Almost PRS

Det såg ut som om den yngre flickan funderade över något, men Yaosu vill inte förstöra deras fina stund genom att fråga och därefter säga någonting dumt. Han hade alltid varit socialt klumpig, väldigt lugn och sansad förvisso, men inte direkt duktig på det sociala. I alla fall inte när allting inte gick som planerat, nej då gick allting fin fint. Det var när någonting oväntat kom på tal som han inte visste vad som var okej och inte okej att säga. Föräldrarna hade försökt öva upp dessa ”sociala färdigheter”, men det gick bara att göra så mycket. Han var helt enkelt som han var, och det var väl ändå okej?
”Jag lovar att försöka, men bli inte orolig om jag försvinner rätt som det är”, förvarnade tjugoåringen och log snett. ”Ibland blir det bara för mycket och personligen finner jag det bättre att avlägsna mig själv innan jag får panik. Du vet nog precis vad jag menar, du har ju sett mig få panik innan”, fortsatte han och sköt fram hakan, medan händerna fortsatte klämma över flickvännens hettande kinder. Han kunde inte hålla med om det där, alls. Hayley var den gulligaste varelsen som någonsin existerat och det var ett faktum. Punkt. Det fanns liksom ingenting mer att säga, ett faktum är ett faktum.
”Försök inte ens, du är så mycket gulligare än mig!” Protesterade Yaosu, fortfarande med utskjuten haka på ett aningen uppnosigt vis. Den där uppsynen försvann däremot inom loppet av någon millisekund, när den yngre flickan drog in honom i en kyss. En väldigt varm, kärleksfull kyss - sådär man bara kan kyssa varandra om man är ordentligt förälskade, vilket de uppenbarligen var. Det var nog inte särskilt svårt att inse när man väl fick se dem interagera med varandra, ostört då. Eller snarare i hemlighet. Äsch, allt det där med att hålla det hemligt var bara jobbigt och komplicerat.
Den äldre av dem slingrade genast armarna om henne och log in i kyssen. Åh, han var så jävla lycklig. Hayley var pusselbiten som fått hans liv att ta den där vändningen för det bättre, och det var en pusselbit man aldrig skulle kunna ta bort. För gjorde man det, då skulle man inte ens kunna se vad pusslet föreställde.
”Jag hatar att säga det här, men det börjar nog bli dags för dig att röra dig ner mot den stora salen”, mumlade Yaosu efter att varsamt ha pressat läpparna gentemot sjuttonåringens.

Nej, efter den tiden de två turturduvorna känt varandra så har Hayley förstått hur vidriga pojkvännens panikattacker är och att just det sociala är väldigt svårt för honom. Hon kan delvis känna igen sig i det där, hon gör alltid bort sig i sociala situationer, hennes mun går liksom inte att sätta stopp på.
"Det förstår jag, om det blir jobbigt för dig ska du självklart gä ifrån. Men jag hoppas verkligen på att du får en trevlig kväll." Försäkrar sjuttonåringen. Den äldre ska gå på bal med någon han inte känner så väl, och på det så har han mycket ångest. Väldigt jobbigt för honom, och om man håller på att få panik är det väl klart att man ska gå därifrån. Hayley tycker väldigt synd om honom, men förhoppningsvis blir kvällen felfri för dem bägge två. Läpparna rör sig i takt med varandra medan hennes fingrar pillar med några mörka lockar. Dock avslutar de snart kyssen och hon lutar sig tillbaka.
"Skulle så gärna stanna här med dig.. men du har rätt," Hayley nickar för sig själv och slingrar armarna om Yaosu en sista gång för kvällen. Därefter släpper hon honom och rör sig mot dörren, efter hon satt på lite mer läppstift. "Hoppas du får det roligt ikväll." Med de orden öppnar hon dörren till kontoret och går ut till klassrummet.

