Not what I wanted [PRS]

Det vet jag redan! Zihao slutade genast upp med sina evinnerliga morranden och såg allmänt skyldig ut. Men jag tycker liksom inte ens om att höra det, även om det är ett skämt. Och om jag nu ändå ska fortsätta tycker jag inte om att Yaosu sitter och klänger på dig.. Jovars, det där lät väldigt fånigt. Det insåg han till och med själv att det gjorde - lät fånigt, fjantigt och dumt i största allmänhet. Sjuttonåringen ägde inte Joshua och den yngre fick göra vad fan han ville, däremot var hjärndemonerna genast där. De var väldigt duktiga på att tala om för honom att nittonåringen egentligen var mycket bättre för pojkvännen och att han borde släppa honom utan att bråka. Nu tänkte han givetvis inte lyssna, men det var fortfarande väldigt jobbigt att sitta och lyssna på.
Handen som var sluten runt nosen på honom fick ligga kvar, han tänkte då inte kämpa emot. Mest för att han gillade när sextonåringen fokuserade på honom istället för den äldre brodern. Huvudet kunde mer än gärna få lutas mot Zihaos egen axel, eller någon annan kroppsdel, då axlarna för tillfället inte existerade. Fan, han skulle till och med kunna ställa sig upp och agera matbord åt Joshua om han så ville. Nej, det var inte ens ett skämt.
”Ni är väldigt söta tillsammans”, påpekade Yaosu kuttrandes och greppade tag om den yngre broderns pälsiga kinder. Sedan släppte han dem och rufsade till den ännu yngre filurens mörka lockar. ”Jag lovar att jag inte kommer säga någonting”, fortsatte han och rullade ihop skriften. De nätta fingrarna lyckades snabbt knyta bandet runt den och när han kände sig färdig placerade han den på nattduksbordet igen. ”Så..hur länge har ni två varit tillsammans då? Försök inte att låtsas om att ni inte är det! Som sagt, jag känner igen sann kärlek när jag ser den.” Han rullade över på mage och sparkade lekfullt med fötterna i luften. Huvudet vilade mellan händerna och armbågarna stödde sig mot den mjuka madrassen. Shit, även om nittonåringen brukade vara väldans bra på att hålla sig lugn och ointresserad lyckades han ändå bete sig som en nyfiken liten flicka. Snabba svängar.

Ah, nej när hjärndemonerna är så aktiva som de är hos de två turturduvorna kan det nog vara svårt att inte ta skämt till hjärtat. Spelar ingen roll om de är uppenbara, löjliga skämt. Det kommer fortfarande göra ont, och det hade lilla Joshua inte riktigt tänkt på. Nu vet han själv hur det känns, hur sårande det kan vara, men det hade undgått honom. Just där och då hade han trott att det varit en tillräckligt bra lögn för att svara Yaosu med. Däremot hade han misslyckats på många plan. Ett, pojkvännen hade snappat upp det och blivit sårad. Två, nittonåringen är smart nog att skilja en stor lögn till sanningen.
"Mhm, men det gör ont för mig när du och dina vänner konstant klänger på varandra." Predikar sextonåringen tillbaka med en lätt liten grimas. Nu var det en viskning som endast Zihao kunnat höra, men det gör det inte mindre sant. Det gör ont, och än en gång är det väl hjärndemonerna som är i farten. För vem skulle vilja vara med Joshua? Zihaos vänner skulle säkert vara mycket bättre för sjuttonåringen.. Jo, nu talar han åtminstone sanning. Så det är väl något plus, kommunikation är bra. Svårt dock när den han vill kommunicera med är fast i en lurvig varm form. Med rosiga kinder sjunker bli men ner mot skålen och slurpar än en gång på den varma soppan, som tillslut tar slut. Sen blir det teets tur. Jodå, än en gång vill han vinna lite tid för att kunna komma på ett acceptabelt svar. Hur länge har de varit tillsammans? Såna här frågor har de två trots allt lyckats hålla sig borta från i flera månader, bortsett från Hayley och Aeron. Plus kanske Zihaos vänner. Men familjemedlemmarna åtminstone. Ja dem har de lyckats hålla sig borta från. Han behöver väl inte vara specifik, eller hur?
"Några månader.." uteslutningmetoden borde ju visa Yaosu att de måste ha varit tillsammans innan pojkvännen skiftat, vilket varit för över ett halvår sedan.

