Not what I wanted [PRS]

Det var ju i alla fall någonting - att stumpen där lillfingret suttit inte gjorde ont längre. Kanske den yngre hade rätt angående det där med lillfingret? Personligen kunde Zihao inte komma på någonting man direkt behövde just det fingret till. Så länge smärtan var borta var det okej, främst då han ändå inte kunde göra någonting åt saken.
Om det varit möjligt hade du kunnat få mitt lillfinger istället..jag hade lätt offrat det för dig. Ett av de tunga ögonlocken gled upp igen och det bärnstensfärgade ögat betraktade sextonåringen stillsamt. Jo, om det varit en möjlighet att slita av lillfingret som satt på sjuttonåringens egna hand och ge det till Joshua, då hade han absolut gjort det. Svansen stannade äntligen upp i sitt viftande och hängde slött över ett av de magra smalbenen. Visst hade han nyss blivit kallad för både snäll och söt, men tankarna på den där lilla incidenten för ett halvår sedan trängde sig på. Han kunde inte sluta skämmas över hela händelsen. Varför hade det varit så annorlunda den gången egentligen? För att han bokstavligen försvunnit? Men hjärnan hade ju varit densamma och även om det yttersta på kroppen bokstavligen eliminerats, hade det ju fortfarande varit Huaze Zihao. Samma hjärna, samma ben, samma lungor..samma hjärta. Nej, han kunde inte släppa det där. Det var både obehagligt och skrämmande på samma gång, speciellt då det kanske skulle hända igen. Tänk om han råkade döda någon?
Mhm, vi borde nog försöka sova. Instämmandet var tyst och lågmält. Däremot dröjde det inte länge förrän den äldre av de två turturduvorna gled in i djup sömn. Åtminstone inte efter att den där lilla pussen placerats på nosen, som han med nöd och näppe lyckades besvara med en liten puss på den andres näsa innan det var bye bye. Utmattad, så jävla utmattad. Inte ens när steg ekade i korridoren vaknade han till - så pass trött var han. Yaosu stack in huvudet genom dörröppningen inte långt därefter och smög sedan in i rummet. Med sig hade han en liten bricka med en kopp te, en skål med soppa och ett fat med fint uppskurna köttbitar. Att utesluta den yngre brodern helt från en måltid var inte ens någonting att tänka på. Han visste allt hur Zihao brukade vara efter förvandlingarna, extremt utsvulten.
”Grönt chai, kålsoppa och kött..tror det var vildsvin eller något, men jag är inte helt säker”, viskade nittonåringen och placerade brickan på nattduksbordet, innan han slog sig ner bredvid Joshua. ”Behöver du någonting annat? Som sagt, du kan be om precis vad som helst”, fortsatte han och strök några fingrar genom de svarta lockarna. Jo, det var nog tur att en viss varg låg och sussade i den stunden, annars hade det troligen slutat illa.

Att Zihao skulle ge honom hans lillfinger om möjligheten skulle finnas, ja det är rart. Även tanken är väldigt fin och rar skulle det nog inte ha gått särskilt fint. Deras händer är den direkta motsatsen till varandra. Pojkvännens händer är stora, grova och fingrarna lika så. Joshuas händer är små, den andres lillfinger skulle vara större än den yngres långfinger. En väldigt rolig syn i hans trötta lilla skalle.
”Skulle inte det se väldigt roligt ut?” Undrar med samma lilla fnissande som innan. Däremot blir kinderna rosiga av det påpekandet. Nej, nej sjuttonåringen ska inte offra sitt finger åt honom. Det fungerar toppen med fyra fingrar. Däremot bestämmer han sig för att bli lite mer seriös. Inte skämta bort det. Väldigt viktigt, de kan inte låta alla samtalsämnen glida ut i sanden bara för att det finns någon komedi i det hela. ”Men du, jag gillar att ha fyra fingrar, ett rätt bra sätt att starta upp en konversation på, eller hur? Så ha inte skuldkänslor för det.” De stora ögonen öppnas och stängs, långsamt och segt. Åh vad han vill ha ögonlocken slutna resten av de kommande timmarna. Vilket han tillslut tillåter sig själv att göra. Efter än en gullig liten gäspning låter han de stängas helt och hållet, vilket leder till att kroppen somnar helt och hållet. Allt står stilla, allt är mörkt, precis som han vill. Så skönt, så uppskattat.
