A place called Acria [PRS wolfy och Emma07]

Han slappnade av allt mer och mer, glad att hela situationen verkade vara lugnare på något vis. Inte lika mycket känsla av en elefant i rummet. Om det var bara han som varit osäker på hennes reaktion eller ifall det faktiskt varit så var han ärligt talat osäker på.
”Tack.” Log han då hon var klar, tacksam över henens hjälp - han var inte lika duktig på att ordna med sår som han ville tro. En av de egenskaper han borde ha lärt sig vid detta laget men nej, det gick inte in ordentligt i hans skalle.
”Svärdet?” Frågade han och lade huvudet lite på sned, splittrad över frågan. Han var glad över att få berätta om sådant, det svärdet var nog hans nästan mest kära ägodel då det var nästan det enda han hade kvar av sin far. Men samtidigt var det självklart en risk med att han som utgett sig att vara en bondpojke hade ett väldigt fint svärd. Det var ju trots allt kungligt egentligen.
”Det är ett familjesvärd, min fars gamla. Han var soldat innan han slog sig ner på gården.” Förklarade han, hade kommit fram till att det borde vara en relativt rimlig förklaring.

Cordelia ryckte avfärdande på axlarna då han tackade men det ryckte i hennes mungipor och hon kunde inte riktigt hålla tillbaka ett leende. Svärdet visade sig vara ett som han ärvt från sin far. Hon kunde tänka sig att det nog betydde mycket för honom, inte minst efter allt han gått igenom då han förlorat sin familj.
"Berätta om dem," bad hon och sjönk ner på marken igen. Hon hörde gärna honom berätta mer om sig själv och om sin familj, hon ville veta vilka de var och hurdan uppväxt han hade haft. Det skulle ge henne en chans att lära känna dem trots att hon aldrig haft, eller skulle få, chansen att träffa dem under denna livstid.

Hans familj? Vad kunde man egentligen säga, som dessutom var säker information att dela med sig utav? Han hade varit på gott humör innan, men nu blev blicken mer sorgsen och avlägsen på nåt vis. Det hjälpte aldrig hur lång tid det gick, det gjorde alltid lika ont och det var inte heller ofta han pratade om dem. Kanske berodde det på att han aldrig riktigt fått nåt avslut och heller aldrig gett sig tiden att sörja dem. Dessutom nådde hon honom på ett helt annat sätt än andra gjorde. Andra människor åtminstone.
”Dem var fantastiska. Far var ganska lik mig, men mycket bättre med människor. Han satte alltid alla andras bästa före sig själv, trots att han nästan alltid hade fullt upp hittade han ändå alltid tid att ägna åt oss också. Väldigt envis dock, jag har väl fått lite av det där kanske. Mor var gudasnäll men bestämd, det var också hon som var fae.” Förklarade han, hade alltid sett väldigt mycket upp till sin far. Han vände blicken mer emot henne sedan med ett litet leende.
”Hurdana är dina föräldrar?” Frågade han nyfiket, hade aldrig fått höra särskilt mycket om dem.

Den pigga glimten i hans ögon ersattes av en mer melankolisk. Ajdå, nu hade hon visst trampat honom på tårna. Hon kände sig till viss del skuldmedveten men samtidigt ville hon veta mer om honom och hon hade ju lyft fram frågan på bordet vid något skede ändå. Det ryckte lite i hennes mungipor igen då han började berätta om sina föräldrar. De lät som riktigt härliga personer att omringa sig med. Hon kunde se mycket av deras personligheter, det som Airdan hade berättat alltså, i honom. Han tog efter både sin mor och far. Nu intresserade det henne bara vem han tog efter när det kom till utseende. Hade han ärvt drag av dem båda eller var han som en kopia av någon dera? Då han frågade om hennes föräldrar blev hennes blick med ens kall.
"De är... unika fall," sa hon bara, ville inte anstränga sig med att försöka komma på något gott att säga om kungaparet.

