Jeanie Stoneman's första år på Hogwarts

OOh, stackars dig ♥ Känn ingen press

hjälp stackars dej!

stackare, hoppas du mår bättre snart ♥

Tack allihopa Men har inte lika ont längre, skrev ett kort litet kapitelbigår, och jag har nya idéer (ÄNTLIGEN) Ps. Bevakningen funkar igen!
här kommer kapitlet:
________________________________________
Kapitel 1 (andra delen)
Jeanie hade aldrig varit i ett trollkarlshus förut, men vad hon än hade förväntat sig så var det inte likt det här. Harry och Ginny hade hämtat de på Hogwarts och fört de till en gammal, sprucken kruka. Jeanie hade tittat frågande på Alison och Lily men de såg inte de minsta ovetande ut. Harry sa åt alla att röra vid flyttnyckeln, och plötsligt snurrade de iväg. När de landade på marken var alla ganska mörbultade av den våldsamma färden.
De började vandra i riktning mot en stor äng. 
De skrattade och pratade, och Jeanie visste att hon skulle känna sig hemma hos familjen Potter. 
"Det är väl du som är den mugglarfödda tjejen, va?" sa James plötsligt.
Jeanie rodnade och mumlade fram ett ja.
"Det är klart att Eddie Goyles syster var lika korkad som han själv, du kunde ha dött där i sjön!" Fortsatte Albus med ett ilsket uttryck i ansiktet. 
Tydligen hade Lily berättat om Odessa och Sinatra. En pinsam tystnad följde och Jen stirrade ner i marken med hettande kinder.
"Men du fick väl inga bestående skador, Jeanie?" sa Ginny moderligt med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
"Bara ett ärr på axeln från grindyloggerna," sa Jeanie och drog undan tröjan för att visa det rödaktiga ärret som såg ut som ett klösmärke.
"Coolt..." började James och Albus men Ginny gav de en blick som hade skrämt Voldemort bakom Jeanies rygg. De var tysta en lång stund efter det.
De hade nått fram till ängen nu, och hundra meter längre bort skymtade ett mysigt, träfärgat hus. 
"Och det var du som räddade henne, förstår jag?" sa Harry och tittade uppskattande på Ronassy som fick en lätt rosa färg på kinderna.
"Ja, men vi hade övat på besvärjelsen alldeles nyss på försvar mot svartkonster-lektionerna..."
Mer hann de inte prata innan de var framme vid det lilla huset. Jeanie hajade till när Harry tog upp en kniv och stack in den i låset på dörren.
"Åh, Harry, du är SÅ lat!" Sa Ginny när dörren gled upp med ett klick. 
Jen hade börjat vänja sig vid omöjliga saker, och ryckte bara på axlarna innan hon steg in i huset.
"Var hälsade till vår enkla boning, ers majestäter," sa James högtidligt med en gest inåt. Jeanie började fnissa.
"Åh James," sa Ginny och skakade på huvudet åt sin son. 
Jeanie knöt försiktigt upp kängorna och  
följde efter Lily och Alison in i huset.
Det mesta inne i deras hem var normalt, men det var de där små detaljerna som fick allting att bli så... magiskt. Tre blänkande kvastar stod lutade mot en vägg, disken torkade sig själv och tavlorna hälsade när de traskade förbi. Jeanies favorit blev snabbt den vid den branta trappan i vardagsrummet. Den visade en hippogriff i full färd med att flyga med någon på ryggen som Jeanie kände igen som en yngre Harry Potter. Han vinkade och skrattade innan han grep tag runt den gråvita hippogriffen igen.
"Jeanie, dina ögon är så stora att de fyller upp hela ansiktet!" fnissade Lily.
Jeanie log. Det var helt perfekt, men hon anade inte vad som skulle komma att förändra allt...