Yaosus mörkbruna ögon följde den yngre flickan när hon försvann ut från kontoret. Ett blekt leende strök sig över läpparna på honom, men det försvann så snart hon var utom synhåll. En liten suck rymde honom och han försvann in i badrummet, för att torka bort lite läppstift som överförts från sjuttonåringens underbara läppar. Han fiskade upp en ren handduk och blötte den, innan han därefter försiktigt baddade bort den röda färgen. Ögonen fäste sig i spegelbilden och han betraktade sig själv under tystnad. Händerna gled upp över de ljusa kinderna och slog löst över dem, försökte få upp lite färg över dem. Inte lika mycket färg som han brukade få när han var med Hayley, men i alla fall en liten rodnad. Han tyckte nämligen att han såg död ut, som om det inte fanns några känslor i det annars vackra ansiktet. Och inte på det där sättet att han hade ett naturligt drygt ansikte eller så, utan mer för att han bara såg..tja, likgiltig ut. Yaosu drog prövande på munnen. Gud, han såg galen ut. Nej, det var ingen idé att stå och glo på sig själv resten av kvällen.
”Skärp dig, Yaosu, det viktigaste är att Hayley har kul och att du inte förstör kvällen för din stackars dejt.”

Efter att ha försökt peppa sig själv, städat undan det lilla dansgolvet och dragit på sig skorna, hade tjugoåringen slutligen rört sig ner mot den stora salen. Balen hade inte dragit igång riktigt än och eleverna hade inte blivit insläppta i det magnifika rummet. Därför var det tjockt med folk i hallen utanför de stora ekportarna. Gud, för en gångs skull var han glad att vara en del av personalen, som fick smita in genom en av sidodörrarna.
”Ah, Mr Huaze!” McGonagall skyndade fram till Yaosu, som genast blev lite blek om nosen. Han var kanske en smula rädd för den gamla damen, men bara kanske.
”Det är jag”, svarade Yaosu, utan att tänka sig för, och fick genast lite färg över kinderna.
”Jo, det är jag väl medveten om.” Rektorn himlade med ögonen, tillsammans med en stunds tystnad. ”Du och Miss Yang får vara med under den första dansen, för att fylla dans golvet. Jag ska kila iväg och rekrytera några fler, men håll er redo”, fortsatte hon och försvann ut genom den lilla sidodörren.
”Åh vad kul! Jag har inget emot att ha en massa ögon på mig, rampljuset är härligt”, utbrast en klingande röst bakom honom. ”Hej förresten”, lade Georgia Yang till kort därefter, och klängde sig fast vid armen på tjugoåringen.
”Dansen har inte börjat än”, påpekade Yaosu och sneglade ner mot armen som Georgia fattat tag om.
”Och? Du ser ut som en gud, hur skulle jag någonsin kunna hålla mig borta?” Hon fnittrade till och drog med honom längre in i salen, med det svarta, stylade håret svepandes efter sig.
”Eh..du är också stilig”, svarade den andre smått skräckslaget. Jösses.

Helt ärligt är Hayley aningen nervös. Hon har inte umgåtts med någon annan elev i flera timmar förutom med hennes två bästa vänner, och tja.. folk har en tendens att ogilla henne. Nu verkar det som att den jämnårige ravenclaw eleven verkar uppskatta hennes konstiga beteenden och dömmer henne inte alls. Men ändå, man kan väl ändå få vara nervös? Ja, det tycker åtminstone hon. Med ett djupt andetag rör hon sig ner över trappen som går till korridoren framför den stora salen, korridoren där hon ska träffa Enzo. Det är en del ögon som dras till henne, men de försöker hon tappert att ignorera. Försteprefekten står nedanför trappen och väntar. Hans blick är vänd mot ett annat håll, men strax glider den upp mot henne och hans läppar spricker upp i ett leende. Som att han är glad över att se henne. Den andres blåa ögon blir alldeles stora i synen av henne och han bestämmer sig för att gå närmre trappen som hon kommer nerför.
”Du ser underbar ut,” mumlar Enzo med ett välkomnande leende. Precis som vanligt blir kinderna aningen rosiga av komplimangen, däremot inte lika mycket som deras lärare kan få henne att rodna, men den syns iallafall.
”Du ser inte så dum ut du heller,” svarar sjuttonåringen med ett litet skratt och låter de kristallblå ögonen glida över ansiktet framför henne. De mörka lockarna är bakslickade och han har på sig en mörk kostym. Han ser inte dum ut, men allt hon kan tänka på är en viss lärare. Enzo börjar gräva i sin byxficka och tar snart ut en liten ask. Detta påminner henne bara ännu mer om pojkvännen och de fina smycken hon fått i en annan liten ask. Herregud, hon kan verkligen inte få bort honom ur tankarna. Det vill hon förvisso inte heller, men det känns även elakt mot Enzo.
”Jag tog med mig något till dig.. hade ingen aning om att du skulle ha en röd klänning på dig ikväll, men det får det bara att passa ännu mer,” Han öppnar asken och håller fram den till henne Där i ligger att vackert litet armband, med röda stenar. Troligen inte riktiga rubiner, men de är väldigt fina och passar med resten av smyckena. Hayley gnager sig i underläppen innan ett leende stryker sig över ansiktet. Enzo hjälper henne sedan att sätta på armbandet som passar alldeles perfekt.
”Det hade du verkligen inte behövt.. men tack så jättemycket.. det var därför du frågade vilken storlek mina handleder var, förmodar jag?” Undrar hon med ett tyst litet fnissande. Det känns dåligt att ta emot smycken från honom, hon själv vet ju att de inte kommer kunna bli något mer än vänner, däremot är det högst osäkert om han också förstår det. Hur som helst får det här påpekandet honom att skratta till.
”Jag var då inte särskilt diskret, men jag ville att den skulle passa.” Med de orden håller han fram sin arm och Hayley länkar ihop den med sin egna. Redo för att gå in.