Han vaknar dock till när steg börjar röra sig mot dörren, och någon glider ner på madrassen bredvid honom. Han gnuggar sig försiktigt om ögonen några gånger innan han höjer blicken mot den äldsta Huaze brodern. Fortfarande lika svullna, men inte lika irriterade lyckligtvis. Joshua ser ner mot teet och kålsoppan.
”Åh.. tack så jättemycket,” jo, Yaosu har uppenbarligen snappat upp att den yngsta av dem kanske är lite för feg för att be om saker. Eller bara inte vill störa. Just där och då är Joshua tacksam över det, skuldkänslorna kommer säkert att komma förr eller senare. ”Nej nej, det här är jättebra, tack. Hittade du böckerna med sagorna?”

”Det är ingenting att tacka för”, försäkrade Yaosu och drog på munnen. Han drog en av de stora, slanka händerna genom sitt eget lockiga hår och stirrade ut i det mörka rummet. Fingrarna pillade med ett litet hål som fanns i byxorna ett slag, medan ögonbrynen långsamt höjde sig. ”Sagoböckerna? Ah, det finns en bok, ja, men det mesta är uråldriga skrifter”, förklarade nittonåringen och lät huvudet falla lätt på sned. De mörka ögonen fäste sig på Joshua och han grävde frånvarande i en av fickorna. Efter några sekunder drog han upp en pergamentrulle. Den var uråldrig, nött på sidorna och lätt blekt av att ha legat i solen. Försiktigt pillade han upp knuten som höll rullen samman och rullade ut den.
”Problemet är väl att allting är på kinesiska..gammal kinesiska”, sade han tyst och räckte den till sextonåringen. ”Se bara till att inte spilla någonting på den, den är väldigt gammal”, fortsatte han och kröp upp bredvid den yngre, med benen uppdragna under sig. ”Vill du att jag ska läsa för dig? Det är inte precis som om Zihao kan göra det..” Han skrattade till och plockade upp brickan, fällde ut de små benen som gömde sig under och ställde den tvärs över benen på Joshua. Skriften var väldigt vacker när man tog sig en närmare titt på den, med bilder som löpte utmed pergamentet och berättade en historia. Texterna som följde målningarna var ganska svårtydda och till och med Yaosu själv hade svårt att få vett i orden. Boken var inte mycket bättre den, särskilt då det enbart var en saga.
Den äldre ungdomen plockade upp den lilla tallriken med kött och ställde den på nattduksbordet istället. Han var mer än väl medveten om att den yngre var vegetarian och troligen inte uppskattade att sitta och glo på en massa bitar med rått kött. Nittonåringen respekterade detta.
”Du vet, när Zihao blev biten tänkte vi inte så mycket på saken. Vi trodde att det skulle hålla sig till en gång i månaden och den tron hade vi i flera år..men sedan under hans fjärde år blev allting mycket värre. Mamma och pappa visste inte vad de skulle göra så jag och farfar började gräva omkring efter förklaringar. Det tog många år att komma åt allt det här, för att inte tala om pengar..” Yaosu tystnade och strök försiktigt fingrarna genom broderns mjuka päls. ”Men det är värt det.”

I Joshuas ögon är det visst något att tacka för. Flera gånger faktiskt. Det är inte många som tar med sig både te och soppa till en person som från början avböjt erbjudandet. Så jo, han är riktigt tacksam för det. Blicken glider mellan brickan och den äldsta Huaze brodern ett par gånger, innan han vänder sig till soppan och plockar upp den. Som sagt, om han ska försöka bli frisk är det minsta han kan göra att äta upp lite soppa. Det är ett steg framåt, även om det kanske är väldigt litet. Nu när de pratar så vardagligt med varandra har han faktiskt lite lust att ta upp Hayley, och ställa några frågor där. Men det finns en rätt tidpunkt för allting, och det är det inte nu.
