~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Wilheim - Skogen i Öst:
Det skavde i honom likt aldrig förr. Det hela var absurt. Efter allt han fysiskt plågat sig genom under livets gång så var det känslor och tankar som gjorde ondast. Hur var det ens möjligt att något som inte gick att ta på kunde vålla sådan smärta? Wilheim förstod det inte. Inte på något sätt. Men där han nu satt med Freja och kände hennes ilska och kärlek för honom så var den överväldigande känslan just skavande smärta. Hans nävar värkte efter att hålla henne. Hans bröstkorg ömmade efter att få ha henne tryckt mot sig. Det stack likt tusen nålar i hans läppar då hennes inte var mot hans längre. Ögonen sved av ofällda tårar från skammen av att han hade försatt henne, vackra Freja, i ett sådant tillstånd. Det var nära olidligt. Han var på gränsen. En gräns Wilheim aldrig hade varit medveten om tidigare.

"Förlåt mig..." Orden krystades ut mellan hans nästan stängda läppar. Freja fnös igen och klämde hårdare med sina händer. Hennes naglar skar nästan in i huden på hans rygg. Det jordade honom. Höll honom i nuet.
"Freja-"
"Schh, inte, bara, tyst..." Hennes suckade ord fick hans hjärta att sakta ner och det kändes som om världen nästan stannade. Var detta det sista? Hade han gått för långt? Hade han krossat deras chans innan den ens hade fött möjligheten att få fäste och blomstra? Han visste inte och det skrämde honom. En av de enda tre sakerna i världen som skrämde honom var att förlora Freja och kanske hade han själv byggt sin egna dödsflotte?

Hennes nävar kramade krampaktigt om hans rygg, låren skakade på henne där hon hade satt sig gränsle över hans egna lår. Han vågade knappt dra ner luft i de strama lungorna. Han vågade knappt sluta ögonen. Men om han inte hade gjort det hade tårarna börjat flöda. Det sved något fruktansvärt och hela hans kropp skrek åt honom att omfamna kvinnan som krampaktigt höll sig fast vid honom.
"Vi skulle göra allt tillsammans. Wilheim, tillsammans." väste Freja med kvävd, gråtfylld röst där hon satt med hakan tryckt mot hans axel.
"Jag vet," svarade han stelt och stramt.
"Tillsammans Wilheim, tillsammans."

Han kunde inte hindra sina bastanta armar från att omfamna henne och med en näve på var sida om hennes midja tryckte han henne mot sig. Krossade utrymmet mellan dem, åtminstone fysiskt, och drog in hennes doft med ett djupt andetag.
"Tillsammans." Hennes kvävda ord var ett konstaterande, inget mindre än ett löfte. Lättnaden som sköljde över Wilheim var överväldigande. Han vinklade ansiktet upp mot himlen och drog ett djupt andetag innan han pressade ut luften i en ljudlig pust. Kanske hade han inte förlorat det viktigaste han hade i sitt liv, kanske hade han verkligen en chans att laga det han hade haft sönder.
"Men du måste berätta allt. Allt Wilheim," fortsatte Freja och han nickade.
"Allt."


Erik - Hyddan i Öst:
Erik försökte hindra rädslan som spred sig i hans kropp över det överväldigande tydliga skräcktillståndet Arya var i. De kippande andetagen, hennes ansiktsuttryck och den skärrade rösten som hon knappt kunde ens få fram.
"Arya?!" Han var på benen fortare än han själv knappt han reagera och greppade tag om hennes överarmar i ett desperat försök att få någon kontroll över situationen. Hon kändes annorlunda i hans nävar och rädslan som lyste genom hela henne - kropp och ansikte - var något han aldrig hade sett tidigare.
"Arya! Vad är det?!" Eriks röst är ostabil och stressad där han står med böjda ben och ansiktet så nära hennes han kan komma medan hans nävar håller ett fast grepp om hennes överarmar och nästan lyfter upp henne lite.

