Flowers in the dark [PRS]

Egentligen tycker Hayley faktiskt att hans reaktion varit befogad, hon själv hade nog också hoppat på honom om rollerna varit annorlunda, förvånad är en underskattning. Att de kan kommunicera med varandra på det sättet är faktiskt en önskning som hon haft länge, och att bli nerknuffad mot marken var hundra procent värt det. Ingen fråga om saken.
”Jag håller med dig, trodde aldrig att vi skulle få ha något sådant.” Påstår hon med ett glatt leende över de röda läpparna. Några skrapsår på knäna är inget bekymmer, hon kan ju fortfarande gå. Med en liten lättad suck höjer hon på huvudet så att ögonen än en gång riktas upp mot skyn. Stjärnorna är klara och vackra, lyser upp vägen tillsammans med de utställda lyktorna. Hon har nog inte känt sig så uppriktigt lycklig på ett bra tag. Sedan den sista gången hon och Yaosu varit nära varandra. Nu hade hon blivit riktigt glad över att skriva med honom, men det är liksom inte samma grej. Långt ifrån, ingenting kan jämföra sig med det här. Faktumet att han kan få henne att känna på det sättet gör henne lite bekymrad, att vara så beroende av en annan person. Men det finns liksom ingenting hon kan göra åt det. Hennes uppmärksamhet glider tillbaka till den andre när hon märker hur han puttar upp dörren med huvudet, hon är snabb med att hjälpa honom. Betydligt lättare med två händer, stackarn kommer ju få ont om han håller på på det sättet.
”Jadå, jag ska nog kunna hitta…” helt säker är hon inte, hennes lokalsinne är som sagt inte det bästa. Dock blir hon lite förvirrad, hade de inte påstått att han skulle sova hos henne? Skulle han försvinna nu? Åh, så många tankar är alldeles för mycket för hennes stackars hjärna. ”Skulle inte du sova hos mig?”

Klart jag ska sova hos dig, vill bara se om du kan hitta tillbaka till rummet eller ej. Yaosu frustade till och fortsatte in i hallen, för att därefter vända de bärnstensfärgade ögonen mot nittonåringen. Hon såg alldeles magiskt vacker ut i ljuset från lyktorna och stjärnorna, som om hon kunde tillhöra en av de där gamla sagorna. Kanske hon faktiskt var någon mänsklig avbildning av rapunsel eller törnrosa? Tillskillnad från många andra renblodiga magiker hade han faktiskt hört talas om många mugglarsagor, och till och med läst, samt sett, en hel del av dem. Han hade ju inte gått på någon skola för specifikt sådana eller ens växt upp med magi i hushållet. I alla fall inte mycket, inte så pass att han lyckats snappa upp något. När han var yngre hade han haft god lust att lära sig om den magiska världen, men på senare dar hade han blivit mer och mer ointresserad. Men att se Hayley i det där ljuset, det fick honom att bli intresserad igen, som om det faktiskt fanns en helt annan värld som dolde sig mitt framför nosen på alla icke-magiker. Han fick väl helt enkelt vara glad över den lilla mängden magi han besatt, även om den var extremt bristfällig. Att kunna skifta form var ingenting i jämförelse med vad en begåvad magiker kunde åstadkomma. Avundsjuk? Det hade han alltid varit till viss del, speciellt eftersom de yngre bröderna fått chansen att vara fel av den fantastiska världen.
Blev du lite orolig eller? Eller blev du lättad? För om du vill att jag ska gå, så gör jag naturligtvis det. Den äldre började svansa iväg bort mot den yngre flickans rum, där han stannade utanför dörren och svängde runt mot henne igen. Fast jag är ju världens bästa fottäcke, så det kanske är bäst om jag stannar.. Dörren in till Hayleys rum gled upp och Cheng kom ut med en mopp och lite andra städprodukter. Det verkade som om han varit inne och städat lite extra, kanske fullt på lite i skåpet där det stod en tekokare och några olika tesorter.