Till en början hade Yaosu väldigt svårt att acceptera sättet Georgia framhöll sig på, men tillslut gav bestämde han sig för att det kvittade. Otrevlig tänkte han i vilket fall inte vara, även om han kanske varit det fram tills den tidpunkten. Inte för att hon verkade bry sig, då hon inte verkade uppfatta det överhuvudtaget, men det kändes ändå elakt. Och balen varade ju faktiskt inte mer än i några timmar, så det var helt enkelt bara att gaska upp sig och vara så trevlig det bara gick. Trevlig och artig, varken mer eller mindre.
Den något äldre kvinnan var klädd i en smaragdgrön klänning. Det extravaganta tyget nådde strax över fötterna på henne och var fullt av en massa glittrande ädelstenar. Håret var inte riktigt uppsatt, men det hände inte heller fritt. De svarta lockarna letade sig ner en bra bit över ryggen på henne, alldeles glansiga och synnerligen perfekta enligt vanliga standards. Förmodligen kom hon från en välbärgad familj, precis som Yaosu själv. Men men, inget av det där var något han funderade vidare noga över, då han hade en massa andra tankar flygandes i skallen. Med tankar menades då Hayley, han hade bara Hayley i skallen.
”Jag tror de öppnar dörrarna nu”, sade Georgia plötsligt och greppade tag hårdare om tjugoåringens arm. Herrejösses, han hade verkligen inte förväntat sig att hon skulle vara så..framfusig.
”Det betyder att vi ska dansa snart, är du komfortabel med dem? Danserna alltså”, undrade den yngre av dem lågmält och betraktade eleverna som marscherade in på rad - kämparna från de tre skolorna gick in först och därefter följde de par som blivit utsedda att vara med under den första valsen. Han undrade vad flickvännen tyckte om kvällen än så länge, om hon hade roligt och om hennes dejt behandlade henne som den prinsessa hon förtjänade att vara. Blicken sökte till en början efter henne, men drogs snart tillbaka till hans egen dejt, när hon slutligen svarade. På mandarin då, det fanns ingen anledning för dem att prata engelska.
”Såklart! Mor och far tvingade mig ta danslektioner tills jag var sjutton”, svarade hon och blickade upp mot Yaosu. Hon var ganska lång ändå, någonstans runt hundrasjuttiofem kanske? Möjligen en smula längre nu när hon hade klackar på sig.
”Samma här, precis på samma sätt som de tvingade mig ta piano och fiollektioner”, mumlade tjugoåringen, som äntligen lyckats lägga de mörka ögonen på Hayley, med nöd och näppe. Åh, hon såg så glad ut, vilket bara fick henne att lysa ännu mer med sin överväldigande skönhet. Tänderna började genast gnaga i underläppen, åtminstone tills Georgia slog till honom löst och skakade på huvudet.
Alla par som skulle dansa vals började fylla dansgolvet och snart hade hans halvgalna dejt släpat med honom ut över den öppna ytan. Även salen överlag började bli full och det dröjde inte länge innan allt sorl dog ut och allting blev nästintill knäpptyst. Med andra ord ett tecken på att valsen skulle dra igång vilken sekund som helst, vilket den också gjorde.