”Klart jag inte ska spilla någonting på den..” Nej, absolut inte. Nu är han väldigt noggrann och försiktig när det gäller att äta eller dricka i sängen, när han väl gör det, det vill säga. När Yaosu sedan kryper ihop intill honom låter han huvudet falla ner mot en av de bekväma axlarna. Med en liten gäspning nickar han. Ja, han kommer ju inte direkt kunna läsa det själv, så mycket kinesiska kan han då inte. ”Jo tack, annars kommer det ta åratals för mig att förstå mig på första meningen..” Nu är det gammal kinesiska, någonting som är svårt för någon som kan kinesiska flytande, precis som nittonåringen själv kan. Att Joshua, som bara kan lite grann, ska försöka sig på något så svårt.. nej, det skulle aldrig fungera. Men han vill väldigt gärna lära sig mer kinesiska som den lilla språkvetare han är, men det kommer ta alldeles för lång tid.
Med en sked soppa förandes mot de fylliga läpparna höjer han blicken mot den tre år äldre ungdomen. Öronen vickar lätt på sig, de hade snappat upp pojkvännens namn på direkten och lyssnar nu uppmärksamt.
”Ni märkte inte någonting specifikt hända under hans fjärde år då? Som triggade igång det hela på något sätt?” Åh riktigt dum fråga. Klart de inte hade, de skulle inte ha varit i den här positionen om de haft det. Men det var väl värt att fråga åtminstone? Jo, förhoppningsvis kommer han inte att ångra sig. Joshua låter de puffiga, svullna ögonen glida mot lurvbollen, låter fingrarna stryka sig över den tjocka pälsen precis som Yaosus. Så fin.
”Han är värd allting,” viskar sextonåringen, som ett påstående för sig själv. Det är inte meningen att den äldre ska höra honom, men han lägger ingen större åtanke till det. Zihao är verkligen värd allting.

Det kändes lite udda att ha Joshuas huvud vilandes mot en av de breda axlarna. Nu var Yaosu en gnutta nättare än sin yngre bror, men de var fortfarande extremt lika på många olika sätt och vis. Båda två var långa, även om Zihao var några centimeter längre, likadana ögon och bångstyriga lockar. Skillnaden låg väl främst i att sjuttonåringen ansågs lite mer traditionellt manlig, med sina hyperdefinerade ansiktsdrag och muskulösa byggnad. Nittonåringens ansikte var lite mjukare i dragen och han såg helt klart betydligt snällare ut, trots att de i grund och botten var minst lika godhjärtade.
De bruna ögonen fäste sig på vargen och ögonbrynen drogs samman. Han var så söt när han sov, extremt gullig och bedårande. Men skulle han för en sekund accepterat att de två vakna filurerna satt så pass nära varandra? Knappast. Och därmed var det nog bättre att han fick fortsätta sussa sött tills vidare.
”Den första meningen är faktiskt inte speciellt komplicerad”, erkände den äldre och höll upp den långa biten pergament framför sig. ”Här”, fortsatte han och pekade mot det första tecknet. ”Ingång, eller tja, gryning”, rättade han fortsättningsvis och gled vidare med pekfingret till nästa tecken. ”Du som möter dess sken med ett rent hjärta skall benådas.” Fingret fortsatte ner till en av de första målningarna - ett ensamt tempel omgivet av höga träd och klättrande berg. Yaosu skrattade tyst till för sig själv och kvävde en suck. Det lät helt jävla tragiskt, det som stod där på pergamentet. Barnsligt, fånigt.
”Ah, nej vi märkte ingenting direkt”, förklarade nittonåringen och ryckte lätt på axlarna. Han sänkte skriften och placerade den i knät, så att han kunde återgå till att studera den yngre. ”Det började med småsaker, typ humörsvängningarna och lite ovanliga tider när det kom till själva förvandlingen..men vi tänkte inte på det”, fortsatte han och bet sig själv löst i underläppen. ”Är det någonting mellan er två? Jag kommer inte att säga någonting, jag lovar.” Där kom frågan. Den hade suttit och jäst inom honom i några månaders tid vid det laget. Deras relation var på tok för underligt för att inte kunna vara romantisk.