Arya - Hyddan i Öst
Hans ansikte var så nära hennes att hon kunde känna hans andetag. Han var stressad och rädd. Inte såsom hon men hans röst var inte stadig och hur hastigt han rest sig och fångat henne i sina nävar tydde på en orolig typ av rädsla. Arya stirrade på Erik, sin älskade. Han som nu trodde att hon var hans utvalda. Hon ville egentligen inte möta hans blick. Hade han inte hållit henne i ett så stadigt grepp så hade hon antagligen kastat sig ut genom dörren - om hennes kropp tillåtit det. Hon ville försvinna bort, gömma sig från honom. Dra en sjal om sitt ansikte och hår och dölja sig själv från hela världen och honom. Han som var så förälskad i henne, men som hon dolde så mycket för. Han som hon höll så många hemligheter ifrån och han som inte hade en aning om vem hon var, men som ändå såg henne som sin enda.

Arya ville skrika. Hon ville springa därifrån och stöta honom ifrån sig så att han aldrig fick veta det som hon gömde. Men samtidigt ville hon också att han skulle hålla henne närmare, hårdare. Aldrig någonsin släppa henne oavsett vad. Trots skräcken så var han hennes klippa och hon ville vara hans för evigt. Hon ville att han skulle vara nära hålla henne uppe när hon inte kunde stå själv och hon ville vara hans enda, hans Upendora som Erik kallat det. Men det var hon inte och aldrig skulle hon bli det heller. En röst sade till henne att hon inte kunde tappa kontrollen så, att hon måste ta sig samman. Det, tillsammans med det allt för välbekanta slingrandet i hennes vener fick till slut hennes kropp att bli stadigare igen. Hon började att andas igen och fast att hon fortfarande spände sina armar så att de skakade, lyckades hon lugna ner sig tillräckligt mycket för att även kontrollera sina känslor igen.

Stenmasken föll på, om än lite skakigt, och slingrandet drog sig tillbaka igen. Det hela hade varit alldeles för nära ögat. Ännu ett tecken på att hon inte kunde vara Eriks föreviga. Hon tog ett andetag och samlade sig. Hennes små händer förde hon till Eriks armar och fick honom att lossa greppet han hade om hennes överarmar. När hon frigjort sig någorlunda fortsatte hennes händer att följa hans muskulösa armar inåt mot hans kropp. Hon blev stadigare och stadigare av att röra honom även om hon fortfarande var skakig - vilket grämde henne. Han var hennes stöttepelare, men hon kunde rasera honom och hans värld när som helst.

När hennes händer nått fram till slutet av hans armar förde hon en till hans bröstkorg och en till hans axel där hon försiktigt lade extra tyngd för att han skulle sätta sig ner igen.

"Erikk." sade Arya, lågt men stabilt och med sin kalla röst, "Jag är inte din Bramhaandia, din föreviga eller utvalda. Säg inte det. Det kommer bara att såra oss båda längre fram."

Orden var hårda liksom hennes ansikte fast att armarna fortfarande lätt skakade där de var placerade på Eriks överkropp. Men Arya var långt ifrån så stabil som hon verkade. När hon frågade ut Wilheim så hade hon varit säker, det var inte svårt att dölja hennes känslor eller vara så kall mot generalen, även om hon inte tyckte om det. Men mot Erik, att vara kall mot honom på det sättet var ren tortyr. Hon älskade honom, mer än något annat och han var den sista hon ville illa. Men skadan skulle bli många gånger större om han fick reda på vad som alldeles nyligen fått henne att tappa kontrollen och vad som skrämt henne så mycket.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik såg upp på Arya. Först var han totalt förvirrad över hennes beteende. Han förstod inte riktigt vad det var med henne. Något var det, men han kunde inte fokusera på det just då. Det fanns något annat som krävde hans uppmärksamhet - hennes ord. De var så kalla, så hårda. De skar i honom likt en frusen kniv. Men han kunde inte låta det ta över. Vad hon än sade till honom så var han nu, och för all framtid, bara hennes och hon var hans mittpunkt. Hans livskraft. Vad som höll honom kvar på jorden. Det fanns inget annat. TRots att hon inte släppte in honom, trots att hon inte älskade honom som han älskade henne - känslan var förödande. Den trasade honom på insidan. Men det var inget mot hur han skulle känna om han någonsin skulle förlora henne. Aldrig, aldrig någonsin kommer jag låta det hända. Oavsett, det finns inget som kan hålla mig från henne förutom döden.

