>Rivalry< //[PRS]

Fast nej, det där kunde Yaosu verkligen inte hålla med om. För hon hade inte förtjänat allt han sa, långt ifrån faktiskt. Grejen var den att han känt sig väldigt attackerad och då hade det liksom brustit. Inte för att det gjorde någonting okej, men det var åtminstone en förklaring. Om han kunnat åka tillbaka i tiden hade han utan tvekan gjort det, bara för att kunna ta tillbaka det han sagt.
”Du förtjänade långt ifrån allt jag sa”, protesterade slytherinaren och ruskade på huvudet. ”Och jag förstår varför du var tvungen att få ut allting..verkar som om du gått och hållit på en hel del känslor alldeles för länge, alkohol kan ju hjälpa med sånt också”, fortsatte han och drog smått på munnen. Du är inte alls som de flesta andra, jag insåg det igår. Orden lyckades få ett litet leende att krypa upp över läpparna på sjuttonåringen. Han kände på precis samman sätt när det gällde Hayley. Innan hade han mest trott att hon var arrogant och uppblåst, men nu visste han, utan tvekan, att det inte var fallet. Hon var lojal, godhjärtad och brutalt ärlig. Väldigt imponerande, enligt någon som inte såg sig själv som någon av de egenskaperna.
”Du är inte heller som alla andra, och precis som dig insåg jag det igår”, mumlade sjuttonåringen och vände de mörka ögonen upp mot taket istället, medan han tog ett djupt andetag. Istället för att floderna över kinderna blev tjockare, avtog de istället och ersattes av en djup rodnad. Merlin vad pinsam han kände sig..vem går fram och nosar på en annan människa? Fy fan vad skämmigt!
”Jösses, du måste tycka att jag är jättepatetisk nu..”, halvt stönade Yaosu och skrattade till. ”Fast helt ärligt måste jag påpeka att du är minst lika galen som jag är patetisk, för vem i helskotta får för sig att det är en bra idé att krama..att krama ett monster?” Undrade han fortsättningsvis, med ytterligare ett litet skratt. Det var bisarrt samtidigt som det var både fint och gulligt, men mest bisarrt. Därefter bleknade leendet snabbt, i samband med att Hayley öppnade munnen igen. Slytherinaren vände bort ögonen från taket och fäste återigen blicken på den jämnåriga flickan. Han noterade hur hennes kinder också var röda, precis som hans egna nyss varit. Nu hade dock all färg försvunnit från ansiktet och munnen stod lätt på glänt. Det där första hade varit väldigt fint av henne och han uppskattade helt klart tanken, men det där andra? Att hon nästan hoppats på att han skulle göra henne illa för att hon kände dig äcklad över sig själv?
”Du ska vara jävligt glad över att mitt undermedvetna tydligen är ungefär på samma nivå som mitt aktiva medvetande..hade jag faktiskt gjort dig illa, bara för att du valt att stanna av den anledningen, hade jag nog aldrig kunnat förlåta dig”, sade Yaosu och placerade fingrarna under hakan på gryffindoraren, när hon kollade efter Zihao. ”Kolla på mig”, bad han och vred försiktigt hakan så att ansiktet var riktat mot honom igen. ”Snälla, snälla försök att inte önska smärta på dig själv..”

Det glädjer Hayley att den andre inte tycker att hon förtjänade det hela, men hon tycker fortfarande att hon gjorde det. Allt hon sagt hade varit onödigt, och nu i efterhand ångrar hon sig något förskräckligt. Nu förstår hon varför han inte rapporterade sin bror, fadern skulle bli förbannad och vem vet vad han skulle göra då.. nej, Zihao förtjänar inte att bli dödad, alls. Det känns bara så dåligt att hennes vän behövt genomgå allt det här, men från vad hon sett så har den tidigare mobbaren blivit snällare mot honom. Ända sedan dagen de var i sjukhusflygeln. Dock är hon på sin vakt, för helt ärligt är hon rädd för att han försöker driva med Joshua, få honom att lita på honom bara för att krossa honom mentalt. Man vet liksom inte.
”Jag önska bara att jag sagt allt det där mot en person som faktiskt förtjänar det, och det gjorde inte du. Känner mig så sjukt omogen över det jag gjorde.” Berättar hon och lutar huvudet mot väggen bakom henne. Det hade varit bättre om hon skällt på Zihao, som faktiskt förtjänar det. Yaosu är oskyldig i jämförelse med sin bror, och det känns hemskt att ha fått honom att bli så ledsen.
