[PRS] Theida & yehet

Allison kniper ihop ögonen, känner sig alldeles för ostabil för att förklara för någon annan. Men det är nog bättre att Ray hör det från en lite mer bekant röst, istället för en av många läkare. Har något hänt. Allison trummar lite på mobilen vid örat medan tårarna forsar ner, de verkar inte ta slut.
"Ehm.." börjar hon i en viskande ton. "De hittade honom hängandes," rösten spricker innan hon tar ett djupt andetag. "Han är på sjukhuset, de hittade honom innan allt gått helt åt helvete. Men de säger att hans kondition är kritisk.."

Det tar ett tag innan Ray faktiskt uppfattar vad Allison precis sagt. "Hängandes?" Upprepar han innan han inser, Ray var den enda personen han hade varit med innan. "Nej.. Nej nej nej" mumlar han tyst. Innan paniken slår honom och tårarna börjar rinna "varT äR HaN? KOMMER HAN ÖVERLEVA?? ALLT ÄR FAN MITT FEL. SNÄLLA ALLisOn" halvskriker han med bristande röst mellan allt gråtande. Hade han precis fucking dödat sin barndomsvän. Nejnejnej. Paniken rusade inom honom och hjärtat bankade så hårt. Han försökte andas djupa andetag men det kändes omöjligt. Han visste att det inte gick att göra nåt åt Anthony just nu men ändå ville han bara se Anthony och bara kunna lösa allt. Även om det inte gick.

Tonen på den andres gälla röst får Allison att gråta ännu mer, som att det nyss blivit på riktigt, som att hennes undermedvetna inte insett det än.
"Jag vet inte," viskar hon i luren, masserar sin hals i förhoppning om att rösten ska hålla bättre. "Han är på sjukhuset, de vet inte riktigt om han kommer klara sig eller inte än," förklarar artonåringen i tyst ton, hör hur den andre klandrar sig själv för vännens död. Allison undrar vad det är som hänt under dagen, kanske Anthony planerat det, kanske han bara försökt hitta rätt tidpunkt. "Det är inte ditt fel, han var deprimerad Ray, om något är det mitt fel." hennes fel som inte förstått att Anthony tänkt gå så långt.

"Vet inte? men ta reda på det då! Snälla. Jag måste få träffa honom!" ber han gråtandes "Han får inte.." han pausar lite "dö.. Jag kommer aldrig klara av att leva med den skulden". Han känner hur han borde övertygat Anthony om att han faktiskt inte bara gjort det på grund av medlidande, Fått honom att stanna. Kanske hade det här inte hänt då. Han hör hur Allison pratar på om att det inte alls var Rays fel och får nog "ALLISON DU FATTAR INTE! DET ÄR MITT FEL. JAG VAR DEN SISTA HAN TRÄFFADE INNAN. HAN GICK DIREKT HÄRIFRÅN FÖR ATT DÖ. JAG FICK HONOM ATT TVIVLA, ATT KÄNNA SIG OÄLSKAD". Ray visste egentligen inte inners inne om det var hans fel. Men det kändes som det.

"Vi får inte träffa honom, han är medvetslös," förklarar Allison, ser ner på sin näve i knät. Ser hur Liam kommer in kutandes en bit bort. "Jag tror du får prata med doktorn om det.. jag kan tyvärr inte göra något."

Allisons svar var onödiga, och fick bara Ray att känna sig ännu värre. Han suckar lätt "Jaha.. okej då." svarar han kort. Det känns som att livet bara runnit ur honom. Det var så sjukt att Anthony nyss hade varit här och nu var han iprincip död.

Allison suckar tyst, kramar om Liams hand som sätter sig ner bredvid henne.
"Du skulle kunna komma hit om du vill, sjukhuset. Eller prata med doktorn." påpekar hon. "Om vi har tur vaknar han snart, men i värsta fall, om han överlever, kan det ta en månad eller två."

Ray hör hur Allison suckar tyst innan hon svarar. "Komma till sjukhuset? Ja, ja ja ja det vill jag, jag måste dit, nu!" säger han smått stressat medans han går ut i hallen och börjar dra på sig sina skor med den ena handen."Fan asså, han måste vakna snart. Han ska vakna snart".

"Hittar du?" frågar Allison efter en stunds tystnad, hör hur Ray börjar röra på sig på andra sidan linjen. "Jag vet jag vet.. kanske han vill vakna om hans vänner är här." Liam ser upp mot doktorn, som verkar skriva något i sitt block innan han går fram till dem.
"Ni kan gå in till honom, läget är mer stabilt nu. Han kommer dock inte vakna på ett bra tag."

"Ja, jag kommer på en gång" säger han stressat innan han lägger ner mobilen i fickan, drar åt sig sin hoodie och stänger dörren med en smäll.
Det är som om benen rör sig av sig själv. Andfått springer han mot sjukhuset, Utan att tänka på att det kanske hade gått snabbare att ta buss eller liknande. Han behövde bara komma dit nu direkt, han hade inte tid att stanna.
Väl framme på sjukhuset går han stressat fram till receptionen. "Anthony, Anthony Adams" Flåsar han fram. "Jag behöver träffa honom, nu!". En av personalen visar honom till rummet och han öppnar försiktigt dörren.