”Hoppsan”, sade han och skrattade till, då han nästan snubblat över Yaosu och dennes yviga svans. ”Förlåt, jag skulle egentligen bara ge Chuchu lite kvällsmat men kom på att det kanske var bra att städa rummet en extra gång. Det var ju ett tag sedan någon bodde här”, fortsatte han och gick förbi tjugotvååringen, fram mot Hayley istället. ”Jag fyllde på lite te i ett av skåpen, det finns en vattenkokare också och några muggar. Det finns lite snacks också, så det är bara att ta för sig.” Han log mot den yngre flickan och bugade sig därefter. ”Godnatt, hoppas du får sova fint..och du också, Yaosu”, avslutade han och rörde sig mot hallen. Charmig, så jävla charmig. Urk.

Åh, vad löjligt av Hayley att bli så förvirrad över en sådan liten sak. Det borde inte ha spelat någon roll om den andre valt att strosa iväg till sin egna säng och sova borta, men det gör det. Tyvärr. Hon är beroende av honom, det är svårt att inse det. Fortfarande i förnekelse, minst sagt. Hon skakar på huvudet åt sig själv, hur som helst har hon saknat värmen. Vägen tillbaka till huset hade inte varit lång, men hon hade hunnit bli kall. Burr. Huden hade knottrat sig och hårstråna på armarna hade ställt sig upp. Nu känner hon sig enormt lättad, axlarna sjunker efter den lätta kylan. Hon borde nog ha satt på sig mer än bara en klänning, men struntsumma. Lyckligtvis för henne börjar den andre att röra på benen till rummet, och hon svansar efter. Helt ärligt hade hon inte riktigt kommit ihåg vägen, men hon kommer nog lära sig efter någon dag eller två.
”Orolig eller lättad? Det får du aldrig veta,” uppenbarligen hade hon blivit orolig, men kanske Yaosu inte uppfattat det. Förhoppningsvis. Hon vill inte att hon ska vara så uppenbar. Vilket hon varit ett bra tag. Reaktionen hon får när dörren öppnas från den andra sidan är nästan likadan som när den äldre slängde sig över henne ner mot marken. Förvånad åtminstone. Det Cheng säger får henne att skratta till, och leder till att ett glatt leende stryker sig över läpparna. Jösses vad gulligt av honom.
”Det hade du verkligen inte behövt göra, men tack så mycket..” De kristallblå ögonen glider över det söta ansiktet några gånger, att han bestämt sig för att städa hennes rum från ingenstans är verkligen rart. Och att han fyllde på te och snacks. Kanske hon är vaken hela natten och vill slänga i sig något, vem vet. Det blir iallafall betydligt lättare om det finns något att äta i rummet. Osäkert om hon hittar till köket. ”Sov så gott Cheng,” blicken glider efter honom en kort stund, innan hon försiktigt börjar putta in Yaosu i rummet. Hon vill sätta på sig en t-shirt och gömma sig under täcket igen. ”Du är faktiskt världens bästa fottäcke, det håller jag med om.” Så fort hon sätter fötterna i rummet kommer en trött liten Chuchu fram för att nosa på dem. Gud vad mysigt.

Yaosu insåg mer än väl själv att det bara var dumt att bli svartsjuk över någonting som bara existerade i skallen på honom. Det var ingenting som pågick mellan Cheng och Hayley, däremot kunde han nästan ta på den förstnämndes lust. Tanken fick tjugotvååringen att bli äcklad och det krävdes inte mycket mer än några små puttar från den tre år yngre flickan, för honom att släpa sig in i rummet. Svansen hade glidit halvt mellan bakbenen på honom och ögonen, som nyss varit stora och valpiga, hade smalnat alldeles förfärligt. Cheng hade aldrig betett sig sådär mot andra gäster, och de hade faktiskt haft en del sådana genom åren. Sedan var det naturligtvis inte bara den yngre mannens attraktion till Hayley som gjorde den äldsta Huaze brodern trumpen, nejdå - även hans egen svartsjuka drev honom till vansinne. Det var inte någon vacker känsla direkt.