När slytherineleven sedan säger att hon inte heller är som alla andra glider ett genuint litet leende upp över läpparna. Hon sneglar mot killen bredvid henne som för närvarande har de mörka ögonen fäst på taket. Hans ord får henne att rodna.. hon vet inte varför, hon brukar inte rodna så lätt, men han får henne att göra det nästintill hela tiden. Hon har fått betydligt mer respekt för honom efter det senaste dygnet, han har överraskat henne på många sätt.
”Kanske det inte är försent för oss att bli vänner?” Undrar hon tyst medan blicken glider ner mot golvet igen. Hon vet inte vad Yaosu kommer att svara på det, det är mycket möjligt att han inte vill ha något med henne att göra.. men det känns inte som att det. Det känns som att de skulle kunna komma bra överens, trots alla sina olikheter. ”Vadå ett monster? Du var trevlig.. om du varit påväg att attackera mig hade jag inte kramar dig, det kan du vara säker på.” Hayley skrattar även hon till, dock blir samtalet snart mer seriöst och hon tystnar till.. kanske hon borde ha hållit den delen för sig själv.
”Nej alltså jag stannade för att jag inte ville lämna dig ensam, det var mer att jag tänkte att det inte skulle göra mig något om jag blev skadad. Det var inte så att jag stannade för den anledningen.. förstår du vad jag menar?” Hon känner att hon verkligen behöver förklara sig själv. Om hon inte brytt sig om att lämna honom ensam, ja då hade hon gått, hon hade inte stannar bara för att bli sårad. Hayley väcks upp från sitt stirrade efter Zihao när Yaosu plötsligt placerar sina fingrar under hennes haka. När han sedan vrider försiktigt på hennes haka så blir rodnaden tjockare. Vad fan är det här? Jösses vad pinsamt. Hon är orolig över sin vän och om Zihao kommer komma ikapp honom, men de tankarna försvinner när de kristallblå ögonen sjunker ner i Yaosus mörka. Hon har aldrig märkt hur fina hans ögon är. Tidigare har de bara delat svala blickar mot varandra, så det är nog det. Hela han är väldigt fin, stilig. Hon har aldrig kunnat förstå varför flera har en förälskelse på honom, men han ser väldigt bra ut, och har en fin personlighet. Till skillnad från hon själv. I hennes ögon ser hon varken bra ut, och inte har hon en bra personlighet heller. Hayley gnager sig i underläppen medan blicken flackar mellan honom och golvet.
”Men i mina ögon förtjänar jag faktiskt det.”

”Det kanske var lite omoget, ja, men det var det jag sa också”, påpekade Yaosu och studerade gryffindorelevens ansikte. Han hade aldrig riktigt kollat på henne innan, i alla fall inte på så pass nära håll. De där ögonen var verkligen som ett par glittrande kristaller och ögonfransarna kantade dem på ett smickrande vis, typ att de gav en slags kontrast till allt det där ljusa, nätta. Sjuttonåringen gnagde sig i underläppen och kände hur hjärtat, precis som under gårdagens natt, började slå allt hastigare. Han höll definitivt på att drunkna i hennes blick och kunde inte, för sitt eget liv, rädd sig själv. Istället sjönk han bara djupare och djupare, ner mot botten. Men han vägrade ta ett andetag, trots att lungorna skrek efter luft. För när han väl andades in, skulle han bara få in en massa vatten - och då skulle han aldrig kunna nå utan igen.
”Tror faktiskt jag kommer ihåg det mesta av det du sa, så kan föra vidare det till Zihao om du vill”, föreslog Yaosu och vek slutligen undan med blicken. Rättare sagt så slet han de bruna ögonen från de kristallblå, i en rejäl kraftansträngning. Vad fan var det för fel på honom?
När Hayley sedan frågade om det var försent för dem att försöka bli vänner, log slytherinaren och lät huvudet falla på sned. Nej, det tyckte han inte att det var försent för dem att åtminstone försöka, speciellt inte efter allt de snackat om timmarna innan. Hon visste hans hemlighet och han kände till hennes, för att inte tala om det simpla faktumet att han redan började tycka om henne. Fan, varför hade de inte kunnat haft den här konversationen redan under deras första år? Då hade de kanske kunnat hjälpa varandra under resten av skoltiden. Såklart insåg han att det inte skulle varit möjligt att ha konversationen vid elva års ålder, men det var bara en liten, liten tanke. Typ, tänk om.
