[PRS] Theida & yehet

"Kom igeeen," Anthony öppnar kylskåpet och låter sin blick glida över råvarorna. Visst, han är inte mycket bättre han själv just nu, men han tänker ändå tvinga i Ray något. "Du vet... jag kan hota med att om du inte äter, så blir det inga fler kyssar," hotar han med ett stolt leende på läpparna. "Hur länge sedan var det du åt?"

Ray suckar lite. Det var ingen mening att ens försöka, oavsett vad så skulle Anthony tvinga i honom något att äta. "Meh vafan, taskigt ju" Protesterar Ray. Han visste själv att han inte skulle kunna klara sig utan att kyssa Anthony, så det var bara att äta som gällde helt enkelt. "Uhhh.. några dagar kanske?" svarar han osäkert.

"Jag är inte taskig, jag bryr mig, du kan inte klandra mig," protesterar Anthony och blänger på Ray, innan han börjar fixa några smörgåsar. "Några dagar är alldeles för lång tid.." han vet att han inte borde tvinga i Ray någonting, men han vet inte vad han annars ska göra. Människan klarar sig utan mat i iallafall tre veckor, men det är inte som att han någonsin tänker låta Ray skippa att äta ens en vecka.

"Men jag klarar mig har jag sagt. Några dagar är ju ingenting" klagar Ray och sätter sig ner på en köksstol. Han visste ju att Anthony bara brydde sig om honom och menade väl med att tvinga i honom mat, men det spelade ingen roll, han hade fortfarande ingen lust att äta.

Anthony forsätter att blänga på den äldre, innan han beslutsamt vänder blicken tillbaka till smörgåsarna han fixar. Sjuttonåringen orkar inte laga någon stor måltid så här på kvällskvisten, och Ray kommer nog inte bry sig om vad det är han lagar hur som helst.
"Några dagar är visst någonting. Det är alldeles för mycket," berättar Anthony och slänger på ost och några skivade gurkbitar på de brädda bröden. Den yngre ställer in ingredienserna tillbaka i kylskåpet, innan han tar en ut av smörgåsarna för att ställa sig vid Ray. "Öppna munnen,"

"Några dagar kanske är mycket, men jag är van. Jag klarar mig" Protesterar Ray. Anthony var sjukt envis när det kom till sånt här, och Ray var väl medveten om det. Ändå försöker han övertala Anthony om att han inte behöver nån mat, trots att han vet att det är värdelöst att ens försöka. Ray kollar lite på mackan Anthony håller fram och öppnar tillslut munnen för att ta en tugga.

"Saken är ju den att du inte ska vara van," påpekar Anthony och skakar på huvudet åt den äldre. Han undrar om han kanske går för långt, sjuttonåringen vill nämligen inte att Ray ska tröttna på honom så fort. Men, han tvingar sig själv att skaka bort den tanken. Det är bättre att Ray är trött på honom, men iallafall frisk, och inte tvärt om. "Se där, inte så jätte svårt eller hur?" Anthony ler enkelt mot Ray och rycker på axlarna. "Minst en tugga av någonting varje dag är en bra början."

"Men jag kanske inte vill vara van Anthony, har du någonsin tänkt på det?" Svarar Ray med en liten suck. "Jag är faktiskt äldre än dig, jag kan ta hand om mig själv" Påpekar han. Han visste att Anthony bara menade väl, men precis som han sagt så är han faktiskt stor nog att klara av att ta hand om sig själv utan Anthonys hjälp.

Anthony tittar på den äldre i tystnad, känner hur han försöker tränga bort en suck. Han vet att han inte kan tvinga den äldre, i flera år han försökt men misslyckas. Klart Ray blir irriterad då, men Anthony kan inte stoppa sig själv från att försöka.
"Även äldre människor kan ha svårt att ta hand om sig själv, ålder vid såna här situationer gör ingen skillnad alls." påpekar han enkelt, nickar lätt när han ser på artonåringen. "Om du nu kan ta hand om dig själv, är du väldigt dålig på det." han backar bort från Ray och öppnar den lilla sopptunnan bara för att slänga ner båda mackorna i komposten.

Ray kollar tomt på Anthony. "Du pratar fan som om jag vore 98 år och knappt kunde ta mig upp ur sängen själv, du inser det va?" säger han och reser sig upp från köksstolen. Han går bakom Anthony och ger honom en liten kyss på halsen. "Vilken tur att jag har dig då, annars skulle jag ju aaaaaldrig klara mig själv ens en sekund" säger Ray ironiskt med ett litet leende.