Vidomina Och Ginerva2003

Hon vaknade och gäspade.
”Okej” svarade hon bara.
”Jag måste gå och och dra fram en madrdras till” sa hon. Hon gick till sitt rum och bäddade en till madras. Sen gick hon till badrummet för att duscha.
Hon sjöng i duschen. Hon hoppades att han inte hörde för du skulle hon skämts ihjäl.
”Jag kan vissa en värd vacker bländande och härlig säg om du ska va ärligg har du drömt om den ibland” sjöng hon. Hon älskade den låten från alladin den var så vacker. Hon hopppades att hennes liv hade varit roligare en vad det var. Hon fick ur duschen.

Kaspar knöt nävarna i frustration, men samlade sig då han lät det svala vattnet rinna ner i honom. Han torkade sig om munnen med tröjärmen och sneglade åt det håll ljudet av rinnande vatten kom ifrån. Hon skulle alltså duscha. "Madrass?", sa han förvirrat. Vad var det för något? Men så förstod han. De skulle sova.
Han gick in till det rum som hon visat tidigare som hennes eget. Han upptäckte madrassen och sjönk ner.
Kaspar tänkte på hur hon skulle sova, och han skulle vara vaken. Han sov inte, iallafall inte på samma sätt som människorna gjorde. Det var sällan han behövde samla krafter på det sättet. Han lät blicken falla på en tavla som hängde på väggen.
Imorgon var det en ny dag och kanske han skulle lära känna Bella mer då, hoppades Kaspar.

Hon gick ut ur duchen och tog på sig sitt spätnatline. Sen gick hon in i sovrummet.
”Tror du att du kan sova bra på den frågade hon honom. Hon hoppades att han gillade det.
”Annas om du vill kan du få sova på sängen och jag på den” sa hon. Hon började tårna det blöta håret medans hon såg på honom och undrade om han tyckte hon var konstig nu.
”Du tycker väll inte att jag är konstig nu” frågade hon.

Kaspar suckade och beslöt sig för att han skulle få en ny chans imorgon igen.
När Bella visade sig i rummet flämtade han när han fick syn på henne och reste sig snabbt för att iaktta henne. "Nej, eller jag menar.. Vad fin du är.", sa han och flackade osäkert med blicken igen. "Jag tar madrassen, du får sova i sängen." Han sa inget om att han inte skulle sova ändå. Men när hon sedan frågade om han tyckte hon var konstig blev han osäker. Skämtade hon? Skulle han skratta? Men av hennes blick att tyda verkade hon inte skämta. "Jag skulle aldrig tycka att du var konstig.", sa han ärligt och mötte hennes blick.

Hon stelnade nervöst till av att han kallade henne fin det brukade folk inte göra hon visste inte riktigt hur hon skulle besvarades men som en reflex tog hon närvar upp en hand och började röra på en hår slinga i håret ”tack antar jag du är inte så illa häller” sa hon ännu mer nervöst. Hon iakttog honom en lång stund och tillslut kändes det nästan som att hon stirrade så hon tittade ner i marken. Sen kände hon hur en del saker hon höll inne en del smärta i hennes liv bara tog över och hon började gråta och för att han inte skulle se det så sprang hon ut från rummet och till badrummet där hon låste in sig och satt på golvet och bara grät.

"Bella?"
Kaspar stod kvar och såg efter henne. Processade vad det var som hade hänt. Han hade inte hängt med eller förstått. Han hade inte ens förstått att hon gett honom en komplimang.
Han tog ett steg. Var hade hon tagit vägen? Han hörde henne inte först. Men så uppfattade han. Hulkandet. Gråten. "Bella? Vad hände?", ropade han och gick efter det håll hon hade försvunnit.
Han lokaliserade badrummet och knackade på dörren. "Det var inte meningen att såra dig. Jag beter mig inte som vanligt ikväll. Det kanske..", så mycket som det smärtade honom att vara ifrån henne, så kanske hans idé var den enda lösningen. "..är bäst att jag går? Samla dig. Vi kan ses imorgon?", frågade han då, mycket lägre i volym, så Kaspar var inte säker på att Bella hade hört på.
Han placerade handflatan över dörren och lutade pannan mot. "Jag vill att du ska må bra.", nästan viskade han då och slöt ögonen. Han tänkte inte gå förrän han visste att hon var okej.

Hon hörde hans röst men hon svarade inte men när hon hörde att han funderade på att gå så fick hon panik ”snälla gå inte jag beter mig konstigt men jag vill inte vara ensam ikväll” hon gick mot dörren. Hon öppnade den försiktigt. ”Snälla tyck inte att jag är konstig snälla gå inte stans här ikväll” sa hon och grät. ”Jag vill bara vara med dig du är så... jag vet inte vad” hon kramade om honom och borade in ansiktet i hans bröstkorg. ”Jag borde inte sprungit iväg förlåt mig” sa hon

Allting hände så fort. Han hade inte hängt med. Plötsligt stod Bella där. Nära honom. Höll om honom. Först sa han inget, utan såg bara överraskad ut. Men så samlade Kaspar sig och lade sina armar om henne för att hålla om henne tillbaka. "Såja. Det blir bra.", tröstade han. Han var inte säker på vad han talade om, men orden kanske hjälpte henne att samla sig. Han visste ju att någon gång skulle det ju bra.
"Jag stannar.", viskade han och lutade kinden mot hennes huvud. Doften från hennes hår fick han att reagera. Hjärtat tog ett extra skutt. Det var ljuvligt att ha henne så nära.
Han släppte då henne. Han visste ju inte hur han skulle hantera det. Om känslorna tog över honom.
"Be inte om ursäkt, du gjorde inget fel.", sa han då och flackade med blicken för att sedan vila den på Bella igen. Ett litet leende syntes på Kaspars läppar.

Hon höll honom hår och ville aldrig släppa. Han luktade helt underbart som rosor.. eller typ vanilj. Hon visste inte riktigt men hans doft var underbar och hon önskade hon kunde ha den som Parfym så hon alltid kunde känna hans doft.
Hon kände hur han kramade henne tillbaka och hon njöt.
”Tack” sa hon.
Hon tittade upp på hans ansikte.
”Jag gillar när du ler” sa hon