Det är en bra stämning medan de står där och väntar på att bli insläppta. Det är väldigt skönt att det inte är någon stel atmosfär, nej då skulle nog Hayley säga någonting dumt och skrämma bort den jämnåriga. Kanske det skulle vara bra? Då skulle hon inte såra hans känslor, och det är verkligen något som hon vill undvika. Hon kan inte direkt använda honom bara för att misstankarna om henne och Yaosu växt upp och de vill tystna ner dem. Trots att det är ungefär det de gör. I hennes ögon går de som vänner, men Enzo kan tänka helt annorlunda. Armbandet tyder på det. Efter en del skitsnack och fnissande öppnas dörren till stora salen och eleverna släpps in. Först de tävlande, och sedan resten av eleverna. När de kommer in i salen blir de kristallblå ögonen dubbelt så stora. Det är så fint. Nästan så fint som pojkvännens kontor varit innan.
"Vi prefekter fick kika in i förväg, visst är det fint?" Viskar Enzo i hennes öra med deras armar sammanlänkade. Hayley nickar lite med munnen lätt öppen. Hon har inte sett den stora salen så fint innan, och den brukar vara väldigt fin.
"Hmh, ni prefekter har era förmåner, du reagerade inte som ett förvirrad fån," påpekar sjuttonåringen med ett litet skratt, ja, hon måste ha sett otroligt löjlig ut. Men det gör hon väl nästan hela tiden.
"Jag tycker det var gulligt," väldigt gulligt av Enzo att säga det, men det får skuldkänslor att bubbla upp hos Hayley. En kort stund låter hon de kristallblå ögonen glida över salen. Det tar en stund för dem att landa på Yaosu, som verkar ha det rätt trevligt, han har åtminstone inte panik från vad det ser ut som. Ögonen landar en stund på flickan han är med och hon kan inte mer än att tycka att hon är väldigt vacker. Jodå, det är tillräckligt för att få henne att känna sig osäker i sig själv. Inga bra känslor inte. "Jag förvarnar dig, är inte världens bästa på att dansa.. ska försöka att inte kliva dig på tårna." Det här får henne att fnissa till och hon drar med försteprefekten ut på dansgolvet när fler börjat dansa.
"Trodde ni prefekter behövde öva tills fötterna började blöda för att representera skolan?"

Det gick bra att dansa vals med Georgia, hon var utan tvekan van vid att dansa och duktig på det. Allting fortgick liksom som på räls och allteftersom danserna passerade, fann tjugoåringen att det inte var så hemskt trots allt. Han hade ganska roligt och tyckte till och med det var trevligt att sitta och samtala med den äldre kvinnan. Äldre och äldre, hon var tjugotvå. Hennes pappa kom från Kina och mamman från Frankrike, vilket förklarade varför hennes mandarin var lite udda. Inte så pass att han inte kunde förstå vad hon sa, men tillräckligt för att han skulle lägga märke till det.
De hade slagit sig ner vid ett av borden, med varsitt glas champagne. Återigen, ibland fanns det fördelar med att vara en del av personalen. Eleverna fick nöja sig med den alkoholfria bålen, som det inte fanns någon möjlighet att spetsa. Så snart någon försökte sig på det skulle deras hud bli blå, oavsett om de försökte hålla spriten i själva bålen eller något av glasen. Det hade varit Yaosus idé faktiskt, och när han nämnde det för Georgia brast hon ut i ett fnissande skratt. Han tyckte fortfarande att hon var lite påträngande, men som tur var verkade hon ha uppfattat hintarna han gett henne under kvällens gång. Nu försökte hon åtminstone inte flirta, så det var ju i alla fall någonting positivt.
”Så, varför jobbar du här av alla ställen?” Undrade den äldre och vilade en av armbågarna mot bordet de satt vid.
”Det var det enda jobbet jag kunde få..och jag trivs ganska bra, plus att lönen är helt okej”, svarade tjugoåringen med en axelryckning och svepte det sista av champagnen i glaset, bara för att hälla upp mer ur en av flaskorna han snappat åt sig.
”Du måste skoja med mig, med dina betyg borde du ju ha kunnat komma in på vilken utbildning som helst!” Georgias ögonbryn var höjda och hon smuttade frånvarande på sin egen champagne, utan att släppa den yngre med blicken.
”Jag blev utslängd från min utbildning, de ville inte ha någon som mig där”, berättade Yaosu och svepte ytterligare ett glas. Okej, den enda anledningen till att kvällen kändes helt okej var nog på grund av det simpla faktum att han var lite halvt full.
”Någon som dig? Vadå, slängde de ut dig för att du ser så bra ut?” Frågade tjugotvååringen och skrattade till.
”Hm, inte direkt, nej”, började den två år yngre av dem och följde hennes exempel, genom att vila en av sina egna armbågar mot bordet. ”Jag..jag..jag är full”, fortsatte han och log snett, med kinderna alldeles röda av spriten.
”Så de slängde ut dig för att du är full nu?” Georgias fråga fick Yaosu att brista ut i skratt, ett skratt som snart smittade av sig på henne också.

