Flowers in the dark [PRS]

Att sätta munkorg på Zihao låter då inte som en dålig idé. Han slänger verkligen ur sig alla möjliga saker, och det är inte direkt vid de rätta tillfällena heller. Egentligen är nog både de två äldsta Huaze bröderna och Hayley lite socialt efterblivna, vilket hon vant sig vid mer eller mindre. Men hon kan inte vänja sig vid allt som kan komma ur hans mun, hur ska man kunna förbereda sig på allt? Det går inte. Hayley är fortfarande i förnekelse, hon är inte lika dålig som honom. Överhuvudtaget inte.
”Jo, jag hörde det. Han gör något sådant ungefär någon gång varje dag.” Det är sant, den ett år äldre jagar säkert upp en stackars person i ett träd varje dag. Stackarn. Med ett litet skratt dricker hon upp det sista av teet. Lägligt nog, då det verkar som att en annan lurvboll börjar bli uttråkad. Det är åtminstone så hon uppfattar det, vilket mycket väl kan vara fel. Med ett ursäktande leende blockar hon ihop från tallriken. Hennes kinder har blivit lite rosiga, det är inte ofta hon får en klapp på kinden, framförallt inte av någon man kan se som en moderfigur. Bara Ms Lewis, och Hayley blir överlycklig över det. ”Tack så mycket, för att jag fick ha ditt sällskap och för all god mat. Jag borde nog röra mig tillbaka och se till så att allt är okej. Tack igen.”

När hon kommer ut ur det lilla huset börjar huden knottra sig en aning. Inte för att det nödvändigtvis är kallt, hon är bara en person som fryser väldigt lätt. På detta har hon bara en tunn klänning på sig, inte konstigt att håret på armarna stället sig upp.
”Yaosu?” Säger hon trevandes, och kisar med ögonen för att få syn på den tre år äldre. Det tar inte så lång tid, pälsen är alldeles ljus och nästintill skiner i mörkret. När hon däremot ser Loki bitande i den lurviga svansen kan nittonåringen inte hålla sig från skratt. Herregud, vem skulle inte skratta åt ett sådant scenario? Hela situationen är aningen knasig. Ett ord hon faktiskt är rätt van vid. ”Vad gulliga ni är.”

Ms Yu vinkade av Hayley, medan Zihao satt och blängde mot den yngre flickan. Hon hade redan slagit till en öm punkt på honom under dagen, och sedan försvunnit med den äldre brodern. Ja, han var sur över att hon inte kunnat medge vart hon hållit hus eller vart Yaosu befann sig, även om han hade en hel rad med troliga gissningar. Det där högljudda, gnällande lätet hade utan tvekan kommit från den viss tjugotvååring, så förmodligen hade han suttit därute och väntat på den yngre flickan ända sedan hon anlänt. Att umgås med alla andra, inklusive sin två år yngre bror, hade tydligen inte varit med på agendan. Trots att de inte sett varandra på extremt länge. Nejdå, naturligtvis brydde han sig nästan uteslutande om Hayley och svansade troget efter henne, precis som en hund. Dumma Yaosu.
”Vad är det med dig då? Du ser väldigt trumpen ut”, påpekade den gamla damen och slog sig ner mittemot Joshua och Zihao, efter att hon stängt dörren efter den nittonåriga flickan, samt diskat undan hennes tallrik och kopp.
”Jag har inte sett Yaosu på ett år, och den enda han verkar kunna bry sig om är Hayley”, muttrade tjugoåringen och putade med underläppen, innan han vilade huvudet mot pojkvännens axel.
”Han är kär i henne, hade inte du agerat på samma sätt om det hade varit omvänt, så att det var du och Joshua som satt i samma kärr?” Undrade hon och log varmt mot Joshua, som hon redan visste tog bra hand om hennes lilla bråkstake.
”Jo, men..Joshua är Joshua”, knorrade Zihao och vände de svarta ögonen mot den andre, alltså väldigt snett uppåt. Bra förklaring.