"Arya," suckade han fram medan hans armar slingrade sig runt hennes midja, "det spelar ingen roll vad du säger." Hans panna lutades mot hennes övre mage, armarna kramade om henne hårdare. Han visste inte om hon fortfarande var benägen att springa iväg - jo han hade allt känt hur gärna hon hade velat rymma från hyddan någon minut tidigare - men han tänkte inte låta henne försvinna. Någonsin.
"Älskar dig, inte ens det ordet räcker till för att beskriva vad jag känner för dig. Vad du betyder för mig." Han andades tyngre, bröstkorgen kändes lite tight från smärtan hennes ord tidigare gett.
"Du är min Upendora. Min enda. Oavsett vad som händer i framtiden finns det inget, inget som kan skada mig mer än att förlora dig..." Erik morrade ut det sista för blotta tanken fick hans blod att isa och något med klor att slita i hans hjärta.

Han vill få den underbara kvinnan i hans famn att förstå. Att acceptera honom. Oavsett om han var hennes enda eller inte så var han tvungen att få henne att förstå. Men hur han skulle göra det visste han inte. Det var en känsla av maktlöshet vilket fick honom att pressa ansiktet djupare in i hennes kropp så att hans ansikte begravdes och hans armar nästan stramade då han försökte stilla behovet av att krama henne hårdare. Med hans muskulatur hade det skadat henne, han visste det, och var ändå tvungen att kämpa mot behovet med en ganska rejäl kraftansträngning.

Arya - Hyddan i Öst
Hur han kramade om hennes midja, hur han drog henne närmare intill sig och känslan av hans ansikte mot hennes mage - det hela var mer än fantastiskt. Trots att hans grepp redan var hårt och nästan gjorde ont ville hon att han skulle hålla henne hårdare. Göra det omöjligt för henne att springa iväg så som en del av henne skrek att hon borde göra. Hon älskade honom för mycket helt enkelt. Hennes kärlek för honom började bli farlig, så mycket som hon önskade att hon kunde berätta sina hemligheter för honom - ja, så mycket som hon ville ge honom hela sitt inre och låta honom se allt det mörka och vidriga hon bar på. Men samtidigt så visste hon ju att det inte gick. Han kanske trodde att inget förutom hennes försvinnande kunde skada honom mest, men Arya visste ju att det inte var sant. Hon visste att så snart hon släppte ut det mörka så skulle han inse att hon inte alls var hans Bramhaandia, att hon inte alls var den han hade trott. Han skulle lämna henne med detsamma, utan någon annan smärta än den som orsakats av hennes bedrägeri.

Arya drog ett djupt andetag efter att ha tänkt den sista tanken. Men hon fortsatte att hålla sig lugn och kall - paniken tillät hon inte att komma tillbaka. Hon lade sina armar om Erik. En om hans nacke och en om hans huvud som var tryckt emot henne. Först var hon tyst. Men sedan sade hon;
"Nej Erikk, det är jag inte."

Erik - Hyddan i Öst:
En tår undkom honom. Kanske var det lite underligt men orden Arya yttrade var svåra för honom att acceptera. Av flera anledningar. Han avskydde att hon inte lät honom komma närmre, att hon inte lät honom älska henne fritt, att han inte fick ta sig närmre - hur gärna han än ville. Ärligt kunde han inte acceptera det alls. Men kommer aldrig ge upp... Tanken fick honom att sucka och grymta in i Aryas mage. Han tappade fokus lite och armarna stramade lite hårdare om hennes lilla midja.
"Du är den enda. Oavsett vad du säger eller tror," sade han in i hennes mage, "kommer jag aldrig lämna dig eller sluta kämpa för att du ska älska mig..." Den tunga känslan som lade sig över honom var krossande. Tyngden var överväldigande. Rädslan att hon, hans Upendora, inte älskade honom tillräckligt för att lita på honom eller släppa in honom. Att hon en dag kanske skulle välja att lämna honom bakom sig, överge honom, istället för att släppa in honom.