Att säga att det krävdes en jävla massa självkontroll för Zihao att inte sända ut det absolut första han kom att tänka på när Joshua nämnde vännerna - vännerna som sjuttonåringen inte sett på över ett halvår vid det laget. Men på något sätt lyckades han uppbåda tillräckligt med behärskning för att hålla truten. Istället ignorerade han orden helt och reste sig up, sträckte ut den slanka kroppen och tog ett skutt ner från sängen. Hade han vaknat på fel sida? Så kunde man helt klart utrycka det.
”Några månader”, upprepade Yaosu, vars blick följde den yngre brodern när han svansade iväg mot ett av de stora fönstren. Där gled han slutligen ner på golvet med en bedrövad suck, med huvudet vilandes mellan de stora tassarna. ”Det betyder alltså att ni har varit tillsammans i över ett halvår nästan”, konstaterade han efter en stunds tystnad. För någon som haft högsta betyg i alla ämnen hade det inte varit särskilt svårt att räkna ut, för visst måste de varit tillsammans innan den där hemska dagen? Jo, annars skulle det bara vara förfärligt underligt.
Zihaos öron vinklade sig lydigt bakåt för att snappa upp allting som sades. Åh, om han hade kunnat tala hade han allt fastslagit allting betydligt mer entusiastiskt och bestämt. Kanske Joshua skämdes? Nej, nej, nej! Inte fler hjärnspöken, snälla rara. Öronen vinklades framåt igen och sjuttonåringen stirrade blankt ut genom fönstret. Det var fortfarande dag men himlen var ändå mörk därute. Mörkare än den varit för några månader sedan. Fast vad skulle de alla förvänta sig? Att den inte skulle vara det? Voldemort hade återvänt, så klart att saker och ting skulle förändras!
”Du Joshua..hör du typ vad han tänker?” Undrade Yaosu plötsligt, vilket fick den yngre Huaze brodern att rycka till och vända på sig. ”Det känns som att du gör det”, fortsatte den äldre misstänksamt och sneglade mellan de två ungdomarna. Den där lilla snokande skiten uppfattade visst en hel del, uppmärksam som han var.

Jaha, nu hade Joshua visst slagit till en öm nerv. I vanliga fall skulle han nog avsky sig själv för att ha fått fram något liknande, för att ha fått pojkvännen att känna sådär, fått honom att bli arg. Men han själv hade känt precis samma sak när den äldre anklagat honom. Spelar ingen roll om de bägge två inte har någon som helst intresse i någon annan, han har hjärndemoner också. Där och då verkar det som att Zihao glömmer bort det i någon sekund. De mörka ögonen följer efter lurvbollen innan han skakar lätt på huvudet och återgår till sitt te. Det får helt enkelt bli ett samtalsämne tills senare.
"Mm jo, ungefär åtta månader nu antar jag," inte direkt något som han skulle vilja dela med sig av det hela, men det känns bra att prata lite om förhållandet. Med någon som inte är en tjutandes Hayley det vill säga. Det är liksom tufft att hålla en sådan hemlighet för både hans mamma och bror, två personer han alltid är ärlig med. Nästan. Grubblande på förhållandet försvinner däremot när en ny liten fråga tar plats. Något faktiskt den yngsta av dem tänkt en hel del på. I hans små öron låter Zihaos röst så klar, som att han skulle prata precis bredvid honom när det egentligen kommer ut gnällanden. Han har dock tänkt att det kanske är för att han är så duktig på att läsa av ansiktsuttryck, men det låter inte så sannolikt.
"Jag vet inte.. Jag bara får in det han säger på ett eller ett annat sätt."

Regnet fortsatte att löst smattra mot den stora fönsterrutan framför Zihao. Usch, han betedde sig verkligen som en liten barnrumpa i den stunden, som dessutom låg kvar och blängde som en stor padda. Han var verkligen inte bättre än så, eller hur? Nope, inte för tillfället. Däremot fångades uppmärksamheten när Joshua faktiskt erkände det faktum att han kunde förstå den äldre. Öronen vickade på sig och snart hade fluffberget funnit sin väg tillbaka upp i sängen. Skillnaden var att han bryskt pressade ner sig mellan brodern och sextonåringen, återigen väldigt barnslig.
”Bitmärkena i din nacke..jag har en teori om att de har någonting med saken att göra”, konstaterade Yaosu, som lätt irriterat böjde sig tvärs över sjuttonåringen, så att han kunde ta sig en närmare titt på både ärret och det nya bettet.
Se där! De är faktiskt bra för någonting. Zihao knuffade bryskt undan den äldre Huaze brodern, som föll tillbaka mot de mjuka kuddarna med en liten duns.
”Jag menar, de sitter precis vid doftkörtlarna och med tanke på att han har bitit många andra måste just de där betten vara speciella”, predikade nittonåringen och sände därefter iväg en mörk blick mot sin yngre bror. Fast vargen verkade inte bry sig vidare mycket om Yaosus mördande blickar, utan var på tok för uppspelt. Han hade till och led glömt bort att han nyss varit både sur och butter, vilket förvisso kanske berodde på den lilla valnötshjärnan. Det verkade faktiskt som om maskinen bakom pannbenet krympte i och med varje förvandling. Snart skulle den väl bli alldeles obefintlig, och med tanke på att den typ redan var det, bådade det inte gott.
”Det är i alla fall vad jag tror, men alla kan ha fel”, avslutade Yaosu och slängde benen över sängkanten, för att sedan komma upp på benen. ”Ropa om det är någonting, jag finns på mitt rum.” Och med de orden försvann han ut genom de öppna dörrarna, uppenbarligen väldigt angelägen att komma därifrån.
Förlåt att jag är så töntig och jobbig..det måste vara något grovt fel på mig. Och förlåt för innan också, det om något var bara dumt.

