Hush hush [PRS Emma07 & wolfy]

Hon bet sig i tungan då hans hand tagit sig friheten till att lätt smeka hennes lår. Han verkade definitivt vara en retsticka i högsta grad. Det var underhållande men hon skulle aldrig lära sig köra om det fortsatte i den här stilen. Grace tryckte med lätt darrande fot på bromsen. Bilen gjorde små, skakiga skutt innan den stannade helt.
"Du är ingen vidare bra lärare. Jag tänker aldrig köra igen." Hon upprepade med mening samma ord som tidigare. Särskilt mycket allvar låg väl inte bakom orden den här gången heller, men hon skulle inte vilja sätta sig bakom ratten en till gång ikväll. Det räckte helt enkelt nu.

Ederel skrattade till lite lätt igen åt hennes ord, hon hade väl en poäng där. Till hans försvar så hade han väl inte heller haft sitt fulla fokus på att lära upp henne - fokuset låg nog på helt andra områden nu.
”Men jag fick din fulla uppmärksamhet, inte sant?” Han gav henne en kyss på kinden, var även han lite tacksam faktiskt över att dem stod still. Inte för att han varit orolig över hennes körning direkt, utan för att kunna tänka helt och hållet på henne. Det var rentav en utmaning att göra något annat efter att hon jäklats tillbaka med honom.. Det var väl en av nackdelarna med att vara man - vissa saker var helt enkelt lite svårare att dölja, så att säga.

"Hade du velat ha den hade du bara behövt fråga." Men det var uppenbart att han föredrog att bara ta för sig istället för att fråga. Men han hade inte gjort det på obehagliga sätt så han förtjänade väl ett till plus i kanten för det. Grace var fortfarande helt omedveten om problemet hon skapat för honom. Hon sträckte ut handen för att öppna bildörren och kliva ut, gick en liten sväng för att sträcka på benen innan hon satte sig tillrätta i passagerarsätet. Hon hade ingen aning om vad klockan var men det kändes åtminstone som om tiden hade sprungit iväg. Det hade den ju en tendens att göra då man hade roligt. Hon fick allt vara glad över att hon valt att dyka upp på den där festen, annars hade hennes kväll inte slutat så här.

”Kanske. Men vad vore väl det roliga i det?” Han föredrog definitivt att göra istället för att prata, men det var bara sådan han var i sättet. Han var väl mer fysiskt lagd överlag. Han fick erkänna att han nästan blev lite besviken då hon klev ur bilen för att promenera till sin sida, men visste väl inte riktigt vad han hade väntat sig heller. I vilket fall som helst
”Vad vill du hitta på nu?” Frågade han, klockan började ju trots allt rulla iväg och han tvivlade starkt på att hon tänkte lära sig mer körning idag.

"Jag borde ta mig hem, det börjar bli sent." Hennes mamma skulle inte alls ta det hela med ro om hennes sjuttonåriga dotter dök upp efter midnatt. Speciellt när det var en vardag och hon hade skola. Grace kliade sig med pekfingret mot nästippen, det var något utav en vana då hon kände sig nervös, generad eller fundersam. Nu lutade det mest mot det sistnämnda.
"Men vi skulle väl kunna åka och beställa varsin milkshake först? Det finns en trevlig diner som brukar ha öppet till tolv." Hon log lite mot Ederel. Riktigt än kände hon inte för att skiljas åt, därav att hon kommit med förslaget om att ännu köra en liten sväng.

När Ederel först hade träffat henne så hade han mest anat att det var något speciellt med henne, utan att riktigt veta vad det var. Men nu, nu hade han insett att hon faktiskt väckt lite känslor till liv inom honom. Han hade fastnat så otroligt mycket för henne trots att dem egentligen inte umgåtts under en särskilt lång tid, och han förstod inte riktigt hur hon burit sig åt för att ha lyckats väcka känslor hos honom. Något som verkligen borde vara omöjligt. Visserligen var känslorna väldigt svaga ifall man skulle jämföra med en normal människas, men det var ett rent under för honom att dem ens fanns där. Han var tacksam för det - och det gjorde honom än mer nyfiken på vad som var speciellt med just henne. Nu hade han visserligen en hel del saker han skulle kunna komma med där, men det var partiskt tack vare just de där känslorna. Men vad som gjorde att hon gjorde det omöjliga möjligt.
Dagen till ära skulle han ägna just med henne. De hade ägnat väldigt mycket tid tillsammans det sista, och om han skulle vara ärlig var det nog den bästa tiden sedan han fallit. Han hade lovat att hämta upp henne hemma hos henne, och då han råkat bli ett par minuter sen förväntade han sig nästan att hon skulle stå och vänta på honom. När han rullade upp utanför huset såg han dock ingen, så kanske var han inte den enda sena. Istället beslöt han sig för att parkera bilen vid sidan av vägen för att gå och knacka på.