Det enda som höll honom någorlunda sansad var Aryas omslutning av hans axlar och huvud. Hennes närhet jordade honom och på något sätt kändes det som att hon ville springa, men samtidigt ville stanna, ville att han skulle hålla henne till sig. Hon stretade inte emot men hennes kropp kändes annorlunda i hans famn. Samtidigt som hon kändes som hemma. Hans hem. Hans plats. Hans universum. Aldrig någonsin skulle ha ge upp det, inte ens för en ynka sekund var det en möjlighet.

Arya - Hyddan i Öst
Arya var påväg att börja säga emot Erik igen då han inte ville ge upp och acceptera att hon inte var mer än hans älskarinna. Hans sätt att inleda sin mening gjorde henne matt. För hon trodde ju inte, hon visste, till skillnad från honom. Men det sista han sade, ...för att du ska älska mig fick det att hugga till i henne så mycket att till och med Erik skulle kunna ha känt det. För ett ögonblick förvandlades hennes sorgsna och skrämda känslor till vrede. Hur kunde han säga något sådant? Hur vågade han påstå att hon inte älskade honom!? Hur hade han mage till att beskylla henne för att inte veta någonting när han själv slängde ur sig så befängda saker!?

Plötsligt var det lättare att vara hård, trots att känslorna blev mer hetsiga. Hon drog tillbaka armen hon haft runt hans huvud och förde sin hand till hans ansikte fast att det trycktes in mot hennes mage. Hon tvingade honom att titta upp och möta hennes, kanske lite väl hårda, blick. Först bet hon bara hårt ihop sina tände för att samla sig innan hon mörkt morrade ner mot honom:
"Våga. Inte. Säga. Så." hon drog in ett andetag utan att släppa hans ansikte eller hans blick, "Våga. Inte. Tvivla. På. Mig."
Sedan, utan att lätta sina hårda ögon, släppte hon hans ansikte och torkade bort den ensamma tår som var påväg att rinna ner för hans kind.

Erik - Hyddan i Öst:
Hennes hårdhet var tillbaka, men den var inte elak. Han såg genom det nu, särskilt då hon torkade bort tåren från hans kind. Hans nacke var böjd i en onaturlig vinkel vilket försvårade hans andning. Men han ville inte släppa hennes blick så han lät huvudet vara stilla.
"Jag tvivlar inte på dig..." tryckte han ut med mörk röst från den obehagliga vinkeln, "jag vill ... jag önskar, bara att jag var tillräcklig för att du skulle älska mig, fullt ut." Orden var tunga och krystade. Dels för att de gjorde ont att yttra genom den strama halsen och dels för att de gjorde ont att höra högt. Men han var tvungen att yttra dem, det visste han.

Hans armar lossade lite i sitt för hårda grep om henne. Men han släppte inte. Lät inget mellanrum penetrera sig in mellan dem. Inte ens luft var välkommen.
"Önskar bara att jag fick en chans. Att du gav mig en chans." Att du släppte in mig och förstod att jag inte är kapabel att förlora dig, eller lämna dig, eller bli lämnad av dig... Eriks ansikte hårdnade lite vid tanken. Hans ansiktsdrag stramades åt och han spände sin käke i ett försök att kontrollera smärtan han kände inom sig.
"Men jag kommer aldrig ge upp, min Upendora." Hans röst var hårdare än tidigare, musklerna spjärnade från tillbakahållningen det krävdes av honom för att inte resa sig upp. Han ville resa sig och dra Arya in i sin kropp. Hålla henne där tills hon gav upp och släppte in honom. Även om det tog århundraden.

Arya - Hyddan i Öst
Hans grepp om henne blev lösare. Det blev plötsligt lättare att andas, men Arya hade inte ens märkt att det försvårats. Hon ville, trots att det tydligen försvårade hennes luftintag, att hans grep skulle bli hårdare igen fast att de redan var tryckt mot varandra. Hon märkte att vinkeln hans nacke var vriden i för att se upp på henne var obekväm för honom - det hördes lite grann på hans röst. Hon hade fortfarande sin hand på hans kind, fast att hon redan torkat hans tår. Hon lät sin tumme smeka honom där den låg ovanför skägget även om det kanske sände dubbla signaler och avslöjade mjukheten som fanns bakom hennes hårda ansikte, som hon inte lättade på.

