[PRS] Theida & yehet

"Om du fortsätter att inte äta kommer du bli som en nittioåtta åring och knappt kunna ta dig upp ur sängen," skjuter Anthony tillbaka och drar sin ena hand över ansiktet, känner hur den sjunkande känslan kryper in i honom. Han låter sin blick glida till sina händer, händerna som okontrollerbart darrar när han håller de uppe. De börjar darra än mer av stressen, och trycker ner de i byxfickorna. Ögonbrynen rynkas ihop när han känner hur den äldre placerar en liten kyss vid halsen, lägger märke till ironin i den andres röst. Klumpen i magen blir allt mer större, Anthony avskyr hur de konstant bråkar. Kanske det inte är rätt val att stanna. Med en djup suck vänder han sig mot Ray, ser ner på den kortare. "Då ska jag fan låta dig klara dig själv, om det är det du vill." säger han, skjuter bort sin kropp från skåpen för att gå därifrån.

Ray kollar lite snopet mot Anthony. "Anthony? vart ska du?" frågar han lite oroligt. "Asså,, jag, uh, jag menade det inte så..!" Även om Ray hade låtit rätt så seriös och som att han menade att han inte behövde Anthony, så hade han hoppats att Anthony skulle fatta ironin och att allt inte var 100% seriöst. Ray gillade inte de oändliga bråken de ofta hade om att han behövde äta mer. Han ville inte behöva fortsätta att bråka så, han ville kunna bara ta det lugnt och njuta lite av att få vara med Anthony. Men han visste så mycket väl att det enda sättet att få bråken att sluta var att tvinga sig själv att försöka äta. Och han var inte säker på om han skulle kunna göra det, även om det var för Anthonys skull.

Anthony vill stanna, hjärtat skriker på honom att stanna kvar. Men efter år ut av att lyssna på sitt naiva hjärta, tvingar han bort dens önskan. Han förstår inte varför, eller om, Ray verkligen gillar honom på det sättet. Anthony minns att Ray trots allt kysst honom först han berättat om sin mamma och bror, kanske det var medkänsla.
"Förlåt," börjar han, rösten hes och torr. Tårarna, som han trott tagit slut, försöker tränga sig igenom stenväggarna. Fan vad patetiskt, han gör verkligen ingenting rätt. "Men jag tror du menade varenda ord. Jag orkar verkligen inte med de här bråken Ray. Jag kan inte ignorera allt skit längre." viskar han. Hjärtat dunkar allt hårdare, det känns som att han ska spy upp all rädsla, all sorg. Halsen klumpar ihop sig och huvudet dunkar, redo att explodera. Anthony tänker på sin döda mor, sin ensamma bror. Inget ut av det han baserat sitt liv på är menat. Vänskapen med Ray, förälskelsen han haft i ett bra tag nu. De båda mår bara dåligt av det.

Ray kollar tomt på Anthony. Hur fan hade den här dagen slutat upp såhär. När det nästan hade verkat som att allt skulle bli bra så går allt i kras. "Anthony, nej. Vi kan lösa det här. Jag lovar! vi fixar det här!" säger Ray desperat och går mot honom. "Vi kan.. Jag.. Jag kan göra nåt, jag fixar nåt. Snälla Anthony" Han kollar in i sin barndomsväns ögon oroligt och desperat "Snälla.. Vi fixar nåt" säger han och försöker låta övertygande. Även om det säkert inte hjälpte ett skit.

Hjärtat brister nästan i tusen av bitar när Anthony ser in i Rays ögon, känner det dunka så pass hårt att det värker. Han blir nästan orolig över att det är en hjärtattack, för så ont har sjuttonåringen aldrig haft. Tårarna trillar ner en efter en i lugna strimmor, han blickar uppåt för att försöka få dem att lugna ner sig.
"Ray.. förstår du vad jag menar när jag säger att det känns som att du gör allt detta på grund av medkänsla?" frågar Anthony, sväljer hårt och biter hål i läppen. Handen drar han bakom nacken i frustration. "Jag tror bara inte att du känner likadant som mig."

Ray ser på Anthony och de strimmor av tårar som rinner ner för hans kinder. Han torkar försiktigt bort tårarna från Anthonys ena kind med sin hand. "..Ja, Ja jag förstår vad du menar och att det kan verka som det.. Men det är inte så!" säger han smått oroligt och torkar bort tårarna från Anthonys andra kind. Han var inte själv säker på om han talade sanning till Anthony nu eller om det faktiskt låg en liten lögn i det. Men skakade bort tanken på att det skulle vara av medkänsla. "Jag lovar! det är inte bara av medkänsla. Du måste kunna lita på mig Anthony.." säger han med en liten klump i magen.

Anthony ser de osäkerheten i Rays ögon, känner hur hjärtat sjunker. Ögonen visade något helt annat än vad munnen sagt, han tar försiktigt bort den andres händer från sina kinder. Biter sig i kinden och tvingar tårarna att sluta, fan vad patetisk.
"Jag borde gå," säger han i låg stämma. "Nästa gång du inte är säker, ge folk inte falska förhoppningar. Det får en bara att känna sig ännu mer patetisk." berättar Anthony med mjuk röst innan han drar benen ut ur köket, tvingar på sig sina skor med skakiga händer.

(FUCKING HELVETE SKREV EN TEXT SOM JAG TRODDE JAG POSTADE MEN HADE LOGGATS UT ÅHHHSIFDHUFHDK)

DÄRFÖR SKA MAN ALLTID KOPIERA!!!!!

MEN ASHHAFOIAF SÅ SMART VAR INTE JAG :C
ANYways ok får skriva om dårå