Tjugotvååringen skakade hastigt av sig Loki när Hayleys röst ljöd i mörkret, vilket gjorde den lilla räven extremt trumpen. Han svansade buttert efter den betydligt större filluren när denne skuttade över de sista buskarna, med kläderna i munnen och öronen rakt upp. Hayley hade inte direkt tagit någon lång stund på sig, men det hade känts som det. Kanske för att hjärnan var lite extra skrumpen när han befann sig i sin andra form, eller för att han bara var allmänt otålig.
Med ett litet kuttrande läte travade han troget fram mot den tre år yngre flickan och började gå i cirklar runt henne. Yaosu var inte riktigt lika sofistikerad som han varit förr och suktandet efter att undersöka var alldeles för stort för att han skulle klara av att hålla emot. Hon doftade ju betydligt starkare när nosen var framme och allting blev mer amplifierat på det stora hela. Plus att han hade hört henne skratta åt honom, vilket inte var snällt med tanke på att svansen nu värkte. Snart lugnade han dock ner sig och tog ett djupt andetag. Du är inte en glad hund, du är en tjugotvå år gammal man med principer. Den äldre nickade kort för sig själv innan han vände blicken tillbaka mot Hayley, bara för att blänga lätt mot henne. Loki hade slagit sig ner en bit bort, uppenbart förvirrad över hur hängiven Yaosu verkade vara när det kom till den där okända flickan. Väldigt skumt.

Självklart kan Joshua förstå vad det är hans pojkvän menat. Om han varit borta från familjen i drygt ett år hade han nog fokuserat främst på Zihao, men Samuel skulle snabbt komma i åtanke. Men han vill hellre ta vara på tiden med den ett år äldre, och han kan inte få nog av honom. Så att han blir trumpen är mer än förståeligt. Samtidigt väger kärleken tungt, och han skulle nog sitta och klänga på den andre i flera timmar om de inte haft kontakt på så länge. Han själv gillar inte faktumet att hans vän verkar förlåta den äldsta av gruppen så snabbt. Nu har han ingenting med det att göra, men han bryr sig om henne och vill definitivt inte att hon ska bli sårad igen. Det tärde verkligen mycket på henne den där gången, och det behövs inte igen. Hon är redan väldigt skör. Han tittar upp, blicken glider mellan den rara Ms Yu och Zihao. Jo, efter den tid de spenderat tillsammans i det lilla huset vet han mycket väl att damen fått reda på att de två är tillsammans. Det är inte direkt som att de gömmer det något värst.. men men. Hon kan nog ha insett det själv.
”Jag skulle också ha agerat på samma sätt, du och Yaosu kommer få tid tillsammans själva, jag menar, vi ska ju vara här ett tag.” Påpekar han och lutar sin kind mot axeln på den äldre. Vilket är lite svårt då hans axel är i samma längd som hans egna ansikte, längdskillnaden är lite för jobbig ibland. ”Om du vill kan du ju springa ut och kidnappa Yaosu, det skulle han nog uppskatta.” Eller inte.

Okej, nu har Hayley gjort bort sig igen. Det hade nog inte varit så värst trevligt att skratta åt scenariot, tjugotvååringen har ju faktiskt fått ont. Ajdå.
”Förlåt, det såg bara lite roligt ut.” Förklarar hon och sätter sig ner på huk framför Yaosu. Hon vill inte att han ska blänga mot henne. Uppenbarligen bryr hon sig för mycket om vad han tycker om henne. Försiktigt stryker hon en av händerna genom den lena pälsen på hans hjässa. ”Jag kan ta kläderna åt dig,” utan att riktigt tänka sig för lämnar hon en puss på den gulliga lilla nosen, innan hon tar kläderna och ställer sig upp.

De bärnstensfärgade ögonen strök sig över Hayley gång på gång, noterade alla små detaljer han inte haft kapacitet att lägga märke till innan. Typ som en liten, liten ljus prick uppe vid hårfästet på henne och hur en ögonfrans var lite mindre uppböjd än de andra. Yaosu hade god lust att sitta och bli på henne resten av kvällen, såhär i halvt mörker. Däremot skulle det nog inte vara någon vidare bra idé, då båda två var alldeles slut efter dagens gång. Den yngre flickan hade ju nämnt det innan, att hon var förfärligt trött efter resan och alla nya intryck.
Tjugotvååringen skakade på huvudet och himlade med ögonen. Hon verkade ha tagit hans blängande på lite för stort allvar, en trevlig påminnelse att han aldrig varit särskilt fånig av sig. Det var lite synd och han hoppades att nittonåringen inte saknade just den aspekten alltför mycket. Han var helt enkelt inte en sån person, utan mer en tråkig, vuxen man utan humor. Hur fan hade hon gått och blivit kär i honom?
När Hayley tog kläderna från honom och lämnade en liten kyss på den lilla nosen, spärrade den äldre upp ögonen och strök öronen bakåt. Ännu en gång var blicken fäst på henne och ett litet gnällande rymde honom. Fan, han hade verkligen saknat henne på tok för mycket och efter den där lilla, lilla gesten kunde han inte förmå sig att släppa henne igen. Aldrig igen. Nu var det kört för all framtid.
Tack. Sansen strök fram och tillbaka över marken och fortsatte svaja när han kom upp på alla fyra igen. Tjugotvååringen bet därefter tag om en av Hayleys händer och började dra henne med sig slängande grusvägen, bort från det lilla huset och ut i mörkret. Loki följde lydigt efter och efter att de gått några meter fick han för sig att börja smaka på den yngre flickans hälsenor.