”Jag tycker helt klart att det är värt ett försök”, svarade Yaosu tillslut och betraktade henne därefter under tystnad en stund. ”Så du tycker alltså inte att jag är ett monster?” Frågade han när han väl öppnade munnen igen. Det var ju skönt att någon, utom Zihao då, såg honom på det sättet. Fadern gjorde i vilket fall inte det och modern skämdes öronen av sig så snart samtalsämnet ens nämndes.
”Ah, det gör ju saken lite bättre”, konstaterade den längre och vände tillbaka de märka ögonen mot Hayley. ”Men jag hade ändå mått förskräckligt dåligt om jag nu skulle ha gjort dig illa..även om du stannade av fina anledningar”, fortsatte han och putade med underläppen. ”När jag först såg röran som jag lämnade efter mig själv, trodde jag nästan att det var dig jag slitit i stycken. Och att jag av någon anledning ätit upp precis allt förutom dina tänder.” Yaosu kunde inte låta bli att skratta till, medan kinderna återfick sin lilla rodnad igen. Allt var så bisarrt, så bisarrt att det nästan var komiskt. Det var därför skrattet rymde honom lite då och då. Däremot hade han inget behov att skratta eller ens le åt det som slank ur gryffindoraren därnäst. Motsatsen faktiskt, han ville nästan nypa till henne i kinderna och skälla ut den delen av henne som fick henne att tänka så lågt om sig själv.
”Men det gör du inte i mina ögon.” Yaosu lät den andra handen glida upp mot kinderna, så att han istället kupade hennes ansikte mellan handflatorna. ”Vet du hur otroligt blåa dina ögon är?” Orden hade hoppat rakt ur munnen på honom och snart var hela ansiktet rött som en enda, stor tomat.

Ögonkontakten de två har är något som Hayley aldrig varit med om innan. Av någon anledning blir hon alldeles varm i bröstkorgen och det pirrar i magen. Det är något främmande, och hon vet inte hur hon ska reagera på det. Är det här hennes kropps sätt att visa att hon tycker om honom? Men hon kan väl inte ha börjat gilla honom på det viset på mindre än ett dygn? Nej, det låter i princip galet. Hon har ingen aning om hur det där fungerar, hur lång tid det brukar ta, men det känns alldeles för snabbt. Allt hon vet är att hon aldrig känt så här när hon kollat i någons ögon. De mörka ögonen är välkomnande som en välbehövd omfamning. När han sedan viker undan med blicken sjunker hjärtat i bröstkorgen på henne, vilket hon inte kan förstå sig på. Vad fan är det som händer? Blev hon precis besviken för att han tittade bort från henne? Ja.. hon skulle gärna sitta och glo in i de där ögonen en bra tid till, men hon vet att det är ett konstigt beteende. Plus så är det mycket möjligt att han blir obekväm med hur länge de kristallblå ögonen vilar på honom. Hans förslag får henne att skratta till.
”Ja, kanske det är bättre om du säger det. Annars kanske jag går lika långt som jag gjorde igår.” Hon gnager sig i den röda underläppen och tittar ner mot sina fötter istället. Som distraktion börjar hon slå fötterna försiktigt mot varandra. Ett blygt leende glider upp över de fylliga läpparna när han säger att det är värt ett försök. Det är underligt hur de gick från praktiskt taget fiender till något.. ja, något helt annat, hon vet inte hur hon ska beskriva det. Han är den enda bortsett från hennes föräldrar och Luke som vet om hennes hemlighet. Det känns bra att kunna prata med någon om det utan att personen i fråga dömer henne, att den här personen inte är Joshua är hon förvånad över, men det känns ändå bra. Sjuttonåringen drar benen intill överkroppen och slingrar armarna runt dem, bara för att luta hakan mot ena knät.
”Nej, jag tycker inte att du är ett monster. Du är nästan så långt ifrån ett monster man kan komma,” svarar Hayley och börjar pilla med skosnörena. Det är inte förrän Yaosu berättar att han trott att han slitit henne i stycken som hon vänder blicken upp mot honom igen.