Nu tänker Joshua inte särskilt mycket på faktumet att de sitter ihoptryckta där i sängen, det är liksom ingenting nytt för honom. Nu har han absolut inga känslor för den äldre Huaze brodern, men under tiden han varit sjukskriven har de kommit varandra väldigt nära. Nära vänner det vill säga. När pojkvännen varit fast på skolan, och de bara kommunicerat genom brev då och då, ja då hade Yaosu varit väldigt duktig på att få honom på andra tankar. Sett på filmer som han haft en del synpunkter på, pratat och visat London lite mer. Men tja.. det slår honom inte att det kanske skulle kännas tufft för Zihao förrän han ser ner mot lurvbollen. Han hade trots allt haft känslor för nittonåringen innan. Nej nej, han är förstående.. han brukar trots allt alltid gosa med sina vänner på massvis med olika sätt, så varför skulle det vara annorlunda för honom? Nej. Det bör vara okej.
Lyckligtvis kommer han på nya tankar så fort Yaosu öppnar munnen igen. Öronen lyssnar exalterat, medan hjärtat sjunker i bröstkorgen på honom. Det är svårt att analysera hela texten så där på tu man hand, men allt han vill är att förstå vartenda ord och hitta en lösning precis där och då. Dock borde han inte ha frågat något så dumt. Något så privat. Med en liten grimas börjar de dumma tankarna att trycka ner på honom igen. Way to go. Han förstör verkligen mycket.
”Det är nog rätt lätt att bortse från det,” Ja, med tanke på att de är tonåringar är humörsvängningar definitivt inte någonting ovanligt. Däremot de lite ovanliga tiderna, det borde kanske ha varit ett varningstecken. Joshua påminner sig dock om att pojkvännen befunnit sig på skolan resterande tid, så om det varit någon som skulle märka det hade det väl ändå varit vännerna som delar sovsal med honom.
Men så kom en ny fråga. Är det något mellan er två? Åh.. Weimin hade ställt precis samma fråga, och just där och då önskar Joshua verkligen att de frågat Zihao istället. Nu kan han gärna ta det samtalet med Samuel, eller Hayley och Aeron, däremot pojkvännens bröder? Nu är de förvisso styvbröder, men han känner sig ändå inte riktigt bekväm med att prata om det. Trots att de kommit varandra närmre. För att vinna lite tid för han en varma koppen till läpparna för att ta några klunkar av det varma teet, för att sedan återgå till den mumsiga soppan.
”Kanske, kanske inte.. är det något mellan dig och Hayley?” Riktigt jävla smidigt.

Tystnaden lade sig mellan de två ungdomarna och Yaosus ögon blev en aning större. Vad hade den yngre precis sagt? Någonting mellan honom och Hayley? Nej, det var ingenting på gång på det planet, det var han ganska så säker på. Däremot hade det varit en lögn om han sagt att han inte tyckte förfärligt mycket om henne, för det gjorde han definitivt. Hon vågade liksom säga vad hon tänkte och tyckte, vilket var beundransvärt. Sedan kunde han inte heller bortse från det faktum att hon var extremt vacker, läskigt vacker faktiskt. Flera gånger hade han kommit på sig själv med att undra om vilie blod pulserade genom ådrorna på henne.
”Mellan mig och Hayley? Vad får dig att tro det?” Frågade nittonåringen tillslut och skakade på huvudet. ”Joshua, hon är gravid och behöver allt stöd hon kan få..bara för att jag tar hand om henne betyder det inte att vi är ett par. Dessutom är min fråga betydligt mer rättfärdigad”, predikade han fortsättningsvis och satte näsan i vädret. ”Det jag menar är att ni alltid spenderar tid tillsammans och även om man kan bry sig om varandra som vänner är det här någonting utöver det..försök inte låtsas som att det inte är det, jag känner igen sann kärlek när jag ser den.” Han tystnade och sneglade återigen ner på den sovande vargen. ”Jag tror helt ärligt inte att någon som inte hade samma band till honom som du har skulle klarat av att stanna. Det är för fan som att ta hand om en liten unge! Nästan precis samma sak faktiskt”, knotade han och lämnade en liten klapp mellan öronen på Zihao. Så söt, så oskyldig och lugn. I alla fall när han sov, annars var han en riktig pina - åtminstone i vanliga fall. Fingrarna gled upp mot ett av de mjuka öronen och vidare ner mellan ögonen, över den långa nosen. Detta lockade fram en liren gäspning hos sjuttonåringen, som snart slog upp ett av ögonlocken.