Tidigt på förmiddagen hade Grace gett sig av för att sköta några snabba ärenden, hade avslutat sin runda på stan med en sväng förbi biblioteket. Det var det enda hon kom ihåg när hon nu vaknade till. Huvudet värkte och hon mådde illa. Hon kunde inte röra på varken armar eller ben eftersom hon av någon anledning satt fastbunden. Synen var suddig så hon såg inte riktigt var någonstans hon befann sig men kunde urskilja något mörkt som var på väg mot henne.
"Jaha, du har bestämt dig för att det var dags att öppna ögonen." Hon kunde fortfarande inte riktigt fokusera synen men hon var åtminstone kapabel till att lägga ihop pusselbitarna: det mörka framför henne var en person.
"Jag föreslår att du sitter tyst medan jag funderar på vad jag vill göra med dig. Kanske jag är snäll och låter bli att röra om i ditt huvud eller så är jag inte snäll," fortsatte mannen och klappade henne hårt på huvudet. Grace gav ifrån sig ett lågt jämrande ljud och slöt ögonen. Vad i hela friden var det som pågick?

Joanna torkade händerna på trasan och kastade en blick mot hallen då det knackade på dörren. Vem kunde det vara? Hon gick för att öppna och såg lite överraskad ut då det visade sig vara Ederel. Hon visste inte exakt vad han hade för relation till hennes dotter men det var uppenbart att åtminstone Grace var upp över öronen förälskad i mannen. Hennes älskade lilla dotter.
"Ederel," hälsade hon med ett litet leende och lutade sig mot dörrkarmen, "Grace är inte hemma. Jag trodde att ni skulle träffas? Hon gav sig av redan på förmiddagen." Joanna hade lyssnat med ett och ett halvt öra till sin dotters prat på morgonen medan hon sett på nyheterna, men hon kände sig rätt säker på att Grace sagt att hon skulle möta upp med Ederel på dagen.

Ederel blev kanske inte förvånad då Joanna öppnade dörren, utan snarare mer fundersam då han ju ändå hade varit sen. Att Grace inte syntes till kändes helt enkelt lite märkligt ihop med att hennes mor tycktes så överraskad över att se honom.
”Hej.” Hälsade han tillbaka med ett litet leende, såg förvånat tillbaka mot henne då hon förklarade att Grace gett sig av långt innan för att träffa honom.
”Vi hade sagt att jag skulle plocka upp henne här. Vet du vart hon skulle?” Frågade han, kanske hade hon bara blivit försenad ifrån vad hon nu skulle göra - Ederel började dock mer och mer få känslan av att något inte riktigt stod rätt till. Det kändes inte riktigt rätt att hon fortfarande var iväg och inte skulle ha sagt till honom ifall de inte kunde ses. Han fick väl försöka få tag i henne sen efter att ha pratat färdigt med Joanne, för i vilket fall som helst tänkte han gräva lite i det här.

Joanna snörpte fundersamt på munnen medan hon tog in Ederels överraskade min. Antingen var han en riktigt duktig skådespelare eller så var han genuint lika chockad över att Grace var spårlöst försvunnen som hon själv var.
"Jag vet bara att hon skulle sköta några ärenden," berättade Joanna och korsade armarna över bröstkorgen. Hon vände sig sedan om för att gå efter sin mobil, tänkte prova slå en signal till sin dotter trots att hon hade en stark känsla av att hon inte skulle få något svar. Ändå försökte hon sammanlagt tre gånger men utan resultat.
"Hon svarar inte när jag ringer." Joanna kände hur pulsen ökade men hon försökte intala sig själv om att det måste finnas en logisk förklaring till det hela.

Oron för Grace växte allt mer i takt med att han förstod att något inte stod rätt till. Speciellt då hon inte svarade Joannes ringningar - hela tre gånger på raken. Han tyckte inte det lät som Grace. Hon borde inte bara ha försvunnit sådär utan att det gick att få tag på henne, ifall inget hänt. Något hade skett, men vad? Oron greppade om hans hjärta. Han hade svårt att tänka sig att hon hade några fiender att tala på som hade kunnat göra något emot henne. Han själv däremot var väl en annan sak, men skulle dem våga sig på henne? Det var väl mer tänkbart. Han själv var väl svårare att skada, men ifall dem upptäckt att hon var nära honom... det var inte helt orimligt. Men det kändes overkligt, kanske för att han aldrig trott något sådant.
”Har du nån aning om vad som kan ha hänt?” Frågade han, märkbart något orolig vid det här laget.
”Jag har några idéer om var jag kan leta. Hör du av dig ifall du hör något ifrån henne?” Han visste egentligen inte så väl vart hon kunde tänkas vara, men däremot några personer som kanske visste något.