En liten stund sitter de bara och glor på varandra. Hayley kan inte sluta stryka handen genom den yviga pälsen, så len och välkomnande. Hon skulle nästan vilja lägga sig ner på den kalla marken och gömma ansiktet i pälsen, men riktigt så roligt ska de inte ha. Den lilla pussen hon placerat på nosen verkar ha väckt upp den tre år äldre från sin dvala, han ser lätt galen ut. Ögonen uppspärrade och öronen strykandes bakåt. Det får ett leende att stryka sig över de fylliga läpparna, en väldigt gullig reaktion. Dock reagerade hon likadant när en liten röst hörs inne i huvudet på henne. Väldigt svagt, men fortfarande där. I en sekund tror hon att hon håller på att bli galen på något sätt, men det tar inte lång tid för henne att känna igen rösten. Det är Yaosus röst, hon känner igen det klart och tydligt. Tack. Ögonbrynen skjuts upp i pannan på henne, samtidigt som den andre biter löst tag i hennes hand och börjar dra med henne mot huset.
”Sa du just tack?” Undrar hon trevandes. Vilken underlig fråga om det är så att den äldre inte sagt något, kanske han skulle se henne som galen. Förståeligt, för om hon hör i syne kommer hon bli livrädd själv. Hon hade nog gått till den förklaringen först om hon inte känt ett par som faktiskt kan prata med varandra medan en av dem befinner sig i sin fyrbenta form. Är det möjligt att de också kan göra det? Hur i helvete då? Har de någon mental koppling till varandra? Hayley kommer däremot på andra tankar när hon plötsligt känner hur någonting biter tag i hennes ena hälsena. Detta får henne att släppa ur sig ett tyst tjut, och hon ångrar direkt att hon skrattat åt Yaosu. Nu har han nämligen stor anledning till att skratta åt henne. Med en grimas drar hon genast till sig sitt ben och blänger ner mot räven. Loki är förskräckligt gullig, men hon vill inte förstöra sin häl pågrund av de där vassa tänderna. Nej tack.
”Hur säger man till honom bortsett från att bara glo?” Med en liten grimas fortsätter hon mot lyktorna vid det större huset som börjar närma sig.

Hayleys reaktion när Loki bet henne i hälsenan var nästan lika rolig som den reaktion Yaosu fick när den yngre flickan undrade om han just sagt tack. För det hade han ju faktiskt gjort, åtminstone mentalt. Det var inte direkt så att han trott att hon skulle höra honom, utan mer som någon underlig notering för sig själv. Ögonen hade blivit stora som två tefat och greppet han nyss fattat om nittonåringens hand lossnade med ens. Zihao och Joshua hade ju någon slags underlig koppling som tillät dem att kommunicera när den förstnämnde strosade omkring på fyra ben, men han hade aldrig ens vågar drömma om en liknande länk mellan sig själv och Hayley. Han hade inte ens trott att det var möjligt, främst för att han aldrig bitit hål i huden på henne med sina sylvassa tänder. Det hade Zihao gjort på Joshua, men kanske det inte var det som gjorde kommunikationen möjlig? Åh, hursomhelst blev han så jävla överlycklig att han kastade sig över den tre år yngre flickan, bara för att börja ge henne en massa kyssar tvärs över ansiktet. Hennes hud smakade av kokos och allmänt sött, så han kunde mer än gärna fortsätta resten av kvällen.
Mitt under all denna upphetsning, hade Loki tagit till flykten och satt för tillfället uppflugen på en stor sten. Man kunde fortfarande se honom utan problem, men han hade väl på känn att Yaosu skulle bära upp honom i nackskinnet som staff. Han må ha varit ganska korkat ibland, däremot var han förskräckligt snart när det kom till sociala situationer.
Kan du fortfarande förstå mig? Eller..höra mig, menar jag. Tjugotvååringen hade lagt sig tvärs över Hayley, med svansen viftandes bakom sig som aldrig förr. Ögonen var stora som bara den och han såg förmodligen väldigt gullig ut. Loki vet att han inte får bita andra människor, eller mig för den sakens skull. Han stack för att han kände på sig att jag skulle bära upp honom i nackskinnet, förklarade den äldre efter ett slag och stannade upp med kyssarna. Hoppsan, han hade verkligen inte tänkt två gånger. Hade hon gjort sig illa? Fan, han hade blivit betydligt mer hårdhänt på senare dagar, detta vittnade väl för det.