Varför måste ni envisas med att peta på mig? Det är irriterande. Zihao slängde iväg en ytterst mörk blick mot sin äldre bror och därefter en ungefär lika butter en mot Joshua. Den ena hade stört honom och den andre hade inte gjort någonting för att förhindra detta. Inte okej. På tal om inte okej förresten, satt inte de där två lite nära varandra. Alldeles för nära. Äh, förlåt att jag stör..ni ser ju ut att ha det förskräckligt mysigt tillsammans. Det krävdes bokstavligen ingenting för att den mellersta Huaze brodern skulle bli svartsjuk. Och inte lite svartsjuk heller.

De välplockade ögonbrynen flyger upp en aning i pannan på Joshua, medan läpparna långsamt glider upp i ett belåtet litet och blygt flin. Okej, så frågan hade varit rätt töntig och inte det minsta seriöst, men han kan ändå inte undgå att bli lite road. De är inte ett par, det vet han. Hayley brukar vara väldigt snabb med att berätta allt till sin bästa vän, däremot ser de ut att ha kommit väldigt nära varandra.
”Jag menar inte att ni är ett par Yaosu,” protesterar sextonåringen medan han surplar på den varma, välkomnande soppan. Många skulle beskriva den lilla filuren som en goody two shoes, väldigt snäll och omtänksam. Men ibland gillar han att retas, så är det bara. Både med Samuel och Zihao, nu verkar det även komma ut mot nittonåringen också. Däremot tror han uppriktigt talat att det finns åtminstone något intresse i att bli mer än vänner, åtminstone från den äldre Huaze broderns sida. Men vad vet han. ”Det var bara för att slippa det samtalsämnet.. tycker det är supersnällt av dig att finnas där för henne utan att förvänta dig något mycket tillbaka.” Jo, med tanke på Hayleys förflutna med killar är det rätt svårt för henne att lita på dem, eller ja bortsett från Joshua och Aeron. Hon verkar vara bekväm i Yaosus sällskap och viker inte undan från hans händer eller ögon, vilket verkligen gläder vännen. Han själv hoppas nästan att det blir något mellan dem, så att flickan kan känna sig omtyckt och inte behöver gå runt med samma rädsla för alla män resten av sitt liv, utan verkligen hittar någon snäll som tar henne på allvar. Detta kommer han däremot inte berätta för den äldre, verkligen inte. Det är inte hans plats att öppna munnen om det. Så istället fokuserar han på det som kommer därnäst, och putar uppgivet med underläppen.
Det är sant, hans fråga hade varit betydligt mer rättfärdigad, men ändå. Prefekten kommer då inte att medge det. Sann kärlek. Kinderna blir aningen mer rosiga av de orden, och blicken som varit fäst mot ungdomen bredvid sig faller ner mot soppan istället. Jo, det har väl Joshua själv känt av. Sann kärlek, det är något de två turturduvorna har.
”Vem vet.. jag kanske bara stannade för hans lurviga päls,” orden kommer ut som ett gulligt litet muttrande, jahapp. Riktig bra ursäkt det där. Troligt också. Yaosu hade inte alls sätt honom gråta som i helskotta, nej då. Dumma, korkade Joshua. Zihao får honom däremot på nya tankar, vilket han verkligen gläds av. Tack gode gud. De små fingrarna stryker sig över de lurviga öronen som ligger tätt intill hans egna hud, ignorerar det irriterade påståendet. Han tänker inte skilja sig från honom, nej, gos ska de ha.
”Din storebror tog upp mat till dig,”

Även om Joshua kanske inte själv insåg det tog de där orden väldigt hårt på Zihao. Vem vet..jag kanske bara stannade för hans lurviga päls. De stora ögonen blev lätt glansiga och öronen lade sig platt på huvudet. Tänk om det faktiskt var just därför den yngre stannat? Tänk om det var det enda pojkvännen faktiskt uppskattade hos den stora drummeln? Tanken fick det att riktigt svida i ögonen, men samtidigt var han tvungen att påminna sig själv om att det bara var hjärndemonerna som spökade. Sextonåringen älskade honom och set visste han ytterst väl vid det laget. Nu kanske han själv fortfarande tyckte att han inte var värd en så underbar partner, däremot ändrade det inte faktumet.
