj, aj. Smärtan var alldeles förskräcklig, ilade genom hela ryggraden och upp i huvudet. Det kändes bokstavligen som om han skulle explodera.
”Ugh, han luktar inte gott”, fortsatte samma röst efter att sniffat högljutt på honom. ”Jag kan inte placera den, men det luktar..fel.” Rösten lät nästan lite äcklad vid det laget.
”Det är för att den där inte är mänsklig överhuvudtaget”, svarade den bekanta rösten. ”Den här däremot, hon är helt perfekt”, mumlade han därefter.

Hela situationen skrämmer livet ur Hayley. Det måste ändå vara förståeligt, eller hur? Att bli rädd när några får för sig att kidnappa både henne och personen hon älskar. Ännu värre är när den här personen ligger på golvet och inte visar några som helst livstecken. Hon hade sett det stora såret i bakhuvudet på honom, hur blodet fortfarande rinner. Fan. Hon känner sig värdelös, hon kan verkligen inte göra någonting åt det hela. Hon kan inte ens springa fram till honom, då en av männen har ett hårt tag om honom, och hon sitter inte mycket bättre till hon heller. Fy fan vad hon känner sig värdelös. Om hon haft trollstaven intill sig hade saker sett annorlunda ut, men de alla hade varit väldigt snabba med att beslagta den. Ögonbrynen dras ihop, är det så att de vetat om att hon haft den med sig? Det är inte så många som vet om det, vilket får henne att fundera lite över det. Hayley kan inte göra mycket mer än att fundera på det. Han som står bakom det hela verkar inte riktigt bry sig om att hon kommer på att det är han, med tanke på att hon känner igen rösten så fort de når öronen.
”Härligt, jag trodde verkligen att du var schysst, någon man kunde lita på.” Slänger hon ur sig, rösten drypande med sarkasm medan blicken glider över Cheng, som sitter hukad framför henne. Ett rep runt händerna, gör henne mer värdelös än hon redan är. När hon väl har öppnat munnen får hon också en munkavel av den två år äldre mannen. Yaosu kommer nog inte kunna komma över att det är han som gör dem så illa. En barndomskompis. Hur går det till? Hur kan han göra något sådant? Ännu mer arg blir hon när de säger att den andre inte är mänsklig överhuvudtaget… det får det verkligen att koka inombords, hon har lust att slå ner Cheng och ge honom rejäla smällar. Men uppenbarligen kan hon inte det. Då hon inte kan säga något mer sitter hon och blänger mordiskt mot honom, innan uppmärksamheten glider tillbaka till Yaosu. Hur kan man kalla honom för ”den där,” i hennes ögon är det helt oförståeligt.

Under sina tjugotvå år hade Yaosu hört en hel del olika typer av skratt - de som klingade härligt, de som var helt känslolösa och nu även ett som var totalt, isande kallt. Det var som en blandning av känslolöst och ont, vilket passade väldigt bra med tanke på situationen, ironiskt nog. Ögonen tårades av ljudet och efter att de satt munkavel även på Hayley, började tårarna slingra sig nerför kinderna. Han visste att han inte var perfekt, men hade i helskotta hade han gjort mot Cheng för att förtjäna något sånt här? Vad hade Hayley gjort för att förtjäna detta? De två yngre hade ju kommit bra överens ända sedan den nittonåriga flickan anlänt till familjens egendom, så varför blandade han in henne?
”Har du inte lärt dig att man inte kan lita på någon här i världen?” Frågade Cheng och strök några fingrar över kinden på den yngre flickan, för att därefter luta sig närmare och dra in hennes doft. ”Förstår ni vad jag menade innan? Hon är perfekt”, fortsatte han, den här gången riktat till de andra i bilen, förutom Yaosu då.
”Kan vi inte döda henne nu? Jag förstår inte varför vi måste gå igenom så mycket trubbel för samma ändamål”, muttrade mannen som fortfarande höll Yaosus huvud bakåt.
”Vi har ju diskuterat det här innan”, suckade Cheng och skakade på huvudet. ”Han ska döda henne, så tar vi över efter det”, förklarade han och nickade mot Yaosu, vara ögon plötsligt blivit extremt stora och rädda. ”Låt mig se, vi har två dagar på oss att samla hennes blod innan dess..när han väl dödat henne, kan vi ta hand om resten, som en liten belöning.” Hjärtslagen blev på något sätt ännu hastigare och synen försvann i korta etapper. Fan, fan, fan. Strömmen med tårar växte sig större och tjugotvååringen slöt tillslut ögonlocken. Nej, han skulle inte kunna leva med sig själv, även om det inte skulle vara hans fel. Han skulle inte kunna leva utan Hayley överhuvudtaget.
”Hur mycket blod kommer vi kunna ta från henne? Två dygn är inte speciellt mycket”, påpekade en annan, obekant röst, snett till vänster om Yaosu.
”Några liter”, svarade Cheng och ryckte på axlarna. ”Slå till honom igen, jag vet inte riktigt hur de där förvandlingarna fungerar”, sade han därefter och rätade på sig, just innan världen återigen blev svart framför Yaosus ögon.