Om balen hade varit för ett halvt år sedan hade Hayley suttit ute med hennes två bästa vänner. Ingen av dem skulle ha blivit bjudna och inte riktigt kände de någon som de själva skulle vilja bjuda. De hade kunnat gå på balen tillsammans alla tre, men det hade känts bättre att vara själva. Nu har hon blivit bjuden, och det trodde hon aldrig skulle hända. För vem skulle egentligen vara intresserad av henne? Nu har hon två som är det, och det är helt nytt för henne. Två som har känslor för henne.. det känns rätt sjukt faktiskt. Efter valsen är det ett band som spelar på en liten scen lärarna byggt upp. De två står och tränger sig bland de andra svettiga eleverna som verkar nästintill avguda bandet. Då sjuttonåringen själv har noll koll på musiker, trots att hon gärna velat ha det, har hon ingen aning om vilket band det är. Men de verkar populära. Uppenbarligen. Och Hayley gillar faktiskt musiken.
"Ska vi gå och ta lite bål?" Undrar Enzo och griper försiktigt tag I hennes hand för att dra med henne ut ur klungan med elever. Okej, så nu håller han henne i handen. Just nu är det solklart för Hayley att han gärna vill ha något annat än bara vara vänner. När de väl kommer ut ur klungan så rör de sig mot ett långt bord där både bål och snacks står. Enzo släpper inte hennes hand förrän han börjar hälla upp bål i två glas. Detta ger Hayley tillfälle att låta ögonen stryka sig över rummet igen, och det är inte så svårt att hitta Yaosu. Hon vill inte må dåligt över det, men det där skrattet som kommer ur honom är inte något hon hört. Det gör lite ont, att hon inte fått honom att skratta på det sättet. Nej, nu börjar alla nedvärderande tankar att komma. Hon vet ju att Yaosu vill vara med henne, men hon själv känner sig för tillfället inte tillräcklig. Hon den andre kan få honom att skratta sådär högt och ja, det får det att kvida till i hjärtat lite grann. Dock återgår ho till sin dejt som räcker fram henne ett glas fylld med bål.
"Jösses, jag förstår inte hur folk orkar stå sådär i flera timmar," andas Hayley och himlar lite med ögonen. Nej, att vara ihoptryckt bland svettiga kroppar tycker hon inte om.
"Så du gillar lugnare fester antar jag?" Undrar Enzo och stoppar ett chips i munnen. Frågan får Hayley att tyst skratta till. Gillar hon ens fester överhuvudtaget?
"Hmh, för mig räcker det med två till sju människor, håller du inte med?" Det gör så ont i bröstkorgen på henne av någon anledning, något hon inte känt förut. Det är inte en trevlig känsla iallafall.

