Love me. Or not.[ENG][SV]

I have no words left to explain how freakin' good this shit is.

AWESOME

Det här fick mig på gott humör! Du äger!

Å det är så bra!

Tack för alla fina kommentarer. Ni är fantastiska, och väldigt ninja.

Hmm, jag satt och funderade på vad jag skulle hitta på, och så kom jag på...Min fanfic, den är typ super inaktiv, så det gör jag.

Enjoy!



Chapter 13, Helga, in the present

Was she catching up? Helga was starting to get tired. She was not as young as before. Her legs just could nor carrie her as fast and far any more. And now she could not hear any sound from Helena. It was totally quiet. So probably she was getting further away from Helga. Which was not very good. If she was going to find Helena before something serious happened, then she really had to go faster. She already knew it was a serious thing going on (or at least she had assumed it). And people like Rowena (and probably her daughter too), were just the kind of people that was not calm about serious things.
Wait, why did she just stand here then? She had to keep going. Helga started to walk again, though her steps were kind of slow now. After a while she turned a corner, and there she stood. The girl.



Kapitel 13, Helga, i nutid

Började hon komma ikapp? Helga började bli trött. Hon var inte så ung som tidigare. Hennes ben kunde helt enkelt inte bära henne lika snabbt och långt längre.Och nu kunde hon inte heller höra ett ljud från Helena. Det var helt tyst. Förmodligen var hon längre bort, snabbare än Helga. Vilket inte var så bra. Om hon skulle kunna finna Helena innan något allvarligt hände, skulle hon behöva gå mycket snabbt. Hon visste ju redan att det var något allvarligt (eller hon hade i alla fall gissat det). och människor som Rowena (och förmodligen då även hennes dotter), var bara inte den sortens människor som tog lätt på allvarliga saker.
Men vänta, varför stod hon bara här? Hon måste fortsätta. Helga började gå igen, även om hennes steg var ganska långsamma nu. Men efter en liten stund gick hon runt ett hörn, och där stod hon. Flickan.

Är det lagligt att kunna skriva så här bra?
Woah. Jag vet inte vad jag ska säga.

Iiiih vad du är bra! Vill bara höra mer

^ Jag med

^
^Och mer ska det bli


Chapter 14, Rowena, in the present

The man in front of me didn’t open his mouth, and I was starting to get impatient. I didn’t have time for this, there were things to teach, students who wanted to learn about this Animal Transfiguration. Even if he were a Slytherin he should understand that kind of things.
”Go on. What is it?” I herd my strict voice. Which I actually found quite great. It really sounded like I wanted it to, strict and impatient.

His face expression were confused, stressed and very, very angry. Not the kind of things I were very fond of. But, still, he were the right one for her. His mouth opened, then closed, then opened again.
”Er...Professor....Mrs.....Ravenclaw...” His mouth closed again. Now I was getting really impatient. And a bit angry too. Doubt like that about my name, it was not good.
”Yes, speak!” I said to him, sounding a little too impatient and not as calm as i should.
”Your daughter....she....” As he spoke I could se the anger rise within him. I could feel the sorrow, or whatever it was. And it was not what I had expected. What was it that he was going to tell me?



Kapitel 14, Rowena, i nutid

Manne framför mig ville inte öppna sin mun, och jag började bli otålig. Jag hade inte tid för detta, jag hade saker att lära ut, elever som ville ta del av denna information om Djureförvandling. Även om han var en Slytherinare borde han förstå en sådan enkel sak.
”Sätt igång. Vad är det?” Jag hörde min stränga röst. Vilken jag faktiskt tyckte lär riktigt bra. Den lät verkligen som jag ville, sträng och lite otålig.

Hans ansiktsuttryck var förvirrat, stressat och mycket, mycket irriterat. Inte den sortens uppförande jag fann riktigt. Men, han var fortfarande det rätta för henne. Hans mun öppnades, stängdes sedan, och öppnades igen.
”Eh...Professor....Mrs...Ravenclaw...” Munnen stängdes igen. Nu började jag bli riktigt otålig. Och lite arg med. Att tveka sådär om mitt namn, det var inte bra.
”Ja, så tala.” Sa jag till honom, och lät lite för otålig och inte så lugn som jag borde ha gjort.
”Din dotter...hon..” Orden han talade fick mig se ilskan inom honom resa sig. Jag kunde känna sorgen, eller vad tusan nu det var. Inte alls det jag hade väntat mig. Vad var det egentligen att skulle berätta för mig?

Åååå vad det är spännande
Jätte bra!!!

SKITABRA! Mer vill jag ha