[PRS] Theida & yehet

Inne i rummet sitter Evelyn, fostermodern som inte känt Anthony i mer än några dagar. Rick sitter bredvid, de har aldrig kunnat ha ett eget barn och därför har de tagit hand om tre fosterbarn än så länge som vuxit upp i deras sällskap. Anthony var äldst när han kom till dem, och även om han var trevlig och omtänksam, var han mycket distant. Liam sitter tyst bredvid sängen, Allison har lämnat sjukhuset, ville komma på andra tankar. Liam ser på Ray i tystnad, ger honom ett leende medan han kramar om Anthonys hand.
"Hej," ler Evelyn och ställer sig upp. "Du är Ray, inte sant?"

Ray kollar runt i rummet. Det verkar som att Allison lämnat men däremot är där två okända personer, en man och en kvinna. Han förstår snabbt att de måste vara Anthonys fosterföräldrar. Liam sitter även där, och håller i Anthonys hand. Att bara se Anthony ligga där gör att han får en klump i magen. Han kan fortfarande inte riktigt smälta det som hänt. Det var så sjukt. Direkt efter deras bråk tidigare den dagen hade Anthony gått och försökt begå självmord. Ray får kämpa för att motvilligt hålla tårarna inne. De bränner bakom hans ögonlock och bara ber om att få komma ut. Men han får inte gråta, inte just nu.
Det var så självklart att allt är Rays fel. Efter bråket hade Anthony säkert känt sig oälskad av honom, känt att Ray hade Lurat honom. Fan vad allt är Rays fel. Alla som sitter här och är ledsna. Anthony som ligger i sängen medvetslös. Allt är fan Rays fel.
Fostermamman reser sig upp och väcker Ray ur sina tankar "Hej", "Du är Ray, Inte sant?". Det tar ett tag innan han helt har släppt sina tankar och uppfattat det Fosterföräldern sagt till honom. "Ja, Det är jag. Och det är fan mitt fel att allt det här har hänt" suckar han.

Evelyn skakar lätt på huvudet, sannerligen vet hon ytterst lite om vad det är som har hänt mellan alla ungdomarna, men att klandra sig själv för någon annans död är aldrig bra. Endast om det är mord, såklart.
"Det tror jag verkligen inte," säger hon i lugn stämma, sätter sig ner på stolen igen. Liam bevakar bara, försöker skaffa en uppfattning om vad som hänt, att hans vän faktiskt försökt tagit livet av sig. Att döden verkade som den enda utvägen. "Det finns mer än en anledning till att han gjort som han gjort," kanske det är svårt att få in det, hon vet inte. Men det är i alla fall rätt.

Ray suckar. Återigen en person som försöker övertala honom om att det inte var hans fel. Ingen verkar förstå eller vilja förstå heller, för den delen. Fan, han ville bara få alla att förstå. Ray börjar vid den här punkten överväga att berätta allt för dem. För att få dem att förstå. Han har ingen aning om Anthony skulle godkänt det men just nu kunde han ändå inte bidra med sin åsikt. "Men asså nej. Du förstår inte. Snälla". Ray drar ett djupt andetag innan han börjar förklara allt. Varför det visst var hans fel, Varför det måste vara hans fel. "Anthony berättade för mig att han gillade mig, Jag sa att jag gillade honom med och så vidare. Vi båda vad glada över det, Men nu idag, i ett bråk, Började Anthony tvivla på mig. Han trodde att jag bara sagt det på grund av medkänsla. Jag försökte förklara för honom att det inte var därför men han fick mig att börja tvivla. Han blev arg på mig för att jag "ljugit" för honom. Jag blev också arg och sa massa.. Taskiga grejer om honom. Han verkade fan inte vara speciellt mentalt stabil men jag lät honom gå. Jag fick honom att känna sig oälskad" Avslutar han tyst, och låter tårarna rinna. "Fan, förlåt" mumlar han tyst medans han glider med på golvet och gömmer sitt ansikte i händerna.