”Förlåt.. jag borde ha stannat med dig tills du skiftat tillbaka, då hade du inte behövt vara orolig.” Det hade hon inte tänkt på alls, att han kunnat tro att han gjort henne illa. Hon ville inte utsätta honom för de tankarna, han måste ha mått jättedåligt tills de fått syn på varandra igen. En tjock rodnad stryker sig över kinderna när han kupar hennes ansikte mellan handflatorna. De måste väl vara illröda vid det här laget. Hayley har nog aldrig rodnat på det här viset förut, hur fan lyckas Yaosu? Han får henne att känna massa olika nya saker, och det är läskigt. De kristallblå ögonen glider tillbaka till den andres respektive. Hans ögon är inte glansiga längre, vilket glädjer henne.
”Nej.. jag trodde de var gula,” skämtar hon tyst med ett litet fnissande medan ett skyggt leende bubblar upp över läpparna. ”Vet du hur otroligt välkomnande dina ögon är?”

I vanliga fall burkade Yaosu känna obehag när han kollade in i någon annans ögon på det där viset, men nu gjorde han inte det. Tvärtom, han kände sig väldigt bekväm med att sitta och glo på Hayley, som om hon vore ett föremål på ett museum. Han fann det liksom både rogivande och intressant att studera alla olika drag, tonerna i huden och de röda, fylliga läpparna. Nej, det var ganska klart vid det laget att han uppenbarligen aldrig riktigt kollat på henne innan och nu när han väl gjorde det, efter närmare sju år, tappade han nästan andan. Det var läskigt hur hans uppfattning ändrats så hastigt, på mindre än ett dygn. Men vad skulle han säga? För det var ju sant, även om han inte ville erkänna det för sig själv än.
”Det bästa skulle väl egentligen vara om Joshua konfronterade honom, då skulle det hela nog ha mest effekt..tror nämligen han är lite kär i honom, eller åtminstone fascinerad”, erkände sjuttonåringen och himlade med ögonen. Jo, Zihao hade också dragit en hundraåttio med sitt beteende gentemot Joshua. Han hade börjat följa efter den yngre eleven mer och mer på sistone, svansade hack i häl på honom utan att riktigt förstå varför. Sedan hade han även börjat gå till extrema nivåer för att den lilla sextonåringen skulle må åtminstone en smula bättre - han kilade hela tiden ner till köket och hämtade allting som gryffindoraren kunde tänkas gilla, bar den andres väska till och från i princip alla lektioner och komplimenterade honom när det kom till precis allt. Joshua kunde gäspa och Zihao hade fått stora hjärtan i ögonen. Gulligt men samtidigt lite yikes. Tvillingbrodern hoppades innerligt att den yngre aldrig skulle falla för något så fjantigt, mest för att Zihao inte förtjänade det.
”Tack, det får mig faktiskt att känna mig lite, lite bättre inför allt..”, erkände Yaosu och och rätade lite på sig. Han behövde fortfarande titta in i sjukhusflygeln för att gå över allting med madam Pomfrey. De hade kommit överens om en plan för hur de skulle tackla blodförbannelsen på bästa sätt, och det första steget var att berätta att den dragit igång på riktigt.
”Det är ingen fara, Hayley”, försäkrade den andre och skakade på huvudet, med lätt rynkade ögonbryn. ”Jag är som sagt förvånad över att du inte lade benen på ryggen och flydde din kos så fort du insåg vad det var som höll på att hända.” Han drog på munnen mot henne och nickade istället. ”Det var väldigt dumt, men såhär på efterhand uppskattar jag det, trots att jag inte kommer ihåg någonting.” Sorgligt nog, för den där kramen hade nog varit ganska mysig att komma ihåg istället för all smärta.
”Kan nästan svära på att de blir röda när du är riktigt arg, har blivit rädd för dig så många gånger”, sade Yaosu och frustade till. ”Nej, men de är väldigt fina..är lite förundrad över att jag aldrig lagt märke till dem innan”, fortsatte han, återigen fullkomligt seriös. Händerna gled långsamt bort från de mjuka kinderna och sjuttonåringen kom vinglandes upp på benens för att därefter sträcka ut en hand mot Hayley. ”Tack, det där är nog första gången någon gett mig en komplimang som känns genuin.” Den utsträckta handen darrade en smula och slytherinaren fuktade läpparna, i väntan på att hon skulle greppa tag om den.

