Antikens Grekland [Rollspelare och Countess]

Leonidas lyssnade till hennes ord och med ens visste han att det aldrig skulle komma en dag när han inte villa ha henne mer. Hon var hans allt, hans äkta hälft. Deras kärlek hade redan satts på så många prov och det kändes som att ingenting kunde komma emellan dem längre. När Leonidas kände hur Cleos läppar mötte hans försvann all tvivel för stunden. Han sänkte hjälmen och lät den falla till golvet för att istället kunna lägga armen om sin hustru. Lättad över att de nu var ensamma drog han henne intill sig och besvarade kyssen.

Cleo drog sig undan efter en kort stund för att hämta andan, hade glömt effekten Leonidas hade på henne. Hon log smått åt hur lättpåverkad hon fortfarande var, det var lite skrattretande egentligen. Hon backade undan från honom och började gå mot sängen istället, kände att det var onödigt för dom att stå upp då det ändå skulle sluta med dom i sängen. Hon vände blicken mot honom och tog långsamt av sig sin vackra brudklänning, noga med att inte släppa honom med blicken.

Leonidas stod kvar och såg efter Cleo när hon började gå mot den stora sängen, kunde inte slita blicken när bröllopsklänningen långsamt föll till golvet. Likt förtrollad gick han närmare och stannade inte förrän han stod så nära att de kunde känna varandras hjärtslag.
”Du är perfekt…”, viskade han, och hans händer rörde sig över hennes kropp. Han la ena handen mot hennes korsrygg och lyfte hennes hår från nacken med den andra. Svepte läpparna lätt över hennes hals, kysste sig fram till hennes kind och stannade vid mungipan.

Cleo kände sig nästan nervös av tystnaden och hans blick, som om det var första gången hon stod naken framför honom. Hon rodnade av hans ord, det hela kändes som att de var hennes första gång med honom. Hon slöt ögonen och njöt av hans små kyssar och hans händer mot hennes bara hud.
”Jag är din.” Viskade hon innan hon kysste honom mjukt på läpparna men bara för att dra sig undan en kort sekund efter. Hon började pilla lite på hans klädsel med ett litet leende på läpparna, tyckte han hade för många plagg på sig men det tyckte hon nästan alltid.

Leonidas kände hur hon fumlade med hans kläder och började snart hjälpa till att klä av dem. Han passade på att ge henne fjäderlätta kyssar medan hon fick dem att falla till golvet men fick lov att dra efter andan när han kände hennes händer mot sin bara hud. Trots all tid tillsammans påverkade hon honom fortfarande på samma sätt som hon gjorde deras första natt tillsammans.
”För alltid?”, sa han lågt samtidigt som han med varsamma rörelser började ta av smyckena hon burit under bröllopet.

Cleo nickade lite åt hans fråga, hon hade menat allt hon sagt. Hon var hans tills han inte längre ville ha henne. Hon smekte hans axlar och tryckte sig närmre honom.
”För alltid.” Lovade hon och pillade lätt på ringen som satt runt hans hals i form av ett halsband. Hon log svagt åt minnet, när hon gav honom ringen som ett tecken på hennes kärlek. ”Jag älskar dig, Leo.”

Hennes ord gjorde honom alldeles varm inombords, och en stark längtan efter att ha henne tätt intill sig väcktes omedelbart.
”Och jag älskar dig..”, svarade han och kysste henne på nytt. Först försiktigt, sedan mer passionerat. Ingen annan fick honom att känna så som Cleo gjorde. Han lyfte upp henne i sina armar och utan att avbryta kyssen flyttade han henne till mitten av sängen.

Cleo sken upp i ett leende och höll om honom, det hela kändes som första gången. Det kändes nytt, då han var hennes make den gången. Det kändes bättre än någonsin, för nu var han hennes på riktigt.
”Du är min man, vi behöver inte gömma oss, sno tid för att kunna hålla om varandra...” sade hon försiktigt, tänkte mest högt för sig själv. Hon rynkade lite på pannan åt det hela, det kändes för bra för att vara sant.

Leonidas stannade upp och tog in det hos sa. Efter ikväll skulle de inte behöva hålla allt hemligt längre. Han skulle kunna hålla om Cleo utan att behöva oroa sig för att någon skulle dyka upp runt ett hörn eller se dem från ett fönster. Nu när de var gifta kunde de nästan spendera all sin vakna tid tillsammans om de så ville.
”Nu är vi en riktig familj..”, viskade han och strök bort en hårslinga från hennes ansikte.

Hon nickade lite och log smått åt tanken. Hon älskade den tanken, som mer eller mindre var ett faktum egentligen. Han var nu hennes familj på riktigt och det enda som kunde skilja de åt var döden.
"Jag vill ha ett till barn, en dotter." sade hon tyst och kollade på honom med ett litet leende.