[PRS] Theida & yehet

Ett bittert leende sprider sig över Liams läppar.
"Du vet väl ändå bättre om hur du känner än Anthony?" frågar han och skakar lätt på huvudet åt sin medvetslösa vän. Som bara verkar hålla sig borta från folk. "Du får helt enkelt komma på hur du känner, men bara så att du vet, Anthony tror tillexempel att jag och Allison inte tycker om honom. Att han bara är en börda. Om du sagt att du tycker om honom pågrund av medkänsla har jag ingen aning om alls.. men jag menar, han tror inte att någon gillar honom, så hans ord borde du inte gå efter direkt."

Ray nickar lite mot Liam. "Jag antar att du har rätt. Jag vet nog bäst själv hur jag känner" Svarar han med ett vagt leende. "Jag önskar bara jag kunde få honom att förstå att han faktiskt är älskad. Men jag vet hur det är, det är svårt". Ray suckar lite och kollar mot Anthonys ansikte. Han bara hoppas att han plötsligt skulle slå upp sina ögon och kolla upp på dom. Men det kanske inte händer. Någonsin. "Fan, kan han vakna snart.." säger han tyst.

Liam kramar om Anthonys hand aningen hårdare, vill försäkra den del av sjuttonåringen som är kvar, att han är värd.
"Du vet att han älskade dig iallafall, eller hur?" frågar han tillslut, i en stunds tystnad. Kanske huvudet fått Ray att tro att Anthony inte älskat honom tillräckligt för att fortsätta leva, och det påminner sig Liam om att man inte ska tänka. Det blir som ett enda stort hål då.

"Jag antar det" Svarar Ray med en suck. Iallafall hade det i början varit väldigt uppenbart, men efter bråket och när Anthony gick hemifrån Ray hade det inte direkt verkat som om han älskade Ray. Antar att bråket kombinerat med Anthonys depression bara hade gjort att det blev för mycket. Även om han tvivlade på det just nu så visste Ray innerst inne att Anthony älskade honom.

Ögonen dunkar, halsen dunkar, hela kroppen dunkar och värker. Anthony känner ljusstrålarna försöka smyga igenom ögonlocken, ser ett ljus som han vill följa. Följa till ett annat universum där han inte behöver känna någonting, där han inte behöver känna någon. Fingrarna rör försiktigt på sig, känner mjukheten av en kudde, täcke. Huvudet står tomt, känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstkorgen, han vill skrika, för han hade inte lyckats. Någon kramar om hans hand, någon for upp från stolen. Anthony hör den bekanta rösten, försöker att placera röst med ansikte. Alli? Anni? Anna? Huvudet gör ont av alla tankar.

Ray kollar upp när han märker att de andra börjar gå fram till Anthony, och då ser han det själv, han har vaknat.
Lättnadskänslan att veta att han faktiskt lever, han överlevde, är helt obeskrivlig. Han vill bara skrika, Skrika av all den oro han så länge haft, Skrika av glädje för att hans älskade barndomsvän äntligen vaknat, Han var inte död! Även om Ray kanske visste att det inte var det Anthony hoppats på, så var han själv och de andra i rummet otroligt glada över det.
Ray går fram till Anthony och kramar om hans hand.
"Fan Anthony. Du lever" mumlar han tyst medans en ensam tår rullar ner för hans kind.

Anthony tittar upp i taket, känner hur hela kroppen dunkar, hur svetten rör sig ner över pannan. Alldeles utmattad. Blicken är suddig, han kan inte urskilja ansiktena på någon nivå alls. Sjuttonåringen tittar tomt upp på Ray, ser på handen i hans egna. Tårkanalerna sviker honom, men han kan inte hindra dem från att lämna murarna. Anthony öppnar munnen, men inget ljud kommer ut, han är inte död. Han lever, och det vill han fan inte. Handen glider försiktigt ut någons grepp, osäker på vems och låter handen komma fram till nacken. Han vill trycka så hår han bara kan, få slut på luft, få organen att sluta fungera.

Det där lättnads ruset fortfarande bara som ilar inom honom. Anthony lever, och den här gången kommer han aldrig låta honom tänka tanken igen. Han kollar på Anthony och känner hur han drar sin hand ur Rays grepp. Han tar upp sin hand mot nacken men där får det vara nog. Ray drar snabbt åt sig Anthonys hand igen. "Fan Anthony, sluta" säger han tyst. Tårarna rinner fortfarande ner för hans kinder och verkar inte ha någon som helst tanke på att sluta. Ray lutar sig Närmare Anthony och mumlar tyst "Jag vill inte att du ska dö, Sluta, Jag älskar dig fan." Han märker hur några tårar droppar ner på Anthony men bryr sig inte.

Sjuttonåringen känner hur någon drar till sig hans hand, han kniper ihop ögonen, försöker att få en bättre syn på vad det är som händer framför honom.
"Ray?" säger Anthony i hes röst, tvingar fram namnet. Minnena är oklara, men de kommer tillbaka i små bitar. Hur de bråkat. Orden låter så genuina, sorgen i hans väns röst. Handen förs försiktigt upp mot vad han tror är Rays kind, känner tårarna som landar på hans magra fingrar, känner hur den äldre kommer närmre. "Du älskar mig?" upprepar han osäkert, försöker finna orden som verkar ha försvunnit.

Ray hade redan för länge sedan gett upp på att försöka hålla tårarna inne. Nu rann dom för fullt ned för hans kinder och det kändes som om dom aldrig skulle sluta rinna. Som om han skulle sitta där på sängen, med sin hand i Anthonys, gråtandes, För alltid. Det kändes nästan som om tiden stannat. Eller iallafall saktat ner. Som om allt var i slow motion.
"Ja Anthony, Jag älskar dig. Inget var fan av medkänsla. Jag lovar" säger han mellan allt gråtande. Antagligen var Anthony fortfarande inte tillräckligt vid medvetande att han kunde fatta allt Ray sa. Men han var bara tvungen att säga det, ändå.