Ja, det skulle definitivt vara det bästa alternativet. Joshua förtjänar att skrika av sig, få slytherineleven att förstå vad hans beteende bidragit till. Alla konsekvenser, den psykiska ohälsan som han kämpar med varje dag. Hayley är seriöst orolig över om han kommer kunna komma över ätstörningen. Han har liksom all mats kalorier inne i skallen och han är hundra procent säker på att ingen vill ha honom.. att han måste gå ner ännu mer i vikt. Men det har faktiskt blivit bättre de senaste veckorna. Först hade han ätit varje måltid tillsammans med madam Pomfrey, och en terapeut som specialiserade med ätstörningar hade kommit för att hjälpa honom på vägen. Hon är rätt säker på att hans tankesätt inte förändrats dock, han äter bara för att de inte ska skicka hem honom. Nej, han vill stanna kvar på skolan.
”Helt ärligt tror jag inte att han riktigt vågar stå upp för sig själv, om han konfronterar någon så är han rädd för att det skulle bli ännu värre.” Förklarar Hayley med ett bittert leende. Hon önska att vännen kunde se sitt egna värde, för trots att han är hur snäll som helst mot alla så verkar universum bara vilja kasta skit på honom. De ljusa ögonbrynen rynkar ihop sig av det Yaosu säger.. kär i honom? Fascinerad? En del av henne vill ställa följdfrågor på det där, men samtidigt tänker hon att det inte kommer leda någon vart. Efter allt Zihao gjort så känns det inte som att han är kär i Joshua, och tja.. han hade trots allt blivit förolämpad på tåget av tanken att vara tillsammans med sextonåringen. Sen hånglade han även med Isaac och Hayley kan verkligen inte förstå varför han skulle hångla med någon om han är kär i någon annan. Det går inte ihop för henne. Och om han nu hånglar med någon och faktiskt är kär i Joshua, ja då tycker hon att det är riktigt svinigt gjort. Så istället håller hon tyst och stirrar ner mot sina händer.
”Jo, det var väl väldigt dumt.. men jag har säkert gjort dummare saker,” med ett magert leende vänder hon blicken mot honom. Det där om röda ögon får henne att skratta till.
”Jaså, har du varit rädd för mig? Det tror jag inte på,” svarar hon medan leendet glider bort när han tar bort händerna från hennes kinder. Åh, hon gillade att ha dem där.. men hon tar tacksamt emot hans hjälp och lägger sin hand i hans för att ställa sig upp från det svala golvet. ”Vill du ha hjälp till sjukhusflygeln?”

“Åh jo, jag har varit livrädd för dig flera gånger, du kan vara riktigt läskig när du väl bestämmer dig för att vara det”, protesterade sjuttonåringen och skrattade till, medan han hjälpte Hayley upp på benen. ”Det är okej, jag kan ta mig dit på egen hand”, fortsatte han och log tacksamt mot henne. Han släppte hennes hand och sträckte armarna över huvudet, så att ryggen knakade till. Merlin vad skönt, hela kroppen var alldeles stel efter nattens gång. Kanske madam Pomfrey hade något som kunde hjälpa lederna mjuka upp sig? Annars skulle han få sätta lite tid åt sidan till att stretcha ordentligt.
”Du, både du och Joshua får gärna kika förbi den spökande stugan någon kväll, vi kanske kan äta middag och bara..prata?” Föreslog Yaosu och grävde ner händerna i fickorna på mjukisbyxorna. Kinderna blev smått röda igen och han fäste de mörka ögonen på golvet, det var liksom ingen bra idé att låta dem fortsätta vara fästa på den jämnåriga flickans ansikte. Då skulle han bara råka drunkna i de där kristallblå ögonen och aldrig ta sig upp igen.
”Don’t be a stranger! Leta rätt på Joshua innan Zihao sniffar sig till honom, för han kommer definitivt göra det förr eller senare.” Slytherinaren vinkade till henne och började röra sig bort genom korridoren, återigen påväg till sjukhusflygeln. Stegen var inte särkilt snabba, men han lyckades ändå ta sig framåt.

Madam Pomfrey hade tryckt ner Yaosu på en av sängarna i samma sekund som hon fått syn på honom. Därefter tog hon tempen på honom och konstaterade den var på tok för hög, vilket ledde till att hon satte en nål i armen på honom med med vätska. Det hjälpte en hel del och snart började sjuttonåringen känna sig betydligt bättre. Tillslut mådde han tillräckligt bra för att resa sig upp och både mätas och vägas.