Det är där det brister för Hayley. Tillit har alltid varit ett problem, enda sedan männen från kyrkan tagit henne på sätt hon aldrig kunnat glömma. Enda sedan föräldrarna ignorerade henne när hon tillslut vågade berätta vad som hänt, och lät männen behandla henne hur de ville. Det är inte konstigt att hon har svårt tillit, och hon har aldrig vågat lära känna folk förrän hon träffade Joshua, och hon har aldrig vågat ha ett riktigt förhållande förrän hon träffade den tre år äldre mannen. Och hon hade verkligen börjat lita på Cheng, tyckt genuint om honom. Tårarna börjar rinna ner över kinderna, den där tilliten hon byggt upp faller samman. Precis som den gjort när pojkvännen svikit henne ett år tillbaka. Fan, hon kommer aldrig klara av det. När den andre börjar stryka fingrarna längs kinden på henne ryggar hon genast tillbaka. Inte det mest smarta valet, i en situation som denna borde hon inte göra Cheng argare än han redan är. Men vad skulle hon göra, sitta stilla och låta honom röra vid henne när han är så förskräckligt äcklig? Aldrig livet. Kontakten leder till hemska minnen, som hon hellre skulle hålla ryggen mot. När sedan det kommer på tal att de ska döda henne blir ögonen dubbelt så stora och tårarna dubbelt så många. Hayley kan verkligen inte förstå det, på vilket sätt är hon perfekt i hans ögon? Uppenbarligen inte tillräckligt perfekt för att han vill ha henne levande. Att det sedan är Yaosu som ska ta död på henne gör henne förskräckt. Inte av den anledning man skulle kunna tro. Hennes tankar går istället till hur den äldre aldrig skulle kunna leva med sig själv om han gör det… trots att det är de som driver honom till det. Fan. Kugghjulen slår hårt i huvudet på henne, och hon bestämmer sig för att kanske göra något åt det hela. Hon har ingen trollstav. Om hon nu driver Cheng till vansinne kanske han kan ta död på henne.. för där och då spelar det verkligen ingen roll, bara de låter Yaosu gå och han inte behöver leva med något så hemskt. Så hon sträcker på sig, innan hon ger Cheng en hård spark på benet, och en till. Om han blir tillräckligt arg, ja då kanske det kan gå. Plus behöver Yaosu inte se det igen, då de slagit honom igen. Vilket leder till att hon sparkar ännu hårdare, skynda, skynda, skynda.

När Hayley började sparka den två år äldre mannen på smalbenen, spann han runt på stället och klämde åt runt käken på henne med tummen och pekfingret. Ögonen var lätt maniska och irisen skiftade från mörkbrunt till mörkrött. Det var en så liten skillnad att det knappt gick att lägga märke till, men då de snart glittrade till i aningen ljusare toner, var det nog inga problem. Tjugoettåringen blottade tänderna samtidigt som ett leende grodde på de bleka läpparna. Hela Cheng såg lite blekare ut än vad han brukade göra, ungefär som Zihao och Yaosu brukade göra innan fullmånen. Skillnaden var att den bakomliggande anledningen var helt annorlunda.
”Åh, Hayley”, började han med ett morrande läte, långt nerifrån strupen på honom. ”Det där kommer bara göra saker och ting värre för dig..kan någon binda fast benen på henne?” Han släppte greppet om henne och lade armarna i kors över bröstkorgen, medan två andra män, båda med munskydd, surrade fast den nittonåriga flickans ben.
”Är det inte lika bra att börja tömma henne nu? Då kommer hon inte vara lika jobbig att få med sig senare”, föreslog en av dem och fäste änden på repet i en liten metallögla i golvet.
”Jo, vi kanske kan utvinna någon extra liter eller två. Men ta inte för mycket åt gången, vi vill inte att hon ska dö innan fullmånen”, svarade Cheng och plockade fram en lång, smal nål, kopplas till en liten ventil. Därefter fiskade han upp en tom blodpåse från samma lilla förvaringslåda och fäste slangen till ventilen.
”Kan någon hålla fast henne?” Frågade han och knöt fast ett gummiband runt en av armarna på henne, medan en av de andra greppade tag om axlarna på nittonåringen. ”Du förstår”, fortsatte han sedan och klappade löst över huden tills ett blodkärl uppenbarade sig. ”Ditt blod är värt en hel del, häxa”, förklarade han och stack in nålen i huden, för att sedan öppna ventilen. ”Du är ung, vacker och har magiskt blod i venerna. Det är väldigt sällsynt på marknaden, vi kommer säkert tjäna en hel del.”