Att sitta och smutta på sitt varma te medan regnet smattrar mot glasfönstret är rätt gosigt, däremot skulle Joshua vilja göra det lite mer ensam. Ensam med sina tankar, och inte en viss nittonåring vid sin sida. Eller en viss varg som envist trycker ner sig emellan dem. Per automatik glider fingrarna försiktigt upp mot de två såren, en mer nytt än det andra. Men fortfarande märkbara.
"Jo.. Det är väl en rätt vettig förklaring tycker jag." Ja, själv hade det helt passerat sextonåringen lilla huvud. Kanske för att han haft en del annat att tänka på, däremot brukar aldrig någonting passera hjärnan. Allt brukar få sin tid inne inne i huvudet på honom. Välförtjänt tid. Men nu verkar den inte fungera riktigt lika kvickt, vilket bör vara förståeligt med tanke på att han just blivit torterad och sinnena inte återfått sin riktiga kraft. Men men, det tänker inte Joshua. Han är korkad, dum som inte funderat på det lika väl. Och det gör ont. Hjärndemonerna gör honom väldigt illa. Ögonen följer efter Yaosu när han lämnar turturduvorna i fred, innan han fokuserar på teet igen.
"Nej jag förstår dig.. Jag känner ju likadant ibland, om något är fel på dig är något fel på mig." Sant, väldigt sant.

Det är absolut inget fel på dig! Protesterade Zihao, vars huvud kändes sådär obehagligt överfullt igen. Urk, det kändes som om han skulle spy, rakt över täcket och allt. Först hade han fokuserar på Yaosu som lämnat rummet, men nu hade obehaget hunnit ikapp och då var det så gott som kört. Försiktigt, så försiktig han nu kunde vara med nivån panik som rörde sig inom kroppen, gled han under täcket och kröp bort till ändan av sängen, längst bort i hörnet. Ibland kunde det vars lite ensligt att ha en så pass stor säng, men nu var han glad för det. Vad var det egentligen för fel på honom? Varför kunde inte kroppen hålla sig ens en gnutta i schack? Ena sekunden var det fyra ben och den andra två. Förr eller senare skulle det slita med att förvandlingarna tog kål på honom, i alla fall om de fortsatte i den utsträckningen.
Först började bakbenen klaga, sedan käkarna och tassarna. De ville tydligen inte vara med längre. Knak, knak, knak. Ljudet av ben som knäcktes och senor som drogs itu var öronbedövande. Som om det inte var tillräckligt var även smärtan outhärdlig och flera gånger svajade medvetandet till. Däremot höll han sig tyst, inga skrik eller gnällande läten. Tyst med dig. Han ville inte att nittonåringen skulle komma tillbaka, inte än på ett tag.
Sjuttonåringen sträckte slutligen på sig, alldeles mörbultad och eländig. Håret stod sådär fjantigt på ända och andetagen var hastiga, precis som hjärtslagen. Fingrarna greppade tag om kanten på täcket och han slet bort det, försökte dra in lite någorlunda frisk luft i lungorna. Ett andetag. Två andetag.
”Det är inget fel på någon av oss”, kraxade Zihao och satte sig upp, med vilda ögon. Bra, nu såg han ut som ett troll igen.