”Hm, allting ser okej ut”, sade sjuksystern och gjorde några anteckningar på blocket hon bar med sig. ”Din temperatur har gått ner och både din vikt och längd verkar hålla sig stabila”, fortsatte hon och slog sig ner på en pall bredvid sängen.
”Så, vad händer nu?” Undrade Yaosu och plockade upp tekoppen från nattduksbordet, för att ta små klunkar av den varma drycken.
”Inte så mycket egentligen, men jag föreslår att du jobbar på att kontrollera förvandlingarna”, svarade den gamla damen och log blekt mot slytherinaren.
”Och hur gör jag det? För det bara hände igår, det var inget aktivt val direkt”, påpekade försteprefekten och rynkade på ögonbrynen.
”Ja du, det kan jag tyvärr inte svara på. Tror det bästa alternativet är att hitta ett tomt klassrum och försöka lista ut vad som triggar det, utöver just överväldigande känslor då.” Skolsystern klappade Yaosu över axeln och reste sig upp igen. ”Du får välja om du vill stanna här inatt eller ej, men säg gärna till innan du går, om du väljer att göra det.”

Hayley har haft ett leende på läpparna nästintill hela dagen, endast pågrund av den stunden hon hade med en viss slytherinare som hon för drygt ett dygn sen avskydde. Helt ärligt har hon inte riktigt kunnat tänka på mycket annat än honom. Hur fungerar ens det? Hon har aldrig känt så här, och så går hon från att hata snubben till att näsan ha en förälskelse på honom. Nej.. så illa är det inte än, hon är nog bara glad över att kanske få en ny vän. En väldigt trevlig vän på det. Hon kollar på sig själv med ett nöjt litet leende på läpparna innan hon sätter på sig ett lager med rött läppstift. Nu kommer hon vara tillsammans med Aeron och Joshua, plus Jason, så hon känner sig säker, för engångsskull. Tillskillnad från kvällen innan så är det bara folk hon känner relativt bra, som är snälla och aldrig skulle göra något elakt mot henne. Åh tänk, hon hade haft bakfylla hela dagen och så ska hon gå ut och dricka igen. Hon kommer definitivt att ångra sig imorgon, men det kommer bli förbannat roligt. Hon ser ner på sig själv med ett glatt leende på läpparna. Hon har en len och vit off the shoulder tröja på sig, tillsammans med en svart kjol. Hayley är som sagt väldigt intresserad i mode och ja, att inte kunna klä sig som hon vill för att hon är rädd hela tiden är rätt tråkigt. Eftersom att det bara är de som kommer vara där så känns det bra, säkert. För engångsskull gillar hon det hon ser i spegeln. Hon drar på sig ett par knähöga svarta skor med liten klack innan hon smyger ner till elevhemrummet där hon möter både Joshua och Aeron.

”Vad tänker du på? Du sitter och småler hela tiden..” Påpekar Aeron innan han tar några klunkar av sin öl medan han betraktar flickan. De har druckit en hel del, och Joshua svarar förvånansvärt bra på alkohol. Men man kan definitivt märka att han är full, han ser så glad ut, bekymmersfri. Han kan släppa skolan, ätstörningen och Zihao.
”Åh, jag tänker bara på dig.. hur gullig du är! Som en liten kattunge,” skämtar Hayley och himlar med ögonen. Hon tänker inte berätta att hon tänker på Yaosu, det får bli någon annan gång. Aeron frustar till och de två skålar. Hayley låter fokuset än en gång glida tillbaka till Joshua bredvid henne, som sitter och pratar med Jason. Han är inte blyg heller, utgående. Det är fint att se. Blicken glider ner mot de två turturduvornas ben som vilar mot varandra. Det är en bra start iallafall. Killen vid baren sätter på lite musik. Inte för högt, de kan fortfarande prata med varandra och höra vad de säger. Det är alltid kul med musik. Hayley skuttar ner från stolen hon suttit på och tar dag i både Joshuas och Aerons händer, då de sitter bredvid henne, och drar med dem till det tomma utrymmet på golvet som kan användas som dansgolv. Joshua hann gripa tag i Jasons respektive och snart befinner alla fyra sig på dansgolvet. Hon blir så glad över att se sin vän dansa utan att skämmas och vilja glida ner genom golvet. Efter att ha dansat ett tag glider sextonåringen och ravenclaweleven in i ett hörn. Aeron vickar lite med ögonbrynen mot Hayley, vilket får henne att börja skratta.