Det är svårt för Hayley att inte kolla på honom, det är något annorlunda. Väldigt annorlunda, och väldigt fel. Ögonen skiftar i färger, samtidigt som hans hud blivit blekare än den varit innan och tänderna är nästan lika vassa som Zihaos kan vara. Riktigt vad som står fel vet hon inte, det är svårt att avgöra om han lider av samma sak som de två Huaze bröderna gör, eller om han är en vampyr. Hon själv är inte så värst bra på att märka av skillnaden. Förutom under förvandlingarna. Någonting av de två alternativen är det dock. När han griper tag runt käken på henne gör hon inte mycket mer än att stirra in i de där ögonen. Hon äventyrar nog sitt liv en hel del med dessa beteenden, men det är precis det hon vill göra. Klart hon vet att sparkarna bara skulle göra saker och ting värre för henne, men det bryr hon sig inte om. Hon dör hellre av att Cheng gör det än att pojkvännen tvingas till det. Han verkar däremot inte fatta att det är det hon suktar efter, att en del av henne suktat efter det enda sedan hon gjorde sitt första försök. Hon har en anledning att leva nu, Yaosu… men om hon tillåter Cheng att göra som han vill så kommer den äldsta behöva leva med enorm skuld. Och varför skulle hon tillåta det? Så, hon bestämmer sig för att himla med ögonen åt Cheng, bara för att morra tillbaka. Irritation kan nog också leda till att han vill få död på henne. Blicken glider ner mot sin arm, och hon grimaserar lätt när de sticker in en nål i huden på henne, samtidigt som en av de äckliga männen håller fast henne om axlarna.
”Skulle inte ni handla i trubbel om ni sålde varulvssmittad blod?” Det är inte så lätt att få ut sig de orden, och det är nog svårt att förstå precis vad det är hon säger med tanke på att hon har en munkavle över munnen, men hon får åtminstone ut det. Kanske det inte är något som den två år äldre vet om, men Zihao hade trots allt rivit henne i magen. Inte lika farligt som ett bett, men fortfarande lite grann. Blicken är fortfarande fäst på blodet som pumpas ut. Helvete, det slår henne att hon kommer svimma snart. Då de uppenbarligen tar en hel del blod, och hon har aldrig varit sådär vidare duktig när det kommer till nålar. Och svimma är precis vad hon gör.

Efter att Hayley slängt ur sig den där lilla kommentaren om att hennes blod var smittat, samt efter att hon tuppat av, hade Cheng varit snabb med att lista ut vad det var hon menade. Han hade sökt över både armar och ben på henne, men det var först när han drog upp klänningen och fick syn på rivmärkena som han förstod vad det var hon menat. Det spelade dock ingen roll, ingen behövde veta att henne blod inte var helt rent. Smaken skulle ändå döljas under allt det där andra och de kunde lyckligtvis inte infekteras av de där varulvabacillerna. Kanske om de fick ett direkt bett, men det skulle bara leda till en smärtsam död i slutändan.
Hjulen på bilen rullade så småningom saktare och saktare, tills fordonet slutligen kom till ett stopp. De hade åkt i några timmar vid det laget och befann sig långt ute på landsbygden, vid en gammal lagerlokal uppe i bergen. Cheng sköt upp dörrarna och drog in den svala morgonluften. Solens första strålar dansade över ansiktet på honom och de svagt röda ögonen glimmade i ljuset. Hade han inte varit så vedervärdig hade man nog kunnat säga att han var vacker. Hans personlighet var däremot inte det.

Yaosu hade ännu en gång börjat kvickna till och rörde på sig med ett stön. Det rasslade till vid minsta lilla rörelse och när han slutligen slog upp ögonlocken insåg han snart att han fortfarande var fastkedjad, precis som ett djur i fångenskap. Huvudet bultade något alldeles förskräckligt och han låg kvar ett slag på det svala golvet. Rummet var svagt upplyst av några gamla lampor, det var en ganska stor lokal. Tjugotvååringen antog att han befann sig längst bort i en av ändarna, då det bara fanns en redig tegelvägg på motsatt sida av gallret.
Med ytterligare ett stön satte han sig upp och kände försiktigt på såret i bakhuvudet. Vart var Hayley? Vad hade hänt efter att de smällt till honom? De bruna ögonen sökte efter den yngre flickan och fann henne snart, inte alltför långt bort. Hon satt på en ranglig trästol, med händerna bundna bakom ryggen och benen fastsurrade vid stolsbenen. En slang stack ut från en av armarna och slingrade sig ner mot en halvfull påse med blod.
Händerna greppade tag om gallret och Yaosu stirrade storögt mot flickan som han älskade så mycket - den enda människan han någonsin önskat, utöver fadern och bröderna. Men det var ju två helt olika saker, det borde vara givet. Tårarna trängde sig genast fram igen och tjugotvååringen snyftade högljutt till.
”Hayley”, utstötte han med sin rispiga stämma. Munkaveln var borta och han kunde röra sig betydligt friare än han gjort innan. ”Hayley, är du okej?” Dum fråga.