”Hm, jag har en ganska stark känsla om att du stannar av helt andra anledningar”, påpekade Yaosu och fiskade upp en köttbit i handen, som han höll fram rakt framför nosen på den yngre brodern. Det dröjde inte många sekunder innan den var uppslukad, även om Zihao tvekat till en början. Återigen, han förstod att det var fånigt och att alla andra säkert skulle skratta om han sade orden högt - men det var jobbigt att ha någon som trängde in på territoriet bara sådär. Nittonåringen var förvisso en del av sjuttonåringens lilla handplockade flock, fast det ändrade inte faktumet helt. Han satt väldigt nära Joshua, för nära Joshua.
Allt eftersom köttbitarna fortsatte serveras lät han de där funderingarna glida undan. Om något så var det inte ens värt att lägga någon tanke på dem. I alla fall inga fler.
”Zihao”, började Yaosu allvarligt och fäste sina egna mörka ögon i den andres respektive bärnstensfärgade. ”Är du och Joshua ett par?” Ursäkta? Varför ville han ens veta det? Nej, nu började det till och kittla i nerverna. Han förstod att frågan inte var menad att vara påträngande, utan att han genuint var nyfiken, men så pass långt tänkte inte Zihao vars tänder genast blottades. I dennes ögon handlade frågan uteslutande om att den äldre var intresserad. Varför skulle han annars sitta så nära? Varför var de annars så komfortabla med varandra? Allt logiskt tänkte hade hamnat på sned och mycket av det mänskliga rann av som i ett slag. Det började helt enkelt bli lite för mycket för sjuttonåringen, som inte kunde hjälpa sig själv. Man väljer inte att vara paranoid och bete sig som ett vilt djur, det är någonting som bara händer. Åtminstone om man heter Huaze Zihao.
Sluta, sluta, sluta! Varför ställer du alla de här dumma frågorna för? Varför? Der driver mig till absolut vansinne.

Bara ansiktsuttrycket som stryker sig över den lurviga pojkvännen får Joshua att känna små skuldkänslor. Nu hade det faktiskt varit ett skämt, ett skämt som inte varit meningen för sjuttonåringen att höra. Som att det gör saken bättre. Däremot visar de glansiga ögonen och bakåtstrukna öronen att han inte riktigt förstått det. Så med en eftersläntad suck ställer han ner skålen med soppa på den lilla brickan, innan han kupar de små händerna runt kinderna.
”Det var ett skämt Zihao, klart jag inte stannade för din lurviga päls!” Gnäller han. Uppenbarligen är det hjärndemonerna som fått de där små tankarna på språng, men han är fortfarande lite besviken över att den äldre faktiskt tror att det är något som han skulle kunna säga. Innan pojkvännen däremot hinner slänga i sig en massa köttbitar lämnar han en lätt liten kyss på den våta nosen, han glömmer helt bort Yaosu som sitter bredvid. Om inte svaret varit tillräckligt av ett bevis på att de är tillsammans, så är nog kyssen det. Jaja, finns ingen anledning till att försöka gömma det direkt. De två turturduvorna kan vara duktiga på att ljuga ibland, men när det gäller deras förhållande går det aldrig så värst smidigt.
Huvudet höjer sig upp från den äldsta broderns axel, och återgår till skålen med varm soppa. Nej, han har inte hunnit få i sig alltihop än, men snart nog kommer han det. Jadå, det kommer gå. Fokuset på maten försvinner dock så fort de vassa tänderna visas och de morrande lätena sätts igång. Med rynkade ögonbryn granskar han förändringen i beteendet, tills det långsamt går upp för honom. Jo, Joshua själv blir lite smått avundsjuk varje gång pojkvännen blir för nära hans vänner.. det gör ärligt talat förskräckligt ont varje gång trots att han vet att det inte pågår något emellan dem. Men det hindrar ingenting.
”Zihao, sluta nu. Han är bara nyfiken,” viskar den yngre av turturduvorna och griper ett försiktigt tag om sjuttonåringens mun, i ett försöka för att få morrandet att sluta.