Det började med små kyssar, vilket snart leder till hångel. Det pirrar något förskräckligt i magen på Joshua, han har liksom inte varit med om något liknande innan och hela tiden lyckas han hålla Zihao borta från tankarna. Händerna ligger bakom nacken på Jason. De håller på så ett rätt bra tag, tills Jasons ena hand rör sig vid Joshuas byxlinning. Sextonåringen fångar upp hans hand och deras ögon möts.
”Kan vi inte göra det nu?” Undrar han. Egentligen hade han velat gå hela vägen och få det överstökat, men just nu känns det inte rätt. Jason ger honom ett försäkrande leende och nickar.
”Kanske jag kan bjuda dig på en dejt innan, som inte innehåller en massa alkohol? Hur låter det?”

Den första helgen hade gått åt till att plugga och försöka hålla tankarna i styr. Av någon anledning verkade han inte kunna sluta tänka på Hayley, inte på de orden hon sagt den där natten eller hur hon rodnat så grymt gulligt dagen efter. Allting var minst sagt en enda stor röra, och sjuttonåringen fick verkligen kämpa för att uppehålla fokuset. Det hade hunnit gå ungefär två veckor sedan sist och nu var det fredag igen, vilket förmodligen alla elever på hela skolan uppskattade. Förutom Zihao, men Zihao uppskattade ingenting för stunden. Joshua gillade någon annan och naturligtvis hade han svårt att acceptera det faktumet. Nu verkade han tycka att det var väldigt fint hur glad sextonåringen verkade vara, dock gjorde hjärtat ont. Förälskelsen hade krupit på honom från absolut ingenstans och fan vad ohanterbar den började på att bli.
”Men Zihao, du kan inte bara sitta och se sur ut hela kvällen”, påpekade Yaosu och fortsatte knyta dumplings, medan den andre låg med huvudet på bordet och såg halvt död ut.
”Jag är inte sur, mitt hjärta är krossat”, svarade brodern monotont och stönade högljutt. Herrejösses, varför skulle han alltid vara så dramatisk?
”Fokusera på att hjälpa mig med maten istället och skärp dig”, manade försteprefekten på och slängde en klump med det framför näsan på dumstruten. ”Här, rulla ut plattorna så fyller jag dem sen, okej?” Fortsatte han och reste sig upp från stolen, för att kolla till grytan som stod och kokade på vedspisen. Skaldjursgryta, kanske lite stark för de flesta, men de fick väl äta dumplings istället. Han lyfte på locket med hjälp av staven och stack ner en sked för att smaka av buljongen. Den påminde honom så otroligt mycket om hemlandet att han nästan blev lite sorgsen. De hade inte besökt Kina på över två år, utan åkt till Korea istället. Och jo, det kändes också lite som hemma, men långt ifrån på samma sätt.
”Kan du inte typ döda mig? För jag har ingen lust att existera längre”, muttrade Zihao och började rulla ut degplattorna, väldigt skickligt och snabbt. Han hade inte många talanger, men passande nog var han duktig på matlagning. Det var då passande för att han var ett matvrak och oftast åt upp i princip all mat, trots att kanske tio personer skulle dela på den.
”Säg inte sådär”, varnade Yaosu och lät locket glida tillbaka över grytan. ”Joshua förtjänar att vara lycklig och du är inte en del av den ekvationen”, konstaterade han sanningsenligt och återfick till att knyta dumplings.
”Men jag vill vara en del av den ekvationen”, gnällde Zihao och hängde med huvudet, trots att han fortsatte hantera degen lika skickligt som innan. Talang i stora mängder alltså, annat kunde inte påstås.
”Man kan inte få allt man vill ha, det borde du vara väl medveten om..” Sjuttonåringen tystnade och studerade brodern ett slag. Hade han varit lite för hård nu? ”Det jag menar är att du borde vara glad för hans skull och fokusera på dig själv istället”, förtydligade han och nickade lätt. ”På studierna till exempel, eller att genomgå den första förvandlingen..då kan du få glömma bort verkligheten ett slag och ränna omkring som det vilddjur du är.” Det var ett förfärligt förslag, däremot tvivlade han inte på att Zihao skulle må bättre av att få känna sig fri från precis allting. Han verkade ju till och med se framemot att leva på fyra ben istället för två. Yaosu knöt ihop det sista knytet och viftade med staven mot de råa dumpningarna, som genast samlades i luften och svävade iväg bort mot en kittel med kokande vatten. Sådär, nu var det bara att vänta.