Hur länge är Hayley medvetslös? Det är osäkert. Men gud vad skönt det är. Inte behöva tänka på vad som händer runt omkring, inte tänka på allt blod som pumpas ut ur armen på henne. Smärtan av att se personen hon älskar mest av allt ligga med stora sår i bakhuvudet, blödandes och medvetslös. Hon orkar inte något av det. Därför hade det varit förskräckligt skönt att allt bara försvann. Allt bara blev svart framför ögonen på henne. Men tillslut vaknar hon. Huvudet dundrar av smärta, och så fort hon slår upp ögonlocken känner hon sig alldeles yr, trots att hon uppenbarligen sitter ner. Det första hon gör är att kolla ner på sin kropp, och helt ärligt blir hon aningen lättad. Att bli våldtagen igen skulle vara så mycket värre än att dö, åtminstone i hennes egna ögon. Nej, det skulle hon inte klara av.. och tja, om hon dör behöver hon inte känna något av det. Då kan det förbli sådär svart. Hayley grimaserar pågrund av smärtan, men hon är snabb med att se sig omkring, efter uppcheckningen. Blicken landar tillslut på Yaosu, som lägligt nog också verkar ha vaknat upp. Frågan som hon får ställd känns nästan som ett skrik i öronen på henne. Överkänslig uppenbarligen.
”Jag vet inte… så himla perfekt,” nu är hon helt och hållet sarkastisk, för ingenting är perfekt. Tyvärr. Kvällen hade verkligen varit underbar tills faktumet att de blev kidnappade.. dock kan hon inte ta ut sin frustration på den äldre, verkligen inte. ”Förlåt, jag kan bara inte förstå mig på vad som händer.” Faktumet att minkavlarna är borta är åtminstone något positivt, så att de kan prata med varandra. Säga att de älskar varandra för sista gången. Nej, hon ser ingen ljuspunkt eller hur de möjligtvis ska ta sig därifrån. Men hon har börjat inse att det bara är en utväg för henne, och hon är helt okej med det. ”Ditt huvud.. blöder det fortfarande?”

”Säg inte förlåt”, började Yaosu och kom upp på benen, med en kraftansträngning som fick hela kroppen att värna något alldeles hemskt. Han vilade pannan mot de svala metallstängerna och slöt ögonlocken i några sekunder. Kunde någon förstå sig på vad det var som egentligen hände? Det enda han förstått var att Cheng av någon anledning var ute efter Hayleys blod. Hur hade han ens kunnat missa det där? Alltså att barndomsvännen var en blodsugare av något slag. En grimas strök sig över de släta dragen och han slog löst pannan mot gallret. Han bodde ha vetat, borde ha kunnat förutspå det här. Och nu skulle Hayley dö medan han tvingades fortsätta leva utan henne. Fast det skulle han inte kunna göra, fortsätta leva utan henne. Det skulle inte vara möjligt.
”Jag förstår precis hur du känner, för jag förstår inte heller någonting”, fortsatte han och skakade på huvudet, för att därefter slå upp ögonlocken. Tänderna gnagde i underläppen på tjugotvååringen och han lät en av händerna glida mot bakhuvudet. Det var lite kladdigt men det verkade i alla fall som om blodet koagulerat och börjat bilda en skorpa. En stor skorpa.
”Nej, det blöder inte”, svarade han tyst, varefter blicken föll på blodpåse. Hur mycket blod hade de tagit från henne? Klumpen i magen blev genast ännu större och han torkade frustrerat bort tårarna. Fan heller, han skulle aldrig låta Hayley dö. Aldrig i livet.
”Hayley, du får inte dö, hör du det”, sade Yaosu och började de sig omkring lite mer noggrant. Där, där på ett bord lite längre bort låg den - trollstaven. Kanske, kanske han skulle lyckas nå den.
”Jag ser din trollstav, men jag vet inte om jag kan nå den.” Han sträckte ut en av armarna genom gallret, men förhindrades av kedjan. Om de inte fanns där hade han nog kunnat nå, dock skulle de bli tvungna att vänta på att någon skulle ta bort den.
”Du”, mumlade den äldre och såg till att ingen annan befann sig i salen. ”Jag har en idé, men den är inte speciellt bra..”