Med tanke på reaktionen Hayley får så drar hon slutsatsen att ja, den andre hade svarat ja. Nu är det inte möjligt för honom att prata, men han hade tänkt det. Länge har hon varit avundsjuk på den länk som fanns mellan hennes vän och hans pojkvän, under hela hennes förhållande med Yaosu hade hon önskat att de kunde kommunicera på något sätt även när han befann sig i sin fyrbenta form. Är det möjligt att den där önskningen nu gått i uppfyllelse? Det verkar då som det, vilket får hjärtat inne i bröstkorgen att dunka hårt, som att det ska hoppa ut. Läskigt. Dock hade hon inte förväntat sig att bli hoppad på. Faller ner mot marken med en hård duns. Stackars rygg och rumpa, det är en väldans tur att det är gräs under fötterna på dem. Några rötter här och var som lätt skär in i huden, men det är inte så farligt. Bara slaget gör ont. En grimas stryker sig över ansiktet, men detta är innan hon ser ansiktsuttrycket på den tre år äldre. Ögonen är alldeles stora som tefat, och öronen är alerta och vickandes lätt fram och tillbaka. Det får hjärtat att göra alldeles ont, jösses vad hon saknat den äldre. Hon har insett det innan, men nu känns det som att hon gått in i en hård vägg och blir alldeles stum. Hennes armar slingrar sig om den lurviga kroppen och borrar ner ansiktet i pälsen.
”Jag kan fortfarande höra dig.. men bara väldigt lågt och avlägset.” Lågt och avlägset, men så mycket bättre än ingenting. Hayley stryker händerna gång på gång över den varma pälsen, innan hon slår upp ögonlocken igen så att hon kan se på den äldre. Kyssarna hon får över ansiktet leder till att hon börjar skratta, det är bara så kittlande, hon kan inte undgå att göra det. ”Han förtjänar faktiskt att bli buren i nackskinnet.” Hon är inte fullständigt seriöst, men en del av henne tycker ändå att Loki borde lära sig en liten läxa. Men hon påminner sig om att han varit en vild räv betydligt längre än den tid Yaosu försökt civilisera honom. Tror hon iallafall.

Lågt och avlägset är ju helt klart bättre än ingenting![i] Yaosu kände hur ett leende började försöka sig gro, någonting som inte fick något vidare. I slutändan var tänderna mest blottade, vilket förmodligen bara resulterade i att han såg alldeles förfärligt galen ut - och kanske en aning skräckinjagande. Vem skulle inte blivit rädd av att ha en stor, tung varg över sig? Alltså om denna varg hade tänderna blottade, öronen strukna bakåt och ögonen gigantiska. Som tur var kom han snabbt på sig själv och lät överläppen glida tillbaka. Nej, han ville inte att den nittonåriga flickan, särskilt inte när han ville att hon skulle få sig en riktigt god natts sömn. Hon förtjänade det verkligen efter en dag som denna, efter allt som hänt innan. Som han förstått det hade hon inte kunnat sova ordentligt sedan attacken, och det var verkligen hemskt att föreställa sig. Tjugotvååringen hade ju i alla fall kunnat sova någorlunda okej, inte bra, men inte helt förjävligt.
[i]Förlåt, jag borde inte ha hoppat på dig sådär. Öronen blev ännu plattare och ögonlocken gled samman. Det var svårt att behålla fokuset när hon drog fingrarna genom pälsen. Rörelserna gav ungefär samma känsla som när hon masserar hårbotten på honom, fast detta var nästan ännu bättre. Plus att hennes skratt försäkrat honom om att hon inte fått alldeles för ont, annars hade hon nog inte förmått sig skratta sådär klingande. Vackert var det, det var ett som var säkert.
Jo..om det är till någon tröst verkar han i alla fall väldigt nyfiken på dig. Hade han inte varit det hade han inte vågat sig på att bita dig, så ta det som någon underlig komplimang. Yaosu flyttade sig bort från Hayley och ruskade på sig, som han alltid brukade göra. Förlåt igen, jag tänkte mig verkligen inte för. Här, du kan ta hjälp av mig när du ska resa dig upp.