Liam bevakar Ray i tystnad, lyssnar på orden som kommer ut ur hans mun. Helt ärligt vet han inte vad han ska säga, men det verkar som att Evelyn tar hand om det. Liam själv tycker att hon inte har någon aning om vad hon snackar om, hon kände inte Anthony som de två gör. Hon sätter sig ner bredvid Ray, försöker att lugna ner honom en aning.
"Han har känt sig oälskad rätt länge, det vet du va? Även när hans morsa fortfarande levde gjorde han det. Depression gör det mot en." säger Liam, stryker tummen över Anthonys handrygg. "Kanske inte var så lätt att läsa av i början, men han nedvärderade sig alltid och såg sig alltid som ett problem. Han tror inte att han förtjänar att bli älskad, vilket var svårt att övertala honom att han faktiskt är det." Evelyn håller sig tyst en stund.
"I vissa komor kan patienten höra och känna ens sällskap, ibland har vissa vaknat av nära och käras sällskap." berättar hon med ett litet leende.

Ray Kollar upp mot Liam. "Verkligen? Fan, att jag aldrig märkt av det. Wow vilken bra vän man är då" Säger han ironiskt. Ray hade aldrig märkt av det som Liam just berättat. Inte alls. Det verkar som att Anthony alltså haft en del att dölja för honom. Kanske hade Ray då inte betytt så mycket för honom som han hade trott. De var trots allt barndomsvänner. Tanken på att Anthony hade dolt allt det fick inte direkt Ray att må bättre eller känna sig gladare. Han torkar bort tårarna, som blivit svarta av sminket, från sitt ansikte med tröjärmen och kollar sedan mot Evelyn. "Sant, men jag tror inte direkt han kommer ba Oj tja, hörde att ni var här så tänkte jag kunde ta och vakna". Ray förstod att fostermamman bara försökt få honom på bättre humör men helt ärligt hade det inte hjälp ett piss. Snarare irriterat honom.

Liam ser tomt på Ray, känner hur atmosfären blir allt tjockare. Han har ingen lust att säga att artonåringen borde gå därifrån, det skulle vara hemskt mot Ray, men helt ärligt orkar han inte med de tomma skämten.
"Kanske om du slutar snacka bullshit, och kommer hit istället." svarar han svalt, låter blicken glida tillbaka till sin vän på sängen. Alla hanterar sorg på olika sätt, det vet Liam. Det är bara otur att han avskyr Rays sätt. Liam biter sig i inre kinden, tvingar sig själv att andas. Anthony skulle inte vilja att de bråkar iallafall.

Ray öppnar munnen för att börja käfta tillbaka emot Liam. Vadå snacka bullshit? gör han väl fan inte! Men snabbt inser han att det verkligen inte är rätt tillfälle. Deras vän hade nästan dött. Istället suckar han lite, reser sig upp och går fram till sängen där Anthony ligger. Han sätter sig försiktigt på sängkanten och, precis som Liam, Tar tag i Anthonys ena hand. Fan vad han inte vill att det här ska vara slutet. Han bara måste vakna.
Det känns så skumt att sitta här, och hålla i hans nästintill livlösa hand när han bara för några timmar sedan kysst honom. "Fan.." Mumlar han tyst och kollar ner på Anthonys hand.

Liam ler ursäktande mot Ray när han sätter sig ner mittemot.
"Förlåt, gick lite överstyr där." säger han med blicken fäst på sin väns hand innan den förflyttas till Anthonys andra hand, som är ihop flätad med Rays. "Så du började tvivla lite på dina känslor? Vill du prata om det?" frågar han efter en stunds tystnad, fosterföräldrarna låter ungdomarna vara ensamma tillsammans med sin vän, och går för att köpa något att äta.

Ray kollar upp mot Liam när han börjar prata om det med Rays känslor. Fan, egentligen ville han inte alls prata om det. Bara vara tyst om det och glömma bort det. Han funderar på att bara ignorera honom, men självklart kan han inte göra det. "Ja asså.." börjar han. "Jag var helt säker på att jag verkligen gillade Anthony tills han började tvivla på mig. Och då började jag också tvivla på mig själv. Tänk om jag inte alls gillade honom utan hade gjort det på grund av medkänsla? utan att jag typ själv visste om det?.." förklarar han och kollar återigen ner på Anthonys hand, hoppades att han skulle vakna snart.