”Är ni klara med allting än? Jag och Isaac har dukat fram skålar och sånt i matsalen.” Oliver kilade in i det lilla köket och började lukta på alla olika grytor och kittlar. ”Åh, det doftar verkligen gott!” Utbrast han och såg glatt mellan de två tvillingarna. ”Vad är det för fel på honom?”
”Ah, tonårsproblem, förstår du”, svarade Yaosu allvarligt och himlade med ögonen. ”Zihao, res på dig innan jag sparkar ut dig härifrån. Eller vill du inte äta farmors krabb-gryta?” Frågade han fortsättningsvis, med höjda ögonbryn.
”Dra åt fan, du skulle bara våga sparka ut mig”, morrade Zihao och blängde mot brodern, innan han sköt ut stolen från bordet och reste sig upp. ”Och det var jag som kryddade den där grytan, så försök inte ta åt dig all ära”, knorrade han därefter och klampade ut från köket, bort mot matsalen istället.
”Grava tonårsproblem”, instämde Oliver efter en stunds tystnad, varefter både han och Yaosu nickade i unison.

Helt ärligt är Hayley rätt nervös, och det brukar hon faktiskt inte vara. Vanligtvis brukar hon vilja se bra ut för sin egna skull, hon gillar att göra sig extra fin och känna sig lite mer självsäker. Den här gången däremot har hon klätt sig för Yaosu. Så himla dumt egentligen, men det känns bra. De blonda lockarna är uppsatt med en rosett som passar bra med den vita, detaljerade klänningen hon har på sig. Hon hade lagt på ett lager smink, men inte något makabert. Sjuttonåringen drar sin kappa tätare intill sig medan de rör sig i det blåsiga vädret. Hon är exalterad för att se den jämnåriga slytherinaren. De har pratat lite grann under dagarna som passerat sen dagen efter deras bråk, och det har alltid känts så bra. Tänk att hon aldrig känt på det här sättet förut, det är så underbart med pirrig mage och ett skuttande hjärta. Dock tror hon inte att han tycker om henne på det sättet.. men det är okej, trots att hon bara vill närma sig honom och lämna en kyss på hans fina läppar. Men de har en bra vänskap och hon tänker inte riskera att den bryts.
Hon och Joshua hade blivit inbjudna till den spökande stugan av Yaosu, och de båda två tyckte att det var en spännande idé. Aeron skulle göra annat denna fredag, som troligen innehåller alkohol. Men Joshua hade även bestämt sig för att bjuda in Jason. Han är väldigt snäll och kan nog vara ett bra tillskott till den här gruppen som han startat. Nu har Yaosu inte personligen bjudit in Jason, men ingen har någonting emot honom. De två har varit tillsammans i några veckor nu, men det går inte en endaste dag där Joshua inte tänker på Zihao. Han har undvikt honom ända sedan han fick reda på om det som pågår mellan honom och Isaac.

Hayley höjer trollstaven för att snudda vid tegelbrickorna som Yaosu berättat låser upp ingången. Väggen glider åt sidan och hon stiger in i hallen. Hon minns om det bråk de haft på samma ställe, men det är bra att de nu kommer väldigt bra överens.
”Vad många skor det är här..” Noterar Joshua som sakta men säkert får mer och mer panik. Ingenting som man kan märka om man inte känner honom väldigt väl, men hon kan se det. Hon vet däremot inte varför han får panik, förrän hennes ögon glider upp mot fyra bekanta gestalter. Zihao är där. Och Isaac. Hon kan se hur hjärtat brister på honom.
”Du, vi kanske inte borde äta här… det är ju ett prov nästa vecka.” Han vänder orden mot Jason. Han vill så gärna sticka därifrån. Att bara se dem tillsammans i korridoren gör ont och hon orkar inte sitta en hel middag med de två andra.
”Ta det lugnt, du förtjänar en fin middag. Yaosu har redan lagat mat åt oss, så att sticka härifrån är oartigt.” Väser Jason och lämnar en kyss på de fylliga läpparna. Hon instämmer, det skulle vara väldigt oartigt. Yaosu har jobbat hårt och han ska inte ha gjort det i onödan. Joshua besvarar kyssen med ett osäkert leende innan han nickar och tar av sig sina skor, precis som hans vän.