Chuchu hade nästan ignorerat sin käre husse fullständigt och gnodde sig istället runt smalbenen på Hayley, precis som om hon vore en katt. Yaosu knorrade missnöjt till, utan att kunna hindra sig själv, och gled ner ovanpå den höga, breda madrassen med en bedrövad suck. När hade han fått en så oattraktiv personlighet egentligen? Ögonen gled runt rummet ett slag innan han begravde nosen i täcket. Små morrande läten rymde honom och svansen låg stilla, återigen ingenting han riktigt kunde kontrollera.
Jag kanske är världens bästa fottäcke, men Cheng kommer hit och städar extra rent och fyller på te och andra godsaker. Med andra ord är jag komplett värdelös som vanligt. Öronen vickade lätt på sig och tjugotvååringen lyfte lite på huvudet, så att inte hälften av det doldes av täcket. Ska du byta om? Vill du att jag ska gå eller ser du mig mest som en hund? För människor brukar inte direkt bry sig om om hunden sitter och glor på dem medan de byter om eller går på toaletten eller liknande. Han insåg att han betedde sig hemskt oattraktivt för stunden, men de där dumma, beskyddande instinkterna hade kickat in och Cheng var liksom ett hot. Urk, han var verkligen inte bättre än Zihao i slutändan.

Så fort Hayley stiger in i rummet inser hon att någonting står fel till. Atmosfären har förändrats rejält, svansen på den andre rör inte på sig längre och de där stora ögonen har smalnat. Det gör henne faktiskt en aning skrajsen, hade hon gjort något fel? Hade hon gjort bort sig totalt? Av någon anledning känns det som det, men när hon tänker tillbaka på det som hände i hallen kan hon inte greppa vad som gått snett. Hon försöker att inte tänka på det alldeles för mycket, utan sätter sig tyst ner på huk framför vovven och välkomnar henne med öppna armar. Chuchu beter sig iallafall som vanligt, alltid lika glad och nyfiken när det kommer till henne. Dock värker det i hjärtat av att veta att något bekymrar Yaosu, hon själv kan verkligen inte greppa vad det skulle vara. När hon kelat lite med kamraten ställer hon sig återigen upp och börjar öppna väskorna istället. Kanske hon borde lämna det till morgondagen, men hon vill få lite packning gjort. Så fort hon hör den bekanta rösten inne i skallen på henne är det däremot uppenbart vad det är som gör honom upprörd. En liten suck glider ut mellan läpparna på nittonåringen samtidigt som hon ställer fram några av doftljusen hon tagit med sig, de som gör henne så lugn hemma hos Mr Huaze och Ms Lewis.
”Du är inte värdelös Yaosu.. du är helt underbar,” försäkrar hon med en liten grimas. Hon förstår inte varför han blivit så svartsjuk, de må ha haft ett förhållande innan, men det har de inte längre. Hayley får göra som hon vill, nu är hon inte intresserad av Cheng på det sättet, men den äldsta av dem har ingen rätt till att klandra ner på någon av dem. Han hade trots allt ljugit och lagt grunden för det som förstörde den relation de byggde upp. Hon klandrar honom inte längre, men hon uppskattar inte beteendet iallafall. När hon är klar med ljusen börjar hon hänga upp några av kläderna hon har med sig, innan hon greppar tag om påsen med hudvårdsprodukterna och en t-shirt. ”Nej, jag ser dig inte som en hund, alls. Men jag tänker byta om i badrummet.” Hayley vänder ryggen mot honom och går in till badrummet istället och stänger dörren efter sig. Att diskutera det här har hon ingen lust med för närvarande. Nu avskyr hon att den äldre är så osäker i sig själv, han förtjänar att behandla sig själv med respekt, men orden gjorde ont. Tilliten är ickeexisterande, och hon orkar inte gå igenom allt det här nu när hon ska försöka sova. Vilket ändå inte kommer gå.