Om det var något som stod klart så var det faktumet att Yaosu började bli ordentligt full. Han hade inte bara fått i sig champagne såklart, men den spelade nog in mest. De hade gått igenom närmare två flaskor och han hade nog druckit tre fjärdedelar av dem. Georgia var också lite rund under fötterna, men långt ifrån lika illa som tjugoåringen, vars överkropp nu låg över bordet medan han fortsatte skratta. Och inte skrattade han för att det var så extremt roligt inte, nej nu skrattade han mest för att han från första början ens börjat skratta. Fy fan vad sorgligt det var, vilket den äldre kvinnan också verkade börja tycka. När han försökte hälla upp ännu ett glas, hindrade honom genast och ställde flaskan långt bort.
”Jag tror helt klart att du har fått i dig tillräckligt”, konstaterade Georgia lätt roat och reste sig upp från stolen hon nyss suttit på. Hon borstade av den smaragdgröna klänningen några gånger, för att därefter hjälpa Yaosu upp på benen. Hur hon kunde hålla sig själv uppe på benen med de där klackarna var ett riktigt mysterium för den yngre av dem. Men det spelade ingen roll nu när hon verkade kunna hålla balansen utan problem.
”Vi går och tar en nya luft, okej?” Fortsatte hon och började föra honom mot de öppna portarna.
”Varför då?” Undrade Yaosu och sneglade bak över axeln mot henne, vilket fick honom att vingla till rätt ordentligt.
”För att du är full, lilla du..jösses, jag trodde verkligen att du skulle vara mer mogen..du är ju så lång och stilig.” Hon skrattade lätt till och himlade lite med ögonen, för att därefter rikta hans huvud framåt igen.
”Jag är mogen, jag är väldigt mogen faktiskt”, protesterade tjugoåringen och putade med underläppen, medan de gick ut genom portarna och vidare ut mot den friska luften. Även om det inte var menat att någon skulle befinna sig där ute, var det pyntat väldigt fint. Hästvagnarna som eleverna från de andra skolorna åkt upp med, stod parkerade vid sidorna av den lilla innergården. Det var en massa snö därute, som glittrade vackert i ljuset av både månen och alla upphängda lyktor.
”Kan vi gå in igen? Jag gillar inte månen”, gnällde Yaosu efter att ha stått och glott upp mot den ett slag.
”Du är förskräckligt underlig”, påpekade Georgia och skakade på huvudet. ”Om du inte gillar den behöver du inte titta på den, svårare än så är det inte.”

Lyckligtvis kunde Enzo få Hayley på helt andra tankar, utan att han ens vet om det. Hon känner inte längre något i bröstkorgen, och inte heller känner hon något behov av att kolla på pojkvännen. Det är bra att han har det trevligt, så nu tänker hon också ha det. Han är duktig på det, Enzo. Att prata och få någon att må bättre. Det är uppenbart att han förstått att hon blivit nedstämd av någon anledning, och utan att fråga vad började han dra med henne till dansgolvet igen. Självklart inte där klungan fortfarande håller hus, de två har något gemensamt, ingen av dem gillar att hoppa upp och ner tätt intill andra människor. Istället drog Enzo iväg henne till en del av golvet längre bort från scenen. Väl där börjar han att fuldansa, det är klart för Hayley att han gör det för att göra henne glad utan att bry sig vem som kollade på honom. Och han lyckas, Hayley börjar fnissa något hysteriskt, för jösses vad töntig han ser ut.
"Du som sa att du var dålig på att dansa, tycker du är rätt bra," påpekar sjuttonåringen medan försteprefekten återigen griper tag om hennes händer, bara för att snurra runt henne, ett flertal gånger.
"Om jag är bra så är du ett proffs, med dina klackar skulle jag inte kunna stå upp," Enzo flinar lätt innan han börjar dansa med henne istället.
"Jaså? Du kan få prova om du vill! Slår vad om att du skulle vara urtjusig!" Nu tror hon knappast att de har lika stora fötter, men det skulle vara en trevlig syn. Att se redan långa Enzo på klackar och försöka hålla balansen, ja det skulle vara riktigt roligt. Förslaget får Enzo att skratta, och förvånansvärt nog nickar han. Hon trodde verkligen inte att han skulle göra det.
"Om det får dig att skratta är jag på, men kan vi göra det där det inte är lika många?" Hayley nickar instämmande, folk skulle nog kolla lite snett på Enzo om han gick runt i klackskor. Tyvärr är det en sådan värld de lever i, man kan faktiskt inte ha på sig vad man vill utan att bli dömd. Den här gången är det Hayley som griper tag i hans hand och drar med honom ut ur stora salen. Främst för att hon gärna vill se honom i klackar, men även för att komma bort från den fyllda salen. Med ett glatt leende på läpparna glider hon in vid ett hörn bredvid stora salens ingång. Det här genuint glada leendet missuppfattar däremot Enzo. Kanske han tror att hon är kär i honom också när han fått henne att skratta på det där viset, för innan hon vet ordet om det kupar två händer om hennes kinder och ett par läppar pressas mot hennes egna.