Så sant, så sant. Lågt och avlägset är helt klart bättre än ingenting. Att kunna kommunicera varandra när en av dem har ingen som helst talförmåga är faktiskt fantastiskt. Det hela hade varit en avlägsen önskning från Hayleys sida, att den faktiskt gått i uppfyllelse är nästan otänkbart. Hur som helst gör det henne överlycklig, vilket den andre uppenbarligen också blivit. De kristallblå ögonen stryker sig över lurvbollen hon har över sig, väldigt tung och stor, men mysigt. Helt klart värt det. Hennes granskande leder till att hon än en gång lämnar en puss på nosen, en handling som gjort honom minst sagt förvånad. Det är bara så att han är förbannad gullig. Vem skulle inte vilja pussa den där lilla nosen?
”Du borde inte ha hoppat på mig, men det var rätt mysigt ändå.” Instämmer den nittonåriga flickan. När hon sedan blir fri från tyngden sträcker hon försiktigt på de bara benen, innan hon tar ett löst tag om Yaosu. Inte för hårt så att det ska göra illa honom, men tillräckligt för att hon ska kunna ställa sig upp med hans hjälp. Hon har fått några skrapsår på knäna, men inte mycket mer än så. Hon lämnar några små klappningar på huvudet på den andre, innan hon börjar röra på benen igen. Jösses hon är trött. Kanske hon kommer få sova någon timme eller två med sällskap av den tre år äldre. Det var länge sedan hon fick det.
”Det är faktiskt en liten tröst, är rätt nyfiken på honom också.” Hayley slänger en blick mot den lille räven som sitter en bit bort, hon vill inte tvinga honom att följa med, men förhoppningsvis är han inte alldeles för rädd för de två. Eller ja, han är antagligen inte rädd för Yaosu, men kanske för henne. Kanske det går att ändra på de kommande dagarna. Hur länge de ska stanna där är oklart, men åtminstone en vecka måste det väl ändå vara? Ja.. helt klart, troligen en hel del längre. Vilket dilemma att försöka klura ut det. Äschdå. ”Komsi, jag är faktiskt rätt trött och vill bara lägga mig ner i sängen och försöka sova. Du är väl också ganska trött?” Uppmärksamheten är återigen riktad mot Yaosu. Tänk att de kan konversera med varandra, det har fortfarande inte riktigt slagit henne.

Hon hade naturligtvis rätt, den äldre borde inte ha hoppat på henne på det där sättet. Det hade varit mer okej om han inte varit så pass stor och klumpig, men nu var han det och detta var anledningen till att den yngre flickan fått skrapsår över knäna. Yaosu borde verkligen ha tänkt sig för, däremot hade det, som sagt, blivit vanligare och vanligare för den mer vilda delen att ta över. Inte på samma sätt som Zihao, som förlorat sin mänsklighet helt, men inte helt annorlunda från det heller. Det var lite som om de två olika delarna inom tjugotvååringen gled mer och mer samman. Han visste inte riktigt om detta var ett problem eller inte, det förde sig med sig både positiva och negativa aspekter.
Mysigt är ändå en positiv grej, däremot lovar jag att försöka lägga mer band på mig själv..men jag trodde liksom inte att det var möjligt för oss att kommunicera med varandra på det här sättet. Den äldre började röra stegen mot huset där Hayleys rum låg. Byggnaden låg mittemot de två mindre husen, där Zihaos och den äldsta Huaze broderns rum befann sig. Mellan dem låg en liten grusplan, där några bilar stod parkerade. Det var ganska trevligt ändå, förmodligen för att byggnaderna var traditionella och fulla med personlighet.
Slår vad om att han kommer låta dig klappa honom förr eller senare. När han ser att jag vågar vara nära dig kommer han också våga sig på att vara det. Tjugotvååringen sneglade snett bak mot den yngre flickan och slickade sig om nosen. Kyssen på nosen han hade fått innan hade fått hjärtat att skutta omkring alldeles förfärligt. Han hade liksom knuffat henne ner på marken, därmed hade han inte varit värd någon puss.
Dörren som ledde in till den större byggnaden gick att trycka upp, vilket Yaosu gjorde med hjälp av huvudet. Den var ganska tung men det var inte särskilt svårt och ännu lättare var det att hålla upp den för Hayley. Hon verkade nästan ännu tröttare än innan och därför hoppades tjugotvååringen nästan ännu mer på att hon skulle sova extra gott. Det var mer av en önskning, en såndär där andra skulle önskat sig pengar eller liknande istället.
Hittar du till rummet? Den dörren går tyvärr inte att trycka upp, utan du måste typ skjuta den åt sidan.