Nu hade tjugotvååringen gjort bort sig igen, och inte lite heller. Öronen började genast sloka och han vilade huvudet mellan tassarna med en suck. Hur kan man ens vara så otroligt taktlös? Yaosu var verkligen det i sociala situationer, särskilt när det passade som sämst. Till exempel nu, det var ju typ det sista han skulle ha gjort, särskilt nu när de skulle sova. Tänk om han hade råkat jaga upp den yngre flickan så pass att hon inte skulle lyckas få sig en blund? Det var verkligen inte vad han ville, absolut inte. Hans största önskan för stunden var ju faktiskt att hon skulle få sig en riktigt god natts sömn, inte att hon skulle ligga vaken och vara halvt förbannad på den äldre. För det hade hon all rätt till - de var inte ett par längre och Hayley kunde gå och förälska sig i precis vem hon ville. Nu hoppades Yaosu att de skulle bli det igen, så småningom, men om det inte blev så hade han ingen rätt att bli svartsjuk. Det var liksom inte hans ensak och det visste han egentligen.
Efter att ha legat och tänkt över sina handlingar en stund, kom tjugotvååringen upp på benen och lunkade fram till badrumsdörren. Därefter började han dra tassarna över dörren, så att det både lät och bildades rispor i trät. Bra, nu betedde han sig som en katt precis som lilla Chuchu, kanske ännu värre.
Hayley, förlåt. Små gnällande ljud slapp ut lite hipp som happ och krafsandena blev mer och mer desperata. Jag är bara..det är..jag borde inte ha sagt sådär. Vi är inte i någon relation och om det nu skulle vara så att du gillar Cheng så skulle det vara helt okej. Det är bara det att jag hatar att jag inte förtjänar dig, att jag varit dum nog att sätta mig själv i den situationen. Tassarna gled ner från dörren med en liten duns och Yaosu lade sig rakt framför dörren, med nosen bokstavligen tryckt mot den. Ögonen hade blivit valpiga igen och han stirrade maniskt upp på handtaget. Fan, han borde inte ens ha känt på det sättet. Det var naturligtvis inte för att han inte litade på henne, utan att han inte litade på sina egna förmågor, att hon utan tvekan kunde hitta någon som var bättre på alla sätt och vis. För underbar, det var han uppenbarligen inte och svartsjukan, som kommit från ingenstans och var helt jävla irrationell, vittnade bara för detta.
Förlåt.. Den äldres stirrande blev ännu mer intensivt och öronen vickade på sig stup i kvarten. Vad fan var det där för konstigt sätt? Vad var det ens han försökte uppnå?

Första minutrarna inne i badrummet spenderar Hayley genom att tvätta ansiktet, ett flertal gånger. Känns rätt skönt sådär efter flyget. Hon hade förvisso tagit en dusch, men efter det här lilla grälet behövde hon skvätta upp lite vatten i ansiktet. Efter det drar hon av sig klänningen, försöker komma på andra tankar genom att smörja in hudlotion över kroppen med doft av grapefrukt. Det går sådär. Orden ekar i huvudet på henne, och det gör henne på gränsen till förbannad. Inte alls så som hon tänkt att kvällen skulle gå. Överhuvudtaget inte. Händerna skakar trots att hon försöker att vara stadig, ingenting går som planerat uppenbarligen. Varför är han svartsjuk över absolut ingenting? En trevlig konversation verkar visst översättas till att man är fullkomligt kära i varandra i Yaosus dumma huvud. Hon kan höra svagt de gnällande lätena han får ur sig, och hans röst hörs avlägset. Dock tänker hon inte svara på direkten, hon tänker då ta sin tid. Hon tar därför tillfället i akt och börjar borsta tänderna, samtidigt som hon viker ihop sin klänning.. därefter lutar hon sig mot dörren, lyssnar efter andetagen från den andre. Hon kan uppfatta det svagt, och det gör henne lite glad över att han befinner sig där på andra sidan dörren. Att han inte bara ignorerar det hela och låter henne vara ilsken alldeles själv.