Zihao har fel, saker och ting är fel på den ett år yngre. Stort fel. På många olika sätt det vill säga. Maten, tvångsyndromen, kontrollbehovet., tillisproblemen. Mycket som han ser som fel, saker som gör det mycket mer komplicerat att hålla ett förhållande vid liv utan att missförstå varandra gång på gång.
"Det är lite fel på mig ändå," protesterar han med en axelryckning, det är väl ändå fel på alla människor. På ett eller ett annat sätt. Det är helt enkelt något se måste vänja sig vid, bägge två. Vid varandras små felaktiga tendenser också. Blicken som vilar på den vackert dekorerade muggen följer efter pojkvännen som lägger sig vid fotänden. En liten stund börjar han grubbla över varför han ligger där, och inte nära honom..Varför de inte gosar med varandra. Han får svar på den frågan strax därefter. Ljudet av ben som knakar, senor som töjs ut gör det väldigt självklart. Joshua kniper ihop ögonlocken, han vill inte känna av den olidliga smärtan som pojkvännen måste genomföra. Bara ljudet får tårarna att trycka upp mot murarna, men han pressar bort dem. Han får inte gråta, inte när Zihao är så ont.
"Det är inget fel på oss.." upprepar han och kryper långsamt ner bredvid pojkvännen, precis lika naken som innan, utan sin handduk. Men det spelar ingen roll, absolut ingen roll.

”Precis”, instämde Zihao med eftertryck, trots att andetagen var ansträngda och hastiga. Det var betydligt viktigare för honom att nå fram till Joshua än att andas ordentligt, ingen fråga om den saken. ”Eller alltså..det finns massor med grejer som är fel hos både dig och mig, men vi älskar varandra ändå så de har ingen betydelse”, förtydligade han och placerade händerna runt den yngres ansikte, så att tummarna kunde stryka över de magra kinderna. Sextonåringen hade i alla fall ätit upp soppan, vilket åtminstone var någon form av start. Den äldre virade armarna om pojkvännen och drog honom tätt intill sig. Bristen på kläder tänkte han inte ens på, förmodligen då det kändes så naturligt vid det laget. Han kände sig så skyldig, så otroligt skyldig.
”Förlåt att jag betedde mig så illa”, mumlade sjuttonåringen och började lämna små pussar över Joshuas ansikte. ”Och förlåt att jag bet dig förut, utan att fråga om det var okej”, fortsatte han skamset och placerade ansiktet framför den yngres, i ungefär samma ögonhöjd. ”Men..om det där första bettet gett oss typ superkrafter måste jag säga att jag inte ångrar det. I alla fall inte den där gångne när jag faktiskt frågade.” Ett litet leende spred sig över läpparna på Zihao och han vilade slutligen pannan mot sextonåringens. Andetagen började äntligen lugna sig och kroppen slappnade av, precis på samma sätt som den gjort innan, efter den förra förvandlingen. Stackars kropp, den kunde verkligen inte må bra efter allting den gått igen under dagens gång. Varg, människa, varg, människa. Jösses, inte undra på att han kände sig alldeles slut.
”Hur mår du? Har du fortfarande ont?”

Det har pojkvännen faktiskt rätt i. De älskar varandra, trots alla skavanker och småaktiga fel. Och jo, det om något är väl ändå sann kärlek, att finnas där i nöd och lust precis som folk brukar säga. Så Yaosu hade haft rätt när det gäller det. Än en gång. Jo, de två verkar ha en del gemensamt. Ska alltid ha rätt, alltid ha rent. Fingrarna stryker sig över den äldres bara biceps och ler fåraktigt mot Zihaos vackra ansikte, armarna runt kroppen känns så bra. Så välkomnande och varma. Där kan han stanna, alltid.
”Det är okej.. jag menar, jag är ju också rätt dum. Som blir avundsjuk på dina vänner..” De bägge två är rätt dumma, korkade med sina egna tillitsproblem. Men, de bör lita på varandra mer. Sluta bli så avundsjuka. Den äldre har inte träffat sina vänner på ett tag, men Joshua blir ändå avundsjuk med tanke på hur nära de alltid brukar vara varandra. Och det gör ont, riktigt ont. Främst för att han tvivlar på sig själv. Men det gör ändå ont, och han kan inte få de känslorna att försvinna en endaste gång.
”Du har rätt, det där första bettet var helt klart värt det. Annars skulle vi inte kunna kommunicera.” Mumlar han trevande, med handen som glider upp mot den ena kinden. Om det inte gått hade saker varit väldigt mycket mer komplicerat. Mycket skulle bli osagt, och slytherineleven skulle nog inte ha återfått sina sinnen eller minnen så snabbt. Fingrarna börjar därefter att massera de ömma axlarna på den äldre av de två turturduvorna, det måste göra något förskräckligt ont överallt på honom.
”Jo.. min kropp gör fortfarande ont, men det är okej. Din måste göra mycket ondare vid det här laget.” Aj, aj, aj.