åååh så bra du skriver!!
meera ♥

Gaah! AMAZING!!!!!!!!! ♥

Här är ett nytt kapitel
_______________________________
Kapitel 2: Tomhet
Det hade precis slutat regna när Ronassy gick över den våta ängen. Den svala luften gjorde henne klar i huvudet och hon raskare på stegen lite. Hon hade tagit en kvällspromenad för att få vara lite själv. 
Det var inte så att hon inte tyckte om sin syster och hennes kompisar, men hon var tonåring och var i den så kallade tänkaråldern. 
Hon gick just och grubblade över hur det skulle gå på hennes GET-prov när en liten stig svängde in mot en skog. 
"Skönt med lite omväxling av natur," tänkte hon och gick in i den mörka skogen.
"Lumos!" sa hon och stigen lystes upp av ett fladdrande ljus från hennes trollstav.
Hon tyckte mycket Jeanie och hennes försynta sätt. Fast det var något märkligt med Jeanie, vissa stunder betedde hon sig som en helt vanlig elvaårig flicka och ibland pratade hon som om hon var äldre än Ronassy själv...
Ronassy skakade på huvudet. Hon tänkte alltid för djupt på saker som var helt vardagliga.
Plötsligt dök någonting upp framför henne på stigen. Hon riktade staven med skenet mot varelsen och gav ifrån sig ett blodisande skrik när hon såg vad det var.

"Alison, borde hon inte vara tillbaka snart? Hon har varit ute i mer än en timme," sa Jeanie och tittade på sin vän.
Alison, som satt i en mjuk fåtölj och läste ett gammalt nummer av Hört & Sett, tittade upp och sa:
"Det borde hon kanske, hon sa att hon skulle komma tillbaka efter en halvtimme.
Lily kom in i rummet med en dyster min.
"Felix bet mig," sa hon och visade upp ett blödande finger där ugglan hade nafsat.
"Igen? Åh, den där ugglan..." sa Ginny som satt i en fåtölj längre bort.
"Mrs Potter? Borde inte Ronassy vara tillbaka snart? Jag menar, hon sa att hon skulle vara borta i en halvtimme och det var över en timme sedan hon gick ut," sa Jen med stora, oroliga ögon.
"Vi kanske borde gå ut och leta efter henne, det är nog säkrast, Ronnie som är så noga med tider," svarade Ginny och nickade.
Tio minuter senare hade alla inklusive James och Albus gått ut i den fuktiga höstkvällen för att leta efter den försvunna Ronassy.
Jeanie vred sina händer. Ingenstans hittade de Ronassy.
"Vi gör så här, hörni!"Sa Harry efter en stunds letande. "Vi delar upp oss; jag går med James och Albus och Ginny går med Alison, Jeanie och Lily! Jag skickar upp röda gnistor om jag hittar henne, och ni gör likadant!"
De gick iväg åt olika håll och de gick in i en ny skog. 
"Lumos!" Sa alla fyra och stigen som nyss hade varit så mörk vadade nu i ljus. 
De gick och gick under tystnad. Ingen hade någon lust att småprata.
När de hade gått flera kilometer skymtade någonting lockigt guldfärgat på stigen några hundra meter längre bort.
Jeanie stod inte ut längre utan sprang i förväg ditåt. Tårarna sved i hennes ögon. Hon slutade inte springa förens hon var framme.
Hon skulle aldrig glömma det. 
Ronassys kropp låg orörlig på stigen. 
Hennes förr så uttryckfulla ögon var tomma på liv. Det fanns ingenting därinne, ingenting. Bara tomhet. 
Jeanie sjönk ner på knä bredvid liket efter hennes syster.
Ett mörkrött bitmärke uppenbarade sig på halsen när de guldiga lockarna åkte ner över kinden på henne.
Hon var kritvit, tömd på blod. Och liv.
Och Jeanie skrek. Skrek allt vad hon hade för hennes döda syster. Hon kunde inte gråta, ville inte gråta. Hon bara skrek tills hon inte kunde andas.

åååååhså sorgligt!...
meera ♥

;( ;( ;(
*Har en liten misstanke som jag tror är bra, men jag tänker inte säga ngt*
SKITBRA!
YOU HAVE TALENT!

TACK JAG BLIR SÅ GLAD ♥♥♥
Jo berätta berätta berätta din misstanke!