”Nej, du borde inte ha sagt sådär,” instämmer Hayley efter att ha spottat och sköljt munnen. Hon drar upp sin förstora t-shirt med en bild av Marie, från Aristocats på. Väldigt gullig. Den får henne att le för sig själv. Lättroad, absolut. Tyget glider lätt över kroppen och hon kan återgå till att fläta sitt hår i en slarvig fiskbensfläta. Hon gillar att ha håret i flätor när hon sover, så att det inte ligger och kittlar henne i ansiktet. Fingrarna glider därefter över ärren vid handleden, tjocka påminnelser om vad hon gjort. Ett silverarmband gömmer dem lite grann, men inte tillräckligt. Hon påminner sig själv om att det bara är Yaosu som kommer se henne, och att han ser gör inte jättemycket. Trots att hon hellre ser till så att han inte gör det. När hon sedan är klar öppnar dörren, och finner en stor lurvboll ligga framför fötterna på henne. ”Inte för att du egentligen har någonting med det att göra Yaosu, men jag gillar inte Cheng om det får dig att må bättre. Vi har känt varandra i en dag. Plus tror jag inte att jag kommer kunna falla med någon efter de känslor jag haft för dig.” Har, egentligen.

Hm, de där orden lugnade inte ner Yaosu för fem öre. Istället började ordet haft ska i skallen på honom, studsa mellan väggarna därinne och håna honom för varje studs. Svansen hade börjat dra fram och tillbaka över golvet där hon öppnat dörren, men nästan genast hade den blivit stum igen. Haft[i] inte [i]har. Det var två komplett olika saker och även fast han inte hade någon rätt till att bli sårad, kände han hur hjärtat föll i tusen bitar. Han förstod att hon var förbannad på honom, men det där hade slagit extremt hårt. Fan, hur hade han varit korkad nog att låta sig själv hoppas? Hur hade han ens vågat hoppas? Paniken bubblade snart upp inom honom och för några sekunder försvann precis allting, det blev alldeles svart både i huvudet och framför ögonen. Andas, Yaosu, andas. Varje andetag gjorde ont och det dröjde inte länge förrän han låg och kippade efter luft. Inte för att det märktes, men det var definitivt så det kändes.
Tjugotvååringen tvingade sig själv upp på benen och släpade sig bort mot madrassen, där han föll ihop i en eländig hög. Saker och ting hade verkligen gått åt helskotta snabbare än han ens trott var möjligt. Fan. Fan, fan, fan. Ha, och han hade trott att de fortfarande haft en chans, även om den redan från början varit extremt liten. Det var nästan så pass komiskt att han varit så korkad.
Visst, det känns absolut bättre nu. Yaosu blinkade irriterat bort tårarna som fått för sig att börja rinna nerför de pälsiga kinderna. Gud, det måste ha sett löjligt ut med en varg som låg och halvt snyftade i ett hörn. Med ett frustrerat knorrande gömde han ansiktet i täcket och rullade ihop sig. Hayley ville förmodligen inte ens ha honom där längre, men hon fick ändå specifikt säga åt honom om hon ville att han skulle gå. För även om hjärtat låg brustet därinne i bröstkorgen på honom, ville han vara hos henne. Han älskade henne ju, så det var väl ändå inte så konstigt? Och han beskyllde henne verkligen inte för att hon inte hade känslor för honom på det sättet längre, men efter alla små kyssar gjorde det extra ont. Så ont att han nästan ville slänga alla känslor ut genom fönstret och sluta känna, det var på den nivån det hela låg för stunden.

Orden verkar ha slagit hårt. Fan. Att se den andre reagera på det viset för hjärtat att brista i bröstkorgen på Hayley. Det hade inte varit rättvist, men hon är bara rädd för sina känslor.. om hon medger dem för Yaosu måste hon medge dem för sig själv. Kanske det är lika bra att göra det, så att de kan försöka jobba på det igen. Han verkar få en panikattack, och det känns långt ifrån bra att hon är grunden för den. Hayley skyndar sig med att hänga upp klänningen, därefter tassar hon fram till madrassen för att sätta sig ner bredvid honom.