Arya suckade och skakade lätt på huvudet, fortfarande utan att släppa på sitt hårda yttre.
"Du vet inte vad du pratar om." sade hon och tryckte med sin hand så att hans ansikte inte behövde vinklas så konstigt mer utan kunde lutas mot hennes mage igen. Denna gången på sida, så att hon kunde fortsätta att ha sin hand vid hans kind.

Erik - Hyddan i Öst:
Erik lät Aryas hand styra hans huvud, trots att han inte ville förlora deras ögonkontakt egentligen. Det han verkligen ville var att prata med henne, förstå henne. Få veta vad som pågick inom henne, i hennes huvud och hennes hjärta. Han svor åt sig själv, över sin själviska sida. Den sidan som satte hans egna förhoppningar och drömmar så högt. Den sidan som ville ryta åt Arya att ge honom en ärlig chans. Men samtidigt förstod han hennes ilska, över hans ord och hans vilja att hon ska rasera murarna och släppa in honom. Han förstod att det inte var så enkelt, han förstod för det hade krävts extrem styrka alldeles nyligen från honom själv för att släpa in henne. Men belöningen var värd var enda sekund av smärta... Jag fann min Upendora...

Erik suckade, hans armar drog henne närmre igen. Det kändes fel att inte vara på gränsen till att krossa henne mot honom själv. Han ville ha henne så nära som det bara gick, på alla sätt, för evigt.
"Vad du än tror kan skrämma bort mig..." han gosade sin kind mot hennes mag, "inget skrämmer mig mer än att inte vara precis här." Hans mörka röst mullrade ut orden och det var svårt för honom att inte trycka på hårdare. Han förstod att vad som än höll Arya på avstånd från honom så var det inget han kunde någonsin tvinga fram. Även om han innerligt, förbannat gärna ville.

Arya - Hyddan i Öst
Hon tyckte om att han höll henne hårt. Hon tyckte om när han gosade sin kind mot hennes liv. Någonstans tyckte hon till och med om hans ord, trots att de också gjorde henne både rädd och frustrerad. Varför kunde han inte bara förstå? Förstå och acceptera att det inte var så som han trodde? Varför förstod han inte att det handlade om mer än bara en rädsla för att bli förödmjukad eller förlöjligad? Det var mer än så, det var mer än bara rädsla och det var mer än bara förödmjukelse. Arya var inte bara rädd att Erik skulle lämna henne, hon var rädd för att han skulle hata henne eller till och med... skrämmas av henne. Frukta henne och vara rädd. För att inte tala om rädslan för att skada honom. Fysiskt såväl som emotionellt. Hon kunde inte låta det ske, det gick inte. Så även om Arya ville berätta, verkligen vill tömma ut hela sitt inre för Erik så kunde hon inte. Aldrig någonsin skulle hon kunna.

Men hon älskade honom. Eriks rädsla för att Arya skulle lämna honom var helt absurd i hennes värld. Om någonting så var det antagligen mindre troligt att hon frivilligt skulle lämna honom än att hon skulle avslöja sitt mörker och antagligen var det det enda mindre troliga att ske.

Hon kysste toppen av hans huvud. Hennes hand gled in i hans hår igen och smekte där för en liten stund. Men ganska snart förde hon handen tillbaka till hans kind, kysste hans huvud igen, innan hon hukade sig ner. Hon satte sig på sidan i hans famn, fortfarande med sina händer om hans nacke och vid hans kind, och mötte hans ögon igen. Nu var hennes uttryck mjukare men hon sade ingeting. Kysste bara hans kind och lutade mot honom. Hennes huvud låg mot hans axel och övre bröstkorg och hennes ögon slöts när hon kommit till rätta.
"Jag älskar dig." suckade hon men lät om något sorgsen på rösten.