Det var många år sedan han hade pratat om sina föräldrar med någon på det här viset, så pass känslomässigt som nu. Han måste erkänna att det var en lättnad att kunna tala så med henne, att han vågade öppna sig lite för henne. Även om han självklart inte kunde berätta allt. Det var ett litet stick i hjärtat att han fortfarande ljög för henne, men han vågade inte berätta allt.
Han lät blicken vila på henne lite, vilket genast fick tankarna att segla iväg. Eller försvinna rättare sagt, han kom av sig helt. Hon fick den effekten på honom allt oftare. Han harklade sig lätt då hennes ord tog honom tillbaka till verkligheten.
”Unika? Hur då?” Frågade han nyfiket och pausade sen.
”Du behöver inte berätta om dem.”

Cordelia log smått mot honom då han menade att hon inte behövde berätta om sina föräldrar. Det var hon medveten om att hon inte behövde men det var gulligt av honom ändå.
"Det behöver inte du heller." Att prata om sin familj var garanterat ett tungt ämne för honom och hon ville inte locka fram några tårar. Kände han inte för att tänka på dem och gamla tider just nu så var hon helt okej med det. Cordelia sträckte ut handen för att lätt nypa honom i kinden innan hon la sig ner på rygg. Det hade fortfarande inte hunnit bli tillräckligt mörkt för stjärnorna att komma fram och pryda himlen, men det kändes ändå avslappnande att titta upp mot den mörknande skyn.

Uppenbarligen hade dem båda lite mer komplicerade förhållanden till sina föräldrar, men på olika vis verkade det som. Airdan hade haft ett bra förhållande till sina, men det verkade som om det kanske inte gällde Cordelia också.
”Tack.” Log han, det var alldeles säkert bra att prata om men svårt när han inte var särskilt van vis sånt.
Han lade sig ner bredvid henne, medvetet något närmare än tidigare då dem suttit upp. Han ville vara närmare henne, och försökte väl på nåt vis ta sådana bebissteg för att börja visa det. Osäker på hur han mer skulle visa det väl.
”Du tog dig över chocken bra.” Retades han med ett litet leende.

Nu när solen väl gått ner hade luften blivit betydligt kyligare. Cordelia förde upp händerna till axlarna och lät de långsamt stryka sig längs med hennes armar i ett försök att hålla sig tillräckligt varm för att inte börja huttra. Hon ville inte gå därifrån riktigt än, inte nu när hon kände sig så fast inställd på att beundra stjärnhimlen först. Om de där envisa stjärnorna bara kunde visa sig någon gång. Airdan hade tagit sig friheten att lägga sig ner riktigt nära henne. En retsam kommentar vilade på hennes tunga och väntade på att hoppa ut men hon svalde den, ansåg det ändå vara förvånansvärt mysigt att ligga tätt intill honom.
"Åh, tyst med dig. Jag har frågor men de kan vänta." Trots att hon lät avslappnad på rösten låg det en viss skärpa bakom. Det var hennes sätt att sätta punkt för den diskussionen för ikväll.

Han lät blicken vila på henne istället för himlen. Trots att han sovit ute otroligt mycket tröttnade han aldrig på att titta på stjärnhimlen. Hon var dock en långt bättre utsikt än himlen just nu.
Då hon tydligt inte tänkte tala mer om Camenag nu, så ägnade han en liten stunds tystnad åt att bara beundra henne och ägna sig åt tankar innan han tog till orda igen.
”Vad hoppas du på, efter allt det här? När rebellerna har lyckats? Vill du hitta en gård på landet, handlare, adelskvinna eller vad vill du hitta på?” Frågade han nyfiket.

Då han undrade vad hon hade för planer efter det som han kallade för "allt det här", putade hon fundersamt med läpparna innan hon andades fram ett litet skratt.
"Vad jag vill är ta några dagars semester och bara slappna av utan att så mycket som lyfta ett finger." Just nu lät den tanken som rena drömmen men Cordelia kände sig tillräckligt bra för att veta att hon snabbt skulle tröttna på att inte göra något. Men att inte behöva oroa sig för något speciellt skulle vara en trevlig omväxling med tanke på de nuvarande omständigheterna. Cordelia slet blicken från kvällshimlen för att vila blicken på hans nätta ansikte.
"Du då? Vad drömmer du om?"