”Yaosu.. du vet att jag fortfarande har känslor för dig. Haft var bara ett dåligt ordval..” Försöker hon att förklara medan hon lägger sig ner i bädden. Hon drar försiktigt täcket intill sig, medan fingrarna sakta men säkert stryker sig över hjässan på honom. Hon vill inte vara för nära inpå, kanske det är en stressfaktor, men kanske, kanske det kan hjälpa. Hon placerar en puss mellan öronen på honom innan hon sjunker ner helt och hållet. Hon vill vara nära, men det kan mycket väl vara så att det inte hjälper, så hon håller sig borta en liten stund. ”Det är bara det att jag fortfarande försöker förstå mig på mina egna känslor, och om jag ska låta mig själv gå tillbaka till dig eller inte.. gud, jag vill det så gärna. Jag är bara så himla osäker, förlåt. Om det är något jag är säker på så är det att jag fortfarande har starka känslor för dig.” Kanske inte det hjälper någonting, kanske det gör det. Hur som helst är det lika bra att få det sagt, kanske det kan förhindra paniken att gå något längre. Man vet aldrig. Hayley, som inte har någon aning om vad hon ska göra med sig själv drar täcket över kroppen, och gömmer sig där under. Hon försöker att tänka på annat.. som det faktum att hon definitivt kommer gå sömnlös än en natt. Jösses vad trött hon är. Fingrarna stryker sig över ärren några gånger, där hon ligger undangömd. Det verkar som att Chuchu vill göra hennes önskningar sanna, för då hon velat ha något annat att tänka på kommer lurvbollen och börjar slicka henne i ansiktet. Hennes hudprodukter luktar visst gott. Det tar inte lång tid för henne att lägga sig ner tätt intill nittonåringen, så att hon kan slingra armen om henne. Hade varit betydligt bättre om det varit Yaosu, men Chuchu är väldigt bra också.

Men Hayley, du inser väl att du inte kan be om förlåtelse för något sådant? Det är väl helt uppenbart att du inte vet hur du ska göra efter allt som hänt, eller hur? Paniken hade lagt sig i samma stund som de där lilla kyssen placerats mellan öronen på honom. Svansen började genast dra fram och tillbaka över madrassen som en stor dammvippa och allting kändes väldigt bra medan hon låg där tätt intill. När hon flyttade sig blev det dock inte riktigt lika bra, men det hade varit värdefullt att få höra de där orden. Väldigt värdefullt. Det var som sagt själviskt, däremot skulle Yaosu aldrig komma över Hayley och inte heller ville han släppa taget om henne. Åh, det var förfärligt dumt av honom, han insåg det själv, men det var ingenting han kunde göra något åt. Totalt omöjligt, tyvärr.
Jag hade nog varit lite olustigt överraskad om du inte varit osäkert, om jag ska vara helt ärlig. Det är hälsosamt, vilket är en bra grej. I samma sekund som Yaosu tänkte krypa ner bredvid den yngre flickan, hade en viss hund tagit hans plats. Nu hade han förvisso pratat om att han skulle ligga nere i nittonåringens fotända, dock hade han tänkt om. Han ville ju ligga bredvid henne, under täcket, och värma upp den frusna kroppen. Nog kom han ihåg att Hayley var frusen av sig, något sådant glömmer man inte i flesta taget, inte efter att hon klagat om att hon frusit så många gånger.
Tjugotvååringen kom tvekande upp på benen och trampade osäkert på stället. Nåväl, hon hade ju faktiskt två sidor och Chuchu kunde inte ta upp dem båda två. Madrassen var också hyfsat bred så han skulle få plats utan några alldeles för stora problem. Försiktigt letade han sig under täcket nere vid fotändan och kravlade upp mot huvudkuddarna, någonting som förmodligen såg väldigt fjantigt ut. Huvudet ploppade så småningom upp och han makade sig närmare den yngre flickan med gnällande små läten. Efter det onödiga bråket ville han vara närmare, så nära det bara var möjligt.
Du vet att jag älskar dig va? Han pressade pannan mot en av kinderna på henne ett slag. Därefter lutade han sig tillbaka en smula och började istället lämna små kyssar över den släta huden. Urk, hudprodukterna smakade inte gott, även om den lilla vovven på den andra sidan verkade tycka det. Blä.
Krama mig istället, jag är ju så stor och mjuk och söt och gullig, gnällde Yaosu och kände sig med ens barnslig som bara den. Snälla, jag slår vad om att pälsen är såhär mjuk och fin bara för din skull. Kanske det låg någon slags sanning i det där trots allt?